Lina Lilja

Redan på tåget hem började jag läsa, och på två dagar hade jag läst halva boken. Jag är ännu inte riktigt klar med den, men jag har inte långt kvar. Igår satt jag vid datorn och "zappade runt" varpå jag började kika på intervjuer med Portia (och även en del Ellen) på youtube. Det är roligt det där med självbiografier, för det vanliga nöjet med en bok - att ta reda på slutet - finns liksom inte där, du vet hur boken slutar! Det är själva grejen med alla detaljer som är nöjet, att få lära sig något nytt, inte bara om personen som skrivit boken, men också om samhället och många gånger även om dig själv. För sanningen är, vi alla vet vilka självbiografier det är vi läser; De böcker man borde läsa för att den är så känd, eller personen är det, som Patrik Sjöbergs och Zlatans, de böcker där författaren är någon som man beundrar nå otroligt samt de böcker där man känner igen sig själv i personen som skrivit den - många gånger kan de sista två punkterna vara samma sak, vilket det i det här fallet är för mig. När det är någon av de sista anledningarna som gäller vill man ofta fortsätta veta, fortsätta höra personen, även fast man vet alla svaren, man vet hur det är, och därför har jag de senaste dagarna sökt youtube upp och ner för att få se intervjuer med Portia.

Boken är verkligen jättebra, men det var egentligen inte det jag skulle prata om, det får ni höra mer om när jag läst ut den, utan det jag istället hade tänkt prata om är kärlek. Ovanligt va? Men det är något så himla vackert med kärlek och människor som älskar varandra att jag bara måste prata om det! Och kärlek är något som det finns mycket av i Portia och Ellens relation. Nog för att jag inte vet vad som pågår mellan husets fyra (eller sjutton?) väggar, men lyckan som strålar från de båda när de pratar om varandra - den går inte att ta miste på, och den går definitivt inte att fejka!

Så min fråga är nu; Hur kan man hata något så vackert? Hur kan man anse att människor inte borde få gifta sig när de är så kära? Hur kan man anse att två personer som är så lyckliga tillsammans är fel för varandra?

Jag tror på kärleken, och jag tror på Gud. Jag tror på en Gud som tror på kärlek, en Gud som skapade oss precis som han ville att vi skulle vara, en Gud som inte hatar. Jag tror inte att Gud vill hindra någon att gifta sig av kärlek. Hur kan det vara fel att gifta sig av kärlek men inte för pengar? Hur kan det vara fel att gifta sig med sin själsfrände, men okej att skilja sig efter ett dygn? Hur kan någon tro att Gud skulle hata något som han skapade, något så vackert som kärlek?

Kan vi inte bara låta kärleken segra och glömma resten? För är inte det det absolut viktigaste i livet - kärlek? Vi behöver vatten, mat och luft, men vi behöver också kärlek. Det är, naturvetenskapligt bevisat, de element vi inte klarar oss utan. Så varför finns det hela tiden människor som försöker hindra kärleken? Varför finns det människor som alltid försöker hindra andra människors lycka? Varför finns det människor som kan hata något så vackert, och dessutom tro att Gud skulle göra samma sak?

Jag försöker verkligen förstå hur andra människor tänker genom att sätta mig in i deras situation och få förståelse, att inte vara så closeminded och döma människor, men vissa saker kan jag bara inte förstå. Jag kan inte förstå hur folk kan tycka att kärlek, i någon form, kan vara fult. Jag kan verkligen, verkligen inte förstå hur någon kan hata något så vackert<3

Puss o Kram

Lina Lilja