Lina Lilja

Jag är så glad över min Ung Cancer-väska, så att jag när som helst kan titta ner och läsa att det är okej att känna. Jag behöver liksom bli påmind om det lite då och då, att jag borde låta känslorna vara där istället för att försöka besegra dem. För vi vet redan alla vem det är som vinner i slutändan oavsett vad. 

 

 

Så här om dagen lät jag liksom muren falla lite, och jag släppte in känslorna lite på livet. Helt plötsligt kände jag mer än jag någonsin trott jag kunde känna, och jag kände känslor som var totalt främmande för mig. Och släpper man sedan in en vän på livet, yttrar orden högt, då blir det lite mera verkligt och plötsligt så anfaller känslorna en ännu mer. Man kan inte låta bli att känna sig lite patetisk, eller ganska så mycket patetisk, men det gör inte smärtan mildare eller känslorna mindre närvarande.

 

 

Nog för att det kanske gått jättemånga år, och nog för att det aldrig hade funkat, och nog för att this is ment to be. Det ändrar inte faktumet att hon nu sitter med en ring på fingret medan jag själv kramar kudden varje kväll. Sen lyssnar man på den låten och verkligheten slår till en med en käftsmäll. Man ångrar inte det man gjorde, man ångrar bara det man aldrig gjorde - läxan jag nu har lärt mig den hårda vägen. Och jag kommer för evigt få dras med what if? 

 

 

Det är intressant hur man alltid inser vad man verkligen vill när det redan är försent. Intressant, och sorgligt. Oh well, that's life. Ibland får man helt enkelt andas och inse att det inte går att förklara allt i livet. Känslor, händelser och tankar som bara finns, och som måste tillåtas att finnas. Ibland får man helt enkelt tillåta det att göra lite ont, och känna förtroende för att det kommer en morgondag, att solen återigen går upp, och att smärtan ersätts med lycka. Ibland får man helt enkelt släppa taget och gå vidare, hur omöjligt det än känns.

 

 

Jag har insett att mitt bloggande på senaste tiden skrämmer min omgivning. Så illa är det inte, egentligen, jag lovar. Helt ärligt har jag det ganska bra, eller väldigt bra. Men liksom att efter regn så kommer solsken, så kommer det även regn efter solsken. Ibland är livet lite jobbigare än andra stunder, så är det bara och så måste det tillåtas vara. Förändring och utveckling är jobbigt, men det är också från de tuffa stunderna som man utvecklas som mest. 

 

 

Många pratar om året 2012 som förändringarnas år, och jag kan inte annat än hålla med. Många saker har nått sitt slut, men minst lika många har tagit sin början. Man måste avsluta ett kapitel innan ett nytt kan påbörjas. För min egen del vet jag inte hur jag skulle sammanfatta året som (snart) gått, helt enkelt för att det har hänt så jävla mycket, samtidigt som jag inte har speciellt mycket roligt att rapportera. Förändring, utveckling och förbättring är kanske 2012s ledord.

 

 

Dessutom, när livet blir lite jobbigt så gillar jag att träna. Gå till gymmet och bara köra skiten ur allt och alla. Men eftersom jag är nytatuerad får jag inte träna, och jag har nu liksom förlorat mitt utlopp för känslor, vilket resulterar i att jag blir extra påfrestande på mina vänner.

 

 

Som jag sagt tidigare: förändring och utveckling är jobbigt och påfrestande. Steg ett till att lösa ett problem är att identifiera problemet, men när man har gjort det innebär inte det att man vet hur problemet ska lösas. Någonstans där är jag just nu, och med tanke på att jag har ett icke-existerande tålamod sitter jag nu och hoppar upp och ner och vill att någon ska tala om för mig i vilken riktning jag ska gå och vad jag ska göra för att ta mig härifrån.

 

 

En kompis till mig sa en gång att fixa ett problem i livet är lite som att städa en garderob. Först river man ut alla kläderna och lägger dem i en stor hög på golvet. Därefter sorterar man dem, viker dem fint, och lägger tillbaka dem i garderoben. Man måste liksom stöka till lite mer innan man kan få det rent och fint. Jag vet att hon har rätt, men när man sitter där med kläder i en enda röra över hela golvet är det svårt att föreställa sig den där rena, välsorterade garderoben. 

 

 

På något sätt har jag ändå kommit så pass långt att jag identifierat att jag sitter i en klädhög på golvet, och jag har också insett att jag inte kan gå igenom livet blundandes utan det är dags att börja sortera de där kläderna och städa garderoben. Det är en läskig och skrämmande tanke, men om jag tidigare tittade ner på min Ung Cancer-väska är det nu dags att se mig själv i spegeln.

 

 

Hur ensam man än känner sig när man står där och viker kläderna så kommer det alltid en morgondag. Och man är aldrig så ensam som man känner sig. Aldrig. Till och med när man känner sig som allra ensammast, och när man tycker att man känner något som någon annan aldrig känt förut, så finns det liksom alltid en låt, eller ett tumblr-citat, som passar in på livet. Det finns alltid någon annan som har gått igenom, eller går igenom, det man själv går igenom just nu. Man är inte så jävla orginell som man ibland tror sig vara. Och oavsett vad som händer så finns det alltid någon att göra en sällskap på andra sidan. 

 

 

Det är dags för mig att öppna ögonen och ta tag i den där jävla klädhögen. Det känns jobbigt, ensamt och tufft, men resultatet efteråt kommer att vara så värt det. Jag har ett helt gäng vänner runt omkring mig som med deras ändlösa kärlek kommer stötta mig every step of the way, det vet jag. Förändring och utveckling är jobbigt och tufft, men den lättaste vägen är inte alltid den bästa.