Lina Lilja

Ikväll sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning som granskar svenska präster som tror att det går att bota homosexuella, och utövar denna teori i praktiken. Någon som är förvånad att detta existerar? Me neither. Jag har själv inte hunnit se programmet än, och jag vet inte om jag orkar egentligen, men det kommer med största sannolikhet ändå sluta med att jag ser det ändå. Det spelar i vilket fall ingen roll hurvida jag, eller du, sett programmet gällande det inlägg jag nu är på väg att skriva.

 

 

Det jag ville tala om är det enorma stöd präster och kyrkor runt om i landet har givit HBTQ-rörelsen under dagen. Jag satt på riktigt och grinade på tunnelbanan när jag läste all kärlek som flödade från kristna runt om i landet, kristna som stod upp och meddelade att de inte håller på med något bögboteri. Kristna, kyrkor och präster som sa att här är ni välkomna, med öppna famnar och massa kärlek. 

 

 

Själv har jag varit kristen så länge jag kan minnas, men det var först någon gång kring konfirmationen och min tid i Kansas som jag började sätta ord på det hela, och verkligen identifiera mig som kristen. Det har inte alltid varit oproblematiskt med tanke på min sexuella läggning. Jag har egentligen aldrig haft något problem med själva kristendomen i sig, min Gud har alltid varit en kärleksfull och accepterande Gud, men däremot har jag tyckt det varit väldigt jobbigt att gå i kyrkan. Jag älskar att gå i kyrkan och hade nog gjort det rätt ofta, om det inte varit så att jag hela tiden suttit och funderat på hurvida jag varit accepterad där om människorna runt omkring mig vetat "vad jag är". Naturligtvis vet jag att detta problem i grund och botten ligger hos mig, och inte hos Svenska Kyrkan. Jag har pratat mycket med än vän till mig som är väldigt aktiv i Svenska Kyrkan, och förra året besökte vi "Svenska Kyrkan på Pride" tillsammans i Stockholm Pride Park. Han har alltid varit ett enormt stöd, och jag jobbar på att känna mig välkommen i församlingen, men tanken på att dessa "bögbotar-präster" finns gör det inte lättare.

 

Däremot, tanken på alla kyrkor och präster som lägger upp bilder på sig själva med prideflaggor och som öppet uttalar sitt stöd till homosexuella gör det lättare. Det är en bit kvar tills jag kommer känna mig 100% bekväm i kyrkan, men idag har jag kommit betydligt närmare än på länge. 

 

Tack alla bögbotar-präster för att ni får alla homo-älskande präster att kliva fram. Och tack alla accepterande präster och kyrkor för att ni finns. Jag älskar er <3

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Dagligen får jag frågan från mina kollegor om jag ska bli lärare. De tycker jag är så duktig och skulle passa så bra som lärare - och det skulle jag nog - men jag pallar inte byråkratin. Det är synd att läraryrket är så mycket byråkrati, för jag trivs jävligt bra med det hela för övrigt. Framför allt älskar jag att arbeta med ungdomar. De lär mig något nytt varje dag, och jag menar det verkligen. Varenda dag går jag från skolan med en ny läxa, en ny lärdom. 

 

Jag pratar väldigt mycket med mina elever - om allt möjligt. Om normer, könsroller, samhället, politik, mobbing, homosexualitet, ja ALLT! För mig är det viktigt att vara en trygg vuxen som alltid svarar på frågor och inte bara rycker på axlarna, en vuxen som vill förstå och få elever att förstå. Efter Conchitas vinst i helgen var det naturligtvis många frågor bland eleverna. Om det är få elever som pratar homosexualitet hemma är det ännu färre som pratar om trans*-frågor. 

 

Till en början var det ganska tydligt tre läger i klassen - de som älskar Conchita lika mycket som jag gör, de som tycker om vad Conchita står för men ändå tycker det är lite obehagligt med kvinna i skägg, och de som bara tyckte det var äckligt och konstigt. Sen började vi prata. Utveckla. Förstå varandra.

 

Jag förklarade vad Conchita är. Vi pratade om skillnaden mellan att vara transvestit och transsexuell. Varför Tom skapade Conchita och vad hon står för. 

 

Plötsligt räckte en av killarna upp handen - ni vet han i klassen som har rollen "stökig, något homofobisk och ofta respektlös". Killen har en icke-svensk bakgrund, och började förklara hur man ser på homosexualitet och kön/könsroller/könsidentitet i hans kultur. Han förklarade att han är uppväxt med att man ser ner på homosexuella, om man ens pratade om det, och att det är därför han tycker och tänker som han gör. Han vet inget annat. Och han har aldrig pratat om det förut, fått det förklarat för sig, eller förstått. 

 

Efter den diskussionen som uppstod efter det tror jag både han och hans klasskamrater började förstå varandra betydligt bättre.

 

Det är därför det är så viktigt att våga prata om sådana här saker, saker som inte alltid är så lätta att prata om. I många hem pratar man inte om saker som känns lite känsliga, och om man gör det så vet man kanske inte så mycket. Eller så kanske man har en väldigt homofobisk/transfobisk/rasistisk/sexistisk syn på världen i familjen. Sluta döm eleverna utan lyssna på vad de har att säga, och våga prata om det! 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Det finns inte ord nog att beskriva känslan över att Europa vågade rösta fram Conchita till vinnare i årets Eurovision. Så mycket kärlek som fanns i luften igår! Att se henne bryta ihop i lycka gång på gång när land efter land gav henne sitt stöd och sin kärlek. Till och med Ryssland lyckades klämma fram 5 poäng till Conchita! Jag låter nog bilderna tala för sig själv.

 

 

Läs dessa fantastiska krönikor om vinsten:

 

Till sist måste jag bara lägga till ytterligare en länk. Det här var det sista jag läste om innan jag somnade igår. Så mycket kärlek i världen inatt<3 Läs den fantastiska nyheten från USA här.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Eurovisionfinalen har precis dragit igång och jag följer spektaklet minst lika noga i år som alla andra år - även om jag inte hunnit/orkat blogga om det. Men det är ett inlägg som måste skrivas innan kvällens resultat redogörs, så här i sista minuten kommer det.

 

När jag pluggade i USA gjorde jag en gång ett försök att förklara Eurovision för min sociologilärare. Ganska snart gav jag upp och insåg att Eurovision är något endast européer (och australiensare?!) förstår sig på. Något som är väldigt synd egentligen då det finns miljontals sociologiska analyser, undersökningar och studier som man kan göra på denna världsunika årliga händelse.

 

Eurovision är tänkt att förena Europa genom det universiella språket musik. Tävlingen är det mest politiska event som världen erbjuder, samtidigt som grundtanken är att det ska vara ett fredligt event bortom politiken. 

 

Här skulle man kunna diskutera händelserna i Ukraina och hur Ryssland blev utbuade när de gick vidare i tisdags, men analyserna kring detta överlåter jag till experterna inom området och går istället över till mitt expertområde; HBTQ-politik och mänskliga rättigheter. Naturligtvis vill jag prata om Miss Conchita Wurst.

 

Den internationella HBTQ-kampen har länge gått hand i hand med Eurovision. Flera gånger har värdlandet och produktionen givit HBTQ-personer sitt stöd genom olika sketcher och uppträdanden. Vi minns Serbien 2008, vi har Sverige förra året, och vi ser tydligt att årets produktion gynnar Conchita på många sätt - ger henne mycket airtime i green room och massor av regnbågsflaggor har zoomats in bland publiken.

 

Conchita. Conchita som fick Eurovisions genom tiderna största jubel mer än en gång i torsdags. Som fick Eurovisions genom tiderna största jubel när hon vandrade in på scenen i början av dagens final. Klippet nedan går att se om och om igen, man tröttnar aldrig! Stödet är fantastiskt, och jag är minst lika tagen som Conchita och hennes produktion (spana in killen i bakgrunden).

 

 

Att Europa (åtminstone stora delar av kontinenten) är redo att omfamna en skönsjungande dragqueen med skägg är större än ni kan ana. Medan homo- och bisexuella i västvärlden får allt fler rättigheter och mer respekt, går utvecklingen för människor med könsöverskridande uttryck fruktansvärt långsamt. 

 

En Eurovision-vinst för Conchita vore en vinst för varenda liten individ runt om i Europa som känner sig obekväm med sitt biologiska kön. Det är en utsträckt hand till den tonåring på landsbygden någonstans i Europa som funderar på om livet verkligen är värt att leva. Det är ett finger till Putin. Och inte minst är det ett stort lyft för trans- och könsfrågor i Europa. Redan nu har det börjats prata runt om i hushållen - en vinst skulle få det att pratas ännu mer. Det är just det här Euopa och HBTQ-världen behöver.

 

Rösta på Conchita ikväll. Bevisa för en gångs skull att året är 2014 och att man har rätt att vara den man är, vem man än är. Heja Conchita!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja