Framtid?

Har haft en sån SJUK ångest senaste tiden, en ångest som kommer och går och förändras varje minut. Inte timme eller dag, utan det går verkligen upp och ner varje minut. Som jag pratat om tidigare; Att flytta hemifrån, flytta över Atlanten, bryta upp från allt det som känns bekant och börja en helt ny studielinje på en helt obekant skola i en helt ny kultur - allt på en och samma gång - är inte enkelt. Och samtidigt har jag, som jag egentligen alltid dragits med, framtidsångest. Jag har verkligen INGEN ANING om vad jag ska hitta på när jag tar examen härifrån om knappa två år, och det skrämmer mig! Jag har mer eller mindre alltid haft en plan (sen om jag följt den är en annan sak, något jag typ aldrig gjort), och att nu inte ha det är läskigt. Framför allt nu när alternativen är så många! 
 
 
Så lyssnade jag på YouTube på Cimon Lundberg på Vakna med the Voice, och helt plötsligt känner jag mig så lugn. Har inte kunnat lyssna på Psykakuten med honom och Cissi sen jag flög över Atlanten, på grund av konstiga tidszoner och dåligt internet, men lyssnar nu (det hackar lite och har sig, men funkar ändå förvånansvärt bra!) och mår så bra av att höra deras amatörterapi, faktiskt bara av att höra rösterna på dem så känns allt plötsligt så mycket bättre. Detta får mig att fundera; Vad hände egentligen?! Nog för att jag fattar att jag inte kan förvänta mig att harmonin jag hittat hemma i Sverige finns kvar nu när jag rivit upp allt från grunden, men varför har jag inte hållit hårdare i mina stadiga punkter, de som hjälpte mig hemma i Sverige? Men, man lär sig av sina misstag, så nu ska jag planera in att lyssna på Psykakuten varje vecka! Läste även tillbaka lite i mitt eget bloggarkiv samtidigt, och försökte hitta tillbaka till känslorna jag hade när jag skrev de inläggen. De här inläggen slog mig extra hårt, och dessa känslor ska jag leta extra noga efter, den harmonin vill jag komma till igen!
 
http://linalilja.webblogg.se/2012/may/det-ar-inte-mod-om-man-inte-ar-radd.html
http://linalilja.webblogg.se/2012/may/yes-i-can.html
 
Så detta inlägg, som från början skulle handla om min framtidsångest, kom nu att kort och gott handla om hur mycket bättre jag mår nu, när jag får höra Cimons röst. Något så simpelt! (Som sagt, mitt humör svänger sjukare än någonsin...) Men nu vet jag. Ska snart krypa i säng, och det känns skönt att ha detta lugn i kroppen när jag går och lägger mig. Imorgon börjar en ny spännande dag med engelskalektion, plugg, möte med Transfer Center, åka och köpa ny adapter, och... Tja, typ det. En dag i taget. Förlåt att det blev så luddigt, behövde skriva av mig!
 
Fina, fina Cimon. Hur ska jag någonsin kunna tacka dig för allt du gjort för mig - och så många andra? Kärlek<3
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0