Lina Lilja

Jag är inget stort fan av Så Mycket Bättre, och har inte sett ett helt avsnitt före den här säsongen. Jag har nog knappt sett 5 sammanhängande minuter innan den här säsongen om jag ska vara ärlig. TV-formatet i sig är coolt, men det känns väldigt falskt och tillgjort på något sätt. Den här säsongen har jag dock följt det någorlunda - jag menar, kombinationen Orup, Carola, Amanda Jensen och Ola Salo - who wouldn't? Den som jag fastnat allra mest för är dock Love, som jag verkligen inte har någon koll på alls egentligen, men han verkar skön, cool och bara allmänt ball. 

I alla fall, igår var det dags för Carola. Som den diva hon är tillägnades hon en hel halvtimme extra tv-tid och fick ett två timmar långt program. Inte mer än rätt kan jag tycka. Det är ett fantastiskt avsnitt, med högt och lågt. Jag har alltid älskat Carola, och alltid fått skit för det. Carola är i media känd som ett kaos, en homofob, en sektmedlem, någon som är falsk och inte kan göra någonting rätt. Jag har sett många hata på henne ytterligare efter gårdagens program. Att hennes ord kring sin sexualitet var falska, dåligt ihopklippta, etc etc. Och jag blir så arg.

 

 

Jag är så less på att samhället hela tiden ska sträva efter en svart-vit värld. Carola är kristen och homofob. Så är det bara. Och antingen är man straight eller gay. Så är det bara. Bisexualitet finns - men bara typ. Och antingen är man kvinna eller så är man man. 

 

För några år sedan läste jag Rickard Engfors FANTASTISKA självbiografi, en gay man som jobbat väldigt mycket och väldigt nära Carola. I en del av boken skriver han om just det att många ser Carola som en homofob och hur han själv ser på hennes uttalanden och att jobba med henne. Han berättar att de pratade ut om det hela på ett flygplan en gång, och att vad som sades stannar mellan dem, men att han inte ser Carola som en homofob, inte har några problem med att jobba med henne och vara hennes vän, och att hon inte har några problem med hans livsstil. Jag har tänkt mycket på det där. Rickard är en person jag ser väldigt mycket upp till, och varje gång någon börjat prata om homofoba Carola har jag tänkt tillbaka på hans ord och liksom känt mig nöjd och bekväm med det. 

 

Carola känns väldigt ärlig och geniun i klippet ovanför. Jag tar varenda ett av hennes ord på fullaste allvar, och jag älskar att hon väljer att berätta om det. Jag älskar att hon, som troende och med den mediabilden som finns av henne, känner att hon vill öppna upp sig och berätta om när hon var förälskad i en tjej. Jag hatar att media, och hela svenska folket, genast åter hoppar på henne och pratar om hur mediakåt och falsk hon är - att det är ett spel för att få uppmärksamhet.

Jag hatar att Anton Hysén, Ola Salo, Anja Pärson, och typ varenda annan känd person som pratat om sin egna sexualitet som annan än straight blir hyllad upp över öronen, blir kallad modig och älskas av media (vilket de såklart förtjänar) medan så fort det handlar om Carola blir något annat. Blir något som är fel och fult. 

 

Igår var jag som jag sa tidigare och käkade med en kompis på kvällen. Vi kom att prata om att vara rebell, och om att mina kollegor ibland retar mig på jobbet för att jag var så totalt orebellisk som tonåring (och fortfarande är). Att jag aldrig hittat på hyss, skolkat, begått brott (herregud, jag går ju knappt för rött!), dricker alkohol, etc etc. Min kompis sa till mig att jag är ju rebellisk på mitt alldeles egna sätt. På det sätt att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte om samhällets regler och normer, om att jag borde varit rebellisk eller dricka alkohol, om att jag borde plugga eller borde följa normerna kring sexualitet. "Du är rebellisk på det sättet att du bara är liksom "Fuck it!"". Det är kanske den finaste komplimangen jag någonsin fått. 

 

Och nu vill jag att fler ska bli "Fuck it!". Eller åtminstone så vill jag att ni låter folk få vara "Fuck it!". Jag är så förbannat less på alla regler kring hur saker och ting "borde vara". Så förbannat less på att Carola inte "borde" få ha varit attraherad av en tjej på grund av den personen hon är. Så förbannat less på att man "borde" vara något över huvud taget. 

 

Jag älskar Love för att han, som så vitt jag förstått (återigen - google is my friend - jag vet egentligen väldigt lite om Love sedan innan) lever i en heterosexuell relation och inte har pratat något om att vara något annat än straight, utan problem kan gå upp och sjunga "Tommy tycker om mig" på det sättet. Jag älskar hans sätt att säga "Fuck it!" i den situationen och jag älskar att ni låter honom göra det. Men ni måste lära er att tillåta alla att få säga "Fuck it!" på det sättet. Ni måste tillåta Love att säga det och ni måste tillåta Carola att säga det. 

 

 

Och ni borde själva göra det. Varje gång ni tänker "Vad ska folk säga/tänka?" säg: "FUCK IT!" och go ahead och gör vad fan det än är ni tänkte göra (well, inom ramarna, jag vill inte att ni ska gå ut och slå ner någon eller så, men jag tror ni förstår vad jag menar). Jag lovar, man blir så mycket lyckligare när man följer sitt eget hjärta och låter folk få tycka vad fan de vill om det hela, när man slutar oroa sig. Dessutom brukar de sanna vännerna följa med en in i framtiden i vilket fall - och ju ärligare man är mot sig själv desto närmare vänner får man. 

 

It's time to blur the lines mellan rätt och fel - inte minst när det gäller sexualitet.

"Jag kan inte vara kär i hen, jag är ju _____" <- FUCK IT!

"Carola kan ju inte ha varit förälskad i henne, hon är ju straight och homofob" <- vad fan vet du om det?! 

 

Till Carola vill jag bara avslutningsvis säga:

 

Puss o Kram

Lina Lilja