Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet...

Så sitter jag nu här - tittar på fotbollsgalan, käkar popcorn och funderar på vad jag ska skriva detta första inlägg på så länge. Jag tänker att jag kanske borde be om ursäkt, och förklara varför jag varit borta så länge - men det känns så gammalt, så gjort. Jag tänker att jag borde lova att jag ska bättra mig, men det kan jag ju inte svära på. Däremot vet jag att jag är sjukt sugen på att börja komma igång med bloggen igen. Få yttra mina tankar och idéer högt, få skriva av mig, få kommunicera med omvärlden på ett sånt där sätt som man bara kan göra med en blogg. 
 
 
Den här hösten har varit.... Skit? Nej, definitivt inte. Tom? Nja.... Konstig? Intressant? Spännande? Det bästa sättet att beskriva denna höst är nog med citatet som får bli titeln på detta inlägg. Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet... Denna höst har varit ett ekorrehjul. Ett sådant där hjul som de flesta av västvärldens människor lever i mellan 25-65. Jag har levt i det i två månader och känner mig som Björn Skifs: Är det det här du kallar [livet] vill jag inte längre va' me! Det kan inte fortsätta såhär. Innan sommaren ska jag vara färdigutbildad PT, och innan årsskiftet 2014/2015 ska jag kunna leva på mitt jobb som PT. Inom 5 år ska jag ha ett eget gym i Stockholms innerstad. Jag drömmer också om att få arbeta som bröllopskoordinator på sidan om, få arbeta inom media och event - gärna med tv. Jag vill åka jorden runt och bo och arbeta i andra delar av världen perioder av mitt liv. Jag vill tillbaka till USA. Jag drömmer om kärlek. Lycka (vad nu det är). Att få förändra liv. Beröra. 
 
 
Den närmsta framtiden är dock planen att jag ska komma igång med mitt hälsosamma liv igen. Äta rätt. Börja träna igen så småningom (utöver hundpromenaderna) - när pengarna och tiden tillåter. Skrapa bland sparpengarna och gå den bästa PT-utbildningen Stockholm erbjuder med pengarna jag får fram. Allt detta inte för att bli snyggare och med en bättre titel på businesscardet - utanför att må bättre och bli lyckligare. För att det är det jag vill. Och inte minst ska jag följa mitt eget hjärta och göra det jag vill och tycker är roligt, oavsett vad alla andra tycker och tänker. Ingen annan än jag vet vad som gör mig lycklig, vad som motiverar mig till att kliva upp ur sängen på morgonen och vad jag borde göra med mitt liv. Och det gäller alla er också!
 
 
Jag saknar Santa Barbara och mitt liv där. Samtidigt vet jag att den tiden är förbi och inte kommer tillbaka. Jag kan inte fortsätta mäta mitt liv med tiden där. Det var min college-tid. Den var fantastisk och kommer inte tillbaka. Nu ska jag skapa mig ett nytt liv, en ny era. Här. Nu. Även den ska innehålla fantastiska vänner, stora drömmar, ingenting-är-omöjligt-mentaliteten, träning och hälsosam mat. Men den pågår nu. Inte då. Nu. Här. Kanske återvänder jag en dag till Kalifornien - jag hoppas det. Kanske öppnar jag en dag ett gym i Santa Barbara eller LA. Om inte annat hoppas jag få åka och hälsa på allt och alla där borta inom en snar framtid. Fan vad jag saknar tiden där. Det var en episk tid som det kommer ta lång tid att komma över och med minnen som aldrig kommer försvinna. 
 
 
Så det här första inlägget blev en enda stor blandning av drömmar och saknad, storslagna planer och pepp. Nu kör vi vänner. Nu fyller vi dagarna med liv. 
 
San Francisco<3
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0