If I Could Turn Back Time

Det finns inte mycket jag gjort i mitt liv som jag ångrar, jag tror inte på ånger, det mår man bara dåligt av, MEN det finns något som jag ångrar så fruktansvärt och det är att jag inte tagit vara bättre på mina kompisar! Nu menar jag inte att jag har gått runt och varit elak och blivit ovän med massa folk, utan allra oftast glider man bara isär för att man börjar på olika skolor, man flyttar, osv. och vissa av de människorna saknar jag så fruktansvärt mycket!



Det är till exempel gamla klasskompisar, konfirmationskompisar och ridlägerkompisar som jag stod så nära under en period och sedan bara...... Försvinner de! Eller snarare så försvinner vi ifrån varandra. Och en del saknar jag så fruktansvärt jävla mycket! Visst finns chansen att man hittar tillbaka till varandra, det har jag gjort med en del folk, och en del människor har jag fortfarande kontakt med genom facebook och om vi ses på stan så stannar vi och pratar en stund, men andra möter jag flera gånger i månaden på skolan men har inte sagt ett ord till på flera år! Visst, vi är vänner på facebook, men våran konversation sträcker sig endast till "Grattis!" och "Tack!" två gånger per år.



Visst har jag ovänner, det ska jag inte sticka under stolen med, och en relation är hela tiden ett arbete från två håll, och visst saknar jag dem med! Men där finns det ändå en anledning, även om en obetydlig sådan, som gör att vi inte längre är vänner. Men alla dessa människor som jag bara har skiljts åt ifrån, utan anledning! Människor som jag saknar så mitt hjärta blöder, i alla fall relationen vi hade när vi var vänner, men som jag inte vågar leta reda på igen - av rädsla för att de inte kommer ihåg mig, eller att känslan om saknad inte är ömsesidig.



SÅ många gånger har jag suttit vid facebook, skrivit ihop ett mejl och sedan raderat det. Visst, ibland är det distansen som gör att våran vänskap glidit isär - som med de flesta USA-kompisar och en del ridlägerkompisar (thank GOD for facebook!), men som sagt, vissa går fan i samma skola som mig!! En del möter jag på stan, i matsalen, i korridoren och vi låtsas inte ens om varandras existens! VI VAR FAN SUPERBRA KOMPISAR FÖR NÅGRA ÅR SEDAN!!! En del har jag relationen med att när vi möts på stan tittar vi igenkännande på varandra, men det går aldrig så långt som till ett hej, varför vet jag inte. Ett sådant enkelt, simpelt ord, så många ord som vi bytt med varandra tidigare!, men ett enkelt hej, det går inte.



Så nu säger jag kollektivt, till er alla, för det gäller faktiskt de absolut allra flesta som jag en gång varit kompis med!;

Jag saknar er, och jag vill SÅ GÄRNA bli vän med er igen, och ta vid relationen där vi slutade. För en del av oss var faktiskt riktigt, riktigt bra kompisar, och jag vill väldigt gärna ha det så igen. Jag är för feg för att skicka det där mejlet, säga det där hejet, men orkar ni, och vill ni, så får ni väldigt gärna göra det. För jag saknar er.

Nästa gång jag möter er på stan kommer jag säga hej, för det är värt att ni inte känner igen mig, minns mig eller saknar mig, för chansen att få bli eran vän igen.



Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0