To live a creative life, we must lose the fear of being wrong

Ligger återigen hemma med ett uppror till mage, så jäkla trött på det här nu! Har käkat lite tabletter som är bra mot magen och så, får se om det blir bättre annars kanske det blir doktorn nästa (igen). Är dock lite rädd att åka till doktorn med det här, för jag tänker mig att de vill stoppa in en sån där kamera via ett eller annat hål rakt in i magen, and I won't agree to that! Men det blir väl bra till slut det med... I hope.
Men det är inte min jobbiga mage som det här inlägget ska handla om, istället tänkte jag ösa ut alla mina tankar jag har just nu, empty my brain kind of. Och ja, jag har pratat om det här mååååånga gånger förut, och ja, jag vet att jag har en förmåga att upprepa mig här på bloggen, men nu är det som det är och ni kan ju alltid sluta läsa om ni skulle tröttna.
Mr. Anton Hysén.
Twitter. Vi ska alltså återigen diskutera denna finfina man och denna form av sociala medier. Anledningen till detta är klippet från "Efter Tio" som jag la upp i ett inlägg i förrgår, och reaktionerna på detta klipp på twitter. Anton har nämligen suttit och retweetat twitterinlägg som folk skrivit angående det klippet, för ni som sett det vet att det är ganska intressant. Allra mest intressant blir det nämligen när Robert, skaparen av #homoriot, kliver in i studion och samtalet. För medan Robert tycker att det är fel med homofoba skämt, så tycker Anton att det är rätt okej om det görs på rätt sätt. Medan Robert, och hela #homoriot, pratar om hur kränkt man är som HBTQ-person i dagens Sverige, pratar Anton om hur han låter allt rinna av honom som vatten på en gås och hur han lever sitt liv istället för att bry sig om vad alla andra tycker. Och vad tänker då Lina om det här?
Lina tänker att det kan finnas många, oändligt många, anledningar till att det är så här. En sak är då säker, och det är att alla bögar är inte likadana, och det är ju självklart tänker ni, mina underbara bloggläsare!, men många tror tyvärr det, fortfarande idag. Det är klart att alla personer tar kränkningar och fördomar på olika sätt, oavsett vilken grupp av människor det är vi pratar om, men på något sätt så tror jag att man alltid tar åt sig, om än väldigt lite. Anton verkar som en cool och stark individ, men jag har ändå svårt att tänka mig att han aldrig skulle ta åt sig. Jag har svårt att tänka mig att han kan gå igenom hela sitt liv, genom alla kränkningar, utan att bry sig om vad andra tänker, utan att ta åt sig av homofoba skämt och heteronormer, han som lever i den miljön kanske mest av alla!
Okej, jag känner att jag går som katten runt het gröt här just nu, och att allt jag skrivit bara är svammel, så jag ska vara brutalt ärlig. I'm worried. Jag älskar Anton, och utan att ha träffat honom så kan jag säga att han verkar vara en av de mest underbara människorna på denna planet. Sättet han pratar när man ser honom i intervjuer, hur han svarar sina fans (inklusive mig) på twitter, hans godhjärtade, fina sätt att vara - han verkar helt fantastisk! Men jag tror inte, helt ärligt, att man inte tar åt sig av kränkningar runt omkring sig. Man kan förneka att man tar åt sig, man kan säga att det inte gör ont, men sanningen är att det gör ont, så fruktansvärt ont. Anton verkar vara väldigt säker i sig själv, speciellt med tanke på att han bara är 21 år gammal, men någonstans måste det trots allt kännas.
Statistiken är oroväckande. Den enda öppet homosexuella fotbollsspelare som funnits innan Anton tog livet av sig 1998, 37 år gammal. Visst, det är nästan 15 år sedan nu, och mycket har hänt på 15 år, men inte mycket. På läktarplatserna står fortfarande människor och skriker homofoba saker, och i omklädningsrummet är attityden densamma som den alltid varit. Att påstå att man inte bryr sig om sådant tror jag helt ärligt inte på, jag tror bara att man samlar ihop smärtan, tills den en dag gör för ont. Man säger att man inte bryr sig, man bygger en barriär runt omkring sig, och tillslut är man så bra på att ljuga att man till och med tror på det själv, men det håller inte i all framtid.
Just det märks extra tydligt nu med #homoriot som Robert startat. Alla känslor, berättelser och tårar som HBTQ-personer har samlat på sig genom åren ramlar ut, som att man öppnat dörren till en överfull garderob. Jag tror absolut att Anton är en stark person som är säker på sig själv, I don't doubt that, men jag tror inte på när han säger att han inte tar åt sig. Jag minns när Anton kom ut, hur han sa att "Pridefestivalen och sånt" inte riktigt var hans grej - nu syns han på alla större gayevent. Den liberala världen har tagit emot Anton med öppna armar, han är mer än välkommen, och han har klivit in i den stora gemenskapen som finns. Sanningen är dock att allt inte bara är glitter och glamour, oavsett vad någon säger.
Anton fick, som väntat, ta emot priset för "Årets Homo" på gaygalan i måndags, ett pris som han är väl värd. Anton har blivit en spokesperson, ansiktet utåt, för HBTQ-världen, inte minst i idrottssammanhang. Jag älskar Anton av hela mitt hjärta, men det gör mig inte mindre orolig. Jag tror absolut att Anton kan ta hand om sig själv, jag vet att jag är en expert på att overthink stuff, och jag har ingen aning om vad som rör sig i skallen på grabben. Jag vet bara att jag önskar att han slapp alla glåpord och hoppas att han alltid behåller sitt fina leende - ända upp till ögonen.
Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0