Låt Hjärtat Leda Vägen

I natt strax före fyra vaknade jag upp i världens ångest attack. Jag hade drömt att jag stog vid automaten och skulle ta ut pengar, men bankkortet var tomt så jag blev nekad gång på gång. Igår tackade jag definitivt ja till ett nytt boende från första februari, där jag vet jag kommer trivas superbra, men det är också svindyrt. Väldigt mycket dyrare än vad jag egentligen har råd med, och nu hade jag alltså vaknat upp mitt i natten och visste inte vart jag skulle ta vägen. Var fan har mitt förnuft tagit vägen egentligen?!
 
Tumblr_lfg4uqwpcn1qc59aco1_400_large
 
Mitt hjärta hade valt, och nu sa hjärnan och förnuftet ifrån. "Du är dum, korkad, EN IDIOT! Hur fan ska du klara det här?!" Siffror började rulla i huvudet, jag räknade på vad jag kommer få från CSN, hur mycket skolan kostar, och så vidare. Pulsen låg på max och jag var 100% redo att checka ut från livet. Helt plötsligt var det som om det kom en uppenbarelse från ingenstans, och helt plötsligt hade jag liksom svaret på allt. Hjärtat hade valt, och nu är det dags för hjärnan att lösa situationen. Jag insåg helt enkelt hur hela relationen mellan hjärtat och hjärnan var menat att se ut. Hjärtat ska leda vägen, som en ansvarslös liten unge som springer omkring utan att tänka på alla konsekvenser, och hjärnan är till för att städa upp allt runt omkring, som en förälder som barnsäkrar, plockar upp skärvor, och blåser på skrapsåren. Jag kunde känna hur hjärtat och hjärnan liksom kom överrens, skakade hand, och sa att "Vi löser det här, tillsammans. Det här äventyret som kallas livet."
 
 
 
Så precis när jag fått pulsen att gå ner kommer nästa ångest attack. Till helgen åker en av mina vänner här borta hem för gott, och nästa vecka åker de andra ur vårat järngäng hem över jul, varav en av dem vet inte om hon kommer tillbaka nästa termin. Om inte annat så åker alla de andra hem till sommaren och endast jag (eventuellt) och en tjej till ur vårat gäng kommer tillbaka för ytterligare ett år. Helt plötsligt kände jag mig fruktansvärt olycklig och ensam. Det här var ju vårat äventyr - tillsammans! Det har varit vi sedan augusti, och vi har vuxit starkare för var dag som gått. Hur fan ska jag klara mig utan dem?
 
 
 
Pulsen gick i rasande fart, och jag är helt säker på att jag hade klarat ett maraton med arenalinet som pumpade där och då, mitt i den mörka natten. Så kände jag de knottriga bokstäverna på ryggen. Just remember you are not alone, in the Aftermath. Människor kommer och går i livet, och jag kom hit utan att känna en enda av dessa underbara personer. Jag vet att vi kommer vara vänner för livet, även om vi befinner oss utspridda över jordklotet. Jag känner massor av andra fina människor här i Santa Barbara, varav flera är amerikanare som inte kommer försvinna i första taget. Även om jag älskar dessa människor med hela min själ så kommer jag att lära känna ännu fler underbara människor allt eftersom tiden går. Jag kommer aldrig att lämnas ensam. 
 
 
Andningen lugnade ner sig, pulsen slog långsammare. Då slog framtidsångesten till. Återigen kände jag hur hjärtat rusade och adrenalinet pumpade. Vad vill jag? Vart ska jag? Gör jag rätt som slänger ut hunratusentals kronor, som inte ens är mina, på en utbildning jag inte vet om jag vill ha? Hjärnan sa att det här är frågor hjärtat ska svara på. Och hjärtat sa: "Lina, just nu i livet är du precis där du borde vara. Det är allt du behöver veta." För sista gången kände jag hur jag började ta långsamma, djupa andetag. Jag log för mig själv och tänkte att jag borde passa på att fixa världsfred medan jag ändå höll på. Sedan somnade jag och sov djupt resten av natten.
 
 
När jag vaknade några timmar senare kändes det som om någon slagit ut mig totalt. Helt ärligt kändes det som att jag just hade sprungit det där maratonloppet - inte sovit närmare 12 timmar. Samtidigt kunde jag andas lugnt och normalt, för på cirkus två timmar den där natten hade jag mer eller mindre löst mitt livs alla problem. Så idag har jag spenderat massa timmar på att söka stipendier och on-campus jobb. Jag har också känt mig lite ensam och ledsen emellanåt, och kanske lite stressad. Dessa stunder har jag velat stänga dörren till alla mina känslor, men den dörren är och förblir öppen. Livet kanske inte är så lätt, men jag känner ett stort förtroende för att det kommer lösa sig en dag och att allt kommer vara värt det. Tills dess ska jag låta hjärtat leda vägen. 
 
Tumblr_lsapewmbin1qf7lwpo1_500_large
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0