Lina Lilja

Det är intressant det där med identitet. Vilka delar av en som man lyfter som viktiga identiteter. Själv, när jag ska beskriva mig själv, börjar jag alltid med "Lesbisk, kristen".... Som min twitterbio just nu: 

 

 

Min sexuella läggning och min tro är två saker jag värderar väldigt högt i min identitet. Båda två, framför allt i kombination, är ganska komplicerade identiteter, men identiteter som jag liksom gjort mig hemmastad i. Ombonat, gjort bekvämt, och nu bär med enormt mycket stolthet och glädje. Jag tycker att de två identiteterna i kombination beskriver mig och min personlighet väldigt mycket, så det är därför jag alltid tydligt lyfter fram dem när jag ska beskriva mig själv. 

 

Så när en av de här identiteterna plötsligt inte känns lika hemma längre blir livet aningens upp-o-ner vänt. 

 

 

För en tid sedan träffade jag en person som ger mig fjärilar i magen varje gång jag tänker på honom. Det var väldigt länge sedan någon gav mig fjärilar i magen på det sättet, så på ett sätt är det klart att det är oerhört härligt, samtidigt som det är lite ångest eftersom det aldrig tidigare slutat i något gott. Men, jag tar det som det är, följer mina känslor, och så får det gå som det går. 

 

Den andra grejen är såklart det faktum att det är en man som jag gått och förälskat mig i. Om ni är förvånade så är det ingenting mot för vad jag är. Min första reaktion var panik. Sen kände jag mig vilse. Men ganska snart så tog jag bara ett djupt andetag, rykte på axlarna och tänkte "Jaja, det är som det är". Det faktum att jag gått och förälskat mig i en man är inte det som känns jobbigt. Till en början var det "Vad ska folk tänka?!" som var jobbigast. Jag har hela mitt liv fått min sexualitet ifrågasatt, folk tror inte att jag är lesbisk "på riktigt" eftersom att jag inte "ser ut som en". Att bli tillsammans med en kille skulle bara slänga bensin på deras eld, göra att alla de idioterna får rätt. Ganska snabbt kom jag dock över det hela, vem fan bryr sig om vad någon annan tycker? Det var längesedan jag bestämde mig för att skita i folks åsikter och bara gå min egen väg istället, så varför börja lyssna på andras dömande ord nu? 

 

 

Sen blev det jobbiga att tänka på min framtid. När jag i så många år sett mig själv gifta mig med en kvinna, skapa mig ett liv med en kvinna, plötsligt se en man bredvid mig vid altaret... Nej det är konstigt. Lika konstigt som det var att ställa om mina bröllopsdrömmar till att jag skulle gifta mig med en kvinna när jag var yngre, lika konstigt är det idag att tänka mig att jag ska gifta mig med en man. Men, dit är det långt. Så jag bestämde mig helt enkelt för att bara sluta tänka på det.

 

Sen kom tankarna kring min identitet. Och där har jag väl inte riktigt landat än. Vem är jag? Vad är jag? Och framför allt den stora ensamheten. Om det är tufft och ensamt att vara en normbrytande version av lesbisk, en minoritet i minoriteten, så är det ännu tuffare att plötsligt vara någon sorts minoritet i minoritetens minoritet. Att försöka hitta ett nytt fack att passa in i. En ny identitet. Ett nytt ord att beskriva mig själv med. Jag har inte hittat något än. 

 

 

Jag ser inte mig själv som bisexuell. I så fall ser jag mig snarare som pansexuell. (Och nu sitter ni och kliar er i huvudet och funderar: pansexuell?! Well, bisexualitet och pansexualitet är faktiskt två helt olika saker. Pansexualitet är inte så välkänt än, men det växer då det är många som känner sig mer hemma där än i bisexualiteten. Use your friend google to find out what it is.)

 

Varför? Jag blir kär i tjejer. Jag har alltid attraherats, mer eller mindre, till båda könen, och något annat har jag heller aldrig sagt. Min identitet bygger just på det faktum att jag blir kär i tjejer och inte killar (or at least that's what I thought). Fortfarande tycker jag att tjejer är betydligt sexigare och vackrare än killar. Det kommer nog aldrig att ändras. Jag tror heller inte att jag blir kär i killar på samma sätt som jag blir i tjejer, det är så jag upplever det nu i alla fall. Killar ger mig inte fjärilar i magen, men han gör det. Han är inte som alla andra. Kanske den största klyschan i världen, men också det som känns allra mest sant nu. När jag tänker mig framtiden kan jag se mig tillsammans med en tjej, eller tillsammans med honom. Svårt att förklara, men så är det i alla fall. Jag gillar honom för att han är han, inte för att han är man. 

 

 

Så vad har jag kommit fram till? Att låta livet rulla på. Få vara som det är. Känna alla känslor fullt ut, försöka hänga med i livets alla kurvor, och skita fullständigt i vad alla andra tycker och tänker. Tills vidare får min lesbiska identitet leva kvar. Tills jag hittar något nytt som jag känner passar bättre. Jag ska låta mina känslor och tankar få fortsätta vara utanför boxen, och strunta i samhället när de försöker få mig mer fyrkantig. Jag är inte fyrkantig. Jag, liksom alla andra där ute, är en komplicerad själ som inte passar in i en förutbestämd mall. Aldrig någonsin ska jag låta samhällets normer få mig att trycka undan mina känslor, göra mig olycklig. Jag blir kär i själar, människor, inte kön. Och så får det vara. 

 

Och varför tycker jag det här är något som borde publiceras på min blogg, for the whole world to see? Tja... Varför inte? Vi är alldeles för fixerade i normer och fack, att man ska passa in i en mall - oavsett om man är kvinna eller man, homo eller hetero. Det gör många människor olyckliga. Vi är också fixerade vid att vissa saker borde hemlighållas. Att en del saker är för privata. Den grejen har jag aldrig förstått. Ingenting har gjort mig så lycklig som öppenhet. Ingenting har brutit ner mig så mycket som hemligheter. Genom att vara öppen och ärlig, dela med sig av alla sina sidor, hittar man de människor som tycker, tänker och är på samma sätt som en själv. Det är oftast de människorna man kommer att älska allra mest. De man har mest gemensamt med. De som stöttar och älskar en för den man är, för att de vet vem man är. Dessutom kan det alltid hjälpa någon. 

 

Antagligen hade jag inte tagit det här lika lätt om det inte varit för att jag just läst Vanessa Lopez bok "Jag har ångrat mig". Där pratar hon mycket om att inte passa in i fack, och att låta sig själv flyta utanför fack, utan att bry sig om vad samhället tycker och tänker. Det var med den boken i bakhuvudet som jag gick in i den här identitetskrisen, och det är ofta hennes ord som stärkt mig och mer än någonsin fått mig att tycka att fack och labels är idiotiskt. Känslan att man måste passa in har förstört många liv, det ska inte få förstöra mitt.

 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

OJ vad jag var trött igår när jag äntligen landade i sängen på kvällen! Jag och Mio åkte in till stan vid strax efter tio för att plocka upp vår hundkompis, sen bar det vidare till Vasaparken. Där släppte jag de små i hundrastgården där de rände som tokar, innan vi åkte och mötte upp min syster som just nu är dagmatte åt en hund och så gick vi på gemensam lunchpromenad i skogen, innan vi återigen åkte tillbaka till Vasaparken. Vi satte oss och fikade lite, innan vi frös för mycket så då gick vi ner på stan och lullade runt i lite affärer och värmde oss. Sen strosade vi omkring lite innan jag mötte upp en kompis på centralstationen där vi satt och snackade lite i väntan på hans tåg - sen åkte vi och lämnade tillbaka vår hundkompis och åkte hem. Landade hemma strax efter åtta. Vi var alla tre oerhört trötta och nöjda när vi kom hem kan jag säga! Och titta så många steg och kilometrar vi fick ihop under dagen enligt min FitBit!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Nästa vecka är det vecka 44 - för alla i svenska skolan även känt som höstlov. Som lärare har vi studiedagar den veckan, själv jobbar jag måndag och tisdag. Måndag ska vi diskutera likabehandlingsplan och grejer, medan tisdagen är någon sorts "hälsodag". Denna dag ska vi lyssna på två 'inspirerande' föreläsningar kring kost, träning och hälsa - samt delta i två 60-minuters träningspass (alternativt kan man välja "kör" till ett av dessa passen, och alltså byta ut ett träningspass till ett sångpass). 

 

Fine, jag är PT, jag ÄLSKAR träning och hälsa - men fan vad jag hatar den här jävla träningshetsen! Jag stöter på det dagligen - bland mina vänner, bland kollegor i branschen, och i samhället som stort. Bortsett från att jag avskyr när folk ska tvinga andra vuxna göra saker och ting, så tycker jag också att det är galet konstigt prioriterad arbetstid! Alla kanske inte vill träna?! Men nej, någon ledning någonstans har kommit på att det är bra för de anställda att träna, och då ska de göra det. DESSUTOM 120 MINUTER PÅ EN OCH SAMMA DAG?! Varför???

 

Å ena sidan så är jag galet sugen på att komma igång och blogga ordentligt igen, å andra sidan vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Det känns som att livet mest rullar på just nu, åt vilket håll vet jag dock inte. Går det framåt eller står jag jobbigt stilla? Är jag på väg att ramla ner i gamla mönster eller är jag på helt rätt spår? Svårt att säga. 

 

 

Livet verkar äntligen ha lugnat ner sig lite nu i alla fall. Det är inte alls lika späckade veckor längre, vilket är skönt, även om det ständigt är saker att göra. Jag jobbar ju kvar på skolan på 80% hela hösten, och sen har jag börjat komma in på ett företag där jag ska jobba som PT. I dagsläget är jag fortfarande i utbildningsstadiet - så jag försöker spendera så mycket tid som möjligt där för att komma in i gänget och deras rutiner så är tanken att jag ska börja jobba där efter jul (alla detaljer är långt ifrån klara i dagsläget). Jag jobbar även på min födelsedagsfest jag ska ha i november, som verkligen dragit iväg i kostnader, samt en kurs jag håller på att anordna med CUF som också kommer att äga rum i november. Och så går jag en agilitykurs med Mio som är SVINKUL! Försöker spendera all ledig tid med att umgås med den plutten <3

 

 

Det jobbigaste i mitt liv just nu (bortsett från den ständiga penga- och framtidsångesten) är att jag inte har den minsta aning om hur mitt liv ser ut efter jul. Jag vet inte om jag kommer vara kvar på skolan, jag vet inte hur mycket jobb jag kommer få som PT - och jag har ingen aning om hur min ekonomiska situation kommer se ut. Det är helt omöjligt att planera mitt liv efter december, vilket är aningens påfrestande. Framför allt med tanke på att jag är på väg att spendera alla mina sparpengar på min födelsedagsfest, så jag har inte längre något eget skyddsnät ekonomiskt. Dumt kan man tycka (det tycker jag själv ganska ofta också), men sen slår det mig att det gäller att leva så länge man kan. Leva varje dag som att det vore den sista. Om jag dör 21 år gammal - gör jag det helst med tusentals kronor på banken eller med minnet av en fantastisk födelsedagsfest? Med tanke på att ingen av oss egentligen vet hur våra framtider ser ut så är det bästa vi kan göra att leva i nuet. Det är något jag tror vi alla kan bli bättre på.

 

 

Så tja, mitt mål just nu är att sluta oroa mig och istället se fram emot en riktig jävla fest med de människor jag vill fylla mitt liv med. Och försöka blogga lite oftare...

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Hej identitetskris!

 

Vad spännande att du att du har bestämt dig för att återvända in i mitt liv, det var ett tag sedan sist. Tidigare har jag inte behandlat dig speciellt väl, men den här gången tänker jag välkomna dig med öppna armar. Kanske är det en snabbvisit, kanske kommer du resa igen imorgon och kanske kommer jag till helgen ha glömt att du ens varit på besök. Eller kanske ligger det en lång, tuff tid framför oss, där du kommer vända upp och ner på allt jag trott om livet och om mig själv. Oavsett vilket så vet jag att jag kommer att komma ut på andra sidan som en mer evolverad människa - och jag satsar alltid på att utveckla mig själv, så det är välkommet. 

Det jag ber dig om, kära identitetskris, är att snälla, ta det lite försiktigt i alla fall. Du har en tendens att lämna mig totalt tilltufsad och överkörd efteråt, och uppgiften att pussla ihop bitarna av det gamla för att passa det nya brukar du lämna mig att fixa själv, ensam. Den här gången står jag något stadigare än de andra gångerna du har hälsat på, och oavsett vad du kommer för att göra med mig så känner jag mig redo att ta emot det. Så redo man kan bli i alla fall. Garden är nere, kom och ta mig med storm. Ta med mig på en omvälvande resa. Den här gången kommer jag att följa med frivilligt med vetskapen om att den tuffa tiden som följer oftast bär något gott med sig i slutändan. Och framför allt med vetskapen om att jag aldrig kommer att stå där själv på andra änden. There's a reason why I have that inked on my body.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Mitt liv är verkligen helt galet just nu. Här trodde man att allt skulle lugna ner sig efter valet, och i själva verket är det egentligen tvärtom. Allt har speedats upp. Jag jobbar extra mycket, kastar mig mellan olika uppdrag och verkar aldrig riktigt få vara ledig. Förra veckan är ett endaste blurr, där jag jobbade dygnet runt med ett specialuppdrag som jag får berätta mer om vid ett senare tillfälle. Fantastiskt roligt - på riktigt, jag hade lyckopirr i magen varje morgon när jag vaknade och var helt exalterad över mitt liv - men också så utmattande. Hann även med ett besök på musikalen Livet är en schlager som jag velat se så länge. Helt jävla amazing var den - rekommenderas!!

 

Den här veckan är jag tillbaka på skolan, men på kvällarna utbildar jag mig också hos ett PT-företag som jag förhoppningsvis ska få börja jobba på inom kort. Till en början som vikarie, men så småningom även med egna klasser. Jag trivs fantastiskt i gänget och i konceptet, så jag hoppas verkligen it works out. 

 

Sen arbetar jag stenhårt med CUF:s HBTQ-nätverk och en kurs som vi ska hålla i november. Ska bli galet kul att få ha en kurs med HBTQ-tema och få bjuda in en massa coola föreläsare och lyssna på ämnen man verkligen brinner för! 

Sen planerar jag även min födelsedagsfest som jag ska ha i november på en krog i Gamla Stan. Galet påkostad fest, så jag hoppas verkligen att det blir bra. Just nu är jag på jakt efter en DJ som kan tänka sig spela endast schlager en hel kväll (inte det lättaste...). Känner du någon? Inboxa!

 

Och. Så. Massa. Annat. 

 

Den där välbekanta ångesten. Pengaångesten. Framtidsångesten. Ångesten över att man funnit sin passion i livet och inte vet hur man ska få leva ut den till max. Om man någonsin kommer lyckas. Om man någonsin kommer få sitta på tunnelbanan igen med lyckopirr i magen och ett leende på läpparna medan regnet slår mot fönstrena och gråa, blöta, frusna människor trängs runt omkring sig. 

 

Livet.

 

Måste för övrigt också nämna att jag är skribent på en sajt som heter Frihetssmedjan. Här om dan skrev jag en text kring att den nya regeringen vill ha obligatoriskt gymnasium (http://www.frihetssmedjan.se/2014/09/gymnasieavhoppare-ar-inte-misslyckade/). Den har i skrivande stund flera hundra pers läst, och väldigt många uppmärksammat på olika sociala medier. Galet roligt! Tack för att ni gillar <3 

 

Nu ska jag kämpa vidare. Imorgon ska jag åka hem till mamma och landa på soffan. Välbehövligt.

 

Puss o Kram

Lina Lilja