Annars vore jag inte jag

I grund och botten är jag nog en ganska ångestfylld person. Det är pengaångest, framtidsångest och söndagsångest. Samtidigt har jag blivit väldigt bra på att hantera min ångest, kanalisera ut den emellanåt, acceptera den, och acceptera livet. Arbeta med den, och runt den. Låta den bli en drivkraft. I perioder är ångesten mer påtaglig - då ser jag helt enkelt till att försöka hålla mig upptagen. Inte tänka. Senaste månaden eller två har nog varit väldigt mycket så, och vissa dagar har varit värre än andra. Det finns oerhört ljusa stunder - men så finns det även väldigt dystra dagar. Jag försöker sysselsätta mig med att fylla mina dagar med de där sakerna som gör mitt liv lite ljusare, och tänka att resten löser sig.
 
 
I våras mådde jag så jävla bra. Jag levde och var nöjd. Tränade, älskade, skrattade och grät. Mådde i grund och botten bra - både på utsidan och insidan, fysiskt och psykist. När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv känns den overklig, och det är galet att det var så nyligen. Samtidigt känns det så sorgligt att jag lämnade den. Varför inte bara stanna där? I situationen? Tyvärr går ju inte det. Livet rullar på, människor går vidare - så även jag. Och här är jag nu. I en lägenhet i Hässelby, har inte varit på ett gym sedan i somras, inte haft ett par löparkläder på mig sedan Midnattsloppet i august, åt precis en "middag" bestående av några riskakor, lite frukt och en kopp Oboy (notera lunchen som bestod av en kopp te och en chokladboll). Och i sängen ligger min stora kärlek och sover. Han som sedan slutet på augusti styr mitt liv med järnhand. Han som jag älskar över allt annat och inte fattar hur jag skulle kunna leva utan. Han som hindrar mig från att packa min väska och ge mig ut i världen. 
 
 
Jag ångrar verkligen inte att jag köpte Mio, inte det minsta. Jag älskar honom över allt annat, och det är nog bara bra att han håller mig hemma så jag inte längre kan fly när jag tycker saker är jobbiga utan måste stanna och ta tag i allt. Och jag ångrar inte att jag flyttade till Stockholm. Jag älskar staden och det är fantastiskt att det jag drömt om i så många år äntligen gått i uppfyllelse - nu bor jag ju här! Visserligen inte i innerstaden, men någonstans måste man ju börja - right?
 
 
Igår hade jag en riktigt bra dag. Syrran och morsan var och hälsade på, vi spenderade förmiddagen på stan, shoppade lite för mammas pengar, kändis-spotade Alexander Skarsgård och sen gick vi och mötte upp min kära faster på favorit hundcafét. På kvällen var det sen dags för mig och mamma att bege oss till Globen, min födelsedagspresent till henne var nämligen att vi skulle gå och se Peter Jöbacks I Love Musicals tillsammans! Vi har både velat se honom live i flera år, men det har liksom aldrig blivit av, så nu äntligen var det dags! 
 
 
Musikaler handlar ofta om drömmar. Att våga drömma. Att våga följa sitt hjärta. Att gå sin egen väg. Vara sig själv. Revansch. Så när jag satt där och hörde alla dessa låtar från en massa olika musikaler kom alla dessa tankar fram, de jag skrivit om ovan. Alla tänk om som man inte borde tänka. Jag satt och funderade på hur annorlunda mitt liv hade kunnat sett ut om jag valt annorlunda. Bättre eller sämre? Who knows. Även fast jag haft en väldigt bra dag så kom liksom ångesten krypande där i mörkret, blev mer och mer påtaglig. Men det jag gillar med event sådär är att jag alltid lämnar lokalen på topp. Det är som min drog det där med shower, musikaler, teatrar och föreställningar - och när jag lämnar ser jag världen så klar som jag aldrig sett den förut. Denna gången blev det en ännu högre topp än så.
 
 
För det första höll Peter fantastiska monologer mellan låtarna. Han pratade om hopp. Om drömmar. Om att vara annorlunda. Han var så oerhört inspirerande och fantastisk - ännu mer så än jag någonsin föreställt mig honom. Förstå att få sitta ner med honom över en kopp te, få höra hans berättelser om livet, få höra hur han har arbetat med ångesten och vad som tagit honom till sina livs drömmar. 
 
Dessutom var stämningen inne på arenan helt magisk. Så fylld av kärlek. Och låtarna han sjöng, framför allt hans två solonummer han körde som extranummer, var helt jävla amazing. Först Guldet blev till sand som jag alltid haft en oerhört speciell relation till. Jag har aldrig sett musikalen, och jag vet inte om jag någonsin riktigt förstått låten heller, men den har alltid funnits i mitt hjärta liksom. Från första gången jag hörde den, och då kan jag inte alls ha varit speciellt gammal. När han sjöng den kom tårarna. Sedan toppade han det hela med en nyskriven låt till musikalen Livet är en schlager skriven av Jonas Gardell som sätts upp hösten 2014. Ni får lyssna själva så tror jag ni förstår. 
 
(Finns även på spotify, sök bara på Peter Jöback. Detta är förresten från Göteborg, men det är den enda versionen jag hittade på youtube)
 
Gissa vem som ska gå och se den musikalen, med bland andra Peter Jöback och Helen Sjöholm, nästa höst? Gardell har skrivit många fantastiska texter, men det här är helt klart det bästa han någonsin gjort. Har faktiskt inte sett filmen, men hittade den på youtube och tänkte att det ska bli veckans projekt.
 
Så när jag lämnade Globen gjorde jag det med en ny insikt. En insikt om att bara för att jag fyller 20 så tar inte livet slut - det går att uppfylla sina drömmar även efter 40 som Peter sa. Och dit är det ju långt än! Jag lämnade också Globen med en insikt om att jag måste fortsätta gå min egen väg och följa mitt hjärta, även fast det är så mycket lättare att "göra som alla andra" (aka skaffa sig en "riktig" utbildning - en sån som gör släkten och studievägledaren nöjd). Liksom med insikten att jag måste börja våga drömma igen. För endast om jag har drömmar så vet jag åt vilket håll jag ska gå, och vart jag ska sträva.
 
 
Så nu drömmer jag om en bostadsrätt i Stockholms innerstad, ett jobb i mediabranschen samt att få driva ett eget företag. Jag drömmer om att en dag få gifta mig med någon jag älskar - i en kyrka bärandes en underbart vacker klänning designad av Lars Wallin. Jag vill resa jorden runt och upptäcka världens kända och okända platser. Möta människor från världens alla hörn och höra deras historia. Få visa alla som någonsin tvivlat att jag inte bara kunde, utan att jag också gjorde. Jag vill så himla mycket, och har alltid gjort. Jag måste bara få hitta min kanal, mitt sätt att arbeta, mitt sätt att sprida mitt budskap - ett sätt för mig att lägga allt mitt engagemang och min vilja på ett sätt som gör att jag både kan leva på det, vara lycklig och förändra världen - samtidigt!
 
 
I Love Musicals och Peter Jöback tände min låga igen, så nu brinner den åter stark i höstmörkret. Dags att kavla upp armarna och fortsätta kämpa. En dag vänder det, en dag kommer allt make sense, en dag kommer allt att vara värt det. Det går inte att fundera på "what if", för valen är redan gjorda. Frågan är bara åt vilket håll jag fortsätter härifrån. Jag tror stenhårt på att jag en dag kommer att lyckas, men jag vet också att vägen dit är lång och svår. Jag vet inte vart jag är på väg, men jag vet att jag kommer att veta när jag är framme. Jag får lita på det, min magkänsla och mitt hjärta - och fortsätta vandra. 
 
 
Tack Peter för en helt fantastisk kväll i Globen, för dina fina ord och din vackra sång. Jag tog till mig varenda ord, varenda bokstav, och ska nu bege mig ut i världen för att uppfylla mina drömmar med ett helt nytt driv tack vare dig. I <3 Musicals och I <3 You.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0