Lina Lilja

Igår vad jag med morsan och såg Let's Dance live - vilken upplevelse!!! För det första hamnade vi allra längst fram, vid dansgolvet mitt emot juryn, vilken ju var helt sjukt. Mitt emellan Kenzas familj och Mårten Nylén med fru. Vi fick flytta oss fram och tillbaka under programmets gång för att de emellanåt behövde våra platser till intervjuer och sånt (så David skulle få plats "i publiken"), men det var bara kul tyckte jag! Och kändistätt var det också, alla var supertrevliga och ställde gärna upp på bilder vilket var roligt! Satt och pratade massor med Kenzas kille Aleks som var hur härlig som helst!! Fantastiskt trevlig människa :) Hela produktionen var fantastisk, all personal och allting var hur tillmötesgående och härlig som helst! En underbar kväll helt enkelt!

 

I söndags gjorde jag alltså de sista tentorna för PT-licensen. Redan igår fick jag svar på att jag klarat teorin - wohoo! Nu väntar jag bara på svar angående mina praktiska tentor. För övrigt gjorde jag teoritentan på 45 minuter, måste vara rekord till och med för mig... Är sjukt glad att jag klarade den trots den korta tiden, annars hade jag blivit galet förbannad på mig själv som stressade igenom det hela! Oh well, den är fixad i alla fall. Bara nervösa väntan på praktiska kvar!

 

Igår hade jag en lugn dag med slapp på soffan, långpromis med hunden, en tupplur på eftermiddagen på dryga två timmar och tja... Lite sånt. Bara andas, sova och vila upp mig helt enkelt. Idag är jag tillbaka lite mer och har ett möte inbokat, lovat syrran att följa med på yoga ikväll och hjälper morsan med lite skolarbete. Resten av veckan sen ska jag jobba. Och så är det ju dags att börja jobba och dra igång företaget också! Läskigt, spännande och roligt! Hörs mer senare!!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Oj oj oj vilka dagar det har varit nu de här sista två. Massor av plugg, PT-praktik och en hel del skratt. Det känns så galet sorgligt att vi i klassen ska splittras imorgon, nu när vi precis har lärt känna varandra på riktigt. Men men, that's life I guess. Vi kommer ju jobba i samma bransch så det är ju inte otänkbart att vi kommer stöta ihop lite nu och då. Hoppas dessutom kunna hålla lite kontakt med vissa av dem i alla fall, åtminstone via sociala medier. 

 

 

Ja, så hur känner jag nu då, så här två månader senare? Var det värt det? 60 000:-, massor i förlorad inkomst och en hel del tid och energi? Definitivt. Oavsett hur det går efter det här, om jag hamnar i konkurs för att allt går åt helvete och inser att det här var ju inte alls det jag skulle hålla på med, så kan jag utan att tveka leva med att jag spenderade två av mitt livs månader på SAFE och utbildade mig till PT med det härliga gäng jag har fått hänga med. Det har varit en fantastisk tid och jag ångrar ingenting! Nu kör vi :)

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Borde sova, men med den tornadon av känslor som befinner sig i min kropp just nu måste jag bara få skriva av mig lite först. På söndag har vi nämligen våra sista tentor på PT-utbildningen. Imorgon och på lördag har vi PT-praktik och tar emot kunder (gå gärna in och boka på http://safesthlm.bokadirekt.se - finns tider kvar!), sen har vi alla prov på söndag. Sen är det slut. Finito. Over. Vår fantastiska grupp som jag hängt med i två månader splittras och går vidare. Vad händer sen? Separationsångest på hög nivå!

 

 

Men samtidigt känner jag mig jävligt lycklig och nöjd. Oavsett hur det går i helgen så har jag givit gärnet i två månader, jag har haft fantastiskt roligt och lärt mig otroligt mycket. Jag har lärt känna fantastiska människor, och kommit mig själv närmare. Och inte en endaste sekund har jag tvekat på om PT-yrket är rätt för mig - tvärtom. Det här känns helrätt. Det här är miljön jag vill arbeta i. Kollegorna jag vill ha. Vad jag vill göra med mitt liv. Det har varit fantastiska två månader som förberett mig inför det kommande livet som börjar på måndag. På ett sätt känner jag mig oerhört redo, å andra sidan känns det som det läskigaste någonsin. Plötsligt försvinner alla stödhjul. Och även fast man vet att man kan cykla, så är det skillnad när stödhjulen inte finns där att rädda en ifall att.

 

 

Som sagt, känslotornado just nu. Jag måste ändå säga att jag i grund och botten känner mig lycklig - här och nu. Jag har haft en fantastisk dag med massor av träning och härliga människor. Varit på en öppen föreläsning som skolan anordnade efter skoltid om dieter och hurvida de funkar eller ej. Skvallrat en massa med en kurskamrat. Haft fjärilar i magen och pirr i kroppen. Känt att jag levt.

 

 

Våren är här, och i samma stund flyttar fjärilarna in i magen. Även fast man (aka jag) har en tendens att falla för människor som inte direkt faller tillbaka på samma sätt, så känns det härligt att ha de där fjärilarna på plats i magen igen. Känna att man lever. Även olycklig attraktion och kärlek kan vara mysig på sitt egna lilla sätt. Så med de orden ska jag ta mina fjärilar, min lycka över att solen skiner, och min nervositet över den kommande helgen, och krypa till kojs nu. Bästa uppladdningen inför en sådan intensiv helg är sömn!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

PS. Igår publicerades en debattartikel jag skrivit på SVT Debatt gällande skolidrotten - gå gärna in och läs och berätta vad ni tycker! http://debatt.svt.se/2014/03/12/skippa-bollsporter-pa-skolgympan/) DS.

Puss o Kram

Lina Lilja

Har idag jobbat 8.30-14.00, därefter stack jag direkt till kiropraktorn. Ett mycket smärtsam men lyckat besök, även fast jag fick ordern att inte löpträna för tillfället :( Jag som var så sugen på att komma igång nu när våren är här! Oh well, jag verkar ha en något mer fungerande tå nu i alla fall, även om hon fick slita och dra lite för att få igång verksamheten i leden. Nu är det sjukgymnastik som gäller i några veckor, sen återbesök!

 

Efter kiropraktorbesöket blev det hem och hämta bäbis på dagis, hundpromenad, ett varmt bad, sedan har jag suttit vid datorn och tiden har bara runnit iväg! Helt galet! Jobbar med så många saker samtidigt nu att jag blir helt snurrig i huvudet, och plugga har jag inte hunnit alls... Nu ska jag i alla fall rasta Mio en sista gång och sen sova! Får återuppta allt arbete imorgon istället. Hoppas ni haft en bra dag!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Det är den där tiden på året nu, den där tiden då allt vänder. Det blir ljusare, varmare, och plötsligt går mungiporna uppåt igen. Höstdepressionen flyger ut genom fönstret, andningen blir lättare och helt plötsligt klarar man av att se framåt igen! För min del var det en oerhört tuff höst och vinter, men jag är glad att jag tog mig igenom den på det sätt jag gjorde och att jag nu har börjat hitta tillbaka till mig själv igen. Jag som sa att jag skulle dra ner på allt ideellt arbete i höstas, har nu tagit upp det hela igen, och typ tiodubblat mitt engagemang. Och jag mår bra av det. Visst att jag själv inte fattar hur i helv*te jag ska hinna med allt de kommande månaderna, men jag trivs så. Jag älskar att ge av min tid, jag är en riktig arbetsnarkoman, och jag avskyr att kväll efter kväll sitta hemma och rulla tummarna. Dessutom har jag en ny karriär på G och det känns verkligen toppen! 

 

 

Nästa helgen är sista på SAFE - for know. Det blir sista helgen med det gäng jag hängt med sen i januari, och även om det på ett sätt känns skönt att denna oerhört intensiva period går mot sitt slut så är det samtidigt en jädra separationsångest. Jag har verkligen haft så jävla kul under utbildningens gång och tanken på att vi efter nästa söndag inte längre kommer att spendera 9 timmar om dagen med varandra känns helt sjuk. Jag har lärt mig så galet mycket på denna korta period - inte bara utbildningen i sig, utan även om livet, om olika erfarenheter. Även fast vi alla har något gemensamt som tagit oss till den utbildning vi går idag, så är vi så fruktansvärt olika med olika bakgrund, erfarenheter och mål. Som en av de yngsta i gänget har jag verkligen sugit i mig av deras livserfarenhet och älskat varje sekund vi spenderat tillsammans (även när man känt sig så trött och fullproppad på information att man inte längre vet hur man sätter en fot framför en annan...). 

 

 

Jag måste också säga att jag är så fantastiskt stolt över mig själv och var jag är idag. Att jag trotsat alla tankar och tryck utifrån och ändå gått min egen väg, följt mitt eget hjärta även när alla runt omkring gjort allt för att stoppa mig. När jag tänker tillbaka på första gången jag var i ett gym som 14-åring, och hur jag redan då älskade det, är det helt sjukt att det tog så många år innan jag förstod vad det är jag verkligen brinner för och var jag ska spendera mina dagar. Jag tänker på alla de mil jag cyklade på somrarna fram och tillbaka till stallet (1 mil enkel väg), hur jag red ett par hästar om dagen, sopade stallgångar och bar höbalar - och ändå identifierade mig själv som lat och slö eftersom det var den stämpeln alla andra satte på mig. För att jag hatade att springa (pga att det gjorde ont i knän och var obehagligt för andningen, vilket nu visat sig vara ansträngningsastma) och för att jag föredrog att sitta och läsa på rasterna istället för att spela fotboll med resten av klassen (bollar har aldrig varit min grej...). Ja, jag har ett läshuvud - men innebär det automatiskt att jag är lat och otränad?! Ju mer jag tänker tillbaka på min tonårstid desto argare blir jag. På skolan, på de vuxna, på samhället. Så mycket smärta, ångest och identitetskrisande som hade kunnat undvikas om jag bara hade fått slippa den där stämpeln hela tiden. 

 

 

Idag har jag en helt annan syn på mig själv och på livet. Jag är stark nog att stå emot det mesta, även om jag har down-perioder (som denna höst), men jag har nu kommit in i ett tankesätt som gör att jag alltid lyckas komma tillbaka. Och nu, så här i vårtider, känns allting bara lättare än lättast och bättre än bäst! Istället för depression, ilska och ångest känner jag nu mycket mera glädje, kärlek och värme. Två gånger under dagens föreläsningar när vår lärare berättade om kunder som uppnått stora mål satt jag och grina i min bänk, och fick gömma huvudet för att det inte skulle synas. Så där känslofyllda lycko-tårar, för att man blir så glad för någon annans skull. Jag gråter gärna de där tårarna, jag känner gärna de där varma känslorna till folk som inte känner dem tillbaka, jag går gärna runt och fånler på stan - för jag vet hur det är att gömma sina känslor bakom lager av is, och dit vill jag aldrig mer tillbaka. För mig blir det viktigare och viktigare att gå tillbaka och se hur långt jag har kommit, se varningsklockorna och snabbt göra förändringar i livet för att jag inte ska ramla tillbaka i gropar jag en gång varit i. 

 

Med detta långa inlägg vill jag helt enkelt bara berätta hur lycklig jag är just för tillfället. För att jag är jag och för att jag har tagit mig dit jag är. För att solen går upp på morgonen och för att efter vintern kommer våren. Och för min finaste hund som något oväntat kommer hit ikväll och kommer att spendera första halvan av veckan hos mig istället för hos hundvakten. Life's good. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Ps. Vill du ha en gratis PT-timme? På fredag och lördag kommer vi som är PT-studenter att ta emot kunder helt gratis i vårat gym vid Medborgarplatsen i Stockholm! För mer information och för att boka tid, gå in på http://safesthlm.bokadirekt.se