Lina Lilja

 

På något sätt måste man ändå säga att jag nu klivit in i vuxenvärlden. Hund, lägenhet, jobb (aka: räkningar att betala). Jag har alltid drömt om att bli äldre. Vuxen. Nu vill jag inget hellre än att bli barn igen. Ung. Utan ekonomiska kriser, ångestar och jobbiga insikter. Utan känslan av is this it?! För truth is: vuxenvärlden är inte alls sådär gosig och mysig som man kan tro när man sitter i skolbänken med en hög av läxor som ska vara klara på fredag, och en lista med tyskaglosor som man borde kunna till imorgon. Nej vuxenvärlden är en värld där alla går omkring med ett åskmoln ständigt hängandes över en. 

 

 

Nu låter det som att jag avskyr att vara vuxen, och avskyr livet. Ja, lite så är det nog. Jag har jobbat som lärarvikarie en knapp månad, på ett antal olika skolor och årskurser, and I have yet to meet a teacher who love their life. Läraryrket må vara extra ångestfyllt, och jag påstår inte på något sätt att jag kan allt om kollegor jag bara jobbat med en dag eller två, men jag tror inte att detta är något unikt för lärare. Alldeles för många vuxna verkar gå runt i en bubbla av "Jahapp, det var hit livet tog mig, det är här jag ska stanna". De står ut med halvtaskiga jobb, relationer de inte riktigt trivs med och ett hem som aldrig blev som deras dröm - och det som får dem att gå upp på morgonen är tanken av att snaaaaart är pensionen här! Redan efter ett par veckor i mitt nya, vuxna liv kände jag hur jag började falla ner i lunken där alla drömmar försvinner, man börjar tryckas ner i den där ramen man kämpat för att ta sig ur, och tanken av is this it? infinner sig. Är livet inte mer än det här? Ska det vara så här lagom trist fram till pensionen nu?

 

 

Ni som känner mig, och som läser min blogg, vet att jag inte är en person som bara låter dessa tankar och känslor vara. Att leva ett halvtrist liv är inget för mig - då kan det lika gärna vara. Nej nu är det dags att jag rycker upp mig och börjar söka mina drömmar igen, därför har jag spenderat kvällen med att skriva några oerhört viktiga och spännande mejl. Jag har redan kommit så långt - till ett liv med hund och lägenhet i Stockholm - men nu är det dags att ta det längre. Det enda jag vill ha är ett liv där jag känner mig lycklig varje dag - inte hela dagen varje dag - men varje dag ska jag känna en känsla av att grunden är rätt, annars är det dags att riva upp och göra om. Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja