Jävla Skitpackning

Har spenderat hela jävla dagen med att försöka få ihop min packning. Det var betydligt jobbigare och svårare än vad jag trodde! Efter x antal timmar, strax före klockan fyra, gav denna envisa jäkel tillslut upp och packade i en till väska. 135 jävla dollar för ett extra incheckat bagage är vad jag kommer få betala. En hel jävla dag spenderade jag. Och det är ändå knappt så att det går ihop. Ännu mindre ekonomiskt. Plus hela grejen med att jag åker imorgon. Och så brinner det i bergen så hela stan är täckt av rök. En riktigt jävla pissdag helt enkelt. Nu längtar jag bara tills på torsdag, till att få stå på Arlanda och (förhoppningsvis) ha allt bagage på andra sidan Atlanten. 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Robbie Rogers signad till LA!

Idag kan man läsa på Aftonbladet att Robbie Rogers har återupptagit sin karriär och blivit signad till LA Galaxy. Redan i början av maj läste jag på en amerikansk sajt att Rogers börjat träna med laget, och att han var intresserad av en come back. Jag såg en intervju med honom, från slutet på april, där han pratar om att om han skulle komma tillbaka till fotbollen skulle det bli i USA, inte i Europa, för att han skulle känna sig mer trygg i amerikanska ligan. 
 
 
Back in February, när Rogers kom ut, skrev jag på bloggen om hur jag var rädd, och ledsen över, att Rogers valt att avsluta sin karriär på grund av sin läggning. Att han bara några månader senare känner sig säker nog att återuppta den gör mig oerhört lycklig! Jag kom först över AB-artikeln i förmiddags, när ett gäng twittrare blev arga då AB hade uttryckt sig på ett sätt som osynliggjorde alla lesbiska fotbollsspelare genom att säga att Anton Hysén var den första öppet homosexuella aktiva fotbollsspelaren. När jag nu läser artikeln ser jag att de har ändrat till herrfotboll. Personligen noterade jag inte ens "felet", om det beror på att jag inte bryr mig eller för att jag har blivit så van kan jag inte svara på. Just vid detta tillfället tycker jag att det var aningens obetydligt, då hela grejen att Rogers kommit tillbaka till fotbollen är så himla viktigt på så många plan att jag totalt skiter i att flator, ännu en gång, exkluderats från termen "homosexuell".
 
 
Personligen vill jag hellre fokusera på det faktum att Rogers känner sig trygg nog att återuppta sin karriär. Att han, när han kom ut, blev hyllad och mottagen med öppna armar, mer än kränkt och hotad, gör mig glad på så många sätt. Visserligen vet jag väl inte om jag skulle hålla med i hans egna ord om att han var "feg", tvärtom, men jag är glad för hans skull. För att han personligen verkar må så bra. Sen är han naturligtvis en förebild för så många unga, och gamla, runt om i världen, men det kommer alltid att komma efter det faktum att han mår bra och är stolt över vem han är, och är redo att komma tillbaka till fotbollen. Att Rogers är glad och mår bra, samt blev mottagen så himla bra, det kommer alltid att vara det absolut viktigaste. Good job world! Och grattis Rogers - lycka till i framtiden :)
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Oändligt mycket packande och pusslande

Har spenderat hela förmiddagen med att packa, väga, packa om, väga igen, räkna, fundera, slänga, flytta om, väga ytterligare en gång... Oj oj oj vilket pussel! Just nu väger väskan 44lb, den får väga 50. Dock är det en del saker till som ska i, så vi får väl se hur det går i slutändan. Har rensat ut en del, vilket är lite ångest men samtidigt känns bra. Jag kommer ju inte att använda det! Jag hoppas, och tror, att jag till slut ska lyckas hamna på 50lb (dvs 23kg). Men det kommer ändå vara en jädra ångest på onsdag! Varje gång man slänger upp den där väskan på bandet har man hjärtat i halsgropen... Ska dessutom försöka importera x antal lb proteinpulver, vilket ska bli spännande. Kommer nog fastna mer än en gång i tullen! Oh well, det är ju inget olagligt som pågår så även om jag fastnar så kommer jag ju komma därifrån, så småningom. 
 
 
Utöver själva bagaget ser jag fram emot hemresan. Och att komma hem, men framför allt själva resan hem. What the fuck tänker ni nog nu, se fram emot en 15+ timmar resa?! Ja, men jag älskar verkligen att resa. Spänningen, flygplatsen, att träffa en massa okända människor, se nya platser... Planerar just nu en jorden runt-resa, som jag vill genomföra om en sisådär 1,5-2 år, och det kittlas i magen bara jag tänker på det! Tänk er, ett halvår eller något med konstanta flygresor, nya möten och spännande platser... Åh, ska verkligen försöka make it happen! Men, det är inget att tänka på just nu, först ska jag ta mig hel och ren härifrån till Gävle.
 
 
Har i alla fall bokat hotell tisdag till onsdag, vilket känns skönt. Och en kompis kommer att köra mig till hotellet. Och hotellet har transfer till flygplatsen tillgänglig 24/7. Och tja... Flygbiljetten är utskriven, packningen närmar sig så gott som färdig. Ska nu försöka planera menyn till välkomstmiddagen på fredag, söka ett par jobb, handla lite mjölk och bananer så jag klarar mig sista dagarna, duscha. Typ det. Vi hörs senare!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Sisters Love

Är precis hemkommen från att ha sprungit runt stan i timmar för att, åt syrran, hitta rätt storlek på Converse, och goda dofter på Victoria's Secret. Puh! Har nu fått höra om hur jag är världens bästa syrra flera gånger om, ska påminna henne om det om en vecka när hon skriker och gnäller för att jag gjort något dumt ;)
 
 
Började dagen med att på riktigt ta tag i packandet. Ett tag i alla fall... Höll på i över en timma innan jag gav upp. Det är helt omöjligt att jag kommer klara mig under 23 kilo!! Oh well, jag kunde ha värre problem... Gick sedan efter till skolan och skrev ut lite papper, såg till så att de skickar hem mina betyg och så, fixade flygbiljetterna, och sen tog jag en kaffe med en kompis. Fick prata av mig lite ångest innan jag drog ner på stan och sprang fram och tillbaka för min syrras skull. Skaffade mig i alla fall, äntligen, en ny berlock till mitt Pandora armband. Lovade mig själv det back in January, att jag skulle köpa mig ett nytt efter att jag tagit mig igenom terminen. Good job Lina! Så nu sitter ett jättefint kattpar där också :) Fick armbandet av min kusin i 18-års present och ÄLSKAR det! Så roligt att kunna fylla allt eftersom åren går med gulliga minnen!
 
 
Sen tänkte jag på en annan sak också... Det är intressant hur många nätters sömn man kan förlora på grund av en knagglig ekonomi. USCH sådan ångest det är! Och jag menar, jag har ju inget allvarligt pengaproblem egentligen!! Sure att det är lite tufft efter ett år i Cali, men jag har ju flera lager av sociala skyddsnät att rädda mig innan jag hamnar på gatan! Men ändå lyckas det ligga där och gnaga.... Suck. Det var rätt skönt att få springa runt åt syrran ett tag, ha huvudet fullt och slippa tänka på flygresor, packning och hela den biten. Om tre dagar åker jag till LA! Och på torsdag får jag äntligen äta svensk mat och dricka svenskt vatten och kaffe igen! Längtar!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Ett år...

För ett år sedan hade jag precis lämnat av Cimon och Julia vid tågstationen. Det är helt galet att ett helt år gått sedan de var och föreläste i Gävle. Vilken dag det var! Åh så mycket kärlek, tårar, kramar och visdomsord som kom under den där dagen, 23 maj 2012. Lärde mig galet mycket och hade så oerhört roligt. En dag jag aldrig kommer att glömma! Så mycket som har hänt sedan dess, på bara ett år... Och under alla 365 dagar har jag tagit med mig: Det är okej att känna.
 
 
Idag, ett år senare, har jag precis lagt en tvätt i maskinen, tagit fram resväskorna, och i alla fall tänkt tanken att jag borde börja packa. Går allt som det ska sitter jag om en vecka hemma i mammas lägenhet och käkar middag. Beställningen lyder: Pasta med mammas baconsås, och mammas annanaspaj till efterrätt! Nu, som då för ett år sedan, står jag inför ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är lite rädd, men framför allt väldigt taggad, väldigt redo. Det är dags att gå vidare, ta nästa steg i mitt liv, och leva varje dag. 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja
 
 

NOH8!

Så var det sommarlov. Igår morse hade jag mitt sista prov, och efter det bara kollapsade jag. Spenderade större delen av gårdagen inbäddad i täcket på soffan, tittandes på youtube videos. Huvudet värkte och jag ville helst bara somna och aldrig mer vakna. MEN, det var min sista tisdag i stan, jag ville gå förbi Farmers Market en sista gång, och jag hade bestämt mig för att unna mig en pedikyr för att fira att jag hade sommarlov - så det är vad jag gjorde på eftermiddagen/kvällen. ÅH så underbart det var!! Behövde det verkligen! Tänkte ta en massage också innan jag åker hem - passa på liksom. När jag kommer hem blir det liksom dubbelt så dyrt... Vi är verkligen alldeles för dåliga på att unna oss saker i Sverige!
 
 
Idag har jag mest bara tagit det lugnt, sett fler youtube videor, legat i solen, tagit en hundpromenad... Har mer eller mindre redan checkat ut från Santa Barbara nu, och längtar hem galet mycket. Ska försöka ta tag i tvätt/städ/packning imorgon, så jag slipper sitta och panik-göra allt i sista sekunden. För övrigt så skaffar jag mig mer och mer planer till sommaren också - nu har jag bokat in en Danmarks-tripp i augusti! Närmare bestämt för att NOH8 Campaign comes to town!! Fattar verkligen inte att jag ÄNTLIGEN ska få min egen bild, så galet roligt!! Har dessutom signat upp för att vara volontär under dagen. GAH vad jag längtar!!! 
 
 
 
 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Inte som man tror

Jag har alltid sett mig som en människa som inte kan känna empati. För det är precis vad jag har fått höra hela mitt liv - att jag måste bli bättre på att känna empati. Att jag är dålig på det. Tydligen är det något man måste kunna, något det är viktigt att man är bra på. Helt ärligt vet jag inte ens om jag är säker på vad empati är, jag tror inte att någon riktigt vet vad empati är - egentligen. I höstas fick jag i uppgift i Intercultural Communication att skriva om hur jag, under terminens gång, utvecklat min empatiska sida. Istället skrev jag allt det här - att jag inte tror på empati, att jag inte kan känna empati. 
 
 
Under de senaste månaderna har jag ändrat mig, tänkt om. Jag tror att jag, till skillnad mot vad alla andra alltid har talat om för mig, är väldigt bra på att känna empati. Alldeles för bra. Det är intressant hur man, när man åker bort en stund, inser att den man egentligen är inte alls är den man tror att man är, och att den man tror man är vädigt mycket är den personen alla andra tror att man är. Min nya teori, även om jag fortfarande är aningens tveksam på hela konceptet empati, är att jag är så jävla bra på att känna empati att jag helt enkelt stängde av funktionen. 
 
 
Jag har alltid varit väldigt duktig på att se känslor hos andra människor, att se detaljer, nästan som att läsa en annan människas tankar. Lite som The Mentalist eller Lie To Me, om ni har sett någon av de serierna. Jag kan själv inte svara på om det är en "gåva", ett intresse, eller något jag vände mig till för att slippa fokusera på mig själv under jobbiga perioder - allt jag vet är att jag är bra, alldeles för bra, på det. Och det är jobbigt. Jag lider hellre själv än att se någon av mina medmänniskor lida - vilken dag som helst. Alla ni som är föräldrar kan nog känna igen känslan, när erat barn gråter för att det är i smärta, att ni hade gjort vad som helst för att lida istället för att se smärtan i deras ögon - men det går inte. Jag ogillar att använda ordet omöjligt - men det är omöjligt.
 
 
Detta gjorde att jag stängde av. Valde att inte känna alls. Uppfattades som en människa utan empati, en känslokall, hjärtlös person som bara sa att folk skulle rycka upp sig när de satt där med pistolen i munnen. Det är klart att inte alla känslor av empati är ledsna, deprimerande och jobbiga känslor - men många är, och de är väldigt starka. Dock är det så att det inte går att bara stänga av de jobbiga känslorna, utan stänger man av stänger man även av möjligheten att känna kärlek, lycka och glädje. Känslor man vill känna. Man blir någon robot, eller en skådespelare, som gråter när man borde gråta och skrattar när man borde skratta. Alla förstår vi att detta inte fungerar i längden, och så småningom lät jag känslorna komma tillbaka in i livet. Känslorna, och förmågan att känna empati. 
 
 
Efter att i så många år studerat människor, vetat vad de tänker och känner, utan att koppla in känslorna i analysen, och sedan återigen faktiskt börjat känna med dem igen, det är... Överväldigande. Att jag har en god förmåga att känna med folk innebär inte att jag är duktig på att hantera situationerna - tvärtom. Alla mina vänner kan intyga att så fort någon börjar gråta så står jag handfallen utan att ha en aning om vad jag ska göra - det kvittar om det handlar om en elak pojkvän eller en sjuk mormor. 
 
 
Vad jag ville komma till med den här väldigt långa, luddiga utläggningen var att jag då och då får tillfällen då världens all smärta och sorg liksom kommer över mig som en tsunami. Som nu. Jag läser så många olika känslofyllda historier - glada som sorgliga - och tillslut blir det för mycket. Jag vet inte vad jag ska känna, vad världen vill mig, och jag blir trött av alla känslor som tar över mitt psyke. Om världen åtminstone kunde bestämma sig för om jag borde vara glad, ledsen eller arg?!
 
 
Även om jag fortfarande håller lista ut det här med min förmåga att känna empati, och se andra människors tankar och känslor, så är jag ganska säker på en sak: När jag är extra svag psykiskt är jag också extra öppen för andra människors känslor. Det är som med musklerna, att när man är trött orkar man inte hålla emot lika mycket. Därför tror jag att jag är extra mottaglig just nu, när jag är trött, känslosam för att jag ska åka hem, glad över att skolan är över, och allt det där - ja då kommer alla andras känslor över mig. 
 
 
Först läste jag min kompis facebookstatus, angående mördandet av en bög i New York i helgen. Min kompis är bög, och han och hans fästman bor, bokstavligen, ett kvarter från var det skedde. De hörde ambulanserna och poliserna. De är livrädda, arga och ledsna. Deras familj är orolig - and so am I. 
 
Sen läser jag om att Sofi Fahrman födde en dotter i söndags.
 
Sen läser jag om Blondinbellas och Odds bröllopsplaner.
 
Sen läser jag om stormen i Oklahoma som jämnat en skola med marken, och dödat ett tiotal människor på vägen, skadat flera hundra, många av dem barn.
 
Sen läser jag om Hannah Widells bröllop.
 
Sen läser jag min kompis blogg, om hennes depression och självmordstankar.
 
Sen ser jag bilder på min kompis barn, och jag minns hennes fight - mot en man som slår henne och en familj som inte kan hjälpa. Hon är lika gammal som mig. 
 
Sen läser jag om Husby. 

Sen läser jag om firandet av VM-guldet.
 
Sen sätter jag på senaste Värvet-intervjun, med Kristian Gidlund.
 
Och samtidigt som jag lyssnar på Kristian går jag in på hans blogg, I kroppen min. Jag läser något blogginlägg där då och då, men oftast klarar jag det inte. 
 
Jag klarade det inte den här gången heller - framför allt inte med allt det andra färskt i huvudet. Och jag bryter ihop. Hatar världen. Skriker på Honom och undrar vad fan Han håller på med. Vill bara begrava alla känslor, bli sådär iskall och empatilös igen. Jag hatar min förmåga att känna så mycket empati, och ta in känslor i min kropp. Hade jag åtminstone vetat hur jag skulle hantera den, vad jag skulle göra med den, men istället sitter jag här med tårarna strömmandes och vet inte vad jag ska ta vägen. 
 
Jag hörde någon säga en gång att om man la alla sina problem i en hög med alla andras problem, då hade man snabbt tagit tillbaka sina egna. Det är nog sant, väldigt sant. Nu ska jag dränka mina känslor i Ben&Jerry's, tacka Gud för att jag trots allt har ett väldigt bra liv, och fundera ut vad för gott jag kan göra världen med min förmåga.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Tankar om livet

Oj oj oj, så det händer grejer. Eller nä, egentligen inte, mer än i huvudet. Måndag idag, om en vecka och en dag drar jag till LA, dagen efter hemåt, och om en vecka och tre dagar är jag återigen på svensk mark - efter 10 månader. Galet, läskigt och konstigt. Helgen bjöd på sol, vänner, bio, Eurovision, en god bok, och massa känslor. Jag börjar verkligen längta hem nu, få gå vidare till nästa kapitel. Har två prov idag, och ett imorgon, sedan är jag klar med skolan och ska börja städa/tvätta/packa och allt annat som ska göras innan jag åker mot LA nästa vecka. 
 
 
Har sökt en massa jobb till hösten, och har ett par samtal som väntar på mig när jag kommer hem vilket ska bli spännande. Just nu vet jag inte alls vad jag gör från augusti och framåt, men det känns skönt på något sätt. Whatever works out works out! Det gäller att vara öppen för möjligheterna och ta dem när de kommer - samtidigt som man måste lita på att livet blir precis som det är menat att bli i slutändan. En sak jag INTE kommer att göra till hösten i alla fall är att gå klart gymnasiet, eller flytta tillbaka till Gävle. Fick mejl från min gymnasieskola, då jag tydligen inte blivit "utskriven" som jag bad om förra året, utan det står att jag är på "permission". (Är det bara jag som tycker det låter som ett fängelse?) När jag svarade stackars studievägledaren, aningen irriterat, att jag hoppade av förra året, fick jag ytterligare ett mejl - fyllt med frågor om vad jag ska göra istället för att gå årskurs 3. Vad har de med det att göra?! Svarade inte på de frågorna utan bad dem bara skriva ut mig från skolan. Det är allt de behöver veta. Jävla skolsystem...
 
 
Nu ska jag ta en kort promenad, käka lite lunch, och sen väntar ett sociologiprov och ett spanskaprov. Hörs!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Emmelie de Forest - Will You Marry Me?

Dagarna går fort nu, och tiden för min hemresa närmar sig med stormsteg. Avskeden blir allt fler och samtidigt som jag längtar hem vill jag inget annat än stanna. I denna känslostorm är det skönt att få fokusera på något annat - något ytligt och "oviktigt". Som Eurovision. Jag har grävt ner mig mer än vanligt i årets tävling, om det ens är möjligt, för att få ett break från vardagen och alla tankar som surrar. 
 
 
Att jag gräver ner mig extra innebär att jag inte bara ser och analyserar showen - jag tittar också på presskonferenser och intervjuer, försöker få "behind the scenes" material. Snabbaste sättet till att gå från att älska till att hata en låt är att se intervjuer med artister man ogillar - som Anouk. Det visade sig att hon inte alls verkar vara den personen jag trodde hon var, och helt plötsligt föll låten platt. Krista älskade jag vissa stunder, tyckte inte alls om nästa - och till slut blev jag bara bekväm i att Krista är Krista. Jag har lite svårt för människor som hela tiden är väldigt outspoken och over the top, men hon verkar glad och trevlig så jag köper det!
 
 
En av de artister jag har kommit att älska mer och mer för varje sekund är danska Emmelie. Efter semifinalerna har jag nu ändrat mig - vi ses i Köpenhamn nästa år! Och Emmelie vill jag bara gifta mig med. På riktigt! Hon verkar så jordnära, glad och sympatisk. Dessutom är hon typ den enda danska personen jag någonsin lyssnat på som man verkligen fattar något av vad de säger! (Visserligen är hon halvsvensk, men det kan vi väl ignorera för en sekund här....) Only Teardrops växer för varje gång jag hör den och... Ja, jag bara älskar allt. Med Emmelie och med låten. 
 
 
Mina vänner som under veckan befinner sig i Eurovision-land har alla fått höra att om de stöter ihop med Emmelie MÅSTE de ta hennes nummer åt mig, och berätta för henne att jag vill bjuda henne på dejt! Helt seriöst vänner, hur kan man INTE älska den här tjejen?!
 
 
Och, for the record: Om någon av mina vänner/bloggläsare mot förmodan faktiskt skulle stöta ihop med Emmelie där nere i Skåne - jag är 100% seriös. Jag vill verkligen gå på dejt med henne, på riktigt. Så ni vet.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Sista Skoldagen!

Sista "riktiga" skoldagen idag (nästa vecka är det finalsweek = bara en massa slutprov), vilken bestod av en presentation i Business Communication. Var galet nervös och lyckades förstöra introduktionen, men vi som grupp räddade upp det riktigt bra och efteråt sa vår lärare att vi var en av de bästa presentationerna. Wohoo! Nu ska jag se Eurovision semi 2, önskar att jag också fick vara på plats, men SVT Play får vara good enough för mig i år. Sen blir det eventuellt en promenad, innan jag ska möta upp Project HOPE-gänget för en terminsavslutning och middag på restaurang. Hörs!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Let's Talk Overtraining

Som jag har pratat om tidigare har jag känt mig övertränad på senaste tiden, och jag har inte riktigt vetat hur jag ska hantera det. Medan många kommer till mig för tips och råd kring träning och hälsa, har jag inte riktigt någon att vända mig till när jag kör fast. Dels för att de kunniga inom området som jag har i min närhet är väldigt få, och dels för att de som finns inte riktigt delar min syn på träning och hälsa. Men så igår, sista löplektionen. Det blev "valfri träning", det vill säga vi fick välja själv var vi ville springa, och mer eller mindre hur också. Jag bestämde mig för att fråga min tränare vad han tyckte att jag skulle göra - löpa eller powerwalka. 
 
 
Det visade sig att jag nog underskattat honom aningens, och hans syn på träning. Istället gav han mig riktigt bra tips! Han frågade vad jag gjort som har fått mig att känna mig övertränad, och jag berättade om hur jag tränat sex dagar i veckan sedan i början på januari, blandat löpning med saker som yoga, styrketräning och gymmaskiner, hur mitt enda längre break varit när jag var sjuk en vecka (vilket, som han påpekade, inte var ett break egentligen efter som kroppen fortfarande befann sig under stress). Jag berättade hur jag för ett par veckor sedan börjat känna mig övertränad, inte riktigt återhämtat mig vid vilodagar, och gått ner till fem dagar i veckan. Hur all energi bara tog slut i måndags och jag knappt orkat gå upp för trapporna till min lägenhet. Hur jag vilat både måndag och tisdag. Allt det här berättade jag för min tränare. Hans svar?
 
 
Han, som då är skolans löparcoach och tränar löpare i både långdistans och kortare distanser, berättade att hans löpare tar viloperioder efter varje säsong, vilket blir minst var sjätte månad, men oftast blir det ett break efter fyra-fem månader. Viloperioderna är två veckor långa - och de tränar inte alls. Inte en löptur. Ingenting. Eventuellt lite simning eller cykling - sånt som de tycker är roligt och inte ser som träning. För mig, som ändå ser mig själv som rätt kunnig inom området (för att vara någon som inte har en officiell utbildning), var det här helt ny information. Och jag blev chockad! TVÅ VECKOR UTAN TRÄNING?! 
 
 
Han såg mitt chockade uttryck och sa att vill jag, så kan jag träna tre-fyra gånger i veckan under viloperioden - men då saker som jag "inte ser som träning". Som att ta en cykeltur. En powerwalk. Andra saker än jag brukar göra när jag tränar. Han tipsade mig om att ändra min kost under dessa två veckor, med tanke på att jag tränar mindre kommer jag behöva mindre mat, och så sa han att det var viktigt med sådana här viloperioder för att man ordentligt ska återhämta sig både mentalt och fysiskt. 
 
 
Så igår joggade jag de första tio minutrarna, sedan fortsatte jag i en powerwalk i ytterligare 25 minuter. Det kändes bättre än väntat, och jag älskar att promenera, så det kommer bli en del promenader den närmsta tiden. Något yogapass och Zumbapass blir det nog, och när jag kommit hem till Sverige igen kommer det bli en hel del simning, kanske tar jag mig en tur i gymmets pool här borta också. Och så har jag lärt mig av mitt misstag - i framtiden kommer jag vara noga med att ta en längre period för återhämtning every now and then, 2-3 gånger per år. Tack coach för att du lärde mig allt detta!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Eurovision 2013

Kunde naturligtvis inte låta bli, så här kommer en bedömning av alla 39 låtar - kortvarianten!
 
Semi 1
 
Österrike - Nja. Helt okej, men lite mainstream och gillar inte henne.
 
Estland - Synd jag inte fattar ett ord, för jag gillar melodin och hon är duktig och vacker. Estländska är ett oerhört vackert språk också, kanske hade låten inte gjort sig på engelska.
 
Slovenien - Nej, bara nej. På en nattklubb kanske, men inte i Eurovision.
 
Kroatien - Fin, unik, cool. Återigen - önskar jag fattade vad de sjöng.
 
DanmarkInför Eurovision (som förövrigt var skitkasst i år, men det kan vi ta en annan gång) tippade dessa som vinnarna, och hon verkar populär ute i Europa. Förra gången Eurovision var i Sverige (2000) vann ju danskarna med den absolut bästa Eurovsion sången någonsin (Fly on the Wings of Love). Repris i år? Nej, personligen tror jag inte det. Det är inte det att jag inte gillar det, tvärtom älskar jag det! Men det är för likt Loreens. Alldeles för många har gjort det här misstaget, att likna vad som vann året innan, och alla har de misslyckats. Sjukt vackert, jag är helt kär i Emmelie, och vilket annat år som helst hade det funkat, men inte i år. Tyvärr Danmark.
 
Ryssland - Lite cheesy, men det är ju precis i min smak. Gillar den verkligen, hoppas hon kan framföra den live också! Passar även bra med årets tema (We are one).
 
Ukraina - Could go either way. Fin låt, känns lite Disney. Beror helt på hur den är live!
 
Nederländerna - Här har ni vinnaren av Eurovision 2013! Vi ses i Nederländerna nästa år vänner :) Det tror jag verkligen, och jag hört det från flera andra också! Naturligtvis beror mycket på liveframträdandet, tydligen ska de vara klädda helt i oranget och ha fåglar på huvudet vilket ju låter... Sådär... Men Anouk är en duktig artist och jag tror det kommer bli 100% awesomeness!
 
Montenegro - KISSPAUS!!!! Spring och hämta mer chips!
 
Litauen - Har lite svårt för honom, och det påminner mig också om varför öststatsländerna alltid sjunger på sina egna språk (vad är det där för engelska egentligen?!). Men samtidigt... Det är något som gör mig intresserad. Det väcker någonting i mig. Vi får se när det blir live helt enkelt!
 
Vitryssland - Återigen, engelskan.... Men utöver det tycker jag den är lite catchig och rätt härlig. För mainstream för att gå riktigt långt, men en finalplats får de nog!
 
Moldavien - What happened to her hair?! Och att hon har en likadan klänning som Carrie Underwood hade när hon uppträdde på Grammy Awards och försöker verka unik gör mig bara arg. Låten är inte heller speciellt bra. Ett fett nej!
 
Irland - Den här var topp fyra hos Inför Eurovision, kan inte riktigt bestämma mig för om jag håller med eller inte... Dansar gärna till den i sommar, och gissar på att den kommer spelas flitigt under Pride, men i Eurovision? Återigen, lite för mainstream, den står inte ut tillräckligt, inte tillräckligt unik. Samtidigt sätter den sig på hjärnan, och det är en typisk sån låt man kommer på sig själv att sjunga i duschen. Vi får se, hänger som sagt på hur de lyckas live!
 
Cypern - Fin låt, fin video, vacker kvinna, vacker röst. Tråkig låt. Tyvärr Cypern.
 
Belgien - Den är cheesy, men ändå unik. Jag gillar den skarpt, och den sätter sig verkligen. Är den lika bra live så kan den komma i den övre halvan av resultatlistan på lördag!
 
Serbien - Helt seriöst, vad är det här? Dags för mer chips och ett toabesök!
 
 
Semi 2
 
Lettland - Jag vill liksom inte gilla den, men ändå sitter jag och dansar och sjunger med! En finalplats, men sen tar det stopp för dem.
 
San Marino - Inte mycket vet jag om det här landet, och deras låtar är vanligtvis inga som sticker ut, men de har alltid de finaste vykorten! Vet ärligt inte ens vart San Marino ligger, men som det verkar är det galet vackert. Får väl bli ett besök någon gång! Och ja, att jag skrev om deras landskap är väldigt mycket ett tecken på hur tråkig och betydelselös deras låt är även i år.
 
Makedonien - Fantastisk sångare, men galet tråkig koreografi! Jag hoppas de skärper sig tills på torsdag. annars är det tack och godnatt! Fast det blir det nog ändå för stackars Makedonien, vad är det här för skit? Synd på en sådan bra manlig röst!
 
Azerbaijan - Alltså jag ÄLSKAR ju sångaren! Galet snygg också (rätt lik Måns Zelmerlöw, tycker ni inte?)! Dessutom verkar han vara populär, om man kollar på hur många som sett youtube videon. Nästan i nivå med Danmark! Låten är rätt bra, som alltid från Azerbaijan (eftersom de utnyttjar våra kära svenska musikskapare hela tiden...). Helt klart en finalplats, och sen blir det nog topp 10 också tippar jag! Dock inte topp 3.
 
Finland - Första gången jag hörde låten HATADE jag den, men den är lite som Nicki Minaj och liknande artisters låtar - de sätter sig efter ett tag, man nynnar på den, och helt plötsligt finns den i ens Spotifylista. Sen är det klart att jag ger henne alla mina tummar upp för hennes lesbiska kyss, även om jag tycker det är synd att det alltid är straighta som tar sådana steg - men det är en HELT annan, lång, diskussion som jag får ta en annan dag. 
 
Malta - Är SÅ besviken på Malta i år! Jag har ÄLSKAT dem och deras bögiga schlager senaste åren, men det här är bara en kopia på Me and My Guitar från 2010.
 
Bulgarien - KISSPAUS!
 
Island - Citerar översta kommentaren på youtube: "I don't understand anything but I guess the story is lovely, littlebit sad. The song is beautiful, I love melody and everything in this song. Points from Finland. :)" Håller helt med! Det här är en typisk sång där det kvittar fullständigt om jag förstår något eller inte, man fattar ändå. Sååå vacker! Tyvärr ligger den på samma antal youtube visningar som de flesta andra, så verkar inte vara speciellt populär i Europa... En finalplats ska den nog kunna knipa ändå!
 
Grekland - Är överraskad att de ens får ställa upp med den här i Eurovision. What the heck Grekland? Det här är dåligt till och med för att vara er! NEXT!
 
Israel - Gääääääääääääääääääääääääsp!
 
Armenien - Alltså jag gillar ju den här jag! Men tyvärr tror jag inte den går hem i Europa.... Jag får helt enkelt knarka den på youtube istället.
 
Ungern - Dags att fylla chipsskålen igen vänner!
 
Norge - Många gillar Norge i år, och hon ligger knappt halvvägs till Danmark i antalet lyssningar, så en plats i övre halvan på lördag blir det nog. Personligen är jag inte överförtjust i den, gillar inte allt som pågår i backgrunden som gör att låten blir väldigt tillgjord. Föredrar låtar som är lite mer akustiska och naturliga.
 
Albanien - Den låter precis som en annan låt, men kan inte komma på vilken! Dålig är den i alla fall.
 
Georgien - Synd att de har så dålig engelska, för låten är vacker och åtminstone i musikvideon låter det som väldigt vackra röster. Har de slipat engelskan tills på torsdag kan de nog knipa en finalplats i alla fall!
 
Schweiz - Innan jag ens hörde låten första gången fick jag höra att de var från Frälsningsarmén, och kom till Malmö i deras fulla mundering, vilket gjorde att jag direkt fick en negativ inställning till både dem och låten. Synd på en sådan galet snygg sångare, bra låt och härlig musikvideo. Vill inte gilla låten, men gör det ändå. Helt klart en finalplats, och säkert en ganska bra sådan också.
 
Rumänien - Well, han är unik i alla fall...
 
 
Final
 
Frankrike - Nej, Frankrike. Nej.
 
Tyskland - Euuuuuuuphooooooriaaaa!!! Så jävla mycket plagiat så det finns inte. Galet besviken på både Tyskland och Cascada. Cascada hade en otrolig hit med Everytime We Touch för ett antal år sedan, en riktigt bra låt som jag tror vi alla minns. Det borde inte ha blivit mer än en one hit wonder för deras del.
 
Italien - Synd att Italien alltid envisas med att sjunga på italienska, för deras låtar är alltid riktigt bra. Samtidigt är det väl själva italienskan som är halva grejen också... Får helt enkelt börja plugga italienska! Bra låt, men den kommer inte gå speciellt långt.
 
Spanien - Väldigt mycket positivt överraskad av Spanien i år faktiskt! De brukar ha låtar som inte bara är dåliga, utan också ger mig mardrömmar. Den här, något melakoniska, melodin är liksom Islands en låt man förstår, utan att förstå. Spanien kan få sin bästa placering på länge i år!
 
Sverige - Vi ligger ungefär i nivå med Norge gällande antalet lyssningar, och jag tror vi båda kommer komma ungefär där någonstans i mitten på lördag. Det är nog tur att vi redan är final, för jag är inte helt säker att vi hade kommit dit annars. Lite mainstream, lite lätt att glömma bort. SVT och Björkman är väl glada i alla fall!
 
England - Att Bonnie Tyler ska vara med i årets Eurovision har varit snackisen i flera veckor. För att vara en sådan stor export av musik är Storbritannien rätt dåliga på Eurovision måste jag säga, och jag är aningens besviken på Bonnies låt också. Är man förknippad med låtar som The Rose och Total Eclipse of the Heart och sen framför denna... Det blir inte en större besvikelse än så. Visserligen inte en jättekass låt, men otroligt dålig för att vara Storbritanninen, och framför allt Bonnie Tyler, THE Bonnie Tyler. Trist. Dock blir det en topp 10 placering för Storbritannien ändå i år - bara för att det är Bonnie Tyler. 
 
 
Så där har ni det - årets startfält! Är grymt avundsjuk på alla som hänger i Malmö i dagarna, mina kompisar började prata redan innan förra årets mello att Sverige skulle ha Eurovision på hemmaplan 2013, bara för att jag inte var hemma för att se det. Och självklart så blev det så. Se till att skapa en hejdundrande bra show nu Sverige, så ses vi i Nederländerna nästa år!
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Valar och BBQ

Är så galet trött idag - vet inte vad som är med mig! Varken hjärnan eller musklerna vill fungera, så löpning fanns inte på kartan utan gick hem efter spanskan. Nu sitter jag här och försöker samla ork till att kliva in i duschen och tvätta av mig all svett - galet varmt här nu om dagarna! Men... Ska inte klaga. Snart sitter jag i Sverige och gnäller på att det är kallt!
 
Känner mig lite så här idag...
 
Igår hade jag i alla fall en riktigt rolig dag! Det firades mors dag här i Amerika, så efter ett yogapass på morgonen kom roomiesens föräldrar och plockade upp oss så åkte vi först och såg valar, därefter blev det BBQ med grillad lax - SÅ GOTT!! Och galet roligt att få se valar innan vi åkte också! 
 
 
Idag var det lite plugg imorse, så mycket som jag orkade. Blev klar och lämnade in sociologiuppsatsen i alla fall, vilket känns skönt! Satt också och tittade lite på en spansk film - vill verkligen lära mig det här nu. Samt att jag vill plocka upp och fortsätta med tyskan! Sen sociologi och spanskalektion, gick och pratade med löpartränaren, och nu så sitter jag här. Och försöker ta mig till duschen. Snart blir det middag och sen tidigt i säng. Tänkte få till ett inlägg om Eurovision också, by the time jag har tid att blogga imorgon kommer semifinal 1 redan ha dragit igång så vill gärna hinna innan det. Få se om jag orkar, men något kort ska jag nog få till i alla fall! Vi hörs lite senare!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Min sommar

Jag har länge sagt att jag ska ta ledigt i sommar, och söka jobb med start i augusti. Jag har snackat om hur jag behöver semester, lata dagar på landet, och hur mycket jag jobbade förra sommaren. Well, en sak ska ni veta om mig: ledigt innebär inte oplanerat. Jag gillar att vara uppbokad och hela tiden ha saker att göra. Och jag är jävligt bra på att boka upp mig... 
 
 
Det har trots allt blivit så att jag sökt en del jobb med start till sommaren, och tänkt att whatever works out is ment to be. Well, det verkar som jag har fått svaret nu. Så här ser min sommar ut so far:
 
30/5 - landar i Sverige. Lunch med farmor och farfar, middag och sova hos mamma. Träffa vänner.
31/5 - klipptid, grillfest hos pappa.
1/6 - kolla på mina kompisars studentbal.
2/6-12/6 - alla kompisar jobbar/går i skolan. Åka till mormor? Stockholmsbesök?
6/6 - alla är lediga, kompis har födelsedagsfest. Var är jag?
13/6 - kompisarna i Gävle tar studenten. Studentmottagningar, studentflak, fest.
14/6 - kompis i Jönköping tar studenten - studentmottagning där. Syrrans kille tar studenten i Gävle.
15/6-26/6 - Jag ska hinna med: Middag med vänner, ev. besök hos mormor (om inte innnan), astmautredning (om inte innan), midsommarfirande (nånstans), vila, sola, bada, ta't lugnt och träffa folk.
27/6-30/6 - jobb på Bråvallafestivalen
30/6-1/7 - sova i Stockholm
1/7-7/7 - ALMEDALEN!!!
7/7-9/7 - Komma hem, packa om. 
10/7-21/7 - Vipassanakurs! (Mer om det snart)
22/7-29/7 - Komma hem, vila, lära sig om världen igen och hämta sig efter Vipassana. Packa om. 
30/7-3/8 - Stockhom Pride!!
4/8-7/8 - Ta't lugnt, sola, bada, grilla. 
8/8-11/8 - jobb Getaway Rock.
12/8-> - Oplanerat. Hitta jobb och flytta till Stockholm. 
 
Och så ska jag försöka hinna med ett besök till Kebnekaise också...
 
Vad tycks? 
 
 
Med andra ord inte så mycket tid över för något jobb... Vaknade idag och hade fått mejl från Vipassana centret om att jag kommit in på kursen, vilket gjorde min konfunderad. Jag sökte för 1-2 månader sedan och hamnade på deras väntelista. Allt som tiden gick började jag fundera på andra planer, söka en del jobb som jag verkligen vill ha, men jag fortsatte hålla mitten av juli öppen. Jag vill trots allt väldigt gärna gå, och har hört talas om Vipassana från flera olika håll under flera år och alltid velat gå. Så kom bekräftelsen - och jag totalt freakade out. This shit just got real! Vi snackar alltså 10 dagar där jag inte får träna, sola, bada, prata, ha någon kontakt med omvärlden, läsa nyheter, etc., etc. 10 dagar av meditation. Det kommer bli galet jobbigt. 
 
 
Åh ena sidan ser jag fram emot det, åh andra sidan är jag livrädd. Dock är jag en person som när jag får en känsla av rädsla gör det mig ännu mer motiverad till att prova. Till att lyckas. Trots allt känner man sig ganska stolt när man klarat av att göra något som gör en livrädd - right? Så ja, i sommar ska jag på mitt livs första Vipassana kurs. Förhoppningsvis inte min enda. Det kommer bli läskigt och tufft - men sjukt intressant och förhoppningsvis ganska roligt. Galet spännande ska det bli i alla fall. Och förhoppningsvis kommer det bli en underbart rolig och spännande sommar också. Jag längtar!
 
Bara kände för att avsluta med att slänga in en rolig liten bild ;)
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Houston, we have a problem.

Ni vet alla hur mycket jag tränar. Vill man kan man skoja och säga att jag är något av en träningsnarkoman, men det vill jag inte göra, för nu ska vi bli dead serious. Det är dags att dra i nödbromsen, ta ett djupt andetag, och göra en kärleksfull intervention. Jag är min egna bästa vän, jag älskar mig själv, och utifrån den kärleken är det dags att jag nu inte bara noterar varningsklockorna, utan också tar dem på allvar.
 
 
Detta är uppdelat i två delar, en fysisk och en psykisk. Eller kanske till och med tre, två fysiska delar och en psykisk. Jag ska bena ut dem en efter en, prata om dem, diskutera varningsklockorna, och hitta lösningar. Anledningarna till varför jag gör det på bloggen är flera: Bland annat behöver jag er hjälp, ni får bli mina vittnen som påminner mig om mina egna ord. Jag vill göra det här till en öppen process, dels för att andra ska kunna ta del av det och känna igen sig, men också för att jag trots allt vill jobba med träning och hälsa i framtiden. Det här är en chans för mig att lära mig, få tips och råd, samtidigt som jag utvecklas och går vidare.
 
 
Mitt motto är alltid att allting ska vara hälsosamt - och att det inte får bli maniskt eller destruktivt. Jag är noga med vilodagar, att man får "fuska" med jämna mellanrum, osv. Det vet ni alla vid det här laget. Och för att jag ska ha trovärdighet i min framtida karriär är det viktigt att jag nu tar tag i det här. Vi börjar med det enkla - det fysiska. Det är viktigt att skilja på bra smärta och dålig smärta, bra trötthet och dålig trötthet. Att man inte kan kliva ur sängen dagen efter ett hårt träningspass på grund av all träningsvärk - det är bra smärta. Att man är trött någon gång ibland, efter jobbiga träningspass, det är ingen fara. Men när man känner konstant smärta, när träningen inte är obehaglig utan faktiskt gör ont, och när man känner sig trött mest hela tiden - då är det inget bra. 
 
 
Först och främst så har jag haft problem att andas i samband med träning. Jag blir inte bara anfådd, utan jag får en "sugrörskänsla". Jag vände mig till min vän Google, och fick egentligen bara bekräftat vad jag misstänkte. Det kan vara symptom på ansträngningsastma. Vi vet alla att man ska passa sig för att självdiagnosticera sig med hjälp av Google, men att jag sitter här i skrivande stund, två timmar efter avslutad träning, och fortfarande försöker hämta andan - något är inte normalt. Det skadar aldrig att gå till en doktor och kolla upp symptom, så det är precis vad jag kommer göra så fort jag kommit hem till Sverige. Kära vänner, när jag i början på juni sitter och hittar på ursäkter till varför jag "inte borde störa de redan upptagna doktorerna med något skit jag tror jag har" - tvinga iväg mig. Som sagt, att kolla skadar inte. Framför allt inte med tanke på hur mycket jag tränar, och hur mycket jag brinner för hälsa. Även om det skulle visa sig att det inte är något så är det bättra att veta än att gå runt och misstänka utan att vara säker.
 
 
Nummer två gällande det fysiska är att jag tror jag har övertränat, eller i alla fall befinner mig i gränslandet. För det första så utvecklas jag inte i den takt jag borde med tanke på hur mycket jag tränar. I och för sig utvecklas jag, vilket i sig är bra att jag går framåt och inte bakåt, men jag får inte den utbetalning jag borde för arbetet jag lägger ner. Dessutom har jag börjat få mer och mer dålig smärta i samband med träning - inte minst i ben, men nu även i revbenen. Inte bra, en massa tecken på överträning. Musklerna känns trötta, benen bär inte, jag känner mig svagare och tröttare av träningen - inte starkare och piggare. Dags att lugna ner sig. Igår tog jag faktiskt en oplanerad vilodag, för att jag helt enkelt kände hur övertränad jag var. Dock är det nu dags att gå in i nästa del, den psykiska, som är mer komplex, men som går hand i hand med det här.
 
 
För mig har det varit väldigt viktigt att alltid förhålla mig till mat, träning och min kropp på ett hälsosamt sätt, nu när jag har gjort den här "hälsoresan". Jag har tagit ett steg i taget, lugnat ner mig när jag känner en ångest komma krypande, arbetat med omvänd psykologi, och ja - det har gått riktigt bra! Men grejen med ångest är att den kommer smygande, och ofta märker man den inte förrän det är för sent. Det är just därför jag, så fort jag idag upptäckte tecknen, nu drar i nödbromsen. 
 
 
Jag stod i duschen efter dagens träning, flåsande och aningens missnöjd, och kände en ångest över att jag inte tränade igår. En jobbig, påträngande, dålig ångest. Som person är jag nog rätt ångestdriven, och jag fasthåller mig vid idén att en lagom dos med ångest är bra, men när ångesten tar över och sätter sig som ett tryck över bröstet, återigen - dra i nödbromsen! Träning och hälsa känns inte längre roligt, utan nu känns det som ett måste. Hela mitt liv figurerar kring vad jag ska äta, när jag ska äta, hur jag ska träna och när jag ska träna. Jag känner mig inte stolt över att jag genomfört ett bra träningspass - utan ångest för att jag igår inte gjorde det, eller för att jag kunde tagit i lite hårdare.
 
 
Eftersom jag just upptäckte dessa tecken idag har det heller inte gått speciellt långt. Ännu är det bara i mitt huvud, och inte i handlingar, därför kommer det också bli lättare att ta sig ur det. Till att börja med kommer jag att gå från att träna sex dagar i veckan - till fem. Redan här känns det jobbigt, och min omedelbara känsla är att gå tillbaka och radera orden. Gör jag en deal med mig själv är det så mycket lättare att bryta än om jag gör en deal med hela internet! Trots allt har jag kommit att älska träningen (notera: jag hatar fortfarande löpning, men annan träning - yoga, styrketräning, zumba - älskar jag) och att tvingas göra det en dag mindre i veckan tar emot. Dessutom sätter den här ångesten in igen (en dag MINDRE i veckan?! Jag borde jobba HÅRDARE - inget annat!), men för tillfället är det här något jag måste göra. Sen kommer jag att dela med mig av min ångest när den kommer - då jag käkat den extra portionen pasta eller en påse godis som jag köpte med mig på vägen hem. Många gånger tror man att det man inte uttalar inte finns, men vi alla vet att resultatet från sådana handlingar alltid blir destruktiva. Därför kommer jag att lyfta all negativ ångest och visa att den finns, själv erkänna att den är där, acceptera den, och tvingas ta itu med den. 
 
 
Vi kan inte bara behandla symptomen - vi måste också gå till botten och bota sjukdomen. Personligen tror jag att anledningen till varför denna ångest har utvecklas just nu är för att det är så mycket press och stress kring mig just nu. Jag har tre veckor kvar i Santa Barbara, som jag vill njuta av så mycket som möjligt. Samtidigt har jag en massa slutprov som hopar sig, jag söker jobb och planerar en sommar där jag vill hinna med så mycket som möjligt. Pengarna börjar ta slut - vilket så klart också ger en massa ångest - och jag har för tillfället ingen som helst inkomst. Bland allt detta virrvarr blir det lätt att känna att man tappar kontrollen, men det finns en sak man alltid kommer att kunna kontrollera - sitt matintag och sin träning. Det är därför ätstörningar är ett sådant stort problem i våran värld, för att när allt annat faller ur ens kontroll kan man fortfarande kontrollera det - och blir mer och mer petig och kontrollant. 
 
 
Jag har kommit så långt den senaste tiden, till en plats där fylld av kärlek och självkänsla. Därför gör jag det här. Jag älskar mig själv och min lycka för mycket för att bara låta allt fallera. Nu behöver jag er hjälp. Detta ska ni hjälpa mig med:
 
  1. Se till att jag inte tränar mer än 5 gånger i veckan tills dess att all negativ ångest är borta.
  2. Se till att jag pallrar mig till läkaren så fort jag kommit hem till Sverige, och kollar så att allt är som det ska.
  3. Se till så att jag fortsätter vara öppen om min ångest och mina symptom/känslor. Den dagen man börjar gömma saker för sin omgivning är den dagen som det börjar gå utför på riktigt. 
  4. Säga till så fort ni ser något i mig som kan uppfattas destruktivt. 
  5. Fortsätta uppmuntra mig och vara positiv! Som jag pratat om tidigare har jag skurit ut all negativ energi kring mig - det innebär att jag har rensat bland vänner, bloggar jag läser, bilder som finns i min omgivning, bakgrundsbild på telefonen, ALLT! - och det är något jag kommer att fortsätta göra. Behandla mig som jag förtjänar och älska mig för den jag är - allting som ger mig en negativ känsla kommer att kastas ut! (Detta innebär inte att man inte får kritisera mig, säga ifrån, eller ha meningsskiljaktigheter. Det är skillnad på att tycka olika och att trycka ned.)
Bara att ha skrivit det här inlägget gör att trycket över bröstet är lite lättare, lite mindre. Jag känner mig stolt över mig själv som inte ignorerade varningssignalerna, utan var ansvarsfull nog att ta tag i det hela på en gång. Vill jag ha en karriär inom träning och hälsa innebär det ett visst ansvar, inte bara kring andras liv, utan även mitt egna. Varför skulle någon annan lyssna på mig om inte ens jag själv lyssnar på mig? 
 
Kära vänner, jag hoppas att ni älskar er själva så pass mycket att ni också vågar dra i nödbromsen när ni upptäcker ohälsosamma beteenden eller tankar hos er själva - oavsett vad det handlar om! 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Därför är Gabriel Forss min hjälte

Serien Livet Blir Battre drog igang pa TV3 igen for nagra veckor sedan. Sjalvklart har jag foljt programmet aven denna sasong, har alskat varje program (inte minst det med min stora idol Andreas Lundstedt) men samtidigt suttit och otaligt hoppat framfor datorn i vantan pa Gabriel Forss program. Sa idag var det antligen dags. Jag kunde inte vanta tills jag kommit hem, utan satte mig nu, i vantan pa min loparlektion, i biblioteket och klickade play. Jag var lite tveksam, det var hog risk for offentlig gratfest, men jag kunde verkligen inte vanta. 
 
 
Som ni redan vet alskade jag Gabriels sjalvbiografi som jag laste i januari, men det blir en annan sak nar man ser personen uttala orden istallet for att man sjalv laser den. Att leva som HBTQ-person i dagens varld ar inte enkelt, men annu svarare blir det nar man dessutom ar religios. Som kristen och homosexuell hamnar du utanfor bade bland de kristna - som anser att homosexualitet ar en synd - och bland de homosexuella - som inte kan forsta hur man kan tro pa nagot som hatar en. Helt plotsligt hamnar man i forsvarsstallning bland alla de manniskor som borde alska en. 
 
 
Precis som jag sagt tidigare ar min gudstro nagot som jag anser privat, och nagot som jag ogarna talar om i stor utstrackning. (Ni kan lasa det inlagget har) Samtidigt sa vill jag beratta vad Gabriel betytt for mig, och for att gora det maste jag ocksa prata om min Gud. Min Gud har alltid varit karlek - aldrig regler och hat. Kanske ar det for att jag fann min sexualitet forst, och min tro sen, som ar anledningen till att jag aldrig tvekat pa Guds karlek. Jag har aldrig haft problem med att binda ihop min tro och min sexualitet. 
 
 
Samhallet dar emot... Jag har inte varit i kyrkan pa flera ar - helt enkelt for att jag inte har hittat en kyrka dar jag kanner mig valkommen. Jag har aldrig haft kanslan av att Gud hatat mig, eller sett ner pa mig, pa grund av min sexuella laggning. En annan sak ar det med kristna. For mig som ser Gud som karlek har jag alltid haft svart att forsta kristna som ar fyllda av hat, men samtidigt sager min tro till mig att inte doma. Lika mycket som jag ar "ratt" i Guds ogon ar aven dessa manniskor ratt. Dock sa gor inte det att jag kanner mig mer valkommen i kyrkan. Jag onskar att jag gick i kyrkan, for jag alskar verkligen kyrkor och massor, men samtidigt vill jag att kyrkan ska vara inbjudande och en plats dar jag kan kanna mig alskad. I dagslaget har jag inte hittat en sadan forsamling. 
 
 
Nagra av mina absolut basta vanner idag ar kristna homosexuella - just for att vi har sa mycket gemensamt. For att vi i varandra finner manniskor som forstar. Darfor betyder ocksa Gabriel mycket for mig. Han ar varan offentliga rost, den manniska som sager att det ar okej, i varat samhalle idag, att vara kristen och homosexuell. Inte bara for att det ar okej i Guds ogon, men for att det ocksa kan vara okej i samhallets ogon. Jag kanner inte Gabriel, jag har aldrig traffat honom (men jag hoppas att jag en dag far chansen), men jag kan med sakerhet saga att han ar en av de modigaste manniskorna jag vet. For att han orkar sta upp och visa att aven vi finns, och att Gud alskar oss precis lika mycket som han alskar alla andra skapelser. For att han, i ett sadant domande samhalle, orkar visa bada sidor att man visst kan vara kristen och homosexuell. Därför är Gabriel min hjälte.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Söker Jobb!

Som ni antagligen vet vid det här laget så kommer jag att flytta hem till Sverige igen i slutet på den här månaden, så nu söker jag jobb! Jag vill ha ett jobb i Stockholmsområdet, men utöver det är allt av intresse. Tillträde tidigast i juni. Jag har lagt upp mitt CV på dropbox, och ni får mer än gärna sprida det! Vet ni om något jobb som skulle kunna passa en positiv och ambitiös tjej som mig, eller söker du själv personal? Hör av er! Lättast att nå mig är via mejl, landstrom.lina@gmail.com, men allt annat (twitter, facebook, kommentar på bloggen, etc., etc.,) funkar också! 

Länk till CV.
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Årets Sommarlåt!

Hör gärna den här på nattklubbar, festivaler och uteserveringar i sommar!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Monty Python's Spamalot

Igår var jag och min rumskompis på teater. Det var hennes high school som satte upp Monty Python's Spamalot. Så. Jävla. Bra! Grymt roligt var det!! Idag så blir det yoga, lunch med kompis, och så lite plugg också... Bara två veckor skola kvar! Ska bli skönt med lov, är så grymt skoltrött nu. Men så vet vi ju också vad sommarlov innebär.... Så kan det va. Det kommer bli roligt att komma hem också såklart - bara ni får upp värmen lite först!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Galet Varmt!

Det är så galet hett här i södra Kalifornien idag! Just nu står temperaturmätaren (jag har HELT glömt vad det heter! Vad heter det?!) på över 30 grader. Jag sitter inomhus och hinkar vatten och har fläkten på högsta för att inte svettas ihjäl. Gick ut för att lägga i tvätt, och nog för att det blir som en gryta inom våra staket, men ändå. PUH! Var ute på en joggingtur imorse vid nio, då låg temperaturen på 25 grader. Jag insåg att om jag inte kom iväg då skulle jag aldrig komma iväg. Känns bra! Käkade plättar till lunch och nu blir det plugg, plugg, plugg. 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Min Nya Idol - Justin Timberlake!

Mr. Timberlake är en man som man definitivt har stött på genom åren, både som artist och skådespelare. Jag har aldrig varit ett stort fan av mannen. Visst gillar jag honom, en del av hans musik är rätt bra, han gör bra filmer, men inte mer än så. Den här våren har detta ändrats. Först har jag sett en massa SNL-avsnitt med honom, både gamla och nya, och för mig som egentligen inte är speciellt förtjust i SNL (inte min typ av humor) ÄLSKAR jag avsnitten med Timberlake. Han är så jävla skön! Hans nya musik är GRYM, favoriten är Mirrors, och den första delen av det nya albumet går på repeat på Spotify, samtidigt som jag längtar som en tok tills nästa del kommer i höst. Han känns som en oerhört trygg, säker och snäll människa, sådana som vi behöver fler av i världen. Tummar upp för Mr. Timberlake!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sorry för dålig kvalité, bästa jag kunde hitta... Min absoluta favoritsketch med Mr. Timberlake!!
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Den Nya Generationens Män

Jag har tänkt på en sak den senaste tiden, och ska nu försöka få ut det här på bloggen. För någon som vanligtvis inte ens lyckas få saker som låter bra i huvudet att låta bra på bloggen kommer det här bli väldigt svårt, för det här har jag inte ens lyckas reda ut i huvudet än. Jag har redan bytt bloggtitel mer än en gång, och jag vet själv inte riktigt hur det här blogginlägget kommer att se ut, men vi gör ett försök. Mitt första problem är att jag inte vill lämna ut någon, samtidigt som jag lite halvt måste göra det för att det över huvudtaget ska make sense... Som sagt, vi gör ett försök, men jag varnar redan nu för att det här kan bli ett historiens konstigaste blogginlägg.
 
 
Okej, so here it goes. I måndags delade jag en bild på facebook, från Human Rights Campaign angående Jason Collins.
 
Närmare bestämt this picture.
 
Varje gång jag delar en sådan bild, eller skriver något om något bra som hänt i HBTQ-världen, så gillar ett antal vänner det. Det är vänner och bekanta som öppet arbetar för HBTQ-personers rättigheter, eller i alla fall öppet stöttar dem, som CUF'are, Adam Lamberts fans, eller tjejkompisar. Sådana som förväntas gilla en sådan status. However, på bilder ovan fick jag en oväntad like. Eller, det var ju inte direkt så att jag trodde att personen i fråga var homofobisk, inte alls!, men han är en "normal", (så vitt jag vet) heterosexuell, ung kille. En sån där som springer på krogen, raggar på tjejer, läser på universitet - inte en sådan som springer på Adam Lambert konserter, demonstrerar för homosexuellas rätt på sin fritid, etc. etc. Återigen, detta är visserligen så vitt jag vet. De senaste åren har våran kontakt baserats på sporadisk facebook kontakt (typ i form av ett eventuellt grattis på födelsedagen), och eventuellt ett hej om vi ses på stan, så jag har redan gått för långt i mitt försök att beskriva honom egentligen. Sanningen är egentligen att jag inte vet, jag har inte umgåtts med honom på rätt många år, men den killen som han var när jag umgicks med honom - så var han som jag beskrivit ovan. 
 
 
Anyway, han gillade bilden jag delade om Jason Collins. Å ena sidan så fattar jag ju grejen med att klicka like är noll ansträngning, och inte vet jag hur mycket han tänkte eller inte tänkte innan han klickade like, men när det dök upp en notifikation om att han gillat bilden reagerade jag ändå. På ett bra sätt (I think). Det var liksom oväntat, men jag blev glad. Does this make sense at all? Okej, jag ska försöka utveckla lite mer.
 
 
Killarna i reklamen ovan är skådespelare, för de skådespelar ju faktiskt i filmen. Att killen med mobilen är gay i reklamen säger ju ingenting om killens läggning in real life, det fattar ju jag också. Men, jag läste i en artikel där de intervjuade någon från Halebop som varit med och skapat reklamfilmen, att skådespelarna inte är skådespelare som gjorts till hockeyspelare, utan det är ett hockeylag de plockat upp som fått göra reklamfilmen, och (anta att detta stämmer) detta gör mig glad på samma sätt som det jag pratade ovanför gör mig glad. För i så fall är detta ett gäng hockeykillar som är så pass bekväma i sig själva, och så pass accepterande, öppensinnade och respektfulla, att de utan problem kan spela homosexuella, eller positivt inställda till en homosexuell lagkamrat, i en av de kändaste reklamfilmerna i svensk historia. Det gör mig glad. 
 
 
Att allt jag sagt ovan får mig att tänka efter, reagera, och bli glad, gör att jag antagligen har en grundinställning som säger mig att 20-åriga, "normala", heterosexuella män också är något homofobiska. För varje dag som går så blir jag lite mer övertygad om att jag har fel. Samtidigt blir jag lite lyckligare för varje dag som går, och hoppet växer hela tiden. Tron på mänskligheten. Jag har nog dömt mina jämnåriga, "normala", killkompisar lite (alldeles) för hårt, och det är inte första gången jag blir positivt överraskad. För några år sedan, strax efter jag bytt gymnasieskola, stötte jag ihop med en gammal killklasskompis i matsalen, men vi båda var lite stressade. Samma kväll skrev han till mig på facebookchatten, vi hade inte pratat på något år, och vi catchade upp lite där. Han frågade hur det var, vad jag gjorde nu för tiden, etc. etc. På något sätt förväntar jag mig det på ett helt annat sätt av mina före detta tjejklasskompisar än mina killklasskompisar. Kanske för att på den tiden vi gick i samma klass var tjejerna betydligt mognare än killarna, och nu har killarna kommit ikapp och blivit vuxna på ett helt annat sätt. Nog för att jag alltid gillat dem, alltid vetat att de hade det i sig (ja, jag tänker på något specifikt, men jag känner att jag nog borde knipa igen nu innan jag lämnat ut andra människor alldeles för mycket), men det syns så tydligt nu för tiden.
 
 
Summa summarum. Många av mina killkompisar, eller bekanta kanske man ska kalla dem, är inte lika upptagna kring tanken att upphålla en maskulin och manlig appearance som tidigare generationer, eller kanske som jag förväntade mig. Dagens 20-åriga, "normala", killar kan lyssna på One Direction, spela homosexuella, krama varandra, etc., utan att vara rädda att kallas bögar, förlora deras manlighet, osv. Den nya generationens män är lite trevligare, roligare, mjukare, mer respektfull, och säkrare i sig själv. Och jag måste tillägga - allt detta är (i mina ögon) bara positivt. Väldigt positivt!
 
 
Jag hoppas ni förstod nånting av vad jag försökte säga i alla fall. Om inte så kan jag sammanfatta det hela i att världen går åt rätt håll - det är en sak som är säkert!
 
Puss o Kram
Lina Lilja

RSS 2.0