Lina Lilja

Det är okej att hata livet ibland. Det är okej att självförtroendet åker i botten när man åter igen får ett mejl som säger "Tack för din ansökan...". Man får lägga sig på soffan, gråta en skvätt och tröstäta lite. Man får gå och lägga sig för fjärde kvällen i rad och tänka Det blir bättre imorgon... Det är okej att önska att en livssituation såg annorlunda ut. Det är okej att önska att man hade ett hem, så man slapp springa runt med allt det nödvändigaste på sig hela dagarna, eftersom att man inte riktigt vet var man ska sova. Man får hata att man alltid är den som kommer i kläm, den som ska medla, vidarebefodra meddelanden, och ta all skit. Man får önska att tiden hade stannat någonstans i februari, då man var som lyckligast och hela livet låg framför ens fötter. Då man slapp alla påtryckningar från människor som "bara vill ens bästa" och solen alltid sken. 

 

 

Det är okej att när man ser sina vänner, både två och tre år yngre än sig själv, ha hittat kärleken, på ett sånt där riktigt sätt - inte ett tonårs-förälskelse-sätt - vara så lycklig för deras skull att det gör ont i hjärtat, samtidigt som man är så avundsjuk att magen knyter sig. Det är okej att läsa tillbaka bland de gamla smsen, och för en stund sakna tiden då de var lite olyckligare, och lite mer beroende av en. Man får känna så ibland, även fast man har varit med från början, vet hur lång vägen har varit, och är innerligt glad för deras skull, på riktigt. Man får, samtidigt som man är så galet lycklig för deras skull, känna sig lite åsidosatt, eftersom att man inte är nummer ett i deras liv längre. 

 

 

Det är okej att längta. Att längta efter någon att kyssa godnatt, någon som håller om en när mörkret kryper allt närmare och när minnena knackar på dörren. Det är okej att sakna. Man får sakna både de som bor fem minuters cykelväg härifrån - och de som bor 15 timmars flygresa bort. Det är okej att sakna dem precis lika mycket. Det är okej att hata att ens underbara vänner är utspridda över hela världen, och att man inte träffar dem så ofta som man vill. Det är okej att hata när kroppen inte gör som man vill. Man får bryta ihop och bli en pöl på marken när Mr. Troligtvis-Astma kommer på besök. Man får vilja ge upp. 

 

 

Det är också okej att titta sig själv i spegeln och tänka att man i alla fall har jävligt snygga axlar. Man får sträcka på sig lite extra, så att magrutorna nästan syns. Det är helt okej att vara stolt och glad över den man är, och vad man faktiskt åstadkommit här i livet. Man får älska sig själv. Och man får tänka att man förtjänar att vara älskad - och lycklig. Det är okej att gå sin egen väg, att lägga dövörat till och att hålla fast vid sin lilla stig - även när allt ser galet snårigt ut. Det finns en andra sidan. Det är okej att tänka att oavsett vad som händer, så lyssnade jag i alla fall till mitt hjärta. 

 

 

Det är okej att bryta ihop och hata livet. För en stund. Men sen får man resa sig upp och plocka ihop bitarna av sig själv - för ingen annan kommer att göra det åt en - klistra ihop allt så gott det går, och gå vidare. Ibland får man påminna sig om att man faktiskt är älskad. Att ens kompisar inte har övergivit en, även om man kanske inte alltid är nummer ett i deras liv längre. Man måste komma ihåg att historien inte alltid upprepar sig - och att självuppfyllande profetior är vanligare än man inser. Ibland måste man påminna sig om att det viktiga är inte att vara älskad av alla - det viktiga är att vara älskad av sig själv. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja