Därför är Gabriel Forss min hjälte
Serien Livet Blir Battre drog igang pa TV3 igen for nagra veckor sedan. Sjalvklart har jag foljt programmet aven denna sasong, har alskat varje program (inte minst det med min stora idol Andreas Lundstedt) men samtidigt suttit och otaligt hoppat framfor datorn i vantan pa Gabriel Forss program. Sa idag var det antligen dags. Jag kunde inte vanta tills jag kommit hem, utan satte mig nu, i vantan pa min loparlektion, i biblioteket och klickade play. Jag var lite tveksam, det var hog risk for offentlig gratfest, men jag kunde verkligen inte vanta.
Som ni redan vet alskade jag Gabriels sjalvbiografi som jag laste i januari, men det blir en annan sak nar man ser personen uttala orden istallet for att man sjalv laser den. Att leva som HBTQ-person i dagens varld ar inte enkelt, men annu svarare blir det nar man dessutom ar religios. Som kristen och homosexuell hamnar du utanfor bade bland de kristna - som anser att homosexualitet ar en synd - och bland de homosexuella - som inte kan forsta hur man kan tro pa nagot som hatar en. Helt plotsligt hamnar man i forsvarsstallning bland alla de manniskor som borde alska en.
Precis som jag sagt tidigare ar min gudstro nagot som jag anser privat, och nagot som jag ogarna talar om i stor utstrackning. (Ni kan lasa det inlagget har) Samtidigt sa vill jag beratta vad Gabriel betytt for mig, och for att gora det maste jag ocksa prata om min Gud. Min Gud har alltid varit karlek - aldrig regler och hat. Kanske ar det for att jag fann min sexualitet forst, och min tro sen, som ar anledningen till att jag aldrig tvekat pa Guds karlek. Jag har aldrig haft problem med att binda ihop min tro och min sexualitet.
Samhallet dar emot... Jag har inte varit i kyrkan pa flera ar - helt enkelt for att jag inte har hittat en kyrka dar jag kanner mig valkommen. Jag har aldrig haft kanslan av att Gud hatat mig, eller sett ner pa mig, pa grund av min sexuella laggning. En annan sak ar det med kristna. For mig som ser Gud som karlek har jag alltid haft svart att forsta kristna som ar fyllda av hat, men samtidigt sager min tro till mig att inte doma. Lika mycket som jag ar "ratt" i Guds ogon ar aven dessa manniskor ratt. Dock sa gor inte det att jag kanner mig mer valkommen i kyrkan. Jag onskar att jag gick i kyrkan, for jag alskar verkligen kyrkor och massor, men samtidigt vill jag att kyrkan ska vara inbjudande och en plats dar jag kan kanna mig alskad. I dagslaget har jag inte hittat en sadan forsamling.
Nagra av mina absolut basta vanner idag ar kristna homosexuella - just for att vi har sa mycket gemensamt. For att vi i varandra finner manniskor som forstar. Darfor betyder ocksa Gabriel mycket for mig. Han ar varan offentliga rost, den manniska som sager att det ar okej, i varat samhalle idag, att vara kristen och homosexuell. Inte bara for att det ar okej i Guds ogon, men for att det ocksa kan vara okej i samhallets ogon. Jag kanner inte Gabriel, jag har aldrig traffat honom (men jag hoppas att jag en dag far chansen), men jag kan med sakerhet saga att han ar en av de modigaste manniskorna jag vet. For att han orkar sta upp och visa att aven vi finns, och att Gud alskar oss precis lika mycket som han alskar alla andra skapelser. For att han, i ett sadant domande samhalle, orkar visa bada sidor att man visst kan vara kristen och homosexuell. Därför är Gabriel min hjälte.
Puss o Kram
Lina Lilja
Kommentarer
Trackback
