Lina Lilja

Jag tror ingen har missat stormen som blåser kring Barilla just nu, efter att ägaren utalat sig homofobiskt i en intervju. Person efter person i min twitter-feed slänger paketvis av Barilla-pasta, eller berättar att de nu valt att börja köpa ett annat pasta-märke istället. Såklart även jag. Tack och lov är det Coops pasta som nu står på spisen och snart ska käkas till lunch, och det finns många andra pasta-märken att välja mellan - så ingen mer Barilla kommer in i mitt hus (eller min mage) framöver. Frågan är dock hur mycket man kan hålla på och bojkotta? Något som vissa har missat till exempel är att Barilla har en koncern där bland annat Wasa ingår. Det innebär att vi måste börja bojkotta Wasa också. Eller? Finns det ens något annat märke på knäckebröd? 

 

 

För några år sedan sändes ett program, jag tror det var Kalla Fakta, där det visades hur Frälsningsarmén motverkade homosexuella. I programmet åkte de runt med dolda kameror till avdelningar, både i Sverige och internationellt, där de gång på gång fick samma svar - du kan få hjälp att bota din homosexualitet, vill du inte det så kan du tyvärr inte vara med i Frälsningsarmén. Sen den dagen har jag bojkottat Frälsningsarmén. Jag har inte lagt ett öre i de där insamlingsbössorna "Håll grytan kokande" som de brukar ha på stan, framför allt kring jultider. Jag har heller inte satt min fot på Myrorna sen det programmet sändes (okej, inte helt sant, ett par gånger har det hänt att jag motvilligt följt med en kompis in dit) och jag har inte handlat en pryl där sedan dess. Jag har sedan tidigare två plagg inköpta på Myrorna, och de valde jag att behålla - dock har jag knappt använt dem sedan dess, tvärtom mår jag snarare illa varje gång jag ser dem hänga där i garderoben. Kanske eldar jag upp dem en dag. 

 

 

Än har jag inte bestämt mig hurvida jag ska göra med Wasa. Jag har ett paket rågrut i skåpet som får vara där tills vidare - köpt är köpt, right? Och sanningen är att jag älskar Wasas knäckebröd. Rågrut och Frukost är mina favoriter. Ska jag ändå tvingas bojkotta dem? Hur långt ska jag behöva gå för att kunna leva ett liv utan att gynna de som hindrar mig att leva mitt liv? Vart går gränsen? Ju mer man bojkottar, desto mer inkräktar det på ens liv. Ska jag behöva gå runt och undvika märken och butiker för att kunna må bra? Samtidigt, låt oss titta på alternativet: att jag fortsätter äta Wasa knäckebröd och gå och handla hos Myrorna. Då kommer de ändå att inkräkta på mitt liv eftersom att jag ger dem ekonomiskt bidrag som gör att de kan fortsätta arbeta mot homosexualitet. Snacka om att välja mellan pest eller kolera! Oavsett vad jag väljer så kommer jag att förlora. 

 

 

Ja hörrni, det är ett sorgligt samhälle vi lever i med alldeles för mycket hat. Nu ska jag stolt sätta på mig mina Björn Borg-trosor och gå och hämta Mio på dagis. Är hemma och sjuk idag - snorig, halsont och huvudvärk/ont i bihålorna. Gick dock iväg med Mio till dagis imorse ändå så han fick leka av sig lite, och så att jag kunde fokusera på att bli frisk istället för att behöva tänka på att gå ut och gå med honom, ge honom mat, etc. Nu saknar jag honom dock för mycket - nu får han komma hem och pussa på matte igen!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Här om dagen var jag i en högstadieklass, en generellt mycket trevlig och mysig klass - lätt att arbeta med, när jag hörde några killar använda ordet "bög" på ett för mig oacceptabelt sätt. Jag hörde inte hur allt drog igång eller exakt vad som sas - tvärt om försökte de viska och dölja det för mig som lärare - men jag hörde att tonen var mer skämtsam än hotfull och elak. Dock - fortfarande inte okej i min värld. Jag gick emellan och bad dem lägga av, och det krävdes inte mycket för att de skulle sluta. Däremot kändes det inte helt okej för mig, något gnagde i magen och sa att jag inte gjort tillräckligt, att jag kunde gjort mer. Visserligen slutade de, men det kändes inte som att de förstod. Jag ville inte peka ut någon, och dessutom var situationen över, så för tillfället lät jag det trots allt vara. 

 

 

I samband med detta började även ett par andra elever i klassen bli stökiga. Inte alls elaka eller så, utan bara allmänt respektlösa som de kan vara i den åldern. Jag kände att jag var tvungen att sätta ner foten - för hade jag varit i deras sits hade jag velat det. Så jag slutade lektionen med ett ordentligt och allvarligt samtal med dem. Och jag var arg - på riktigt (och då har det gått ganska långt kan jag säga). Efteråt kändes det konstigt bra i magen. Det kändes som att jag gjort allt jag kunde. Jag satte ner foten. Sa ifrån. Gjorde så som jag alltid önskade att någon skulle göra när jag var i deras ålder. En del av mig vill tro att jag faktiskt gjorde skillnad - i alla fall hos någon av dem.

 

 

Sådana stunder älskar jag mitt jobb. De stunderna älskar jag mitt jobb så mycket att jag överväger om jag inte borde bli högstadielärare trots allt. Eller ännu hellre skulle jag vilja åka runt och föreläsa för högstadieelever - om livet. Säga saker som jag önskat att jag fått höra när jag var i den åldern, då hormoner sprutar och allting bara är konstigt, förvirrat och ensamt. Jag vill det så gärna att jag ska börja läsa på om det finns någon möjlig samarbetspartner, om det går att genomföra. Men fram tills dess vill jag redan nu skicka med alla högstadieelever som lyckats klicka sig fram till min blogg några saker...

 

 

 

 

Som alltid finns jag att nå på [email protected] om det är någon som tänker på något och inte vill skriva det publikt. Ni får gärna mejla mig om ni har någon idé om hur jag ska kunna genomföra min idé kring föreläsningar för högstadieelever, om ni vet någon som, eller själva, vill samarbeta och skapa ett projekt kring det hela. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Även om det är jobbigt att fara runt och ha olika kollegor och arbetsplatser var dag, finns det något jag verkligen älskar med mitt jobb. Som jag pratat om många gånger tidigare älskar jag att studera människor. Att stå utanför och se människor mötas och agera. Studera blickar, kroppsspråk och röstlägen. Efter att ha pysslat med sådant här i ett antal år nu (jag var aldrig riktigt ett fan av att springa runt och leka på rasterna i skolan...) har jag blivit rätt bra på det. Jag har blivit bra på att uppfatta små detaljer, och ni anar inte hur mycket ni avslöjar på sättet ni pratar, går och agerar. När man är i ett klassrum, eller på en skolgård, är det oerhört många människor som rör sig på en liten yta, som integrerar med varandra. Inte minst så finns det få platser i världen där så många olika typer av människor möts som i en skola. 

 

 

En skola är helt enkelt en perfekt plats att studera människor på. Personligen föredrar jag att studera högstadieelever - just för att då är många i den där fasen när de experminenterar och försöker hitta sig själva. Det är en lätt grupp att studera, för om man "kan koderna" så är allting väldigt uppenbart. Yngre barn är lite krångligare, för de är lite mer av en homogen grupp. Men om man anstränger sig, och verkligen får en chans att tänka efter och studera, då kan man lära sig rätt mycket även om yngre barn - saker som de oftast ännu inte vet själva. Som sexualitet till exempel. 

 

 

På ett sätt är det sorgligt att de flesta elever jag jobbar med får jag bara träffa en dag eller två - och inte följa under uppväxten och tonåren. Det innebär också att jag aldrig kommer få reda på om jag har rätt eller ej, men å andra sidan så kan jag bara lita på min känsla och mina "studier". Jag har träffat elever både på lågstadienivå och mellanstadienivå som jag kan säga kommer att dras till samma kön när de kommer upp i den åldern. Om de vet om det själva ännu eller ej är svårt att säga, men de flesta antar jag inte har upptäckt det än. Samtidigt måste jag säga att det ändå är stor skillnad idag, jämfört med för bara 5-10 år sedan när jag var i deras ålder och gick i grundskolan. Alternativt så är det ännu större skillnad mellan Gävle och Stockholm än jag tidigare trott. (Helt ärligt så tror jag nästan lite mer på alternativ två än alternativ ett...) I vilket fall som helst så har jag träffat flera elever som är väldigt utblommade och öppna med sina könsuttryck och sin sexualitet redan i högstadiet (här skiljer det sig dock mycket mellan skolor, och även förorter) - på ett helt annat sätt än "på min tid". Hurvida de är lyckliga eller ej är dock en helt annan grej som vi inte behöver fundera närmare på idag. Öppenhet innebär inte nödvändigtvis mindre förvirring eller osäkerhet. 

 

 

Apropå sexualitet, barn och att vara öppen vid tidig ålder har QX idag en omröstning på sin hemsida med frågan "Hur gammal var du när du kom ut?". Innan vi tittar närmare på svaren så måste jag ändå kommentera termen när kom du ut?. Jag vet att det här ofta nämns av HBTQ-personer, men inte tillräckligt ofta, det bör sägas igen. Det finns inget ett tillfälle då man kom ut. Man kommer ut hela livet, varje gång man möter nya människor - på grund av heteronormen. Men när man talar om när man kom ut pratar man ofta om när "alla" fick veta. "Alla" är i 90% av fallen (jag känner till i alla fall) familjen, som nästan alltid är "de sista att få veta". När man talar om när man kom ut pratar man helt enkelt oftast om då det blev "offentligt" och man inte längre gömmer det (typ, naturligtvis är det individuellt och alla skulle inte svara samma sak). 

 

Så till resultatet på denna omröstning som dryga 800 personer har svarat på i skrivande stund. Omröstningen visar att de allra flesta kom ut mellan åldern 15-30. Ja, det är ett stort spann, men om jag får tro så misstänker jag att det var mer mellan 25-30 förut, och mer kring 15-20 idag. Det är ett mycket mer öppet samhälle idag än för bara några år sedan (eller så har jag bara skaffat mig en ny umgängeskrets, återigen, det är inte helt osannolikt att stora delar av detta blogginlägg fallerar på grund av att jag nu har mina referenser i Stockholm - och tidigare i Gävle). 

 

 

Avslutningsvis måste jag få dra in detta inlägg på min nya idol - Erik Rapp. Idag publicerades en intervju på QX.se med honom (http://www.qx.se/noje/24788/17-ar-och-oppet-gay--erik-rapp-ar-favoriten-i-idol) och min respekt för honom bara växer. Efter att han själv twittrat ut länken fylldes min feed av mediabögar i åldern 30+ som berättade hur mycket de respekterade att han vågade vara så öppen vid sådan ung ålder, och att de själv inte alls var så säkra på sig själva när de var 17 bast. Jag kan inte annat än att hålla med. Att bli "hela Sveriges idol-bög" vid 17-års ålder, och vara så pass säker på sig själv att man klarar det, är en bedrift som jag inte kan beskriva med ord. Det faktum att han kan vara det idag visar att det är en helt ny värld idag, till skillnad från för bara några år sedan när idoler höll sin sexualitet hemlig trots att de var betydligt äldre än 17, levde i relationer och var helt öppen inför familj och vänner. Erik är bara tre år yngre än mig, men han tillhör ändå en helt annan generation på det planet. En generation som har det lite lättare än föregående. Utvecklingen går fort, och det gör mig oerhört glad<3 Samtidigt får vi inte glömma att det fortfarande är en lång väg att gå! Förresten kan jag meddela att Eriks intervju givit resultat direkt, på twitter läste jag att en person tog mod till sig och berättat för sin mamma att hen var homosexuell - tack vare intervjun med Erik! STORT!

 

 

Till sist vill jag slänga in två avslutande, korta kommentarer.

 

Nummer 1: Under hösten bloggar en lärare, som också råkar vara flata, om hur det är att vara homosexuell och lärare. Detta är ett projekt av Lärarnas Riksförbund och bloggen hittar ni här: http://lrbloggar.se/detoppnaklassrummet/ (För övrigt hittade jag dit tack vare att min arbetsgivare tipsade om det på Facebook, något som också gjorde mig förbannat glad i hjärtat<3)

 

Nummer 2: You are never alone. Vi må alla vara unika, men ingen av oss är egentligen så unik som vi tror att vi är. Idag hittade jag denna länk i min twitterfeed, och insåg återigen att it's not just me. Hur konstiga, annorlunda och ensamma ni än känner er, så LOVAR jag att det finns någon där ute som är precis lika konstig och ensam som du är. Och tack vara internet så är det betydligt lättare att finna dessa likasinnade idag än vad det var förr. http://www.buzzfeed.com/lilyhiottmillis/what-its-like-dating-as-a-femme-lesbian

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

På något sätt måste man ändå säga att jag nu klivit in i vuxenvärlden. Hund, lägenhet, jobb (aka: räkningar att betala). Jag har alltid drömt om att bli äldre. Vuxen. Nu vill jag inget hellre än att bli barn igen. Ung. Utan ekonomiska kriser, ångestar och jobbiga insikter. Utan känslan av is this it?! För truth is: vuxenvärlden är inte alls sådär gosig och mysig som man kan tro när man sitter i skolbänken med en hög av läxor som ska vara klara på fredag, och en lista med tyskaglosor som man borde kunna till imorgon. Nej vuxenvärlden är en värld där alla går omkring med ett åskmoln ständigt hängandes över en. 

 

 

Nu låter det som att jag avskyr att vara vuxen, och avskyr livet. Ja, lite så är det nog. Jag har jobbat som lärarvikarie en knapp månad, på ett antal olika skolor och årskurser, and I have yet to meet a teacher who love their life. Läraryrket må vara extra ångestfyllt, och jag påstår inte på något sätt att jag kan allt om kollegor jag bara jobbat med en dag eller två, men jag tror inte att detta är något unikt för lärare. Alldeles för många vuxna verkar gå runt i en bubbla av "Jahapp, det var hit livet tog mig, det är här jag ska stanna". De står ut med halvtaskiga jobb, relationer de inte riktigt trivs med och ett hem som aldrig blev som deras dröm - och det som får dem att gå upp på morgonen är tanken av att snaaaaart är pensionen här! Redan efter ett par veckor i mitt nya, vuxna liv kände jag hur jag började falla ner i lunken där alla drömmar försvinner, man börjar tryckas ner i den där ramen man kämpat för att ta sig ur, och tanken av is this it? infinner sig. Är livet inte mer än det här? Ska det vara så här lagom trist fram till pensionen nu?

 

 

Ni som känner mig, och som läser min blogg, vet att jag inte är en person som bara låter dessa tankar och känslor vara. Att leva ett halvtrist liv är inget för mig - då kan det lika gärna vara. Nej nu är det dags att jag rycker upp mig och börjar söka mina drömmar igen, därför har jag spenderat kvällen med att skriva några oerhört viktiga och spännande mejl. Jag har redan kommit så långt - till ett liv med hund och lägenhet i Stockholm - men nu är det dags att ta det längre. Det enda jag vill ha är ett liv där jag känner mig lycklig varje dag - inte hela dagen varje dag - men varje dag ska jag känna en känsla av att grunden är rätt, annars är det dags att riva upp och göra om. Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Den senaste månaden har varit lång, händelserik - och samtidigt gått jädrigt fort. Minst sagt kan man säga att den har varit fullspäckad. Jobb, födelsedagsfirande med släkten, otaliga hundpromenader, möten, och massa annat. Det känns som att jag inte har haft en ledig dag på hela månaden, även om det såklart inte är riktigt sant. Däremot har hjärnan varit på högvarv nästan varenda vaken timme hela tiden, och inte minst har det ständigt varit en massa måsten hängandes över mig. 

 

 

Så ikväll kändes det plötsligt som att jag bara kunde ta ett djupt andetag. Livet kändes plötsligt lite lättare. Det var till och med så att det blev ett glädjeskutt i duggregnet, kylan och mörkret på kvällspromenaden med Mio. För även om det är så att jag fortfarande ligger i djup ekonomisk kris, inte riktigt trivs i min jobbsituation och är superstressad för att jag inte riktigt vet vart jag ska ta mitt liv - så har jag mycket att vara glad för. Saker som jag liksom har glömt i stressen och ångesten den senaste månaden. 

 

 

Till exempel har jag världens bästa vänner, som är noga med att påminna mig om det goda i livet när jag själv inte ser det. Ni vet vilka ni är, och jag älskar er<3

 

Jag har ett underbart och fantastiskt år bakom mig, som har lämnat efter sig fina minnen och erfarenheter som jag alltid kommer att bära med mig. Ju mer jag får distans till det hela, och ju mer jag tänker på det, desto gladare är jag att jag åkte och fick uppleva alla de där sakerna. 

 

Inte minst har jag mig själv - med alla de fantastiska egenskaper som det för med sig. Jag har många saker att vara glad över. Jag kan innerligt säga att jag älskar mig själv. Every bit of me. 

 

Och så har jag ju Mio. Min fina, fina Mio<3 Vad skulle jag gjort utan dig? Idag firar vi en månad tillsammans! Kan ni tänka er att för ganska exakt en månad sedan när jag skriver det här, öppnade sig dörrarna på Arlanda och ut klev min nya livskamrat. Åh vilken spännande stund det var!

 

 

Nu ska jag och Mio gå och lägga oss, och samla oss in för en ny, lång och spännande vecka. Imorgon ska jag jobba på ett dagis hela dagen. Mysigt! Men innan jag lämnar er vill jag bara dela med mig av den Youtube-film som jag just nu spelar om, och om, och om igen. Det finns väl inte så mycket att säga om den? Han är bara bäst helt enkelt! HEJA RAPP!!! (By the way så har jag nu gjort det till mitt mission att para ihop Erik Rapp med min kompis Eric. Bortsett från att de är typ made for eachother så skulle de dessutom bli nya Eva och Evfa. Erik och Eric. Mys!)

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja