Prioriteringar
Som jag tror alla vet så har den här våren varit väldigt hektisk för mig. Nog för att jag är en människa som gillar att ha mycket att göra och ofta är upptagen - men den här våren har varit extrem. Två jobb, flera CUF-uppdrag och flera ideella uppdrag utöver det har gjort att jag jobbat mest hela tiden och har fått pussla med mitt schema och min kalender extremt mycket för att få allt att gå ihop.
Själv tycker jag att jag har gjort ett ganska bra jobb i mina prioriteringar. Alla mina olika delar har prioriterats likvärdigt, och på så sätt har alla fått stryka på foten någon gång, men alla har också prioriterats över de andra vid något annat tillfälle. Jag har dock insett att det nog inte är så de olika pusselbitarna i mitt liv ser på saken. De ser bara tillfällena jag bortprioriterar dem för något annat - inte tillfällena jag prioriterar dem över andra saker. De ser bara tiden jag INTE spenderar med att prioritera dem, inte all den tid och alla beslut jag tar FÖR ATT prioritera dem. Det fick mig att börja fundera, hur har jag egentligen prioriterat denna vår? Har jag gjort fel?
Ja att det har varit extremt mycket i mitt liv, och på ett sätt kanske man kan påstå att det var fel att jag från början tog på mig så mycket - men samtidigt så kunde jag inte tacka nej till nya jobbet, det var en möjlighet som jag var tvungen att ta. Jag prioriterade ner några av mina ideella uppdrag - bland annat har jag inte varit aktiv i Ung Cancer denna vår utan prioriterade bort det eftersom att det tar för mycket tid. Det ideella uppdraget jag prioriterat mest och högst är mitt engagemang i CUF som om möjligt är starkare än någonsin och som jag trivs väldigt bra med.
När jag tittar tillbaka så tycker jag ändå att jag har gjort rätt. Det sociala livet har fått lida rätt mycket, familj och vänner, men så är det väl ibland - jag har ändå hunnit med en del, och en stor del av mitt sociala liv är ju CUF så det kommer automatiskt. Ibland har jag prioriterat det ena jobbet framför det andra, ibland tvärtom. Ibland CUF framför jobbet, ibland jobbet framför CUF. Jag har bollat och pusslat och jag tycker att jag har prioriterat allt likvärdigt.
Det finns bara en enda del som jag har riktigt dåligt samvete över att jag bortprioriterat, och det är den del i mitt liv som antagligen bryr sig allra minst om att bli bortprioriterad - och det är Mio. Varje gång jag har lämnat honom hos min syster för att jag ska iväg, jag ska jobba tidigt/sent eller ska på möte så har mitt dåliga samvete knytit sig i magen. Han är min bäbis, och jag mår dåligt varje gång jag lämnar bort honom - vilket är lite ironiskt med tanke på att han är en hund och är minst lika glad över att få hänga hos syrran eller morsan som han är över att få hänga med mig.
Dock finns det en person som jag hela tiden prioriterat högst av allt, högre än alla jobb och ideella uppdrag.
Mig.
När jag insåg detta blev jag så galet stolt över mig själv. Nog för att jag har jobbat ihjäl mig och att vissa dagar och veckor varit riktigt riktigt hemska - men på något sätt så har jag hållt mig mer än flytande. Jag insåg att det är för att jag hela tiden satt mig själv i första rummet. Planerat in en ledig kväll i veckan. En timme med Mio i skogen. Ett bad. Sömn.
Många kan nog störa sig på detta - att jag har haft en kväll ledig och ändå inte kommit på det eventet, mötet eller jobbgrejen som jag borde gjort - men jag är stolt som fan över det. Att jag har lärt mig sätta mig själv i första rummet har gjort att jag kan hantera en vår som denna utan att gå under. I slutändan är man huvudpersonen i sitt eget liv och det är det man måste fokusera på. Jag har gjort saker jag mått bra av och sagt nej när jag känner att jag behöver.
Here I am. Superwoman. Omringad av saker som gör mig lycklig. Så länge jag fortsätter såhär - fortsätter omringa mig med saker som gör mig lycklig och hela tiden sätter mig själv i första rummet - så kan jag göra ANYTHING!
Puss o Kram
Lina Lilja
Lina Lilja
The Glass Closet
Okay, time for fucking real talk.
Gick upp vid halv sju imorse för att se One Directions intervju "live" (samtidigt som det sändes i USA) med James Corden på hans show The Late Late Show. Fantastisk intervju and allt that, men det är inget jag kommer gå in på nu, och jag ska försöka hålla det här så icke-fangirligt och så straight (pun intended) och clean som möjligt. För jag är fucking arg. Håll i er.
Det finns en term där ute i världen med namnet The Glass Closet (disclaimer: finns också en bok med samma namn - den har ingenting med någonting att göra just här och nu, har hört att det ska vara en fantastisk bok och den finns på min att-läsa-lista). Det är en term jag hatar mer än någonting annat. På riktigt.
Vet ni varför?
För att the glass closet bygger på den extremt starka heteronormen i vårat samhälle.
Det här är ett inlägg jag velat skriva länge, mycket med anledning av vad som händer kring Kristen Stewart just nu, och efter nattens program med James Corden och alla snack efteråt om Harrys glass closet så har jag nu lost it completely.
Basically the glass closet bygger på att alla vet att man är icke-straight, men ingen pratar om det, däremot hintas det väldigt mycket om det. Man är alltså i garderoben, men alla ser och vet att man är där. Därav termen "glass closet".
Som med Kristen Stewart.
Rapporteringen kring Kristen Stewarts och hennes flickvän Alicia är ett skämt. På riktigt. Det har blivit en meme kring the whole "gal-pal" thingy. Det här är det tydligaste beviset på the glass closet som jag tror någonsin har funnits. MY GOD!
Kristen är tillsammans med Alicia. Alla vet det. Men ingen pratar om det och rapporteringen kring det hela är ett skämt. De gömmer det inte, men de pratar inte om det.
På samma sätt är Harry Styles just nu i "the glass closet". För allmänheten började det väl med "Not that important" back in November som fick väldigt mycket press världen över (har redan pratat massor om det här, men ändock). I nattens avsnitt av James Corden (som också är en nära vän till killarna) blev det ännu tydligare. Får jag presentera bevis nummer ett:
Stillbild från ca 30 sekunder in i detta klipp:
Jag vet inte vad det ser ut som i er värld, men jag vet vad det ser ut som i min värld... Samma sak 4.25 in i detta klipp:
And that guy is straight you say...?
Anyways, vad är så dåligt med the glass closet då, varför är jag så jävla arg? Well, a couple of things.
Först och främst så lever the glass closet på heteronormen. Det är enda anledningen till att den kan existera - att alla är straighta TILL MOTSATSEN BEVISATS! Det räcker inte med hintar, utan det måste verkligen BEVISAS. STAVAS UT. Hade Kristen gått runt sådär med en kille hade de inte reflekterat en hundradels sekund innan de började prata om hennes nya pojkvän.
För det andra så får folk det att låta som att the glass closet är någonting bra?! Att leva i the glass closet är inget bättre än att leva in the dark closet so to speak. Det är oerhört kvävande - för du kan fortfarande inte prata om det. Jag gissar på att Harry antagligen har något i hans kontrakt om att han inte får prata om det, och att han därför gör allt han kan göra runt vad som står i kontraktet. Men han kan fortfarande inte prata öppet om hans attraktion och kärlek. Han kan inte prata om sina känslor. Samma sak med Kristen (och alla andra kändisar som lever såhär - trust me when I say these two ain't the only ones) - hela tiden smyger de som katten kring het gröt i intervjuer. Ingen kan prata om elefanten i rummet.
ARGH vad arg sånt här gör mig! Kan vi inte bara släppa heteronormen och låta alla få leva sina liv som de vill och sluta anta saker om folk?! Kan vi sluta låta heterosexualitet vara default läge och kräva att NÅGON TATUERAR IN "GAY" I PANNAN FÖR ATT ACCEPTERA ATT PERSONEN INTE ÄR DET?!
Tack på förhand.
Puss o Kram
Lina Lilja
Fantastiska JTR
"Reminder to never do boybands again" har typ varit mitt mantra sedan jag blev ett fan av One Direction (egentligen borde jag ha lärt mig redan när Westlife splittade för några år sedan tycker man...), men trots det så blir jag mer och mer kär i JTR för var dag som går. Att jag såg dem på en intim liten gratisspelning inne i Stockholm i fredags didn't really help either...
Basically har jag haft en riktigt riktigt ångestfylld vecka eller två, det har hänt extremt mycket på en och samma gång och min hjärna klarar det inte riktigt. Torsdag-fredag var riktigt riktigt hemska, så när Nina, som jobbar på Sony Music och som jag nämnt ett antal gånger tidigare här i bloggen, meddelade att JTR på fredagseftermiddagen skulle göra en liten spelning någonstans i centrala Stockholm insåg jag att det var precis vad jag behövde. Så efter jobbet kastade jag mig hem och sen tog jag med mig Mio in till stan för att se dem på en liten innergård nära Hötorget.
Jag var ganska tidig dit, de höll fortfarande på att soundchecka när jag kom och det var bara två fans som hunnit dit före mig. Jag möttes av Nina och det var himla kul att se henne igen! Jag kom att tänka på hur intressant det måste vara för henne att följa alla dessa fans genom livet som hon möter lite nu och då. Första gången vi träffades var under Adam Lamberts spelning i Stockholm 2010, då var jag inte ens 17 år fyllda och mycket har hänt med mig sedan dess. Tänk att hon får följa mig och alla andra fans utveckling på det sättet! Måste vara en spännande sidenote av hennes jobb.
Anyways, efter en snabb kram gick jag och ställde mig vid de andra fansen. Det var uppenbart att de var hardcore fans och de berättade för mig senare att de varit fans av JTR sedan X-factor. De hade systemkameror med sig och grejer, så jag gissar på att de driver någon fanblogg/facebook-sida av något slag, och det var också uppenbart att killarna i JTR träffat dem många gånger förut och att de kände igen dem.
Precis då avslutades soundchecken och Robin gick fram och kramade om dem och eftersom jag stod brevid så sa han "Du kan också få en kram" och gick fram och kramade även mig. Redan där började min ångest så smått rinna av kroppen och jag kände hur jag blev på bättre humör - fina människa <3
Anyways. Fler och fler fans dök upp och vi satt och snackade en del. Jag var uppenbart äldst bortsett från en del mammor som var där med yngre barn, men allra mest var det tjejer i tonåren där. Fangirls är så härliga att hänga med (vilket jag om jag orkar kommer skriva ett inlägg om någon annan gång) och det var så himla härlig stämning där! Mio fick också en hel del kärlek och uppmärksamhet såklart, haha, fina bäbisen <3
Sen kom killarna ut och körde tre-fyra låtar någonting.
Fantastiska som alltid <3
Sen började de signera och ta foton och grejer. Efter ett tag kom det fler fans som missade själva spelningen pga typ skola eller något, så de bestämde sig för att köra en bonus-låt. Det var bara några få av oss kvar då, och eftersom de börjat plocka ner tekniken så körde de 100% acapella utan mikrofoner eller någonting. Alltså hur bra är de inte?!
Även pojkarna gillade Mio och hälsade på honom en hel del och så, och efter att jag slutat filma här så böjde sig Robin och Tom ner och ropade lite på Mio, så han sprang fram och stal showen lite hehe! Robin började också sjunga "voff voff voff voff" istället för "oh" hahaha ;) ALLTSÅ HUR SKÖNA ÄR DE INTE!?!?!?!?
Såklart fick även jag bilder med dem (väntat länge på dessa alltså!). Robin och Tom var lite sega så jag och John tog några själva först haha:
Passade även på att fråga honom om han mindes att vi träffats på mellons efterfest. Thank god så gjorde han inte det! (Pinsam fangirl-moment-breakdown var vad som hände för er som inte minns) Han sa att det hade varit så mycket folk och så så därför mindes han inte, och jag skämtade och sa: "Några öl också kanske?" varpå han svarade "Nej inte för mig, jag dricker inte" OCH JAG TYP ÄLSKAR HONOM ÄNNU MER NU!!!!! Too bad he's very much taken :( Haha! (Men ärligt, hur söt är han inte?!)
Anyways, sen kom pojkarna och vi tog några bilder tillsammans, inklusive Mio såklart!
Sen rundade vi av, jag kramade Nina hejdå och hon sa "Vi ses säkert snart igen på något äventyr" och allt jag kunde svara var "Ja, det är väl risken det" haha ;) Allt som allt hängde jag med dem ca 1,5 timme, och jag mådde SÅ BRA av det! Söta pojkar och härlig livemusik var precis vad jag behövde efter all ångest som varit den senaste tiden, och dessa 90 minuter gav mig den boosten jag behövde för att orka lite till. OÄNDLIGT MASSA TACK POJKAR, NÄRVARANDE FANS OCH NINA <3 <3 <3
On a real note though så måste jag bara säga att jag ÄLSKAR JTR inte bara för att jag är en sucker för boybands, för att de är extremt söta, sjunger bra och gör härlig musik - utan också för att de är så underbart fantastiska, godhjärtade och vänliga människor! OCH SÅ HÄRLIGT OSVENSKA!! De känns så geniuna, så fina, så 100% themselves och är inte rädda för att, väldigt medvetet, skita i jantelagen (speciellt Robin, älskar honom så himla mycket!). Precis vad Sverige behöver <3
Kolla in dem på instagram: https://instagram.com/jtrofficial/ (som sagt, hur sköna är de inte?!)
Och kolla in deras musik på spotify: https://open.spotify.com/artist/2YisiR3Yro3Dvoc3HM03Z5
Puss o Kram
Lina Lilja
