Lina Lilja

Har precis kikat på avsnitt två av Jills veranda på SVT Play, avsnittet där Kakan är gäst. De senaste dagarna har det pratats oerhört mycket om detta avsnitt i min twitterfeed, och att det handlade mycket om Kakans homosexualitet kontra Nashvilles högerkonservativa invånare. Kakan och jag har ganska olika syn på livet, men i grund och botten är vi ändå rätt lika. Så som vi alla är. Allt vi alla vill är att bli älskade. 

 

 

Har ni ännu inte sett detta avsnitt har ni 63 dagar på er att pallra er in på SVT Play och göra det. It's an order. Oavsett er sexuella läggning. Det finns många oerhört starka moment under det 59 minuter långa programmet, men två av dem berörde mig extra mycket. Det första är när Jill Johnson sjunger för Kakan på hennes veranda, och hon har gjort om sångtexten. En reaktion jag såg på twitter efter avsnittet var "tänk vilken skillnad det kan bli på en låt bara man byter pronomen" - och det är verkligen sant. Som straight är det något man omöjligt kan förstå - grejen att växa upp i ett samhälle där man alltid måste göra om alla kärlekshistorier, låtar och filmer för att det ska passa en. Där en historia, hur mycket man än kan relatera till den, alltid är lite "fel" eftersom det alltid handlar om en man som sjunger till en kvinna eller tvärtom, en prins och en prinsessa. Historien handlar aldrig om mig. Det är därför vi går i taket över serier som Glee, The L-Word och....? (Jag kom inte på någon mer). Eller när Erik Rapp sjunger att hans man nu dansar med en annan man. Eller när fotbollsspelare kommer ut. För att för en gångs skull handlar historien om oss, och det är vi inte vana vid. 

 

 

Det andra momentet som verkligen berörde mig var i slutet av programmet när Jill säger att hon tyckte Kakan "tjatade" om sin homosexualitet - tills hon tillslut förstod. Förstod vilken kamp Kakan var tvungen att gå igenom varje dag. Förstod alla problem Kakan ställdes inför, dagligen, bara på grund av sin sexuella läggning. Återigen, denna dagliga kamp är en kamp som heterosexuella inte riktigt kan förstå, så att se hur någon som Jill verkligen förstod - på bästa sändningstid på tv - det var något som berörde mig något oerhört. För det kanske får lite fler straighta att förstå hur mycket det är de inte förstår.

 

 

Idag släppte valberedningen sitt förslag till distriktsstyrelse för CUF Storstockholm - och där är jag föreslagen som förste vice ordförande. Bara att bli nominerad var en ära i min värld, att därefter bli föreslagen till förste vice av valberedningen är ännu större. Om en vecka tar distriktet beslut om jag får ta plats i styrelsen eller inte, och det kommer att bli en oerhört nervös vecka. Oavsett vad valberedningen tycker så är det trots allt upp till distriktet att ta beslutet, så därför tänkte jag nu kort beskriva varför jag är så oerhört engagerad ideellt, och vem jag kommer att vara om jag får en plats i CUF Storstockholms distriktsstyrelse.

 

 

Jag gick med i CUF i februari 2010. Jag hade länge haft ett politiskt intresse, alltid varit en sådan som velat rädda världen, och behövde ett ställe att kanalisera mitt engagemang. Jag började plöja politiska partiers hemsidor; Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna... Men ingenting kändes riktigt rätt. Sen såg jag Fredrick Federley i ett lekprogram på tv, och jag insåg att whatever parti han var riksdagsledamot för - that's where I'm suppose to be. Och jag har aldrig ändrat mig en sekund. 

 

 

Miljön är viktig för mig. Ekonomi lika så. Men mitt hjärta dunkar allra hårdast för mänskliga rättigheter. För att min vän i Uganda inte ska behöva åka till Sverige för att få gå i en prideparad. För att mina bröder och systrar i Ryssland ska få gå hand i hand med den de älskar utan att bli kastade i fängelse - eller värre. För att mina medmänniskor runt om i världen ska få bosätta sig på den plats på jorden där de trivs som bäst. För att min kollega inte ska behöva känna att han måste släppa sin pojkväns hand när de möter någon de känner på stan. För att alla alltid ska känna att det finns en toalett och ett omklädningsrum som passar dem. För att jag inte ska behöva få en klump i magen och fundera på vad jag ska svara när mina nioåriga elever frågar om jag har en pojkvän. För att ingen ska behöva känna sig rädd för att vara den de är, oavsett vem de är, oavsett var de bor. Därför är jag volontär hos polisen. Därför gillar jag att arbeta med ungdomar. Därför är jag i processen att bli mentor för en tonåring. Därför är jag politiskt aktiv. 

 

 

Vill ni ha en förste vice ordförande som anpassar sig till normerna, som är grym på debatter om miljö och ungdomsarbetslöshet, bör ni rösta på någon annan. Vill ni däremot ha någon som kommer kämpa för din rätt att vara den du är, både inom ungdomsförbundet och i världen som stort, är jag the guy. Oavsett hur min framtid kommer se ut, om jag tar mig in i distriktsstyrelsen eller inte, så lovar jag er att jag aldrig kommer sluta fightas för allas rätt att få vara vem de är. Vi skapar alla vår egen mening med livet, och meningen med mitt liv är att få så många jag kan att må bättre på alla plan i livet. För min skull, för din skull, och för våra framtida barnbarns skull. Hoppas ni är med mig i kampen. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja