Lina Lilja

I veckan såg jag filmen Älska mig med mina sjundeklassare, och idag var det dags att diskutera filmen. Innan diskussionen hade jag googlat lite, försökt förbereda mig på hur man kan diskutera mobbing i klassrummet, men tillslut insåg jag att det var bara att hänga med och ta diskussionen som den kommer. Det är helt omöjligt att veta hur 13-åringar ska reagera på olika filmer och vilka diskussioner som kommer att komma upp. 

 

Vi började diskutera mobbing som planerat, och efter ett tag uttryckte en elev att någonting var "bögigt". På samma sätt som igår ifrågasatte jag användandet av ordet bögigt, och en lååååååång diskussion kring homosexualitet, bögar och flator följde. Ett par gånger satte jag ner foten, men främst försökte jag ifrågasätta och låta alla tala till punkt. Tidvis blev diskussionen rätt hård, så som den kan bli med elever i den åldern. "Jag vet hur en bögar och flator ser ut, sånt ser man" och "Det är äckligt med två killar som pussas", etc. Hela tiden försökte jag hålla koll på hur elever reagerade på olika uttalanden, för att se om det fanns någon som verkade ta illa upp som jag skulle behöva prata med i efterhand och checka läget. 

 

När diskussionen pågått i sisådär 30-40 minuter, och eleverna fortfarande hävdade att "man kan se" om någon är homo-/bisexuell frågade jag eleverna:
"Ja, men om ni ser det så lätt - vilken läggning har jag?"

Någon slänger direkt ur sig: 
"Men du är ju norm..." (normal var ordet personen sökte)

 

Det blir tyst en stund sen slänger samma person ur sig:

"Säg inte att du är lebb, du är så cool!" 

Varpå mitt svar blev:

"Är jag mindre cool om jag är lebb?"

 

Vid det här laget började en eleverna tänka efter ordentligt på vad de egentligen sa. Mina frågor på deras uttalanden började bli jobbigt på riktigt, och när jag sen sa att joo, jag är lebb, då haglade ursäkterna över mig; "Jag menade inte!!" 

 

Det var den här poängen jag ville komma till. Jag tar inte illa upp, men någon annan i det här klassrummet eller i skolkorridoren kanske gör det. Ni kan omöjligt veta läggningen på ALLA skolans elever (hyfsad stor skola dessutom), och jo, det lär finnas icke-heterosexuella elever bland era skolkamrater. En hel hög faktiskt om man går på statistik. 

 

Sen berättade en elev att hon är bisexuell (så grymt modig tjej!!) och plötsligt så förstod de, på riktigt. Ingenting jag hade kunnat säga hade bevisat min poäng på ett bättre sätt. De vet aldrig vem som lyssnar och vem som kan ta illa upp!

 

Jag avslutade lektionen med att lära dem några svordomar som inte var kränkande på samma sätt och som de kunde använda istället för "jävla bög" och "bögigt". Opedagogiskt på ett sätt, men jag är ung och dum så jag får göra sånt....

 

 

Jag har alltid trott på den typen av barnuppfostran som tillåter misstag istället för att säga ifrån. "Plattan är varm, rör den inte!" Ungen kommer röra plattan, alternativt aldrig förstå varför det är så dumt (om hen nu skulle lyssna och låter bli plattan). Om ungen däremot rör plattan, upptäcker att den var varm och brände sig - ja då kommer hen definitivt undvika att lägga handen på en varm platta i framtiden. You see my point?

 

På det sättet önskar jag att man kunde ta't easy med pekpinnarna, och istället låta ungarna få prova och misslyckas och ha en väldigt förlåtande atmosfär. Det är på så sätt jag tror man kan förändra samhället. Dessutom önskar jag att fler vuxna inom skolvärlden vågade ta de svåra diskussionerna - ifrågasätta istället för att säga emot. 

 

Som jag sa igår; jag ser tillbaka på mina egna lärare och gör tvärtom. Det låter hårt, men med ett fåtal undantag (kan räkna dem på min ena hand), är det väldigt sant. Tyvärr. Bara man har koll på att eleverna är okej när de lämnar klassrummet, och tillåter dem som vill prata av sig efteråt att göra det, så ska man inte vara rädd för den här typen av diskussioner. Se också till att hela diskussionen når någon sorts poäng, att alla kommer till tals, och att det inte blir kränkande. Bli gärna personlig, men inte privat. Viktigast av allt: Var nyfiken, inte dömande! 

 

Och ja, jag pratade med flera av eleverna efter lektionen och såg till så att allt var okej. 

 

Lektionen hade kunnat gå åt helvete, det erkänner jag, men så som den gick hade jag inte kunnat önska ett bättre resultat. Varenda en där i klassrummet kunde nog ta med sig en viktig lärdom från lektionen. Hade jag fått lära ut sånt här jämt hade jag definitivt blivit lärare. "Livsfilosofi med Lina".

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Några minuter senare:

 

Jag: Men tänk på er klasskompis som är bög och hör er använda dessa uttryck, hur tror ni han känner sig? (Det finns alltså ingen öppet homosexuell kille i denna klass, det var ett sätt att uttrycka det faktum att alla deras klasskompisar antagligen inte är heterosexuella.)

 

Vad svarar man på det?! Han har ju rätt i det faktum att alla utbildningar jag har varit på för att få arbeta med ungdomar lär man ut att den största grejen med unga är att de inte har något konsekvenstänkande då den delen av hjärnan inte utvecklas förrän senare (typ i min ålder). Detta finns det dessutom flera forskningsstudier som visar. Samtidigt var det ju mycket tydligt att detta var två smarta unga killar som båda hade ett ganska välutvecklad förmåga till konsekvenstänkande. 

 

Jag hör ofta hur unga och dumma tonåringar och barn är, samtidigt som de gång på gång bevisar motsatsen. Det får mig att fundera på om någon ens frågat ungdomarna i alla de saker som berör dem?! Vad vill och tycker egentligen ungdomen/barnet? Jag vill inte veta vad föräldern tycker och vill, jag vill veta vad barnet vill!

 

Nu har jag arbetat som lärarvikarie i lite drygt sju månader. Jag har utvecklats massor på denna tiden, och inte minst har jag fått fundera mycket på hur min egen skolgång var och vad jag vill föra vidare till nästa generation. Nästan hela tiden tänker jag på hur mina lärare gjorde när jag gick i skolan - och att jag ska agera tvärtom. Om någon elev säger något som kan uppfattas nedvärderande eller kränkande frågar jag varför eleven säger så - INNAN jag börjar skälla ut någon eller säga emot. Ibland (som i fallet ovan) behöver man inte alls skälla ut eleven utan de är väl medvetna om vad de håller på med, däremot kan man ta en vuxen diskussion om hur smart det är att uttrycka sig så. 

 

Dessutom har det varit mycket viktigt för mig att lyssna på eleverna och skapa ett förtroende (framför allt på längre uppdrag som jag är på nu, då jag verkligen får en chans att lära känna eleverna) - inte döma. Vi har alla gjort mindre smarta val, inte minst i den åldern, och att då gå runt och peka finger och säga att de gör fel val lär bara göra att de vänder taggarna utåt. Den största lärdomen jag fått, något jag önskar att alla lärare visste, är att frågar man så får man svar. Hur mår du? Hur känns det? Är du okej? Är det något som är jobbigt? 

 

Jag vet att jag får lite gratis bara för att jag är ung, och det är något jag kommer kunna leva på i max 10 år till. Det är betydligt lättare som 13-åring anförtro sig till en 20-åring än en 60-åring, och det är något jag får utnyttja medan jag kan. 

 

Så med detta långa inlägg vill jag helt enkelt bara säga till alla er som arbetar med barn och unga;

Våga fråga och våga lyssna! Barn och unga är betydligt smartare än vad ni tror, bara ni vågar tro på deras förmåga.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Vi lever i en värld som mer än gärna berättar för oss hur vi ska vara, se ut och bete oss för att vara normala. Det finns någon sorts idealbild som alla eftersträvar där man ska vara lagom rik, lagom vältränad, inte för tjock, inte för smal, ha rätt jobb, bo på rätt ställe, säga rätt saker, ha rätt hobbys, etc., etc. Trots att vi för länge sedan konstaterade att vi alla är unika, och ingen av oss passar in i en fyrkantig mall, så lever dessa normer kvar - och följer man dem inte väntar konsekvenser. Vissa normbrytningar ger större konsekvenser än andra, men en konsekvens som de alla ger är dålig självkänsla.

Jag tänkte på det i fredags när jag såg Benjamin Wahlgren Ingrosso dansa i Let's Dance. Hela kvällen gick han runt och såg ut som en ledsen hundvalp, vilket verkligen gjorde ont i min själ. När jag sprang på toa 5 minuter innan sändning (ja, jag har en liten blåsa...) var han och Sigrid ute i den tomma lobbyn och sista-minuten-övade. Han gav 100%, men gjorde inte riktigt lika bra ifrån sig som vanligt - och gick därefter och låste in sig på toa helt bedrövad. Jag vet att mitt beröm till Benjamin börjar låta tjatigt, men jag tycker ändå det är sjukt relevant. Visst, när man tänker efter är han bara 16 år - och vem fan hade en bra självkänsla när man var 16?! Antagligen ingen. Skillnaden är att vi inte är tredje generationen i en "perfekt" kändissläkt och vi var inte tvugna att prestera inför 2 miljoner tittare på direktsänd tv varje vecka. Men ändå. 

 

Benjamin och familjen Wahlgren har pratat rätt öppet på senaste tiden om hur Benjamin blivit mobbad i sin Östermalms-skola för att han är "sång-och-dansman". Mobbing bryter ner vem som helst, så att Benjamin är stark nog att fortsätta göra det han gör trots mobbingen är helt fantastiskt. Men att han har skapat sig en sådan stor identitet runt det hela att han bryter ihop när han bara gör halvdant ifrån sig (för dåligt var det inte, och det sa inte juryn heller) är för mig skrämmande. Trots allt normalt för en 16-åring, men ändå skrämmande. Han har lite att jobba på gällande självkänslan. 

 

Men - det som är ännu mer skrämmande är att se 30-, 40-, 50-, 60-åringar med samma dåliga självkänsla som 16-åriga Benjamin. Jag ser det i min närhet och jag ser det på tv. För att ge er ett exempel så vill jag dela med mig av en bild som dök upp i mitt facebook flöde alldeles nu:

 

 

"Hahahaha - jätteroligt!" är min första tanke, men sen tänker jag igen. Och igen. Jag har sett tiotals av dessa bland mina facebookvänner bara de senaste dagarna, extra mycket så här när värmen är på G och sommaren närmar sig. Människor i alla storlekar och former som bashar på sitt utseende och letar sätt att gå ner i vikt och komma i form på lättast sätt - så fort som möjligt. Många av dessa har barn, och flera av dessa barn är så pass gamla att de finns på facebook och läser sina föräldrars statusar. Vad fan sänder det ut för meddelande? Har den tanken ens slagit er?

 

 

Jag tänker på det när jag ser reklamen till "Här är ditt kylskåp" och hör Agneta Sjödin säga att rädslan finns där, "att jag inte är värd att älskas". Nog för att citatet kan vara taget ur sitt sammanhang i reklamen, men ändock, det är ingen ovanlig känsla. 46-åriga Agneta Sjödin som varenda människa i hela Sverige är kär i är rädd att hon inte är värd att älskas. 

 

Om och om igen ser och hör jag det - människor i alla åldrar som ständigt vill förändra sig själva för att bli lite bättre, bli lite mer värd, mer älskvärd. Vissa hamnar i olika typer av missbruk (exempelvis matmissbrukare som vi kan följa i Biggest Loser) eller sjukdomar (depressioner, ätstörningar, etc.) - andra får "bara" ett liv som är lite mindre lyckligt än vad det hade kunnat vara. 

 

 

Jag är 20 år gammal och vet att jag är perfekt som jag är. Jag är värd att älskas, jag är värd lycka, kärlek och framgång. Visst har jag dagar då jag ser mig i spegeln och tänker "ugh!", ja, jag avskyr min näsa, och många gånger gör jag saker som jag i efterhand inser var mindre smart - men jag vet också att det inte gör mig mindre värd. Självklart har jag inte alltid älskat mig själv på det sätt jag gör idag, och vem vet vad som händer i framtiden, men på något sätt har jag börjat inse att jag är mer ett undantag än en regel. Jag har börjat inse hur många det är som inte älskar sig själva på det sätt som jag har kommit att göra. Det gör mig så förbannat ledsen. 

 

 

Många PT's och gym utnyttjar människors dåliga självkänsla och tjänar pengar på att "få dem i form" till sommaren. Själv ser jag fram emot att en dag få chansen att vidareutbilda mig till någon form av coach och mental styrketränare. Jag vill hjälpa människor, inte utnyttja dem. Att se så många gå runt och tro så lite om sig själva, tro att deras värde sitter i någon form av prestation, gör mig så förbannat ledsen. Fattar ni inte hur underbara ni är?! 

 

Vi har en mobbing-kultur i västvärlden idag. Sker det inte i skolan så sker det i media, på gatan, på facebook. En kultur som gör det svårt att hitta sig själv, respektera och älska sig själv. Det gör ont i mig att inse hur många fantastiska människor som tror så lite om sig själva. Och ännu ondare gör det att inse att inte ens i stockholms innerstad får man vara ifred från mobbing för att man gör "fjolliga" saker. 

 

Jag är inte som er, och ni är inte som mig. Alla är vi unika, alla är vi fantastiska. Alla är vi satta på jorden av en anledning. Alla är vi värda att älskas och alltid kommer vi att kunna inspirera någon. Snälla ni, lägg ner tanken på att ni måste prestera, gå ner i vikt eller bli lite snyggare för att bli mer värd. Träning och hälsa ska vara roligt och få en att må bra, det ska inte vara ångesfyllt. Samma sak med resten av livet. Vad ni än ger er in på - gör det med ett leende med läpparna. Och får det er inte att må bra, gör något annat. Livet är för kort för att gå omkring med ett regnmoln över huvudet. 

 

Och glöm aldrig att ni är värda att bli älskade. Varenda en av er. Alltid. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja