Framtidstankar

2015-08-17 @ 23:01:06
Att åka iväg såhär är så fantastiskt på så många sätt för man får verkligen perspektiv på saker och ting och tid att tänka över livet och framtiden både tre och fjorton varv. Och tänker gör jag. Jag tänker och tänker och tänker. Massor. Hela tiden.
 
Hemlängtan har släppt nästan helt. Den här akuta jag-saknar-allt-därhemma-och-vill-åka-hem-nu-nu-nu känns som att jag har kommit över, vilket är ovanligt tidigt. Normalt brukar det ta mig tre veckor, nu har det bara gått två. Kanske är det för att jag trivs så fantastiskt bra här i LA. Jag träffar coolt folk, gillar verkligen staden SOM FAN, och bara trivs med allt (bortsett från att vi har fått kackelrackor i köket vilket är mindre kul, men förhoppningsvis blir vi av med dem fort som fan). Det finns så mycket att göra och så många möjligheter, och det är fantastiskt. Jag försöker verkligen ta till vara på tiden och göra det mesta av det.
 
Samtidigt längtar jag hem. Som i hem till Gävle. Inte sådär akut jag-vill-hem-nu-nu-nu, utan mer 'jag vill nog flytta hem ett tag'. Jag trodde ALDRIG att jag skulle längta hem till Gävle. Gävle har aldrig varit min stad, det är alldeles för litet för mig egentligen. Men kanske är det att jag behöver landa lite? Jag stack från stan första gången när jag var 15, sen var jag hemma ett par år och pluggade på gymnasiet, innan jag stack igen, och har varit därifrån i över tre år nu. Så himla mycket har hänt dessa tre år, och jag har varit med om så mycket trots mina unga år. Jag är jävligt nöjd med mitt liv so far och har gjort många roliga och energigivande saker, men samtidigt tar det mycket energi också att leva så som jag gör/gjort. Kanske behöver jag bara hem till tryggheten en sväng och andas lite? Vila och samla ny kraft?
 
Som sagt, jag älskar LA, men... Det är så långt bort. Och det är en jävla massa pengar som går åt, speciellt med tanke på att CSN:s nya regler är rätt kassa och de täcker inte alla kostnader längre (speciellt inte nu när dollarn är så dyr) vilket ger lite ångest. 
 
När jag åkte hit så frågade folk hur länge jag skulle stanna, och redan från början så var jag svävande i mitt svar. Jag vet inte. Tills jag åker hem. Så länge jag vill stanna. Jag har någon tanke om att jobba mot ett Bachelor i Sociologi, som skulle ta mig ca 3 år, men vi får se om det blir så. 
 
Allra mest åkte jag hit för att jag 1. Saknade Californien och 2. Saknade att plugga sociologi. Och sociologi är ingenting jag vill plugga i Sverige efter vad jag har hört om den motsvarande utbildningen hemma. Det är också tråkigt, för jag trivs verkligen att läsa det, men ska jag plugga det så blir det liksom i USA, och hade det funnits en bra sociologiutbildning i Sverige så vet jag inte om jag suttit här just nu. Eller det kanske jag hade gjort ändå. Who knows. 
 
Anyways, jag börjar skolan om två veckor. Jag ska njuta av tiden här så mycket jag bara kan (trots min tajta budget) och ha kul i mitt pluggande. Så får vi se. Vi får se hur länge jag stannar. Vi får se vad jag hittar på sen. Kanske jag flyttar hem till Gävle och läser upp mina gymnasiebetyg och jobbar lite och gör vad som faller mig in.
 
Jag är ännu ung och har mycket tid på mig att lista ut vad jag vill göra med mitt liv. Today isn't the day.
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Så jag har tänkt på en sak...

2015-08-10 @ 08:19:23
(Igen) 
 
Nej men på riktigt, det här är något jag har tänkt på en del och efter Stockholm Pride har jag tänkt på det extra mycket. Det här är ett försök att få mina tankar ned på print, let's see how it goes.
 
Jag är från en relativt liten stad. Ja man får nog kalla det småstad - det är väldigt mycket alla känner alla. Som ni alla vet så flydde jag stan så fort jag kunde, och det var ju ingen slump direkt. Att växa upp som annorlunda (HBTQ) i en stad som Gävle är.... Speciellt. Det är inte Stockholm direkt, och dessutom var det ännu mer tabu då än det är nu (jag vet att det inte alls är många år sedan jag bodde och växte upp där, men mycket har hänt på väldigt få år). 
 
Anyways. Även om Gävle är något av en småstad så är det ju inte SÅ litet. I wasn't the only gay in the village, även om det ofta kändes så. 
 
Nu har vi blivit lite äldre, många har flytt stan, vi har börjat släppa våra images vi framhöll under skoltiden för att blomma ut som våra riktiga jag på varsina håll i världen. Man börjar få svar på alla de där frågorna man hade i tonåren. 
 
Som exempelvis vilka som var de där två homosexuella per klass som RFSL pratade om att det enligt statistiken skulle vara.
 
Det slår mig ibland att det gick runt kompisar på min skola när jag växte upp med exakt samma känslor och tankar och problem som jag hade. Samtidigt som jag såklart hela tiden vetat om att jag inte varit the only gay in the village, så har jag liksom alltid varit så himla upptagen i känslan av att jag är den udda personen för att tänka på att det faktiskt fanns andra runt omkring mig också.
 
Första gången det slog mig var när en av klubbarna i Gävle hade gaykväll, det måste ha varit kring julen 2013, och jag såg en av killarna från årskursen över mig från grundskolan där. Det var så konstigt på något sätt. Mitt liv i Gävle är så annorlunda med allt mitt andra liv, det som är mitt liv. Mitt liv i Stockholm, som det har varit de senaste åren, är liksom MITT liv. Sen åker jag hem till Gävle och det är lite som att hälsa på sitt förra jag. Det känns så annorlunda, och man ser på människorna runt omkring sig och sättet man tänker sig att de ser på en själv, på ett annat sätt än man ser på alla andra runt omkring sig. Det är svårt att förklara, men ni som flyttat från er hemstad kanske känner igen er? 
 
I pridepark i Stockholm i år träffade jag en barndomskompis till mig. Hen är några år äldre än mig, och vi har aldrig riktigt umgåtts sådär jättetight, men jag vill ändå påstå att vi var någon sorts kompisar i barndomen. Efter att hen började gymnasiet så träffades vi inte på många år, förrän jobbet gjorde att vi stötte på varandra förra hösten. Och nu sågs vi igen i pridepark. 
 
Plötsligt var det som att min barndom tog ett stort kliv rakt in i mitt liv. Mitt liv nu. Mitt Stockholmsliv. Mitt liv. Mina två liv blandades plötsligt på ett sätt som det aldrig tidigare gjort, och det var bland det märkligaste jag upplevt. Inte så att det var fel eller obehagligt på något sätt (personen ifråga är for the record supertrevlig och det var bara roligt att springa in i hen), bara... Underligt. 
 
Och plötsligt tog alla dessa tankar ny fart igen. Insikten om att Gävle inte är en avskärmad liten del av världen och att mina barndomsvänner faktiskt är riktiga människor som rör sig i världen och inte bara är minnen från en svunnen tid som nu ligger instängda i en skolåda någonstans. 
 
En inte allt för avancerad social media-stalking på ovan nämnda person bekräftade mina sedan länge misstankar kring att den här personen är en av de två per klass som RFSL talade om i min barndom. Jag vet också att hen bor i Stockholm sen ett antal år tillbaka, men vad som gjorde att hen flyttade dit vet jag inte. Kanske var det jobbet, hobbyn - eller så flydde hen liksom jag småstan. Plötsligt blev det intressant att tänkta tillbaka på mina minnen av den här personen från min barndom. 
 
Och det fick mig att tänka...
 
Undrar vad mina kompisar från grundskolan tänker och tänkte om mig? Visste de? Vad var det i så fall som gave it away? När? 
 
Det får mig också att tänka mer och mer på vilka de andra var. Hur var deras uppväxt? Har vi liknande upplevelser av våra skolor och omgivningar, eller var de helt olika?
 
Jaja, mina late night thoughts (klockan är över 23 här) verkar inte få mig mycket längre än hit, bara massa funderingar och inte så många svar, men nu har jag i alla fall fått tömma min hjärna på tankar. För övrigt kommer den här bloggen bli lite såhär framöver: sporadiska inlägg om saker jag tänkt på. Vill ni ha mer vardagliga uppdateringar kring mitt liv kan ni följa mig på twitter, instagram eller tumblr istället - mitt namn är landstromlina på samtliga ställen. 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Prioriteringar

2015-05-27 @ 11:36:25
Som jag tror alla vet så har den här våren varit väldigt hektisk för mig. Nog för att jag är en människa som gillar att ha mycket att göra och ofta är upptagen - men den här våren har varit extrem. Två jobb, flera CUF-uppdrag och flera ideella uppdrag utöver det har gjort att jag jobbat mest hela tiden och har fått pussla med mitt schema och min kalender extremt mycket för att få allt att gå ihop. 
 
 
Själv tycker jag att jag har gjort ett ganska bra jobb i mina prioriteringar. Alla mina olika delar har prioriterats likvärdigt, och på så sätt har alla fått stryka på foten någon gång, men alla har också prioriterats över de andra vid något annat tillfälle. Jag har dock insett att det nog inte är så de olika pusselbitarna i mitt liv ser på saken. De ser bara tillfällena jag bortprioriterar dem för något annat - inte tillfällena jag prioriterar dem över andra saker. De ser bara tiden jag INTE spenderar med att prioritera dem, inte all den tid och alla beslut jag tar FÖR ATT prioritera dem. Det fick mig att börja fundera, hur har jag egentligen prioriterat denna vår? Har jag gjort fel?
 
 
Ja att det har varit extremt mycket i mitt liv, och på ett sätt kanske man kan påstå att det var fel att jag från början tog på mig så mycket - men samtidigt så kunde jag inte tacka nej till nya jobbet, det var en möjlighet som jag var tvungen att ta. Jag prioriterade ner några av mina ideella uppdrag - bland annat har jag inte varit aktiv i Ung Cancer denna vår utan prioriterade bort det eftersom att det tar för mycket tid. Det ideella uppdraget jag prioriterat mest och högst är mitt engagemang i CUF som om möjligt är starkare än någonsin och som jag trivs väldigt bra med. 
 
 
När jag tittar tillbaka så tycker jag ändå att jag har gjort rätt. Det sociala livet har fått lida rätt mycket, familj och vänner, men så är det väl ibland - jag har ändå hunnit med en del, och en stor del av mitt sociala liv är ju CUF så det kommer automatiskt. Ibland har jag prioriterat det ena jobbet framför det andra, ibland tvärtom. Ibland CUF framför jobbet, ibland jobbet framför CUF. Jag har bollat och pusslat och jag tycker att jag har prioriterat allt likvärdigt. 
 
Det finns bara en enda del som jag har riktigt dåligt samvete över att jag bortprioriterat, och det är den del i mitt liv som antagligen bryr sig allra minst om att bli bortprioriterad - och det är Mio. Varje gång jag har lämnat honom hos min syster för att jag ska iväg, jag ska jobba tidigt/sent eller ska på möte så har mitt dåliga samvete knytit sig i magen. Han är min bäbis, och jag mår dåligt varje gång jag lämnar bort honom - vilket är lite ironiskt med tanke på att han är en hund och är minst lika glad över att få hänga hos syrran eller morsan som han är över att få hänga med mig. 
 
Dock finns det en person som jag hela tiden prioriterat högst av allt, högre än alla jobb och ideella uppdrag. 
 
Mig.
 
När jag insåg detta blev jag så galet stolt över mig själv. Nog för att jag har jobbat ihjäl mig och att vissa dagar och veckor varit riktigt riktigt hemska - men på något sätt så har jag hållt mig mer än flytande. Jag insåg att det är för att jag hela tiden satt mig själv i första rummet. Planerat in en ledig kväll i veckan. En timme med Mio i skogen. Ett bad. Sömn. 
 
Många kan nog störa sig på detta - att jag har haft en kväll ledig och ändå inte kommit på det eventet, mötet eller jobbgrejen som jag borde gjort - men jag är stolt som fan över det. Att jag har lärt mig sätta mig själv i första rummet har gjort att jag kan hantera en vår som denna utan att gå under. I slutändan är man huvudpersonen i sitt eget liv och det är det man måste fokusera på. Jag har gjort saker jag mått bra av och sagt nej när jag känner att jag behöver. 
 
Here I am. Superwoman. Omringad av saker som gör mig lycklig. Så länge jag fortsätter såhär - fortsätter omringa mig med saker som gör mig lycklig och hela tiden sätter mig själv i första rummet - så kan jag göra ANYTHING!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

The Glass Closet

2015-05-15 @ 09:28:00
Okay, time for fucking real talk. 
 
Gick upp vid halv sju imorse för att se One Directions intervju "live" (samtidigt som det sändes i USA) med James Corden på hans show The Late Late Show. Fantastisk intervju and allt that, men det är inget jag kommer gå in på nu, och jag ska försöka hålla det här så icke-fangirligt och så straight (pun intended) och clean som möjligt. För jag är fucking arg. Håll i er.
 
Det finns en term där ute i världen med namnet The Glass Closet (disclaimer: finns också en bok med samma namn - den har ingenting med någonting att göra just här och nu, har hört att det ska vara en fantastisk bok och den finns på min att-läsa-lista). Det är en term jag hatar mer än någonting annat. På riktigt. 
 
Vet ni varför? 
 
För att the glass closet bygger på den extremt starka heteronormen i vårat samhälle. 
 
Det här är ett inlägg jag velat skriva länge, mycket med anledning av vad som händer kring Kristen Stewart just nu, och efter nattens program med James Corden och alla snack efteråt om Harrys glass closet så har jag nu lost it completely. 
 
Basically the glass closet bygger på att alla vet att man är icke-straight, men ingen pratar om det, däremot hintas det väldigt mycket om det. Man är alltså i garderoben, men alla ser och vet att man är där. Därav termen "glass closet".
 
Som med Kristen Stewart. 
 
 
 
 
 
Rapporteringen kring Kristen Stewarts och hennes flickvän Alicia är ett skämt. På riktigt. Det har blivit en meme kring the whole "gal-pal" thingy. Det här är det tydligaste beviset på the glass closet som jag tror någonsin har funnits. MY GOD!
 
Kristen är tillsammans med Alicia. Alla vet det. Men ingen pratar om det och rapporteringen kring det hela är ett skämt. De gömmer det inte, men de pratar inte om det.
 
På samma sätt är Harry Styles just nu i "the glass closet". För allmänheten började det väl med "Not that important" back in November som fick väldigt mycket press världen över (har redan pratat massor om det här, men ändock). I nattens avsnitt av James Corden (som också är en nära vän till killarna) blev det ännu tydligare. Får jag presentera bevis nummer ett:
 
 
Stillbild från ca 30 sekunder in i detta klipp:
 
 
Jag vet inte vad det ser ut som i er värld, men jag vet vad det ser ut som i min värld... Samma sak 4.25 in i detta klipp:
 
 
And that guy is straight you say...? 
 
Anyways, vad är så dåligt med the glass closet då, varför är jag så jävla arg? Well, a couple of things.
 
Först och främst så lever the glass closet på heteronormen. Det är enda anledningen till att den kan existera - att alla är straighta TILL MOTSATSEN BEVISATS! Det räcker inte med hintar, utan det måste verkligen BEVISAS. STAVAS UT. Hade Kristen gått runt sådär med en kille hade de inte reflekterat en hundradels sekund innan de började prata om hennes nya pojkvän. 
 
För det andra så får folk det att låta som att the glass closet är någonting bra?! Att leva i the glass closet är inget bättre än att leva in the dark closet so to speak. Det är oerhört kvävande - för du kan fortfarande inte prata om det. Jag gissar på att Harry antagligen har något i hans kontrakt om att han inte får prata om det, och att han därför gör allt han kan göra runt vad som står i kontraktet. Men han kan fortfarande inte prata öppet om hans attraktion och kärlek. Han kan inte prata om sina känslor. Samma sak med Kristen (och alla andra kändisar som lever såhär - trust me when I say these two ain't the only ones) - hela tiden smyger de som katten kring het gröt i intervjuer. Ingen kan prata om elefanten i rummet. 
 
ARGH vad arg sånt här gör mig! Kan vi inte bara släppa heteronormen och låta alla få leva sina liv som de vill och sluta anta saker om folk?! Kan vi sluta låta heterosexualitet vara default läge och kräva att NÅGON TATUERAR IN "GAY" I PANNAN FÖR ATT ACCEPTERA ATT PERSONEN INTE ÄR DET?!
 
Tack på förhand.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Fantastiska JTR

2015-05-10 @ 17:40:00
"Reminder to never do boybands again" har typ varit mitt mantra sedan jag blev ett fan av One Direction (egentligen borde jag ha lärt mig redan när Westlife splittade för några år sedan tycker man...), men trots det så blir jag mer och mer kär i JTR för var dag som går. Att jag såg dem på en intim liten gratisspelning inne i Stockholm i fredags didn't really help either...
 
Basically har jag haft en riktigt riktigt ångestfylld vecka eller två, det har hänt extremt mycket på en och samma gång och min hjärna klarar det inte riktigt. Torsdag-fredag var riktigt riktigt hemska, så när Nina, som jobbar på Sony Music och som jag nämnt ett antal gånger tidigare här i bloggen, meddelade att JTR på fredagseftermiddagen skulle göra en liten spelning någonstans i centrala Stockholm insåg jag att det var precis vad jag behövde. Så efter jobbet kastade jag mig hem och sen tog jag med mig Mio in till stan för att se dem på en liten innergård nära Hötorget.
 
Jag var ganska tidig dit, de höll fortfarande på att soundchecka när jag kom och det var bara två fans som hunnit dit före mig. Jag möttes av Nina och det var himla kul att se henne igen! Jag kom att tänka på hur intressant det måste vara för henne att följa alla dessa fans genom livet som hon möter lite nu och då. Första gången vi träffades var under Adam Lamberts spelning i Stockholm 2010, då var jag inte ens 17 år fyllda och mycket har hänt med mig sedan dess. Tänk att hon får följa mig och alla andra fans utveckling på det sättet! Måste vara en spännande sidenote av hennes jobb.
 
Anyways, efter en snabb kram gick jag och ställde mig vid de andra fansen. Det var uppenbart att de var hardcore fans och de berättade för mig senare att de varit fans av JTR sedan X-factor. De hade systemkameror med sig och grejer, så jag gissar på att de driver någon fanblogg/facebook-sida av något slag, och det var också uppenbart att killarna i JTR träffat dem många gånger förut och att de kände igen dem.
 
Precis då avslutades soundchecken och Robin gick fram och kramade om dem och eftersom jag stod brevid så sa han "Du kan också få en kram" och gick fram och kramade även mig. Redan där började min ångest så smått rinna av kroppen och jag kände hur jag blev på bättre humör - fina människa <3
 
Anyways. Fler och fler fans dök upp och vi satt och snackade en del. Jag var uppenbart äldst bortsett från en del mammor som var där med yngre barn, men allra mest var det tjejer i tonåren där. Fangirls är så härliga att hänga med (vilket jag om jag orkar kommer skriva ett inlägg om någon annan gång) och det var så himla härlig stämning där! Mio fick också en hel del kärlek och uppmärksamhet såklart, haha, fina bäbisen <3
 
Sen kom killarna ut och körde tre-fyra låtar någonting.
 
Fantastiska som alltid <3

Sen började de signera och ta foton och grejer. Efter ett tag kom det fler fans som missade själva spelningen pga typ skola eller något, så de bestämde sig för att köra en bonus-låt. Det var bara några få av oss kvar då, och eftersom de börjat plocka ner tekniken så körde de 100% acapella utan mikrofoner eller någonting. Alltså hur bra är de inte?!
 
 
 
 
Även pojkarna gillade Mio och hälsade på honom en hel del och så, och efter att jag slutat filma här så böjde sig Robin och Tom ner och ropade lite på Mio, så han sprang fram och stal showen lite hehe! Robin började också sjunga "voff voff voff voff" istället för "oh" hahaha ;) ALLTSÅ HUR SKÖNA ÄR DE INTE!?!?!?!?
 
Såklart fick även jag bilder med dem (väntat länge på dessa alltså!). Robin och Tom var lite sega så jag och John tog några själva först haha:
 
 
Passade även på att fråga honom om han mindes att vi träffats på mellons efterfest. Thank god så gjorde han inte det! (Pinsam fangirl-moment-breakdown var vad som hände för er som inte minns) Han sa att det hade varit så mycket folk och så så därför mindes han inte, och jag skämtade och sa: "Några öl också kanske?" varpå han svarade "Nej inte för mig, jag dricker inte" OCH JAG TYP ÄLSKAR HONOM ÄNNU MER NU!!!!! Too bad he's very much taken :( Haha! (Men ärligt, hur söt är han inte?!)
 
Anyways, sen kom pojkarna och vi tog några bilder tillsammans, inklusive Mio såklart!
 
 
 
Sen rundade vi av, jag kramade Nina hejdå och hon sa "Vi ses säkert snart igen på något äventyr" och allt jag kunde svara var "Ja, det är väl risken det" haha ;) Allt som allt hängde jag med dem ca 1,5 timme, och jag mådde SÅ BRA av det! Söta pojkar och härlig livemusik var precis vad jag behövde efter all ångest som varit den senaste tiden, och dessa 90 minuter gav mig den boosten jag behövde för att orka lite till. OÄNDLIGT MASSA TACK POJKAR, NÄRVARANDE FANS OCH NINA <3 <3 <3
 
On a real note though så måste jag bara säga att jag ÄLSKAR JTR inte bara för att jag är en sucker för boybands, för att de är extremt söta, sjunger bra och gör härlig musik - utan också för att de är så underbart fantastiska, godhjärtade och vänliga människor! OCH SÅ HÄRLIGT OSVENSKA!! De känns så geniuna, så fina, så 100% themselves och är inte rädda för att, väldigt medvetet, skita i jantelagen (speciellt Robin, älskar honom så himla mycket!). Precis vad Sverige behöver <3
 
Kolla in dem på instagram: https://instagram.com/jtrofficial/ (som sagt, hur sköna är de inte?!)

Och kolla in deras musik på spotify: https://open.spotify.com/artist/2YisiR3Yro3Dvoc3HM03Z5
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Sårade fans

2015-04-19 @ 21:27:00
Det är allmänt känt att våra idoler, aka kändisar, kan ha stor påverkan på våra liv. De kan ha positiv påverkan - göra oss glada och ge oss en tillflyktsort dåliga dagar - eller en negativ påverkan. Med negativ påverkan menar jag INTE att man skulle bli gay av att lyssna på Sam Smith, en hora av att lyssna på Madonna eller våldsam av att lyssna på Eminem. Med negativ påverkan menar jag tillfällen då någon man ser upp väldigt mycket till säger något som gör en ledsen, kränkt och sårad. 
 
Jag har tänkt ett tag på detta, och nu när Wikileaks publicerat en massa mejl mellan Sony och Syco så blir allting extra tydligt. Så låt oss prata om detta. 
 
Ja, denna text/analys kommer att handla ganska mycket om One Direction - av flera olika anledningar. Dels är One Direction-killarna väldigt, väldigt bra exempel på detta - och dels kan jag väldigt mycket om dem ur den här synvinkeln. Mitt ursprungliga intresse för killarna väcktes trots allt på grund av att jag tyckte de var intressanta ur ett sociologiskt perspektiv och jag började studera dem - sedan råkade jag själv falla ner i hålet och bli ett hardcore fan på vägen bara. 
 
Först vill jag prata lite om Take That och ett par intervjuer hos Graham Norton. Först låt oss prata om när de besökte Grahams show i november förra året. Take That har funnits sedan 90-talet och har många år bakom sig i musikindustrin (och har på vägen tappat två medlemmar). I intervjun med Graham pratar de bland annat om hur Howard har en tendens att klä ut sig i alla möjliga olika outfits (bland annat i klänningar) och lägga upp bilder på twitter. Han berättar hur han har fått skäll från både management och de andra medlemmarna för att han lägger ut dessa bilder. Nyckelorden här är skäll från management. Han, 46 år gammal, får skäll från sitt management för att han klär sig i klänning och lägger ut roliga bilder på twitter. Jag har så extremt mycket att säga om detta, men vi tar det lite senare. Let's move on first.
 
 
För några år sedan (2012 tror jag det är) var Take That-medlemmen Gary Barlow själv och intervjuades i samma talk show. Nyckelfrasen han pratar om i denna intervjun är när han pratar om dockorna som gjordes av dem in the early days. In the days when they had no control. 
 
 
Varför jag lyfter det här innan jag riktigt går in på ämnet är för att jag vill att ni ska förstå hur lite makt artister kan ha! Bilden av en stjärna, av en artist, är allt som oftast en skapad persona. Extra mycket så när artisten är ung och blir känd väldigt fort. Som med One Direction. 
 
Killarna var 16-18 år när de slog igenom, stort, i X-factor. De var unga, naiva med noll erfarenhet av branschen - och på så sätt blev det väldigt lätt för management och skivbolag att få mycket makt över dem. 
 
Innan jag plötsligt blev ett hardcore fan för några månader sedan visste jag extremt lite om One Direction. Enda låten jag hört var What Makes You Beautiful (och jag gillar den inte), samt att jag sett musikvideon till Best Song Ever ett par gånger för att den var så himla rolig (men jag hängde inte riktigt med eftersom jag inte visste vem som var vem). Den enda jag visste någonting om, ens vad han hette, var Harry. Jag var så stensäker på att det fanns en Luke i bandet att det tog mig flera veckor att komma över! Bilden jag hade av Harry var att han var en douchbag, womanizer som legat runt massor, festade, och som gillade äldre kvinnor. Jag visste att han dejtat Taylor Swift. That was about it.
 
När "Not that important" hände i november nådde det tidningar över hela världen, och naturligtvis var det något som nådde även mig. Jag gick tillbaka i mitt facebookflöde för att se om jag skrev något om det då, och det gjorde jag. Låt mig citera mig själv (från 4/11-14):
 
"And all the gay men of the world suddenly got their hopes up.... Like it tho, especially the way he says it - whatever it means. Sexuality, like gender, ain't black and white - it's a whole scale of grey :) Seriously getting sick of this black and white labeling society..."
 
Och så länkade jag till den här artikeln.
 
Jag såg också artiklarna några dagar senare när Louis hade på sig en tröja med Apple-loggan på i färg, alltså ursprungsloggan som är regnbågsfärgad, som pratade om hur han hade tröjan på sig för att visa sitt stöd för Harry alternativt Tim Cook (olika artiklar skrev olika saker). Rätt säker också på att jag läste något om hur han lashat ut på twitter kring det hela och skrivit "I'm in fact straight", men minns inte säkert om jag läste något om det då eller om jag gjorde det först senare.
 
Det här var alltså allt jag hade på One Direction när jag sedan såg dem på min tv under idolfinalen. That's all I knew i princip. Jag kommer därför anta att det är ungefär det här som allmänheten - de som inte är fans eller egentligen riktigt bryr sig om One Direction - vet om pojkarna och bandet.
 
Efter några månader som fan är det en hel del frågetecken i mitt huvud (på riktigt the worlds shadiest band) - men det är en sak som jag är 100% säker på och det är att Harry Styles inte är straight. Om han identifierar sig som gay, bi, pan, eller whatever har jag ingen aning om, men straight är han banne mig inte. Trots det är han den medlemmen som, fram till november 2014 och "Not that important", utåt sett har setts som den straightaste womanizern som bandet har. 
 
Harry var 16 när X-factor hände. Han var 16! Som sextonåring blev han objektifierad och det spreds en bild av honom som en womanizer som fick alla kvinnor han ville ha. HAN VAR ETT BARN! Jag är helt övertygad om att denna bilden av honom spreds medvetet av management/PR-team/skivbolag för att dölja hans sexuella läggning. Enligt Wikipedia har Harry dejtat: Caroline Flack, Taylor Swift och Kendall Jenner (samt att vi hade ju storyn kring Nadine Leopold här i vintras, men hon finns inte med på wiki). Vet ni hur många Harry har bekräftat att han dejtat? Noll. Zero. Nada. Inte ens Taylor. 
 
(Oh wait, yeah, it was this one time....
 
 
Enda, ENDA, gången Harry har erkänt att han dejtat någon.)
 
Anyway. Vi kan sitta och prata om hur länge som helst om hur fruktansvärt allt som gjorts för att få Harry att verka straight, och hur mycket det skadat Harry - lika mycket som vi skulle kunna prata hur länge som helst om alla andra mer eller mindre kända personer som lever i, eller har levt i, en ofrivillig garderob. Det är FRUKTANSVÄRT, och jag gissar på att de också är ganska hjärntvättade av människorna som "styr dem" (fansen kommer inte tycka om er längre, de kommer sluta lyssna på er musik, din karriär kommer gå i botten, hela bandets karriär kommer gå i botten, etc etc), och det har utan att tveka stulit MÅNGA år från MÅNGA olika människor i branschen. 
 
Men. Det kan vi gråta om en annan dag (ja, I have those days...). Idag tänkte jag att vi istället skulle prata om hur sånt här påverkar andra människor - som i fans eller andra okända människor som är HBTQ-personer. Som kanske lever i garderoben, som kanske är unga och osäkra. 
 
Den här filmen dök upp i min facebook feed här om dagen, och den är verkligen fantastisk på så många sätt, men en sak träffade mig extra mycket. Representation.
 
 
"How does it feel to be accurately represented in... everything?" 
 
Det har liksom aldrig slagit mig förut... Hur enkelt det måste vara att vara straight, vit, cis-person och ha folk att se upp till och känna igen sig i ÖVERALLT! På riktigt. I Hollywood, i Disney, i romcoms, i kriminalserier, på teaterscenen, i musikbranschen, i musiken, jämt, hela tiden, alltid, ÖVERALLT! 
 
Jag minns 2008 när Stockholm Pride också var EuroPride. Av någon anledning (kanske för att det var EuroPride) blev det större än någonsin detta år och min lokaltidnings öppet homosexuella journalist rapporterade från pridefestivalen varje dag i tidningen, och om det var TV3 eller Kanal 5 som hade pride-tema och sände massa HBTQ-relaterade filmer och dokumentärer hela veckan. Jag sög så klart i mig allt jag kunde (jag var 14 år) och jag minns hur jag under den här veckan såg filmen An Unexpected Love som sändes på tv. Och ÄLSKADE. Och tittade på fem gånger i streck. På mindre än ett dygn. 
 
Såhär i efterhand så är det långt ifrån en fantastisk film - men det var första gången jag såg någonting på tv som jag till åtminstone viss del kunde känna igen mig i, eller åtminstone se mig själv i. Trots att filmen handlade om två kvinnor 30+ (40+?) varav den ena var tvåbarnsmamma. Inte långt efteråt fann jag serien The L-Word (God bless!) och det kändes som jag kommit till himlen. 
 
För HBTQ-personer har det utan att tveka blivit radikalt bättre bara sedan 2008 - men LÅNGT IFRÅN bra. Även om vi ser mer, och bättre, representation i filmer och tv-serier (mer och bättre är nyckelorden här - inte mycket och bra - men det tar vi en annan gång) - så är det fortfarande väldigt tunnt med representation på röda mattorna. 
 
Out-magazine listar varje år the 50 most powerful queer people in American culture. På listan hittar vi exempelvis Ellen DeGeneres, Laverne Cox och Neil Patrick Harris. Och visst, det finns några öppna HBTQ-personer i Hollywood, på röda mattan, och på de stora scenerna. Men de är få. JÄVLIGT FÅ. Sam Smith är den första riktigt stora världsartisten som är öppet gay (well, vi har/hade Adam Lambert också (PS - han släpper ny musik i dagarna!!!), men jag tror man måste säga att Sam Smith är mycket större sett till hur mycket hans musik spelas etc). Och vi har ju en gay medlem i varje stort pojkband (Backstreet Boys, Westlife, etc). Men jämfört med hur många straighta (i alla fall där straight är den officiella bilden) människor det kryllar omkring på Hollywoods röda mattor etc så är HBTQ-personerna där en extrem minoritet.
 
Det här är ett uppenbart problem - framför allt då det blir tydligare och tydligare att någonting saknas. Någonstans finns en siffra på att 20% av världens befolkning skulle vara icke-straight, och jag tror det är en extremt missvisande siffra och att den faktiska siffran är betydligt högre, but let's roll with that number just for a sec. Det är en femtedel av världens befolkning. Det skulle innebära att varje gång någon tvingade en artist/skådespelare eller liknande att stanna i garderoben and "act straight" for the sake of their carreer så skiter man fullständigt i en femtedel av världens befolkning. En femtedel av världens befolkning som dessutom är extremt underrepresenterade och törstar som fan efter någon att få se upp till - dvs en publik som rimligtvis borde vara mer lättfångad och lättattraherad än någon annan publik
 
Men, vi har mer problem. Värre problem än underrepresentation. 
 
Många HBTQ-personer, framför allt när de är yngre, brottas med skamkänslor. Som att det skulle vara någonting fel med dem. This is something we all know about, och vi vet också att HBTQ-personer ligger betydligt högre i självmordsstatistiken än hetero cis-personer. 
 
HUR tror ni man känner som ung, skamsen HBTQ-person i garderoben när kändisar, som Harry Styles, i ÅRATAL tvingas stanna i garderoben for the sake of their carreer. I mean seriously? Alltså det är inget fel på dig eller så... Men alltså vill du lyckas och ha en bra karriär så... Alltså... Jag menar inte... Men.
 
Låt oss också nämna Louis Tomlinson. Hurvida han är straight eller inte är sjukt oklart (men något som är väldigt intressant är att i Syco/Sony-leaksen finns hans flickvän med som en del i PR-strategin vilket är ovanligt för en pojkbandsmedlem och finns varken i Liams eller Zayns marketingstrategy i samma presentation, då även båda dem hade flickvänner - värt att notera), men han är definitivt INTE homofob. Back in the day var han väldigt flamboyant, och beskrev även sig själv som flamboyant i en intervju när killarna skulle beskriva sig själv i ett ord, men det har försvunnit BETYDLIGT det senaste åren (även om det börjat komma tillbaka de senaste 1-2 månaderna, vilket också är intressant). 
 
Anyway, Louis sexuella läggning är in the purpose of this text egentligen inte viktig, det viktiga är vad som hände i november förra året. 
 
Harry sa "Not that important" och hintade om att han skulle vara bisexuell/pansexuell/icke-straight. Någon dag senare dyker Louis upp i en tröja med orginal-Apple-loggan på, den som är regnbågsfärgad. En massa artiklar gjordes då om att han bar den för att visa sitt stöd till Harry Styles alternativt Tim Cook (olika artiklar sa olika saker). Artiklarna pratade INTE om Louis sexualitet, utan pratade om hur han bar den för att visa sitt stöd. Sen kommer detta på twitter (mentioned är en journalist som skrev den här artikeln):
 
 
Om det är Louis själv som skrivit dessa tweets eller inte är mycket oklart, men oavsett vad så är det skrivet som om att det vore han som skrev det. Det här är oerhört problematiska tweets, som också är mycket homofobiska. De uttrycker det som att det skulle vara stötande att ses som HBTQ-supporter, och att man som straight inte kan vara supporter av HBTQ-personer. 
 
Förstår ni vad detta gör för One Direction fans som är HBTQ-personer och kanske struggle a lot med deras sexualitet?! Det är FÖRRÖDANDE! På riktigt! Det här är något som bokstavligen skulle kunna få en struggling HBTQ-person att jump off a cliff (I pray to God nothing like that happened because of this). 
 
Jag VET att Louis inte är en homofobisk, transfobisk idiot. And how do I know this? Well, let's look at two very recent incidents proving this. 
 
Background: Pga allt som hänt i One Direction de senaste åren som gjort att de, framför allt Louis, har verkat väldigt homofobisk at times så skapades det en extremt homofobisk och exkluderande stämning bland fansen vilket gjorde att HBTQ-fans kände sig hotade och utanför. Så för lite drygt ett år sedan skapades något som kallas Rainbow Direction som är av fans och för fans (har alltså INGENTING med pojkarnas sexuella läggning att göra - viktigt att notera) för att skapa en mer inkluderande HBTQ-välkomnande stämning bland fansen. Vem som helst kan bli en del av Rainbow Direction och det man gör är att man signar upp sig och sen tar man med sig någonting regnbågsfärgat - stort eller litet - till sin konsert. HUNDRATALS fans har gjort detta, och VARJE konsert numera har minst en Rainbow Direction-deltagare. (Let's just take a second and think about HOW AMAZING this is!) 
 
Anyway. Det innebär alltså att det ofta är regnbågsflaggor och skyltar på konserterna. Nedan film är från 22 mars i år, deras show i Manila. Ser ni hur Louis vid sekund 33 pekar mot något vid kameran, ler och nickar? Det han pekar på är en regnbågsflagga som en tjej håller upp. 
 
 
Ett annat exempel är så färskt som från idag, då Louis hade en välgörenhetsmatch i UK i fotboll och då man kunde köpa så man fick en Meet&Greet med honom innan. Well, det här är en story därifrån:
 
"OK so I got to meet Louis today before his match in my VIP box!! And it was super amazing and he came over to sign my program and he told me I was handsome asdfjgk he obviously didn’t do it bc he’s gay he did it bc I’m clearly going through a trans boy transformation and it made me wanna cry bc whilst I was going through my identity gender crisis 1d was always there and louis was always my fave and I can’t believe he accepted me and he talked to me for a minute and didn’t make things awkward and when talking to someone else he used the right pronouns for me and it just all feels so surreal and I can’t stop smiling"
 
Det finns också en story som är några år gammal som ofta går runt från en book-signing då även då Louis var inkluderande med ett fan som var trans och noga med att använda rätt pronomen etc. 
 
Det man gör när man som management/PR-company/record label eller liknande säger till någon att hen måste vara straight för att lyckas i karriären, att hen måste lära sig "act straight" och när de gör saker för att dölja någons sexuella läggning som kan anses vara homofobiskt så förstör de inte bara människan i frågas liv - utan så många andra också. När Take That's management säger till Howard om att han inte kan lägga upp bilder på twitter där han klätt sig i klänning så lägger de så mycket skam på de fans som crossdressar. När ett management lär en manlig artist att bli mer maskulin så lägger de så mycket skam på alla de fans som är flamboyant. 
 
Varje gång ett management/PR-company/record label säger till någon att ändra på sig för att lyckas så säger de automatiskt att vad de är är fel och skambelägger alla fans som identifierar sig i den sidan av kändisen.
 
 
Varje gång journalister låter straight vara default-läge och tvingar kändisar att komma ut så bokstavligen och tydligt att det är skrämmande så kommer de trycka heteronormen på inte bara varenda kändis, utan också varenda fan. Som med ovan nämnda Olly, jag citerar från denna artikeln:
 
DT (Journalist): In “Memo”, you sing and write from a gay perspective about romance and heartbreak between two men.
 
OA (Olly): I’m definitely writing from that perspective. There’s a choice when you write a song with how you talk about someone else. I watched Joni Mitchell do this interview where she said songwriting became easier when she started writing about “you and me.” 
 
DT: I would think that writing and singing about some other experience that isn’t your own would be hard.
 
OA: Yeah, that would suck. I wouldn’t know how to do it.
 
DT: So are you going to pull a Sam Smith and have a big interview to come out, or will you just let people listen to your songs to figure it out?
 
OA: This has only been a thing recently. I’ve done a few interviews and been like “I’m gay and I’m singing about my boyfriends.” I guess for a lot of people you need to say something before they’re really accepting of it.
 
DT: Do you think you being gay might disappoint the female fans fawning over you?
 
OA: There are a lot of gay artists with a lot of young female fans who love them just as much after they’ve come out.
 
I mean, seriously?!
 
Och som jag läste på tumblr idag som jag fann riktigt intressant:
"When will people acknowledge the phenomenon of Lesbians Who Like Boybands"

Här har vi ett ämne vi skulle kunna dyka ner i och studera mycket och länge. Och här har vi också en boyband-fanbase som går utanför ALLA marketing-strategier som finns kring dessa boybands. 
 
Anyway. Låt mig summera vad jag vill säga med detta väldigt spretiga inlägg of mine.
 
Managements/PR-companies/record labels är alldeles för ofta väldigt måna om att deras klienter ska verka straighta då det är en uppfattning om att man måste vara straight för att lyckas - för gay people får ingen publik. För det första är det här en EXTREMT felaktig bild, och går man in på exempelvis tumblr så är det skrattretande hur idiotiskt detta är och vilken galet felaktig marketing strategy detta är. Folk BÖNAR OCH BER om mer HBTQ-representation i media - verkliga som fictional characters - så mycket att de GÖR DEM GAY i deras fantasier om de inte råkar vara det officiellt (have you ever read fanfiction...?). 
 
Bortsett från att det här är helt idiotiskt så är det också så skadande för osäkra HBTQ-personer då deras idoler blir marknadsförda som homofober, eller så blir det marknadsfört så som att du måste verka straight för att lyckas. Förstår ni hur många fans detta skadar - ALLVARLIGT?! Alltså på-liv-och-död allvarligt?!
 
Om dessa idioter till bolag som styr hur artister/skådespelare ska vara eller verka för att lyckas for once bara kunde lyfta huvudet och titta bortanför sitt egna arsle och bortanför alla sedlar de vill ha i sin ficka och se hur mycket REAL DAMAGE de orsakar med sin heteronorma, du-måste-vara-straight-för-att-lyckas agenda! SNÄLLA!
 
Vad vi vill ha i media, i musiken, på tv och på bioduken är folk som representerar OSS. Just nu är vita, heterosexuella, straighta cis-personer överrepresenterade. De HBTQ-personer som slängs in när de vill göra sin serie/film lite mer diverse är en vit, flamboyant, stereotypisk ung bög. Inget fel med det - men HBTQ-communityt är så mycket större än så.
 
Så ja. That's all. Lika messy som vanligt när jag ska försöka sätta ord på mina tankar, men nu är de i alla fall out there och förhoppningsvis så har någon hängt med tillräckligt för att förstå min poäng.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

My week in Spain

2015-04-12 @ 17:32:24
Skärtorsdagen tog jag mitt pick och pack och stack till Arlanda direkt efter jobbet för en vecka hos min farmor och farfar i södra Spanien. Tyvärr hade vi rätt taskigt väder men vi passade på att turista en massa istället. 
 
På fredagen var vi en sväng till hamnen och promenerade lite, käkade glass och bara mös. På eftermiddagen låg vi lite i solen på balkongen och läste. På kvällen var vi på påskprocession (långfredagen).
 
Katolsk påskprocession. På bilden ser ni en död Jesus (docka) på en kista.
 
 
På lördagen var vi på marknaden och jag köpte tre fantastiskt fina klänningar, och på eftermiddagen hälsade vi på en kompis till mig som bor där nere. På söndagen åkte vi längs kusten till Cádiz och turistade. Riktigt mysigt!
 
Cádiz ligger vid Atlanten. Bara vatten skiljer mig och USA från varandra. Så nära, men ändå så långt bort. Så mycket saknad <3
 
Katolsk påskprocession på påskdagen = uppstånden Jesus.

På måndagen var vi förbi Mios hundhem på förmiddagen. Så himla kul och lärorikt att få se varifrån han kommer! Det var underbart att se hur mycket de gjorde med det lilla medel de har. Hundarna hade det förhållandevis bra och många var redan bokade för adoption.
 
 
På eftermiddagen sen var vi ute på en ridtur och jag satt på hästryggen för första gången på närmare två år. Så härligt!!
 
 
På tisdagen drog vi iväg till Gibraltar och promenerade upp för berget. Vi kikade på en massa historiska platser, och såg apor såklart! Aporna är helt klart det roligaste med stället :) En apa var på väg att hoppa upp på mig, men när jag skrek och gömde mig bakom pappa ändrade han sig, haha! Och lite senare gick jag med två bananskal i handen efter att vi fikat, och det inte fanns någon sopkorg, och så mötte vi apor. Jag försökte gömma dem bakom ryggen, men för sent! (Dyra böter på att mata aporna) Det kom flera stycken mot mig, men när jag blev rädd och ryggade så ryggade dem också. Utom en, en större hane, som vänligt men oerhört bestämt kom närmare och närmare. När han drog mig i byxbenet fick jag panik och skrek samtidigt som jag kastade iväg bananskalen, så han sprang efter dem och mumsade nöjt i sig. Haha! Vad ska man göra liksom?! Tur ingen polis/vakt såg... (Förhoppningsvis hade de kanske varit lite förstående)
 
 
 
 
 
Det var den här apan som bara minuten senare tänkte hoppa upp på mig...
 
På onsdagen sen var vi och shoppade lite - det enda jag köpte var fyra böcker (hehe...). Sen packade jag och på torsdagen efter frukost var det dags att åka hem. Tyvärr var det strejk i flygledartornen i Frankrike så blev tre timmar sen hem... Suck vad segt det var! Så var hemma vid midnatt, käkade lite, sov och sen var det upp tidigt och jobba på fredagen innan jag på eftermiddagen åkte till Gävle för första gången sedan nyår. Nu är det snart dags att bege mig hem till Stockholm igen och imorgon är det jobb och 100% igen!

Semestern var verkligen underbar och sååå välbehövlig! Bortsett från det jag nämnt så blev det även en del löpturer, simturer och tennis. Och så läste jag maaassor!! Bland annat läste jag John Greens Looking For Alaska och ÄLSKADE, herregud, en av de bästa böckerna jag nånsin läst!! Varför har jag inte läst den förut?! Mannen är ett geni! (Samma författare som är bakom The Fault in Our Stars (Förr eller senare exploderar jag)) Sen läste jag även Hell on Four Paws, en superhärlig och lärorik bok om en hundtränare och hennes livs utmaning! Samt så läste jag ut Fifty Shades Darker och ett par andra böcker också.
 
Fantastisk semester helt enkelt, trots vädret! Men nu är det jobb och full fart som gäller igen. Hörs!
 
Puss o Kram
Lina Lilja
 

Friends, Enemies, Bromance or Romance?

2015-03-31 @ 19:50:00
Det är ett ämne som jag medvetet har undvikit att prata om och diskutera med min omgivning sedan jag blev ett hardcore One Direction-fan, detta för att i hela denna röra försöka behålla någon form av värdighet, men eftersom dels hela min värdighet redan har flugit ut genom fönstret och dels jag är en människa som älskar att analysera saker och ting, så känner jag nu fuck it. So here it is. Spänn fast säkerhetsbältet och häng med på en lång, spännande analys på något av det intressantaste fenomen som finns där ute i världen just nu. 
 
image
 
Louis och Harry blev snabbt goda vänner under X-factor. De tycks ha träffats och kommit bra överens redan innan de sattes ihop till One Direction, för att sedan snabbt ha blivit väldigt väldigt bra kompisar efter att One Direction bildats. Så bra kompisar så att efter X-factor när killarna flyttade till London för att satsa på musiken så flyttade Louis och Harry ihop. Mycket hände den här tiden - blickar, ord och kroppsspråk - som gjorde att fans fick en uppfattning om att det var något mer mellan dessa två än vänskap. Över fyra år senare hänger denna tro, som egentligen är mer av en övertygelse, fortfarande kvar. Så frågan är: Är Harry Styles och Louis Tomlinson ett par?
 
 
 
 
 
 
 
 
(För tydlighets skull: alla bilder jag lägger upp är äkta, och om det skulle vara något annat så kommer jag tydligt markera att de är photoshoppade)
 
När jag blev ett fan av One Direction så började jag ramla över analyser och prat om Larry Stylinson (Harry Styles + Louis Tomlinson = Larry Stylinson) mer och mer ju djupare jag föll. Är det någonting jag har lärt mig mycket om under de få månader jag varit ett 1D-fan så är det media, managements relation till media, och hur lite man egentligen kan lita på det media säger/skriver. Det är alltid, alltid, flera sidor till en och samma story. Så. Låt oss analysera det här fenomenet lite, låt oss se om vi kan analysera det här på ett så objektivt sätt som det bara går och kanske nå en rimlig förklaring till allt som händer. 
 
Låt oss börja från början. X-factor.
 
(Note: Jag har bara varit ett fan sedan december/januari - så alla händelser innan det refererar jag till utifrån vad jag läst i efterhand)
 
När Louis var med i X-factor hade han flickvän, en tjej vid namn Hannah (de var tillsammans sedan innan X-factor). Dessa gjorde slut sommaren 2011 - alltså lite drygt ett halvår efter X-factors slut. 
 
Louis och Harry var på audition i samma stad, och enligt Hannah så såg Louis, hon och hans familj Harry första gången när han stod i kön och blev intervjuad, strax före att Louis blev intervjuad i kön. Louis och Harry har sagt att de träffades första gången på toaletten under X-factor (oklart om detta var under audition eller senare i programmet). Oavsett så finns det både film och bilder på att de interagerar under X-factor innan de blir One Direction.
 
Sen blev de One Direction. Louis och Harry reagerade såhär:
image
 
Nästa steg i X-factor var "Judges Houses" då de åkte till Simon Cowell i Spanien. 
 
image
Troligtvis från Judges Houses, men inte 100% säkert
 
image
image
 
De gick som bekant vidare därifrån till nästa steg: Liveshowerna. Under denna tid så gjorde de videodiaries varje vecka (det är härifrån "boys on the stairs" kommer ifrån). 
 
image
 
image
 
image
 
image
Dessa gifs kommer från någon intervju i samband med första live-veckan
 
image
 
image
Från videodiary vecka 1
 
image
Intervju under vecka 2. De höll hand under en längre tid. 
 
image
Video diary vecka 2
 
 
image
 
image
 
image
 
image
 
image
 
image
 
image
 
image
 
image
Vecka 3
 
image
 
image
 
image
 
image
Vecka 4 (Notera Louis leende i sista gifen)
 
image
 
image
 
image
 
image
Annan video också från vecka 4
 
image
 
image
 
image
 
image
Från vecka 5
 
image
 
image
Från efterfesten vecka 5
 
image
 
image
 
image
 
image
Från vecka 6
 
image
Video diary vecka 7
 
 
image
 
image
Från en behind-the-scenes video vecka 7
 
image
 
image
 
image
 
image
Vecka 7
 
Någonstans här började det pratas om "Stylinson" och en bromance. 
 
image
image
(Gemma är Harrys syster)
 
image
Från en video vecka 9
 
image
 
image
(De diskuterar vilka kändisar de skulle vilja gifta sig med, Louis lägger efter detta till "coz it rhymes") Video diary vecka 9
 
 
image
 
image
 
image
 
image
 
image
 
image
Vecka 10. I denna video yttras också orden "Now kiss me you fool".
 
image
Home visit vecka 10
 
Under denna tid twittrades det en hel del spännande saker också, men för att det inte ska bli allt för långt så har jag inte tagit med dem, men den här känns relevant för att försöka behålla objetiviteten.
 
image
 
Så. X-factor dagarna. Vad säger vi såhär långt? Ser vi två tonåringar fall in love eller är det bara två killar som är jävligt bra och nära vänner? (Ifall det är relevant så är Harry 16 år och Louis 18 år under X-factor)
 
Efter X-factor så är det svårt att följa tidslinjen såhär noga. Det är svårt att säga när exakt som folk började få för sig att Louis och Harry faktiskt var ett par, men jag tycker det nu är relevant att dra upp den här artikeln som Sugarscape publicerade i somras då de såg tillbaka på One Directions första intervju någonsin, strax efter X-factor. Låt mig citera:
 
""Niall: Harry and Louis are like an old married couple. They even call themselves a mixture of their two names: Larry Stylinson."
 
We've always wondered who started the whole 'Larry Stylinson' thing. Ahem."

Under 2011 så åkte grabbarna iväg på turné med X-factor och gjorde bland annat denna backstage video, där nedan gif är ifrån:
 
 
Det gjordes också en hel del intervjuer under 2011, och för att det här inte ska bli allt för långt så sållar jag lite och lägger bara upp det som jag anser relevantast. 
 
Februari 2011
 
September 2011 (Sugarscape är på många sätt en guldgruva) Det som är intressant här är hur Harry slänger ur sig "I like girls". Sjukt oklart vad det ska betyda.
 
Från samma tillfälle i september 2011 då alla killarna också gjorde separata interjvuer. Det som är intressant här är att de andra killarna sitter till ett bord höger om kameran, och när Niall i slutet av intervjun sitter och tänker på vad hans favoritord för boobs är så hör man något sägas bakom kameran som Niall skrattar åt. Enhance the sound and this is what you get:
 
Också sjukt oklart... (Med lite reservation om det faktiskt är detta de säger eller om ljudet och orden har tvistats lite - döm själva)
 
Moving on. Det här hände hösten 2011 (tror vi pratar oktober).
 
Again, I don't know what to say.
 
Det är från en intervju i samband med att Nokia lanserade en ny telefon som One Direction gjorde reklam för. Klippet ovan klipptes ut ur den officiella intervjun Nokia släppte.
 
 
Samma månad, oktober 2011, så sågs Eleanor första gången tillsammans med Louis. Paparazzi-bilder på dem från en park i London släpptes.
 
 
Ungefär samtidigt så började det gå rykten kring att Harry och Caroline Flack dejtade, vilket var väldigt kontroversiellt eftersom att hon är väldigt mycket äldre än honom. Harry retades mycket för detta av sina bandmedlemmar, och det snackades en del om det i intervjuer, men varken Harry eller Caroline bekräftade någonsin ryktena. Exempel:
 
 
 
Den här är också från slutet av 2011. Vet inte om den är 100% relevant, men slänger in den.
 
 
Let's move on to 2012! Låt oss börja med denna intervju från början av 2012, då Louis och Harry intervjuades tillsammans i Frankrike (Oh, and PS. - här någonstans dog alla rykten kring Harry och Caroline och det pratades om att de gjort slut):
 
I'm just gonna leave it like this, think what you want about it.
 
And then this one, också från tidiga 2012,
en av mina favoriter bland alla 1D-intervjuer NÅGONSIN, den är hilarious! Men om ni inte orkar titta igenom hela (rekommenderar det dock, so worth it) så är den viktiga biten från 10:50 och framåt. 
 
 
De pratar om att köra själv första gången efter att ha fått körkort och Harry börjar berätta någonting, avbryter sig sedan, och ändrar meningen. Om man ser hela intervjun så ser man att det är en väldigt avslappnad intervju, som är tänkt att bara vara 10 minuter men killarna har så kul så de fortsätter trots att tiden är slut. Det ser ut som Harry är på väg att säga "boyfriend" men kommer på sig själv. Här finns ett par alternativ: 
*Han var på väg att säga boyfriend, men kom på sig själv och ändrade sig
*Han skulle säga någonting helt annat men av någon anledning så ändrade han storyn då det han var på väg att säga inte var lämpligt
 
Förutsatt att alternativ ett är det alternativ som stämmer så finns det ett par analyser från detta:
*Louis har körkort, det säger Niall bara sekunder tidigare och är ett faktum alla fans vet (han kör i deras musikvideos bland annat)
*"Boyfriend" kan ha varit någon helt annan än Louis, men oavsett så kan Harry inte säga att han har pojkvän eftersom att han 'måste' uppfattas som straight 
 
Den här är också intressant/relevant. Inför alla hjärtans dag 2012:
 
Vi går vidare till denna intervju (som sagt, Sugarscape är en guldgruva) och om ni inte orkar se hela så spola till 5.30.
Again, like, what am I suppose to say about this? Fri tolkning så att säga...
 
Från februari 2012. Killarna är möjligtvis något fulla. Återigen, fri tolkning. Kan vara värt att titta på hela, Harry och Louis reaktion i samband med att de pratar om Adele. 
 
Det här är från mars 2012. Vad som är intressant i denna intervju är vad som händer 1.25 in (fokusera era blickar på Louis och Harry). Jag säger inget mer än så utan låter er tolka det som ni vill. 
 
 
Anyway. Under den här tiden så är Harry officiellt singel, medan Louis är tillsammans med Eleanor sedan oktober 2011(-ish).
 
Så nu har media börjat plocka upp detta lite och ställer frågan till pojkarna i intervjuer. Like here:

Och här är lite blandade intervjuer/klipp ihopklippta. Allt från de första månaderna av 2012:
 
Här är det intressanta vad som händer ca. 3.55 in. Från början av mars 2012. Håll koll på Louis och Zayns kroppsspråk samt Harrys högerhand.
 
 
Sen har vi april 2012. Nämn "Wellington" till ett One Direction fan och de kommer genast veta vad du pratar om. Antagligen kommer de svara: "I will never get over that Wellington was shot with a potato!" (Att kvalitén är så dålig alltså). Det vi vet for sure är att det är en bar i Wellington, Nya Zeeland, efter att One Direction uppträtt där. Det är definitivt Harry och Louis i filmen och ja, de har haft ett par drinkar. Resten låter jag vara osagt.
 
 
 
Moving on. Det här är från sommaren 2012. Do what you want with it.
 
Dags för hösten 2012. Let's start with this. 
 

Ett par saker jag vill att ni kikar på här. Dels 2.20. Dels 3.05. Dels 6.50. Again, do what you want with what you're given. 
 
Och apropå ovan video. Detta är ett utklipp från en livestream i maj 2012. Slänger in den här också.
 
Och här är en annan video, minns inte exakt varifrån och närifrån den är, men jag har sett ursprungsvideon (tror det är vår/sommar 2012):
 
 
Börjar inte grabbarna tröttna lite på alla rykten kring dem vid det här laget? De har pratat om det i intervjuer ett par gånger, men aldrig rakt ut sagt att det inte är sant vilket gör att rykterna fortsätter spinna. Detta leder till att vi i september 2012 har detta från Louis twitter:
(Louis är alltså fortfarande tillsammans med Eleanor här)
 
Och här i The Late Late show i Irland så får de också frågan kring Larry (ca 6.10):
 
Tidigare i samma intervju så nämns också Taylor Swift, och att hon skulle dejta/vara intresserad av att dejta någon av killarna, för första gången. Taylor och Harry "dejtar" sedan i några månader, och det här är den enda tjejen som Harry har någorlunda bekräftat (fast egentligen inte) att han dejtat och som det finns "bildbevis" på. 
 
 
Och här kan vi passa på att slänga in denna videon med Union J efter att de åkt ur X-factor i november/december 2012.
 
(Beard = någon av det motsatta könet som man "dejtar" för att verka straight)
 
Det här är en annan intressant intervju i samband med att Taylor och Harry blev "officiella". Spola till 8.30.

Det här är Loved You First för er som inte hört den:
 
 
Okej, den här är riktigt intressant hörrni. Titta från 5.05 men titta extra noga efter "Even as young as you are".
 
 
Taylor och Harry (")dejtade(") till början av 2013, och sedan gjorde de slut och gick vidare med sina liv (eller så satte de sig ner och skrev en massa låtar om varandra, de ska i alla fall vara goda vänner idag). 
 
Under 2013 och 2014 finns det inte lika mycket att slänga in. Anledningen är den att de slutade interagera. I uppdelade intervjuer (där de intervjuas 3+2) så har Harry och Louis alltid varit separerade sedan hösten 2012. Alla möjliga konstallationer har funnits, men aldrig har Harry och Louis varit i samma. Även på scen så interagerade de mindre och mindre, liksom i intervjuer/situationer/röda mattor där alla fem var med. En sak hände under 2013, och det var att Harry för första gången fick frågan om Larry Stylinson då Louis inte var närvarande. Om ni kikar ovan så ser ni att alla andra gånger så har Louis svarat på frågan när den kommit upp, men här är inte Louis med (från hösten 2013 - två minuter in).
 
 
Okej, innan vi fast forward lite så vill jag snabbt nämna detta. Louis hamnade i en twitterfight med en av bandmedlemmarna i The Wanted våren 2013. Alla tweets kan ni läsa i denna artikel, men jag vill ändå lyfta något som Tom, The Wanted-medlemmen, twittrade under denna fight:
 
"@Louis_Tomlinson I’ll enjoy the press even more when you come clean #narnia #itgetsbetter”
 
Bortsett från den råa homofobin i detta tweet så.... Well. Det finns bara ett sätt att tolka det på faktiskt. Louis svar löd:
 
“@TomTheWanted You clearly spend too much time on twitter. Funny that face to face you act like a little girl. Goodnight old friend.”
 
Anyway, nu har jag nämnt det i alla fall. Let's jump to augusti 2014. (Nämner här emellan att Harry under vintern 2013-2014 "dejtade" Kendall Jenner. Så vitt jag vet har Harry aldrig någonsin frågats om denna relation, utan att den relationen till 100% byggdes i media.) Harry hade nämligen en väldigt spännande vecka i slutet på augusti 2014 då han droppade MÅNGA hintar om att han inte skulle vara straight. Jag har lämnat alla Harry-är-inte-straight-bevis som inte har något med hans relation till Louis att göra utanför allt detta, eftersom att jag redan är så stensäker på att Harry inte är straight och det inte är speciellt svårt att hitta 'bevis' på detta, men vissa saker som hände i slutet på augusti 2014 är ändå intressanta. Vill ni läsa allt om denna vecka kan ni läsa detta inlägg (det är inte jag som skrivit det). 
 
Det intressantaste här är "Bandana project" som fansen skapade.
Louis is blue.
 
Gissa vem som sen plötsligt dök upp mer än en gång med en blå bandana runt halsen? Just det...
 
 
 
Okej, vi spolar fram till november då Harry i en intervju sa att "gender is not that important" och det på riktigt började cirkulera rykten kring hans sexualitet i media. Bara nån dag senare dök Louis upp i denna tröja:
 
 
Det började då skrivas ett antal artiklar i flera olika tidningar om att han hade haft den på sig för att visa sitt stöd till Harry, alternativt Tim Cook som också kom ut där någonstans. Artiklarna spekulerade inte kring Louis sexualitet, utan alla skrev det i en vinkel om att han bar den för att visa sin support för Harry/Tim. Då hände detta:
 
 
Bara ett dygn tidigare gjorde de en livestream-intervju tillsammans med Ben Winston där de fick frågan om det fanns några rykten som störde dem och de pressades ganska hårt på frågan och fick lång tid på sig att klura ut något, men då nämnde Louis ingenting om gay-rykterna. 
 
Jag passar på att slänga in denna backstage-intervju grabbarna gjorde sommaren 2014 med ett fan där Louis tydligt förnekar att han skulle vara förlovad med Eleanor. Kan vara relevant. Döm själva.
 
 
Många som är hardcore believers i att Louis och Harry är ett par snackar ofta om hur Harry och Louis aldrig har förnekat det, enda stället det har förnekats är på Louis twitter och där går det inte att bevisa att det är Louis utan de är övertygade om att det är deras management som har skrivit det. Slänger i och med detta in denna video från maj 2014. Spola till minut 23.
 
 
I november 2014 uppträdde de på AMA:s. Det såg ut såhär:
 
En person i publiken filmade det hela, och från hennes vinkel såg det ut såhär:
 
Och jag passar samtidigt på att slänga in denna videon från deras 1D-day november 2013, bara för att:
 
Okej, let's move on. I januari i år gick ett gammalt tweet från Louis om Barack Obamas "four more years"-tweet och blev det andra mest retweetade tweetet någonsin. Sedan gick det även över miljon-strecket i antalet retweets. (Sedan dess har ett annat tweet gått om, så detta tweet är idag det tredje mest retweetade någonsin, en av tre tweets som nått över en miljon retweets, och det enda tweetet som inte innehåller en bild som nått över en miljon retweets) Det twittrades hösten 2011 i samband med att Eleanor kom in i bilden. 
 
 
Harry spenderade januari i LA, medan Louis officiellt var i UK. Mot slutet av januari flög Louis och Liam (tillsammans med respektive flickvän) över till LA för att jobba med lite ny musik. Bortsett från att de båda var på Harrys födelsedagsfest i början av februari så tycks de inte ha spenderat någon tid alls med Harry under tiden de alla tre var i LA. Until....
 
 
En vecka in i februari släpptes denna reklam för The Late Late Show med James Corden (som är en vän till One Direction). Zayn var här i UK medan Niall var i Australien - därför var inte de på plats. Oavsett vad man tycker om allt det jag försöker analysera här så är det här riktigt riktigt intressant, för enligt alla paparazzibilder och alla uppgifter så tycktes Louis och Liam inte spendera någon tid med Harry i LA, och de verkade aldrig vara på samma plats, men... Det var de ju uppenbarligen! Det här bevisar hur otroligt lätt media/management kan lura oss alla om vad som pågår och var folk är (gäller inte bara One Direction utan hela entertainment businessen). Så, även om det tycktes som att Louis och Harry spenderade januari långt ifrån varandra trots att de båda var i samma stad, så behöver det inte alls vara fallet. 
 
Okej. Februari. Dags att flyga till Australien för att dra igång deras turné. Liam sätter sig på ett plan från LA, och Louis och Harry delar flygplan. Well, de är i samma band so that's not really a big deal huh? De har inte officiellt delat flygplan (om det inte har varit alla 5) sedan 2012! Till LAX anlände de separat strax efter varandra, men på flygplatsen i Australien klev de ut tillsammans. 
 
 
Let's jump to mars. Under denna vintern har Harry "dejtat" supermodellen Nadine. (Det här är 100% en story som skapats i media och det är löjligt hur lite det finns att gå på. Det är baserat på att de var och köpte frozen yoghurt tillsammans ett par gånger i LA (då var det dessutom alltid fler än bara de två) och att hon var på hans födelsedagsfest.) De "gjorde slut" i mars. Strax efter släpptes nyheten om att Louis och Eleanor gjort slut efter över tre år tillsammans. I samband med att nyheten om att Louis och Eleanor gjort slut så släpptes en bild på när Louis hånglade med en tjej i en hotellpool efter en blöt utekväll i Bangkok när de var på turné där ett par dagar innan storyn släpptes. Enligt "ögonvittnen" så hånglade de i 15 minuter, och vill man läsa mer om det hela så finns det en artikel i The Sun som man kan googla sig fram till.
 
Tjejen är en miljardärsdotter från USA som för tillfället pluggar i Bangkok 
 
Okej, innan vi går vidare och drar lite analyser och slutsatser så vill jag att ni kikar på ett par saker till. Dels det här inlägget om deras hand-tecken. 
 
Sen slänger jag in lite videos här som är hopklipp från deras turnéer 2013, 2014 och 2015. Gör vad ni vill med vad ni ser.
 
 
 
 
Och jag slänger in den här videon också, som är ett ihopklipp av en massa olika "Larry-moment" fram till för ett år sedan. 
 
 
Och för att försöka balansera upp det hela och behålla någon form av objektivitet så slänger jag också in detta ihopklipp som någon lagt upp som bevis för att Louis och Harry INTE är ett par:
 
 
Okay, what do we think so far? Visst är de gulliga och allt, men... Eller? Innan you make up your mind 100% så har vi ett par saker till vi måste ta. Är ni med mig fortfarande? Har ni tröttnat eller är intressenivån hög? 
 
Vi börjar med den här intervjun. Dels kan ni spola fram till 1.40 och se vad ni tycker om det. Men... Det är en annan sak med den här intervjun som är sjukt intressant också.
 
 
Den här intervjun är gjord av Yahoo UK. En journalist på Yahoo som var med när den här intervjun gjordes, men som inte var den som intervjuade, var Stephanie Riou. Efter att hon träffat killarna blev hon helt plötsligt hardcore Larry. Fansen blev ju såklart helt galna och undrade hur det kom sig, och hon har berättat att det inte hände något speciellt mellan Harry och Louis, men att alla fem killarna var jättegulliga och väldigt nära varandra. Hon har också garanterat alla fans att det faktum att hon skriver en massa positivt om Harry och Louis, som att de vore ett par, på hennes tumblr och twitter etc INTE kommer att få henne sparkad från Yahoo. Hon har inte heller bara twittrat från sitt personliga konto, utan även från Yahoo's officiella. Hmmm....
 
 
 
 
Okej, so... That's interesting. Om vi går vidare så hittar vi även denna artikel i Vanity Fair skriven i dagarna, angående att Zayn lämnat One Direction. Låt mig citera:
 
"We must seek comfort in the fact that the other four lads remain. Seek warmth in the knowledge that Harry is probably comforting Louis right now, in the way only a lover can comfort. Because, while Zayn may have been living a painful lie these past five years, we know one thing is absolutely true: Larry Stylinson is real. Despite everything, I still believe in Larry Stylinson."
 
Grejen med detta är att Vanity Fair är inte en liten, obetydlig tidning utan Vanity Fair är a pretty big deal...
 
Anyway. Det vi måste separera när vi pratar om detta och försöker analysera det hela är den "officiella" bilden - det vill säga den bilden som matas ut genom media - och det som faktiskt händer. Hittills så har jag benat ut en massa fakta och saker som faktiskt hänt. Det är en sak. Det andra vi måste titta på är bilden som matas ut till den breda massan via skvallertidningar, för den bilden som matas ut där är ofta den bilden som managements vill att man ska se.

Så. Ni som inte är ett 1D-fan. Vad har ni för bild av Harry och Louis? Min bild av dem innan jag blev ett fan i slutet av förra året var den att Harry var något av en skitstövel, en womanizer som låg runt en massa och hade allmänt taskig kvinnosyn. Louis hade jag ingen bild av alls - det tog mig jättelång tid att komma över det faktum att han hette Louis och inte Luke... 
 
När jag började bli ett fan och började läsa lite artiklar och så med dem, men utan att gå ner för mycket på djupet, så fick jag intrycket av att Harry och Louis inte var speciellt bra kompisar. Att det var någon sorts clash mellan dem. Det är den bilden som matats ut i media.
 
Låt oss nu titta på vad som hänt i media de senaste två månaderna. 
1. Louis och Harry flög tillsammans, utan någon av de andra bandmedlemmarna, från LA till Australien.
2. Det började snackas en hel del i media om Louis i och med att han är med och tar ut medlemmarna till "Be in the band" som är ett nytt projekt i UK då de ska skapa ett nytt tjejband. Exempel. Det började också snackas en hel del om att han skulle ta över som domare i X-factor.
3. Efter att i flera år ha försökt hållt sig så långt ifrån varandra som det bara går i alla officiella sammanhang, så dyker plötsligt denna reklam upp:
 
4. Det börjas skriva en massa artiklar om att Harry håller på med yoga, och när de var i Thailand så åkte han själv iväg 40 minuter bort från där de var till ett tempel en dag för att meditera. En helt annan bild än den som spridits kring Harry sedan starten av One Direction. Ett annat exempel är denna artikel om varför Harry skulle vara den bästa pojkvännen någonsin. Återigen en helt annan bild än den som tidigare spridits om Harry.
 
5. I samband med att Louis och Eleanor gjorde slut så kom det en hel del artiklar om att Harry hade tröstat honom och varit hans "shoulder to cry on". Efter att det i flera år i media verkat som att Harry och Louis är superosams så är Harry plötsligt den Louis springer till för att tröstas enligt media-bilden. (Interesting)
 
6. Till sist. I don't even know what this is, men... Eh ja. 
 
Så det intressanta med den här bilden/reklamen är att plötsligt var den bara där - och ingen vet var den kommer ifrån. Den ska ha kommit från One Directions officiella FB men sedan raderats, och dess ursprung vet ingen egentligen. Är det en officiell 1D-reklam? Who knows. Det intressanta ligger inte i ifall den är photoshoppad eller inte, utan det intressanta ligger i ifall det är en officiell One Direction reklam/bild. Varför skulle de släppa en reklam där fyra av fem medlemmar stirrar in i kameran, medan den femte stirrar på den medlemmen som han enligt rykten ska ha en kärleksrelation med? Allt med den här bilden är sjukt oklart.
 
Okej, innan vi ska analysera det vi har så är den en sista bit vi måste prata om. The tattoos. Nog för att Louis och Harry flera gånger har sagt att "sometimes tattoos are just tattoos" och att de inte har någon "special meaning", och fine att du kanske skulle kunna råka skaffa dig en matchande tatuering med din bästa polare av misstag, kanske till och med två if you're stretching it, MEN SJU?!?!!? 
 
A heart and an arrow.
 
A ship and a compass.
 
The birds (not convinced gällande denna, denna kan vara "a coincidence")
 
Rope and anchor
 
Oops and Hi (den här skulle eventuellt också kunna vara coincidence)
 
It is what it is and Butterfly (återigen inte 100% gällande denna...)
 
Rose and Dagger 
 
Fyra av dem matchar DEFINITIVT. Hur lyckas du få mellan fyra och sju matchande tatueringar av misstag....?!!?!
 
Okej, låt oss analysera vad vi har. Det finns ett antal olika teorier att utforska. 
 
Teori 1. 
Allt är bara tillfälligheter. Harry och Louis blev goda vänner i samband med X-factor, men gled sen isär. De tröttnade på alla rykten vilket gjorde att de gled isär ytterligare och spenderade allt mindre tid med varandra utöver vad de var tvugna till att göra. Den senaste tiden har det sen kommit varandra närmare igen. Det finns alltså enligt denna teori ingen som helst sanning i allt snack om att Harry och Louis skulle vara ett par.
 
Teori 2.
Harry och Louis är inte och har aldrig varit ett par, men däremot så har de alltid varit goda vänner och är lika goda vänner idag som de var 2010-2012. Management var vilka som blev arga på allt Larry Stylinson-snack och såg till att skapa media-bilden av att Louis och Harry inte längre var lika goda vänner och tvingade isär dem framför kamerorna.
 
Teori 3.
Harry och Louis fick känslor för varandra under X-factor och tiden strax därefter. På grund av all media-attention så hände ingenting och känslorna svalnade för att de sedan skulle glida isär alternativt bli osams.
 
Teori 4. 
Harry ELLER Louis fick känslor för den andra, men känslorna var inte besvarade. Things got awkward och de gled isär.
 
Teori 5.
De fick känslor för varandra och saker började hända, men Louis var inte lika bekväm i sin sexualitet som Harry och pga deras kändisskap så tog han ett steg tillbaka och började istället dejta Eleanor. Things got awkward och de gled isär alternativt blev osams. 
 
Teori 6.
Harry och Louis fick känslor för varandra, och blev så småningom ett par. Pga pressen sprack det dock och de gjorde slut, vilket ledde till att de gled isär alternativt blev osams.
 
Teori 7.
Harry och Louis är ett par och majoriteten av det som hardcore-fansen tror är sant. Det vill säga att Louis och Harry blev kära under 2010-2012 och blev ett par så småningom (alternativt blev väldigt fort ett par). Eleanor var och har alltid bara varit en beard. Killarna har aldrig förnekat att de skulle vara ett par, enda gångerna det har hänt har varit på Louis twitter och dessa gånger har det varit management som har skrivit. "Poolkyssen" i Bangkok var stage:at (eller möjilgtvis photoshoppat) för att det faktum att Louis och Eleanor gjort slut skulle tas emot på ett lite lugnare sätt så att de som tror 100% på att Louis är straight och att Louis och Eleanor var ett fantastiskt par skulle kunna få lite andrum, så att Larry-snacket inte skulle dra iväg allt för mycket, och för att på riktigt bevisa att det officiellt är slut mellan Eleanor och Louis. De säger också att Louis ser mer äcklad en passionerad ut i kyssen, liksom när det gäller alla andra bilder som finns där ute där han kysser tjejer.
Louis och Harry har hållits isär av management, men på grund av att One Direction i april ska byta management/är mitt uppe i ett management byte (detta är en teori bland fans, ingenting som över huvudtaget är bekräftat) och det nya managementet skulle tillåta att Harry och Louis kom ut så har det pågått en process sedan förra året då man successivt har låtit små hintar komma ut för att alla, inklusive allmänheten, omedvetet ska vänja sig vid att detta ska ske.
 
Det skulle också kunna vara en blandning av flera olika teorier. 
 
Min teori:
Personligen så har jag långt ifrån en klar bild av vad jag tror, och jag vacklar hela tiden fram och tillbaka mellan olika teorier. När bilden av Louis och "poolgirl" släpptes i samband med att Louis och Eleanor gjort slut så var jag länge övertygad om att allt bara är en conspiracy och att Louis är "in fact straight". However, det som är konstigt med den incidenten är att det finns högupplösta bilder på incidenten, vilket bara betyder en sak: Någon vill att dessa bilder ska komma ut, och någon är ganska mycket garanterat management. Anledning? Mycket oklar.
 
Det som också är extremt intressant, och som är det som gjort att jag faktiskt bestämde mig för att göra hela den här analysen, är det faktum att media-bilden av Harry och Louis har förändrats rejält på bara några veckor - både tillsammans och separat. Så många artiklar som det kommit om Harry som beskrivit honom som lugn, snäll, mediterande yoga-kille den senaste månaden har det inte kommit totalt på de fyra år som One Direction varit ett band. Och så många artiklar som det skrivits om Louis de senaste två månaderna har det nog aldrig skrivits förut, och alla är i positiva ordalag. Dessutom kopplas Louis och Harry ihop som nära vänner, eller åtminstone i alla fall vänner, i en rad artiklar under mars månad - medan de i flera år nu beskrivits som ovänner. 
 
Om man tittar på alla bilder och videos som jag slängt fram från 2010-2012 så visst ser jag dem med ett vinklat sinne (jag önskar jag hade sett dem innan jag hört talas om Larry Stylinson alls så jag kunde skapa mig en uppfattning från ett neutralt perspektiv) - men herregud, if that's not two teenagers in love I don't know what is. Även om det aldrig har hänt något mellan dem, även om de aldrig har kyssts eller någonting alls, så är det definitivt någonting mellan dem där. Eller? Vad säger ni?
 
När det gäller perioden 2013-2015 så var jag i början kluven till ifall de faktiskt var osams eller ifall det är management som har tvingat isär dem. Efter att ha sett hur media senaste månaden har vänt i beskrivningen av Harry och Louis - separat och tillsammans - så har jag definitivt landat i teorin att det är management som dragit isär dem och att de de facto fortfarande är (nära?) vänner. 
 
Det faktum att det är management som dragit isär dem bevisar dock absolut ingenting kring ifall de faktiskt är ett par eller inte, för i den här businessen så spelar det ingen roll om du faktiskt är gay, bara det faktum att du upplevs gay gör att management kan komma in och ändra storyn/ditt agerande/medias sätt att se på saker och ting.
 
Jag vill komma in och låta vuxen och säga att det är en fabricerad story som är too good to be true, och det går inte att komma ifrån att Louis har förnekat det via twitter flera gånger samt haft en flickvän i många år (som dessutom var brudtärna på hans mammas bröllop i somras). MEN. Dels så är det konstigt hur Louis har upplevts så mycket gladare och spralligare i mars än vad han gjort på flera år, det är konstigt hur han den 7 mars, dagen då han enligt uppgift ska ha gjort slut med Eleanor, twittrade om hur det skulle vara en annan bra dag. Det är konstigt hur han var så konstigt lycklig Singapore-showen 11 mars, bara dagar då han ska ha gjort slut med Eleanor, så glad att det i dagar spekulerades kring vad som hänt och rykten började spridas kring att han tagit droger innan den showen (detta var innan vi visste att de gjort slut den nyheten släpptes 21 mars). OCH - dels finns det inget sätt att förklara tatueringarna som låter rimligt. Låt säga att allt annat är fabricerat, låt säga att allt annat bara är coincidences, förklara då för mig hur man skaffar sig fyra definitivt matchande tatueringar av misstag? Det är det här som grämer mig mest. 
 
Om vi lägger bort tatueringarna så skulle jag eventuellt kunna köpa att storyn är fabricerad, att management tvingade isär dem på grund av att rykterna störde management men inte för att storyn faktiskt var sann, att alla "bevis" bara är tillfälligheter och alla intervjuer som är bevis, som skulle peka på att Harrys första crush var Louis och allt snack om "who's infront and who's behind" och "trying to walk" bara är en massa skämt. Jag är inte 100% övertygad, men det skulle ändå vara någonstans rimligt. 
 
Men återigen. Tatueringarna är ändå ett faktum. 
 
I slutändan har jag ingen aning om vad jag ska tro. Vad borde jag tro? Ganska länge, när jag gav mig in i det hela, så funderade jag kring ifall de hade känslor för varandra, men att ovannämnda teori 5 spelar in och att Louis drog sig ur kärleksrelationen innan den ens börjat, alternativt i ett tidigt skede, då han inte klarade av tanken på att han skulle vara icke-straight och hoppade därför i armarna på närmsta tjej som råkade vara Eleanor. Jag har delvis släppt den här tanken senaste månaden på grund av hur mediabilden av killarna ändrats då denna teori till viss del förutsätter att Louis och Harrys vänskapsrelation skulle ha påverkats av allt detta, men jag är nu näst intill helt övertygad om att det är management som medvetet skapat bilden av att Louis och Harry är osams/gled ifrån varandra och att inget sånt hände i verkligheten.
 
 
Ovan tweet är väldigt sant och väldigt mycket det snack som pågår out there. Fansen har alltid förklaringar till allting, om än väldigt långsökta emellanåt. Ibland får man vara försiktig och ta ett steg tillbaka och fundera på om man blivit hjärntvättad eller om den framlagda förklaringen faktiskt är rimlig. Fansen vill så gärna att det ska vara sant att det kan vända och vrida en story 100 miljarder varv för att få den att bevisa vad de vill att den ska bevisa. 
 
Jag har många olika teorier och vet inte vilken jag ska tro på, men jag antar att en förklaring kommer att komma så småningom. Naturligtvis vill jag att denna fantastiska (men sorgliga i och med hur de i så fall har tvingats till tystnad i flera år) kärleksstory ska vara sann, men finns det verkligen belägg för att den skulle kunna vara det? It truly is too good to be true huh? 
 
Men återigen. If Harry och Louis 2010-2012 inte är two kids in love så vet jag inte om jag någonsin ska kunna tro på något jag ser någonsin igen. Och tatueringarna. Som sagt. Tatueringarna.
 
Om ni orkat följa mig hela vägen hit så vill jag snälla snälla snälla höra era tankar kring ämnet. Vad tror ni? Vad väcker allt det här för tankar hos er? Är det en idiotisk konspiration skapad av fansen eller finns det någon sorts grund i det hela? Är de friends eller enemies? Var det en bromance (no homo and all that) eller var det en romance?
 
Ps. Det finns tillräckligt material på ämnet för att skriva en hel bok, eller två (långt ifrån överdrivet). Jag har fått sålla ganska rejält bland allt material som finns, men har försökt ta med allt som jag anser relevant för att ge en någorlunda rättvis bild. Jag vet med säkerhet att alla bilder/videor/gifs är äkta och att inget jag lagt upp är photoshoppat. Allt jag varit det minsta tveksam till har jag valt att inte ta med. Ds.
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Zayn's leave - en djupare analys

2015-03-28 @ 13:37:40

Mitt livs bästa lärdom fick jag våren 2012 av Julia Mjörnstedt och Ung Cancer. Det är okej att känna. Jag är medveten om att deras budskap är riktat till cancerdrabbade, men jag tycker det är ett budskap som gäller alla i alla livets skeden.

 

”Gråt inte!” Varför säger man så till barn för? Det spelar ingen roll om hen ramlat och slagit sig eller om någon just dött, budskapet är hela tiden detsamma. ”Gråt inte” Om jag någonsin får barn så ska jag ALLTID säga ”Gråt!” Naturligtvis ska man trösta och hålla om och så vidare, men grejen med att man ska hålla tillbaka gråten, eller vilken annan känsla som helst, är idiotisk. Känslorna finns där av en anledning, och låter man sig känna dem så känner man det i lagom mängd för att sedan lämna känslan bakom sig. Låter man sig inte känna så bygger man en bomb inom sig.

 

Jag gick från att ha spenderat hela mitt liv att kväva känslor – och kom ihåg, det går inte att bara kväva de ”onda” känslorna utan kväver du en känsla så kommer du kväva alla – till att tillåta mig själv känna allt. Och inte bara det faktum att jag tillåter mig att känna allt, jag skäms inte heller för mina känslor vilket gör att jag är väldigt transparant och bär mina känslor på utsidan. Det märks hur jag mår.

 

På grund av alla ovanstående anledningar så tillät jag mig gråta över ett boyband. Nog för att jag alltid varit en extremt nostalgisk människa och haft svårt för förändringar och uppbrott så insåg jag när jag såg mig i spegeln på torsdagskvällen efter att ha gråtit i 30 timmar i sträck att det här är inte bara över ett pojkband. Det är något annat. Jag tänkte att jag listar ut det när jag listar ut det och fortsatte gråta.

 

Igår, när jag sansat mig lite, så kom jag fram till vad jag tror att det beror på. Visst, en del av sorgen var på grund av Zayn och One Direction, på grund av att jag inte kommer få se 5/5 live och på grund av den stormiga och känsliga situation som rådde. Men också att i mina ögon så förändrades den kvarvarande gruppen i mina ögon. Plötsligt blev de så vuxna. Jag såg bilder på de andra fyra killarna från tillfällen då Zayn varit sjuk, bilder från i vintras, bilder som jag sett en miljon gånger förut – men plötsligt var det fyra vuxna män som stod där istället för de fyra pojkarna jag sett innan.

 

Och problemet med det är att de är lika gamla som mig.

 

Så länge Zayn var med i gruppen så fanns där en underliggande dröm om att de en gång skulle gå tillbaka till att vara de där fem killarna i trappan. De där skojande killarna som gjorde random videodiaries och livestreamer. När Zayn försvann var det ett officiellt avslut på det kapitlet. De unga, busiga pojkarna är för alltid a thing of the past.

 

Och så även mina tonår och min barndom.

 

Allt har gått så fort de senaste åren. USA, Stockholm… De senaste tre åren har bara sprungit iväg, och någonstans på vägen så växte jag upp. Jag lämnade ynglingen Lina bakom mig utan att själv riktigt förstå hur eller när det hände, och jag bearbetade aldrig de känslorna.

 

Så visst, jag är ledsen över att Zayn lämnade One Direction, att allting är så stormigt eftersom att One Directions management suger och att hans avhopp har hanterats åt helvete. Visst, jag är superduper ledsen över att det bara är fyra pojkar (män) som kommer stå på Ullevis scen i juni.

 

Men mitt i allt det här så fick jag också uppleva alla mina känslor kring det faktum att jag de facto nu har vuxit upp. Alla känslor kring att det allt jag saknar från min barndom nu är a thing from the past. De stunderna kommer inte komma tillbaka.

 

One Direction, the new version, the grown up version, har garanterat en fantastisk framtid och de kommer att skapa en massa nya minnen och episka stunder. Så kommer även jag. Lina, the new grown up version, kommer att uppleva många fantastiska stunder och skapa sig nya minnen. Ja, det är jobbigt och sorgligt att lämna saker bakom sig, men också nödvändigt med jämna mellanrum.

 

Så. Det här är min djupa analys av varför ett band som I didn’t give a fuck about för ett halvår sedan har fått mig att känna så mycket de senaste dagarna. Hoppas det gav er någonting.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 


Zayn's leave - en längre analys

2015-03-27 @ 21:10:54
NOTE: För någon som är expert på att skriva långa inlägg som makes no sense at all så är den här ännu värre än vanligt. Jag har skrivit på inlägget av och till hela dagen (mellan jobb/på raster etc) och i det här skedet när det kommer nya artiklar varje timme som säger nya saker samt att jag fortfarande emotionellt är i en berg-o-dalbana så har mina tankar, analyser och idéer förändrats mycket under dagens gång. Orkar ni läsa allt så finns det nog en hel del bra analyser att finna bland allt skräp - men orkar ni inte så gå gör någonting vettigare med erat liv istället. I promise I won't be sad - behöver mest bara få skriva av mig. PUZZ! <3
 
Det finns många dokumentärer och filmer där ute om artister och kändisars liv - och jag har bara sett en liten liten del av dem. I julas satt jag och tittade på Katy Perrys dokumentär "Part of Me", en av de bästa och råaste i högen av finputsade dokumentärer som bara visar den fantastiska ytan. En scen därifrån, ett ögonblick, satte sig verkligen på minnet när jag sett klart dokumentären - och jag är så glad att den finns på film, och att de lät den scenen vara kvar i dokumentären. 
 
Yeah, but you still miss him... (1.16 in i klippet)
 
Den omedelbara, automatiska känslan av excitement och glädje när hon tänker på honom, för att sekunden senare inse att det är över, han är borta. Det ansiktsuttrycket, den känslan, det beskriver så mycket. Det är så många känslor där, och så mycket smärta. Och av allt som finns där ute on the world wide web så är de här sekundrarna de som beskriver mitt liv de senaste två dagarna allra bäst. 
 
Jag har inte kunnat lyssna på en enda One Direction låt sedan nyheten släpptes. Jag klarar inte av att läsa alla hyllningsartiklar och inlägg om honom (och förstår ännu mindre hur fans är starka nog att göra sådant). Jag klarar inte av att se gamla intervjuer och minnen. Jag kommer nog aldrig kunna lyssna på Spaces igen, och jag kommer nog aldrig kunna se videos från hans sista konsert, ursprungliga One Directions sista konsert, i Hong Kong. Jag kommer nog heller aldrig kunna titta på videor från Jakarta-showen, där det är uppenbart att de visste att Zayn inte längre var en del av bandet. Rykterna om att killarna skulle ha varit nedstämda och gråtit har delvis förnekats av fansen som var där, men faktum är ändå att Harry hade Zayns frisyr. 
 
Jag är glad som fan att det är tre månader kvar till min konsert. Jag hade aldrig klarat av att gå på en konsert med dem imorgon. Fy fan.
 
Det finns inget jag ångrar mer just nu än det faktum att jag spenderade en lördag i december youtubandes One Direction. Inget jag ångrar mer än att jag har investerat så mycket känslor i dem. Jag är så galet ledsen över att jag inte var där från början, från pojkarna på trappan, men samtidigt så vet jag att det finns en anledning till det. När jag var 17-18 var jag inte i ett stadie i mitt liv när jag var mottaglig för dem. Jag behövde något annat då. 
 
Det värsta med One Direction är att allt alltid är så shady. Det är alltid något konstigt med allting. Det är aldrig korten på borden, det är aldrig förklaringar till vad som händer - det är bara en massa konstigheter som aldrig reds ut vilket gör att fansen får en chans att spinna allting 3000 varv och skapa rykten som sprids som en löpeld.
 
 
Det här inlägget ramlade jag över. Det får mig att känna väldigt mycket "WHO ARE YOU?!" och "HOW DO YOU KNOW THIS?!". Samtidigt som det finns absolut 0 källa på detta så skulle det förklara väldigt många saker om det här faktiskt stämmer. Dels det faktum att bandet har ett två månader långt break mitt i turnen med start nu i början på april. Dels det faktum att den singel som bandet i november pratade om skulle släppas fortfarande inte har släppts. 
 
Å ena sidan är jag fantastiskt glad att saker och ting blev som det blev, även om det blev abrupt. För det första är jag bortrest när deras sista konsert innan breaket är, för det andra - tänk er en "Zayns avskedskonsert"?!?!?!?!?
 
Anyway. Om ovan stämmer så skulle det innebära att det här har varit in the making i närmare ett år. Det är ett år sedan som datumen för turnén bokades in. Det vore rimligt att han passade på att han avslutade sin tid i One Direction med att turnera i det delar av världen som de ännu inte uppträtt i. 
 
Jag är helt, 100%, säker på att det här beslutet inte togs senaste veckan "bara sådär". Framför allt är det extremt mycket kontrakt inblandade, som han enligt uppgift betalade 10 miljoner pund för att komma ur, och sånt löser man inte på en vecka eller några timmar. 
 
Min bästa gissning är att the final decision was made kring november/december, och att det då bestämdes att han skulle avsluta sin tid med konserten i Dubai - men efter allt som hände förra veckan så blev det för mycket och han klarade inte av det hela längre utan klev av i förtid.
 
Jag är fantastiskt glad för hans skull. Det är uppenbart att han har haft svårt att hantera den enorma press som kommit med det kändisskap som de så snabbt uppnådde. Som det verkar så är han fortfarande intresserad av att fortsätta jobba med musik, men att göra hans grej och i en mindre skala. 
 
Dessutom är One Direction extremt överarbetade. På de 4 år och 8 månader som de har varit ett band så har de hunnit med X-factor, X-factor turné, fyra album, fyra turnéer, två filmer, x-antal böcker och oändligt många intervjuer. Allt arbete har överlappat varandra, det är inte konstigt att de är slutkörda. (BBC har gjort en artikel om det här i dagarna)
 
 
 
Jag är glad att Zayn har satt sitt eget välmående i första hand. Det sänder ut massa bra signaler runt om till hans/deras fans, så fort de fått en chans att smälta allt det här. One Direction är extremt kontrollerade av management och skivbolag, så jag är glad för hans skull, att han äntligen är fri och har en chans att ta kontroll över sitt eget liv. 
 
Angående artikeln i The Sun som publicerades idag så är jag helt och 100% säker på att management har tvingat honom till det. Den ska defintivt tas med en nypa salt, och bara det faktum att de publicerat en ljudfil för att "bevisa äktheten" säger ganska mycket. (Dessutom är ljudfilen klippt och redigerad, vilket märks tydligt)
 
Det som är den största trösten just nu är att det här är inget ovanligt. Det här händer boybands hela tiden - ända sedan Beatles. Det här inlägget är något av det mest tröstande jag sett på internet de senaste dagarna.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
På ett sätt är faktumet att Zayn lämnat bandet väldigt väntat - samtidigt som man ändå är förvånad. De sa alltid att they came as five and will leave as five. Det är tydligt, framför allt de senaste månaderna, de månader jag har varit ett fan, att Zayn inte har tyckt det varit roligt längre. Det viktigaste är alltid alltid alltid deras välmående, och jag ser fram emot att se Zayn skina på andra sätt i livet. Och jag är också glad över, och 100% säker på att, pojkarna fortfarande är fantastiskt bra vänner. Det har inte varit en massa bråk som orsakat detta, utan andra saker. 
 
Så. Till sist. Låt oss prata lite kort om hur jag, och resten av världen, har hanterat detta. Själv grät jag mer eller mindre konstant i 24 timmar. Jag var extremt glad över att jag på torsdagar numera jobbar som specialpedagog och bara har mindre grupper, så att jag slapp sitta och prata inför en större grupp utan hela tiden jobbade enskilt med elever. 
 
Under min första lektion så kom två av mina elever och letade upp mig. De vet att jag är ett stort fan, och de är båda också stora fan. "Vi ville se hur du mådde" - gulliga dem <3 Vi kramades lite, och jag försökte med tårarna i halsen säga att allt kommer bli okej. Coz it is, även om det är svårt just nu.
 
På kvällen var jag på mitt andra jobb. Under två timmar hade jag ingen chans att tänka på det hela, eller gå online, utan jag hade fullt upp med kollegor och kunder och skrattade. Jag behövde verkligen det. Ett andrum. Inatt sov jag helt okej, och idag har gråten legat längre och längre ifrån mig. Igår kunde jag inte ens prata om det hela, det kan jag idag. Igår var det här det enda på hjärnan, idag har jag kunnat fokusera på annat. 
 
Hur kan man reagera så starkt, på ett pojkband?! Well, det här är inte så svårt att förstå för mig. Vi har alla tuffa perioder i livet, och för att komma förbi dem fokuserar man på något annat, lägger all sin energi och sina känslor i något annat. En bok (Harry Potter någon?), en tv-serie, sport, en artist, musik, etc. Något som kommer att betyda väldigt mycket för en. Ibland är det kanske det enda ljuset i en väldigt lång, väldigt mörk tunnel. 
 
När det då finns en känsla av att det här lilla ljuset som man klamrar sig fast vid håller på att slockna - ja det är klart att då får man panik. På samma sätt som tonåringar har reagerat på pojkband som splittrats genom att skada sig själva eller bli deprimerade och känna att världen håller på att gå under - på samma sätt reagerar många vuxna när deras fotbollslag förlorar en viktig match eller liknande. Problemet är bara att män generellt agerar utåt mera, så då går de och slår ner varandra istället för att skada sig själva. Men grundprincipen bakom det hela är precis densamma. Precis så starkt som jag och många andra reagerat på Zayns avhopp, precis lika starkt har många andra reagerat på många andra saker. Exempel:
 

Jag har sett mycket sånt här på webben på sistone, och det här är helt normalt och rimligt. Alla är inte lika investerade i One Direction som jag, men många är lika investerade i nånting. 
 
Jag är 21 år gammal, och vet vem jag är och var jag står - men det är många 1D-fans som inte är på den nivån. Därför gör sånt här mig jävligt arg:
 
 
 
Jag är glad att det är mig han utsatt för det här, även om det är lågt som fan, för jag kan ta det. Men det är många många många som INTE hade kunnat ta det. Hade det varit någon annan hade det kunnat ha fruktansvärda konsekvenser. Think before you speak - och har du inget snällt att säga säg ingenting alls!
 
För att avsluta detta aplånga inlägg så tänkte jag slänga in lite random bilder och videos som jag samlat på mig dessa dagar, som jag vill visa er men inte riktigt visste hur jag skulle kunna få in i texten. Enjoy.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
This last one <3
 
 
 
Anyway, summa summarum:
Zayn har lämnat bandet och jag blir mer och mer sams med det beslutet. Det finns en miljard artiklar där ute som alla säger olika saker, och jag tror alla har någon mått sanning i sig - men att ingen av dem är den hela sanningen. Jag har landat i att jag tror beslutet blev klart i november, men att tanken var att han skulle vara kvar till april. Jag tror att anledningen till att han har hoppat av är många - dels är 1D inte den typen av musik han vill göra, dels har han gått in i väggen, dels klarar han inte av att vara så känd, dels är han less på att hela tiden vara så extremt kontrollerad. Jag är helt säker på att han fortfarande är fantastiskt god vän med resten av bandmedlemmarna och vägrar tro på någonting annat. 

Allt det här har hanterats åt helvete av management och team. Att säga att han lämnar pga stress och utbrändhet för att sedan prata om en solokarriär har vänt tusentals fans emot honom - och det gör mig så galet ledsen. Jag är helt säker på att Zayn kommer göra fantastisk musik i framtiden i *lagom* skala, men att han just nu måste vara lite rebellisk för att komma ifrån 1D-fansen och skaffa sig en ny fanbase inom den genre han vill göra musik (tänk Miley Cyrus - but I hope to God it will be better handled than that!). 
 
Jag kommer alltid att supporta och älska alla fem av hela mitt hjärta. Det kommer att ta sin lilla tid att smälta allt det här, men jag hoppas och tror att det är för allas bästa. Det jag hoppas ska hända nu är att 1D får en fresh start (och förhoppningsvis ett nytt management) och att de tydligt visar att de är tajtare än någonsin. Och så hoppas jag att vi kommer få en massa fantastisk musik från både Zayn och de andra fyra. Aldrig aldrig aldrig kommer jag vara arg på Zayn eller påstå att han har svikit sina fans - för oavsett hur stor, rik eller känd du är så måste du alltid följa ditt eget hjärta och göra det som gör dig glad, och det tycker jag Zayn har stått upp för väldigt tydligt här.
 
Det är en läskig men spännande tid vi har framför oss. I don't know if I'm ready, but we're in this together and together we'll get through it. 
 
*Här tänkte jag slänga in en gullig bild på de fem killarna, men googlar jag fram något nu så kommer jag börja gråta igen vilket jag lyckats hålla mig ifrån ett tag vilket är ganska skönt - så ni får själv googla fram den istället*
 
Puss o Kram
Lina Lilja
 
Ps. Under dagen har jag nått en teori till varför jag tror att jag reagerade så starkt på Zayns avhopp - men för att allt ska bli någorlunda förståeligt så kommer det i ett separat inlägg. Ska försöka hinna skriva imorgon! Ds.

Zayn left

2015-03-25 @ 20:37:00
Aldrig trodde jag att jag som 21-åring skulle spendera en onsdagskväll grinandes över ett boyband. Zayn har hoppat av One Direction - och jag vet på riktigt inte hur jag ska gå vidare med mitt liv. Jag har grinat hela kvällen till den grad att jag nu har fått huvudvärk. Måste också försöka komma fram till hur i hela friden jag ska försöka förklara mitt svullna ansikte och mina svullna ögon för mina elever imorgon.... 
 
Yeah I'm so not okay.
 
Jag hade så mycket jag hade tänkt skriva på bloggen idag, var helt inspirerad och allt, men nu... Ja nu det här. JAG FICK ALDRIG SE DEM, ALLA FEM, THE ORIGINAL ONE DIRECTION, LIVE!!!! Jag är helt säker på att det här är något Zayn har funderat på i flera månader, men jag tror att skandalen förra veckan där han anklagades för att ha varit otrogen på något sätt blev droppen, och att the final decision was made today. Och det lilla jag har sett från One Directions show i Jakarta ikväll så är jag helt säker på att killarna visste redan innan de klev ut på scenen. Alla bar svart, inklusive Harry som alltid är så färgglad annars, flera av dem sågs gråta, OCH HARRY HADE ZAYNS FRISYR!!!!
 
I MEAN SERIOUSLY!!!!! *EDIT! Tydligen grät Harry här för att någon slängt något på honom som träffade honom i ögat, och inget annat!* (Låter dock videon vara kvar pga håret, orkar inte leta upp någon annan video/bild at this moment)
 
Det fina i allt det här är att se fans från alla möjliga olika band och artister komma tillsammans och stötta 1D-fansen just nu. Det är fantastiskt allt stöd som 1D, Zayn och fansen får online just nu. A bright thing in all this. Det må låta töntigt att vara så upprörd över "något så litet som ett boyband" - men förstå hur många liv de, Zayn, har räddat. Förstå vilken förebild han har varit för så många. Herregud, it's all so messed up. 
 
Jag är också glad att Zayn fattade det här beslutet, att lägga av innan det var för sent, att lyssna till sig själv och ta hand om sig själv. Jag är glad att vi bara förlorade honom ur 1D - och inte på andra sätt. Jag är glad att han la av när han fortfarande har chans att rädda sig själv och komma tillbaka från allt det här. Jag älskar honom och stöttar honom till 100%, hur tufft det här än är så är det viktigaste att han mår bra.
 
Okay, jag ska inte ranta on allt för länge om det här, ville bara göra en kort uppdatering om att jag lever, men är långt ifrån okay at this moment. Ska nu försöka samla ihop mig och krypa i säng så att jag orkar pallra mig iväg till jobbet imorgon. Show must go on and all that. 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Andreas Carlsson!

2015-03-17 @ 19:46:30
Så igår var jag på föreläsning med Andreas Carlsson. Jag var riktigt taggad innan - jag läste hans självbiografi "Live to win" när den kom ut för ett antal år sedan och bara ÄLSKADE! Hans föreläsning fick mig bara att älska honom ännu mer. Jag har varit på många inspirationsföreläsningar och man kommer därifrån totalt over the moon och tror att man kan göra allt, men den här föreläsningen var annorlunda. Jag kom inte ut därifrån och trodde att jag kunde göra allt - jag kom ut därifrån stensäker på att jag kan göra allt! Han bombarderade oss dessutom med handfasta tips på HUR man ska ta sig till toppen och GAH jag bara älskade varje sekund! Han är dessutom riktigt rolig och världsbäst på att dela med sig av intressanta anekdoter från han otroligt spännande liv. Men han var också väldigt väldigt vanlig, och om man lyckats snappa upp något mått av divighet kring honom under idol så kan jag tala om att den finns inte för fem öre! Jordnära som få och extremt ödmjuk. Omöjlig att inte älska! Om ni inte läst hans böcker så rekommenderar jag er att göra det NU NU NU!!
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja
 

Mitt melloäventyr!

2015-03-16 @ 15:21:43
I lördags var det så dags att avsluta hela det här äventyret som började i juni förra året när jag fick ett mejl som meddelade att jag skulle få vara med i urvalsjuryn. Det var dags för final i Friends Arena, dags att kora en vinnare, och dags att få uppleva den där omtalade efterfesten!
 
Vi satt på parkett, precis vid greenroom, i arenan. Helt okej platser, kul att få se artisternas reaktioner i greenroom tydligt hela tiden, även om framträdandena sågs bäst på stora skärmen. Fantastiskt roligt att få träffa mina jurykollegor igen också! Vi satt och diskuterade vem som skulle vinna innan programmet drog igång, och jag tyckte det var så galet svårt att peka på någon - men när artisterna presenterades i början av programmet och det tydligt var så att Måns (tillsammans med Hasse) drog högst jubel så visste jag att det var avgjort. Jag brukar alltid lyssna på jublet i arenan när de olika artisterna presenteras - det säger mycket om hur resultatet kommer bli!
 
 
 
 
En kul behind-the-scenes story är att under Hasses nummer så stod JTR och Samir och Viktor och dansade tillsammans - åh vad jag älskar de fem killarna! De verkade ha så kul och jag blev helt lycklig av låten och att samtidigt se dem stå där och dansa! 
 
Gällande resultatet: Måns låt tycker jag helt ärligt är sådär. Visst, numret är galet coolt (men är det snott? jag har faktiskt inte kollat och jämfört, men är allergisk mot plagiat-varningar), men personligen tycker jag inte låten är superbra. Intressant däremot är när jag pratade med min jury-kollega som jobbar med musiken på RixFM och han berättade att de för tillfället spelar 7/12 final-låtar på deras radiokanal, vilket är betydligt bättre än vanligt, så det är skoj! Det gör oss i juryn lite stolta :)
 
Över till efterfesten.
 
Det var den konstigaste samlingen människor jag någonsin stött på. Människor från musikbranschens alla hörn (artister, dansare, skivbolagsmänniskor, radiomänniskor) - blandat med random kändisar (som Blondinbella och hennes man Odd - och Anna Kinberg-Batra var också där). Måns kom och framförde vinnarlåten - sen körde alla finaldeltagarna sin låt utom Jessica och Hasse som av någon anledning inte uppträdde. Jag tänkte lite snabbt gå igenom alla låtarna och bedöma dem lite kort:
 
1. Samir och Viktor - Groupie
ÄLSKAR låten (mer än lilla jag egentligen borde erkänna, men hey, wtf) och ÄLSKAR dem! Jag tittar inte på Paradise Hotel så hade ingen som helst relation till dem före mello, och deras delfinal-framträdande var verkligen inte bra, men de har växt som artister och fått bättre självförtroende under turnéns gång och by the time jag såg dem på efterfesten så var de självsäkra och bara rakt igenom fantastiska! Jag älskar deras subtila meddelande både i låten och genom deras tröjor de hade i finalen etc, jag älskar att de bara är sig själva, och jag älskar bara allt <3 Dem och deras nummer knyter an lite till mitt inlägg "The kids already know" - men det orkar jag inte gå in på här och nu.
 
2. Dinah Nah - Make me (La La La)
Den här låten är lite nah för mig, säger mig ingenting, tycker varken om den eller illa om den.
 
3. JTR - Building it up
Alltså älskar älskar älskar <3 Ska ärligt säga att den inte var kärlek vid första ögonkastet (gällande låten - pojkarna föll jag definitivt för första gången jag såg dem vid Så ska det låta-inspelningen i oktober) men låten har växt de senaste veckorna och de senaste dagarna har den verkligen gått på repeat. Jag älskar hur osvenska de är (thank you Australia), men jag tror också det är därför Sverige inte riktigt har fattat dem än. Det kommer det kommer, jag hoppas de för alltid behåller sin osvenskhet och sin fuck-jante inställning! <3
 
 
4. Jon Henrik Fjällgren - Jag är fri
Låten är ju så fantastisk att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Önskar vi hade skickat denna till Wien! Rysningar.
 
 
5. Jessica Andersson - Can't Hurt Me Now
Älskar Jessica, men den här låten tycker jag ärligt talat är lite tråkig även om texten är fin.
 
6. Måns Zelmerlöw - Heroes
Som jag sagt tidigare: Älskar inte låten, men numret är coolt. Så länge det inte är kopierat. Är allergisk mot plagiat-varningar.
 
 
7. Linus Svenning - Forever Starts Today
Tyvärr försvinner den här låten lite i det starka startfältet, vilket är synd för det är en sån himla fantastisk låt! Den här vill jag ha på mitt bröllop <3 (En jury-kollega till mig som gifter sig i sommar ska ha det också!)
 
8. Isa - Don't Stop
Den här är lite som Dina Nah. Känner inte så mycket alls för den, men hon är cool!
 
9. Magnus Carlsson - Möt mig i Gamla Stan
Alltså Magnus är ju Magnus och personligen tycker jag den här är en av hans bästa mello-låtar någonsin! Underbart med riktig äkta schlager!!
 
10. Eric Saade - Sting
Som vanligt när det gäller Saade så tycker jag inte om låten speciellt mycket alls, men han vet hur man ger ett bra nummer! Fantastisk dans! Låten i sig är... Mjä.
 
11. Mariette - Don't Stop Believing
Älskar älskar älskar Mariette på så många plan, och är så himla glad att det gick så bra för henne i mello så vi får se lite mer av henne i framtiden - men just den här låten tyckte jag var rätt trist faktiskt.... OCH MAN KAN INTE DÖPA EN LÅT TILL DON'T STOP BELIEVING! Lika lite som man kan döpa en låt till Forever Young eller Yesterday. Just don't.
 
 
12. Hasse Andersson - Guld och Gröna skogar
Hasse <3 <3 <3 Vem älskar inte denna liksom?! SÅ UNDERBAR!!
 
 
Ni som känner mig vet hur jag, som annars är en ganska framåt och outspoken person, aldrig vågar gå fram och hälsa på kändisar jag möter i olika sammanhang, och berätta för dem hur mycket jag älskar dem, för att sedan ångra mig i tusen år? Well, för att komma runt detta problem sa jag i början av kvällen till min kompis Patricia att om vi springer in i JTR så skulle hon hälla i mig två tequila-shots och sedan knuffa fram mig. Inte långt därefter blev det upp till bevis... Plötsligt stod JTR mitt framför oss på dansgolvet. Det tog mig tre hela låtar, och en hel del knuffande från Patricia (som i KNUFFAR (dock ingen alkohol)) innan jag vågade mig fram till John. Jag öste kärlek över honom och berättade hur fantastisk jag tycker att de är och hur arg jag är på att Sverige inte fattat än men att det nog kommer snart och babblade nervöst på som en galning som man gör i sådana situationer - och han var så himla gullig och snäll! Han gav mig en kram och en hel del av hans fantastiska leende och jag var så lycklig när jag gick därifrån, helt knäsvag! (Och ännu mera kär) Tyvärr tog mitt mod slut så vågade inte gå fram och hälsa på hans bröder efter det, men de hintade igår på instagram att det är en Sverige-turné på gång så förhoppningsvis får jag en ny chans :)
 
(Herregud vad pinsam man är som fangirl alltså - man skäms ihjäl efteråt! Men i stunden känns allting rimligt på något sätt... Dumma hormoner som gör en nervös och lycklig och allt på en och samma gång...)
 
Vi minglade runt ett tag på festen, men redan vid två började folk lämna och jag var skittrött by then plus att jag hade huvudvärken från helvetet hela kvällen, så då bestämde vi oss för att gå också. Festen höll enligt Tobbe Eks blogg på ända fram till fem, och kanske var det så att festen inte hade hunnit börja än på riktigt när vi drog...? Äh, jag vet inte, så mycket till galen fest som man brukar läsa om tycker inte jag att det var. Ett helt okej mingel skulle jag kalla det. 
 
Däremot är det galet coolt att befinna sig i den miljön med alla de där inspirerande människorna runt omkring sig. Jag har alltid funderat kring varför sådana tillställningar attraherar mig så mycket - för det är inte bara det faktum att man är omringad av "coola kändisar" - och jag tror att jag knäckt koden. I vardagen möter man sorgligt sällan folk som är passionerade kring sitt jobb. Folk som är sådär 100% på rätt plats i världen och i livet. I en sådan här folksamling är de BETYDLIGT fler än bland folket man möter i vardagen. Det är inte det faktum att de är "coola människor" som gör dem så inspirerade, det är de faktum att de, till högre grad än annars, är passionerade kring sitt jobb, kring sitt liv, och de är på rätt plats, de är där de är födda att vara. Det är vad som gör miljön och människorna så inspirerande!
 
Anyway, vid två var vi trötta så då tog jag en taxi hem. Med en telefon nästan slut på batteri, med tanke på vad klockan var och att jag inte var så sugen på att ta den långa kollektiva resan hem och gå själv genom natten så tog jag taxi (sen ville jag aldrig mer logga in på internetbanken... Men jag tror det var värt det). 
 
Igår låg jag helt däckad hela dan - mådde APDÅLIGT! Spydde upp frukosten, lyckades precis smyga mig iväg till mataffären och köpa alvedon, för att sedan somna och sova halva dan. Jag orkade knappt tvätta under min tvättid, men jag orkade i alla fall. På kvällen mådde jag lite bättre och idag mår jag mycket bättre - min förkylning är nästan helt borta dessutom! Skönt. 
 
Nu ska jag iväg på föreläsning med Andreas Carlsson. Pepp! Sen är det fullt upp med jobb hela veckan. Hörs!
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Vem vinner?

2015-03-14 @ 15:21:56
Ikväll är det dags för mellofinal! Outfiten är redo, naglarna målade och jag är SÅ REDO! Vem vinner? I don't know, jag tror det kan bli jämt! Jag har många jag gillar. JTR, Samir & Viktor, Magnus, Jon Henrik.... Måns har nog en rätt stor chans att ta hem den där pokalen tror jag dock, även om jag personligen inte tycker fantastiskt mycket om låten. Spännande spännande! Lovar en utförlig rapport sen :)
 
Puss o Kram
Lina Lilja

The Kids Already Know

2015-03-13 @ 15:23:00
Nu ska jag blogga en ofärdig tanke igen... Jag vet att det oftast bara slutar i en massa tjäbbel och att det sällan makes any sense, meeen jag har tänkt så mycket på det här de senaste dagarna att jag bara måste få lufta hjärnan lite.
 
Det hela började när jag ramlade över sången nedan för några veckor sedan. Att den har funnits här i två år utan att den nått mig tidigare är något jag fortfarande är lite bitter över, but anyways, let's forget about that for a moment. Denna låt är Matt Fishels svar till alla högt uppsatta människor inom musikindustrin som sagt åt honom att han måste vara straight för att lyckas, och jag vill att ni lyssnar på den (eller i alla fall sätter på den i bakgrunden) innan ni går vidare i mitt inlägg. Minns att den är byggd på verkliga händelser - TILL 100%!
 
 
Visserligen är det här något jag (tänkte skriva vi, men ändrade mig...) alltid har vetat har skett, men med den här låten blev det så himla mycket mer verkligt. Det sker verkligen! Och det är helt jävla fucked up! Jag älskar Matt Fishel för den här låten, och Sam Smith borde väl vara det ultimata beviset på hur jäkla rätt han har?
 
Och om ni nu sitter och suckar och tänker "Nä, så är det inte":
 
Ellen Page "dejtade" Alexander Skarsgård innan hon kom ut som gay förra året.
Tom Daley hade "flickvän" innan han kom ut förra året.
Lance Bass hade "flickvän" under tiden med NSYNC - men gifte sig förra året med sin pojkvän. Han har också gått ut och sagt hur han *tvingades* vara "straight" för att annars skulle ingen vilja lyssna på NSYNC.
Ty Herndon har varit gift med två olika kvinnor innan han nyligen kom ut som gay.
Wentworth Miller har nekat till gayryktena flera gånger innan han kom ut förra året.
Mark Feehily hade "flickvän" innan han kom ut 2005 (och Westlife kept going strong *trots* att han kommit ut ända tills de splittrades 2012).
 
Det här är bara några exempel, I could go on and on and on. Vi har också Tom Cruise som *alla vet* är gay (en svensk paparazzi bekräftade även detta i Renées Rubriker på TV3 för några år sedan), men han har ändå varit gift med tre olika kvinnor och har fortfarande inte kommit ut.
 
Kristen Stewart har haft flera "relationer" med olika killar, men har senaste tiden setts väldigt intim med Alicia Cargile. Än så länge är det bara en nivå av rykten och ingenting som är bekräftat, men....
 
Och så har vi womanizern Harry Styles. Innan jag blev ett fan var jag helt såld på mediabilden av honom - att han har dejtat ett antal olika tjejer (kvinnor). Harry har inte bekräftat ETT ENDA av dessa rykten, och den enda som han setts någorlunda intim med officiellt är Taylor Swift. Efter att jag blivit ett fan så har jag ju sett en massa intervjuer och videos med honom och om honom, och jag är idag 100% säker på att han är icke-straight. HUNDRA PROCENT! Bevis? Han har på konserter ändrat i texten och sjungit "he" istället för "she" flera gånger, han har sagt att female är "not that important", när de i en intervju skämtade om att de skulle sprida rykten om att Niall haft sex med någon kändis, en man, och Niall uttryckte "Don't go a man!" svarade Harry "Hey, don't knock it 'til you try it!", etc etc etc. För att inte tala om att han ALLTID - i varje intervju i FEM ÅR svarat på frågan "What do you look for in a girl/girlfriend?" könsneutralt ("someone", "they", "them", etc). 
 
 
Det här är bara en bråkdel. Förstår ni hur många kändisar det finns där ute som inte bara tvingas gömma sin sexualitet, utan också måste låtsas vara straight (ja det är en skillnad), för att högt uppsatta människor inom industrin säger att de inte vill ha dem annars, för då kommer de inte lyckas? Förstår ni hur många liv som förstörts pga några idioter på toppen? För om vi ser på de som faktiskt kommit ut så kan jag inte spontant hitta ETT ENDA exempel på någon vars karriär gått i botten pga detta. Varför? Ja det är här vi kommer till min favorit-line i Matt Fishels låt nämnd ovan:
 
Are you never gonna get it? The kids already know!
 
 
So how do I know? Well, jag har jobbat i skolvärlden i snart två läsår - and trust me, they know! Det är stor skillnad bara på de få åren som gått sedan jag gick i grundskolan för sex år sedan, och det spelar ingen roll om jag är i en håla eller mitt inne i Stockholm. Jag säger inte att ungarna inte använder "bög" (eller "faggot" som tydligen är det nya go-to) som skällsord, utan att inse konsekvenserna av det, men jag märker också att när det kommer till kritan så är de totally cool with it. Istället är det ofta de vuxna runt omkring som är de som påverkar miljön och eleverna/ungdomarna/barnen negativt. Bevismaterial 1 - sms:et nedan som jag fick av en kompis till mig för ett par veckor sedan:
 
Embedded image permalink
 
Det här är något jag själv också upplevt i ett antal olika personalrum under min tid som vikarie och jag har varit med om många liknande observationer. Jag har också en miljard exempel på elever som tänkt utanför heteronormen eller varit HBTQ-positiva i (och utanför) klassrummet. Ett exempel, som etsat sig fast som extra positivt och tydligt i mitt minne då det utspelade sig på min gamla skola, var när jag plötsligt fann mig själv ha spontan sexualkunskap med en klass sexor. Jag minns inte exakt vad som diskuterades men en av tjejerna sa något i stil med "Om jag skaffar en pojkvän" (eller om hennes klasskompis sa "Om du skaffar en pojkvän" och hon fortsatte på det spåret, minns ej exakt) och jag skulle precis hoppa in och bryta heteronorms-tänket och säga "Eller flickvän" när en annan i klassen gjorde det åt mig. Jag hann inte gå in och få dem att tänka utanför hetero-boxen - för de var redan där! 
 
Jag har en miljon exempel, men jag tänker inte gå in närmare på något mer just nu eftersom att detta inlägg är långt nog som det är... Min poäng är i alla fall att "ungdomar idag" matas via nätet, via media, med bögar, flator och (i alla fall några) transpersoner. För dem är det inget konstigt att exponeras för det, det är trots allt vardag idag (som det ska vara!). Det som blir konstigt är när vuxna sedan börjar censurera, och göra det till något konstigt. Exempelvis genom att BARA prata heteronormativt, och när man sedan pratar om "bögar och flator" så pointerar man ut det på ett sätt som gör det tydligt att nu pratar man "om något annat". Skolan blir en plats som blir mer heteronormativ än samhället för övrigt, vilket gör att det blir en väldigt konstig situation för eleverna/ungdomarna/barnen. Det är inte ungarna som behöver lära sig att alla är lika mycket värda och att världen inte är heterosexuell - det är de vuxna runt omkring som måste göra det!
 
På samma sätt blir det väldigt konstigt när man vill "skydda" barn/ungdomar från homosexualitet etc genom att tvinga deras idoler att ljuga om deras läggning och act straight. Dels förstör man idolens liv i fråga, och dels så blir det många konstiga saker som ska förklaras när idolen väl kommer ut (för det brukar i slutändan ändå hända). Försök förklara för en unge varför deras idol har gömt sin sexuella läggning och officiellt haft en partner av motsatta könet i flera år, och sen i samma andetag säga att det är okej att vara homosexuell. Vad fan är det vi håller på med?!
 
Och den här jävla "hen-debatten" som alla idioter till vuxna fortfarande håller på med - mina elever reflekterar inte ens över ordet! För dem är ordet hen lika naturligt som "telefon" och "dator". I förra veckan skulle mina elever (åk 7) göra en enkät och då skulle de också fylla i vilket kön de har. I BÅDA mina klasser blev det diskussioner kring att det var konstigt att de ställde frågan och sen bara erbjöd svaren "pojke" och "flicka". Två av eleverna valde att göra på detta sett:
 
 
 
Mina sjuor är vuxna nog att inse det skolorna inte inser - att det är korkat att ställa frågan vilket kön man har utan att erbjuda fler än två svar. Vi tvingar inte på eleverna "homosexualitet", vi tvingar in eleverna i en heteronormativ skola!! 
 
Så ja, helt enkelt, kort och gott:
Till lärare, föräldrar, vuxna i allmänhet, managements, skivbolag, och alla andra idioter på toppen i underhållningsvärlden - I only have one thing to say to you:
 
Are you never gonna get it? THE KIDS ALREADY KNOW!!!
 
Puss o Kram
Lina Lilja

It's a beautiful world!

2015-03-09 @ 08:26:33
Så här om dagen dök denna screenshot upp i min twitterfeed, och jag blev så arg att jag på riktigt ville gå och slå ner någon. 
 
Last month, a user on the anonymous message board 4chan posted this creepshot of a guy dancing at what appears to be a concert.
 
MEN! Storyn slutar inte där! Det visar sig att i slutändan är världen en mycket vacker plats trots allt! Några tjejer från LA, med en tjej vid namn Cassandra i spetsen, plockade upp detta och gav sig ut för att hitta denna man för att få dansa med honom. Och med "några" menar jag hundratals. Tusentals till och med.
 
View image on Twitter
 
Tillslut hittades denna man, en snubbe från London, och på två dagar har man samlat ihop tillräckligt med pengar för att få honom till LA och en stor dansfest! Världskända DJ:s har erbjudit sina tjänster gratis, och kändisar som Pharell Williams har twittrat sitt stöd. SÅ FANTASTISKT!!! Här kan ni läsa hela storyn.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Update

2015-03-07 @ 20:42:12
Jag är lite ledsen över att jag inte bloggar lika mycket längre, för jag tycker det är väldigt roligt! Ofta funderar jag på om orsaken är att det händer för mycket i mitt liv så att jag inte hinner, eller att det inte händer tillräckligt intressanta saker i mitt liv så att jag inte har något att blogga om. God knows! Anyway, tänkte slänga in en uppdatering här i alla fall och bara rabbla på om allt som hänt i mitt liv senaste månaden :)
 
Om vi utgår från gaygalan så vet ni ju om ni läste förra inlägget att jag endast fick 3 timmars sömn den natten. Denna sömnbrist gjorde att några efterföljande jobbiga dagar blev outhärdliga.... Sen två dagar senare blir Mio sjuk och det bidde ytterligare en vecka utan sömn (3-5 promenader per natt i en veckas tid - har en helt ny nivå av respekt för småbarnsföräldrar sen dess!!), plus två veterinärbesök, en massa specialfoder, medicin och skit och flera tusenlappar som försvann från kontot bara sådär... Just som han blivit frisk och livet var på väg uppåt igen, våren var här, så vaknar jag upp dunderförkyld.... HAR VARIT FÖRKYLD I TVÅ VECKOR NU!!!! Hatar det. Anyways.
 
Sportlov. Började det hela på fredagen med att åka och se Tobias Karlssons dansshow En dans på rosor som på riktigt var det bästa jag sett NÅGONSIN i showväg - och jag har ändå sätt rätt många shower/musikaler och liknande. FY FAN vad bra det var! Min första kommentar när ljuset tändes igen var "Mamma, vad kostade biljetten? Jag vill se den igen." Not kidding even a little. ALLA måste gå och se den! Den spelas bara ett par veckor till här i Stockholm, men enligt Tobias ska den ut på turné i höst (har dock inte sett några officiella uppgifter om detta dock) så då räknar jag med att ni alla går och ser den! Och ja, jag SKA se den en gång till då!!
 
Sen låg jag sjuk någon dag, jobbade en del på gymmet, och så på torsdagen tog jag och morsan tåget ner till Göteborg. Sjöfartsmuseum, Universeum, Alcazar på Rondo och lite shopping - bra helg! Sen senaste veckan har det varit jobb, jobb, jobb. Idag var jag iväg och volontärjobbade med polisens rytteri på matchen på Friends Arena. Fantastiskt kul! Har inte suttit på hästryggen på 1,5 år och det var typ lika länge sedan jag på riktigt fick umgås med en häst, så även om jag inte har ridit något idag så har jag ändå fått pussas, rykta på och kramas med ett gäng fantastiskt fina hästar och det gjorde mig SÅ lycklig i själen!!
 
Nu är det mello som gäller, och imorgon är det möte med CUF hela dagen. Hoppas hoppas hoppas dock att vi är någorlunda effektiva för det ska bli 14 grader så jag vill helst spendera dagen utomhus med Mio! Här kommer lite bilder från senaste tiden i mitt liv:
 
Sjuk hund :(
 
ÄLSKAR min nya klänning!!!
 
 
 
Den här mannen är på riktigt min hjälte!! Världens coolaste människa med ett hjärta av guld och kramar som är för fantastiska för att beskrivas <3
 
 
 
 
 
 
 
 
Tröjan jag köpte samtidigt som jag köpte ovan nämnda klänning - SO ME!!! Love love love!!
 
 
 
 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja
 

Gaygalan 2015

2015-02-11 @ 11:44:25
Så i måndags var det dags för årets Gaygala på Cirkus! Vad ska jag säga? FANTASTISK kväll, minst sagt! Jag åkte dit med min vän Zara, och stämningen var på topp från sekund ett! Showen i sig tyckte jag i och för sig inte riktigt höll samma nivå som förra året - kanske var det för att första året alltid är bäst, kanske är det för att 2014 inte var ett lika starkt HBTQ-år, kanske var det för att jag var för ung för nostalgi-temat de hade. Who knows? Men galan bjöd ändå på många fina stunder, det måste jag säga! Spottade även Eric Saade i publiken framme vid scenen (där de cooooola sitter), och herregud vad människan är snygg! Trots att jag satt så långt ifrån så liksom strålade snyggheten ända upp till min sittplats!
 
Sen hängde vi kvar på efterfesten, och jag har ALDRIG haft så kul på ett dansgolv förut! Aldrig har jag känt mig så avslappnad och lugn på ett dansgolv! Det var bara att dansa loss, flirta och ha kul - för man behövde inte för en sekund tänka tanken på att den där snubben man flörtar med eller dansar bredvid ska börja ta på en eller bli obehaglig. Fantastiskt! Och vem visste att Kajsa Bergqvist var en sådan fena på att dansa? Shit vilka moves! 
 
En annan härlig sak var att jag såg Danny Saucedo i publiken, och fick en chans att dansa loss till hans musik på dansgolvet. Ni kanske minns mitt bråk med honom i samband med förra årets gala? Jag kom att tänka på det när jag såg honom sitta där bredvid sin fantastiska flickvän (som välförtjänt fick ta emot pris för årets låt!) i publiken, och det kändes som att cirkeln slöts på ett sånt fint sätt. Jag insåg hur mycket jag växt det senaste året, och hur jag plötsligt kunde sätta ord på allt jag kände när jag såg det där inlägget för ett år sedan. Och jag kände hur I made peace med hela situationen. Danny var där, han var glad, han skrev fina saker om det på sin instagram, och det hela kändes som ett fint avslut. 
 
Jag sprang också in i både Edward af Sillén som jag jobbade med i urvalsjuryn till Melodifestivalen, och fantastiska Vanessa Lopez. Båda är sådana fantastiska människor och det var härligt att få träffa dem igen!
 
Gick även förbi fantastiska, fantastiska Anton Hysén flera gånger under kvällen, och av alla coola människor i lokalen så var det han som fick mitt hjärta att slå dubbelslag varje gång jag gick förbi honom. Vilken hjälte han är! Av alla hjältar på galan så är han i mina ögon den största. Det är bara att se på hur världen har förändrats sen han kom ut för 3-4 år sedan. Plötsligt har vi Robbie Rogers, Michael Sam, Kiruna IF, m.fl - och Anton är utan tvekan personen som startade hela rörelsen. Så. Coolt. (Tyvärr är jag jag så nej, jag vågade inte gå fram till honom (dah), men jag kan eventuellt väldigt obehagligt ha stirrat ut honom i barkön vid ett tillfälle, och på väg av dansgolvet kan jag eventuellt nästan ha gått in i honom där han buggade med en tjej, som jag eventuellt kan ha velat döda av avundsjuka). 
 
Precis när vi skulle gå så gick vi föbi Magnus Carlsson i lobbyn, och då tog mitt fangirlande över och jag brydde mig inte längre om hurvida jag var a total dork och gjorde bort mig helt - för får man chansen för första gången på 17 år så går det liksom inte att inte ta den. HERREGUD! Alla som känner mig vet hur mycket jag brukar tjata om att jag varit ett fan av Magnus Carlsson sedan Barbados, men aldrig lyckats träffa honom. WELL THAT CHANGED THAT NIGHT och jag kan eventuellt ha varit den lyckligaste människan på jorden där och då. Jag brydde mig inte ens om att mitt face var helt rött och svettigt från dansgolvet och att mitt hår givit upp sedan länge sedan - I GOT TO MEET HIM! 
 
 
Vi stack från Cirkus omkring en timme innan dansgolvet stängde - och jag var egentligen inte alls redo att åka hem, men min kära vän drog mig därifrån för att vi skulle hinna med lämpliga bussar hem, and I'm glad she did. Det blev nämligen bara tre timmars sömn innan det var dags för mig att upp och jobba igen. Herregud, men so worth it! En fantastisk, fantastisk kväll - nästa år gör vi om det!
 
And by the way så MÅSTE ni läsa Gabriella Barks text om kvällen. Jag ryggade tillbaka lite när jag läste rubriken, men texten är en helt annan än man förväntar sig. Sjukt bra skrivet!!
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Wonderful Weekend

2015-02-08 @ 21:34:14
Har haft en sådan fantastiskt härlig helg! Drog igång i fredags med styrelsemöte, och sedan blev det lite skönt barhäng innan vi drog hem. Har haft en kompis som har sovit hos mig hela helgen som jag inte träffat på flera år, så det var så himla kul att catcha up lite med henne igen! Igår blev det en sväng in till gymmet (aka jobbet). Det var rätt lugnt så passade på att få in ett riktigt härligt pass. Sen var det mello på kvällen - awesome som vanligt! Även idag var det en sväng till gymmet som gällde. Sen har jag också tagit långpromisar med Mio, gosat massor med honom och sett en massa videos från One Directions turné som drog igång i Australien i helgen. Så himla grym helg, alldeles lagom intensiv! En blandning av jobb, nöje och vila helt enkelt :)
 
 
Nu ska jag krypa i säng så jag är fräsch och redo för nya veckan som rivstartar imorgon med jobb och sedan Gaygalan!! Men innan jag drar vill jag visa två saker jag ramlade över bara minuter efter att jag postade mitt förra inlägg, som bevisar min poäng så himla bra att jag bara måste visa er:
 
 
Alltså det här är så fint att jag bara villl gråta (okej, jag grät på riktigt första gången jag såg det). Harry, I love you, and I'll always be there for you too <3
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Fandom - en hobbyanalys

2015-02-08 @ 11:34:31
Om jag någon gång pluggar sociologi igen ska jag göra en uppsats om fandoms. Alltså grupper av fans till olika band/artister/skådespelare/serier etc. Jag har tänkt mycket på det där på senaste tiden, inte minst på hur fel alla "vuxna" utomstående har som tycker att det är helt idiotiskt att lägga ner så mycket tid och energi på något som töntigt som exempelvis ett band. På alla som tittar på de skrikande småtjejerna och suckar och skakar på huvudet. Ni har FEL FEL FEL!
 
 
Livet är inte lätt alla gånger, framför allt inte i tonåren. Ibland känner man sig så galet ensam och missförstådd - jag tror vi alla känner igen den känslan. När man bara vill prata med någon, krama någon, få höra att man duger och är bra och att livet kommer bli bättre. Att det här inte är slutet. Men man finner sig själv stirrandes på telefonen och vet inte vem man ska ringa. För vem bryr sig egentligen? 
 
Det är här dessa människor kommer in, dessa människor som får fans. För när ingen annan tycks bry sig, när man känner sig ensammast i hela världen, kan man alltid vända sig till Spotify, Youtube, Netflix. De är alltid där. Och det känns som att de alltid bryr sig, på riktigt. Och vet ni vad det roliga är? Att i nästan alla fall är det också sant - de bryr sig faktiskt. Varför skapar man serier, böcker, musik? Jo, för att man vill väcka en känsla i folk. Man vill kanske skapa en fantasivärld ditt folk kan rymma, eller så vill man att folk ska förenas i musiken och höra att de inte är ensamma. Och man vill att ens fans ska må bra. 
 
 
Jag tycker inte det så kallade fangirlandet är något dåligt - inte alls! Och jag blir galet förbannad på alla som ser ner på det, på dessa "crazy fans", för att om ni hade gjort erat jobb och var de vänner/föräldrar som dessa människor hade behövt så hade de inte gått och blivit "crazy fans" för då hade inte musiken/artisten/serien/boken betytt så mycket för dem! Då hade de haft allt de behövde i så kallade "real life". I fandoms så förenas man - alla åldrar, kulturer, nationaliteter, religioner - från ställen över hela världen och så tar man hand om varandra. Man bryr sig om varandra. Man kan vara sig själv på ett sätt som man kanske inte alltid kan vara annars. 
 
Jag tror innerligt och på riktigt att dessa fandoms har räddat livet på hundratusentals människor runt om i världen. Människor som om de inte hade haft någon att se upp till, att rymma till när livet blir tufft, och en massa internet-vänner från hela världen, inte hade orkat leva vidare. Eller om de hade gjort det, så hade de inte orkat och våga leva sina liv på de sättet som de var menade att göra. 
 
Även om jag fann just One Direction i ett helt annat stadie av mitt liv, så var jag en gång (och är fortfarande, även om intensiteten inte varit lika stark på senaste tiden pga ingen ny musik) ett stort stort fan av Adam Lambert. Det är inte en slump att min enda tatuering hittills är en del av en av hans låtar. Och vad gör jag när jag har en riktigt dålig dag och inte orkar prata med någon men behöver muntras upp? Youtubar One Direction. Pratar med fans på tumblr. 
 
 
Så snälla bara lägg av med att hata på band/artister/serier och deras "galna fans". De har tagit över erat jobb som förälder/vän. De har glatt dessa fans så många många gånger. De kanske till och med har räddat livet på din dotter/son eller klasskompis. Fandoms are awesome. De är en andra familj som alltid, ALLTID, finns där. De finns där när du vaknar mitt i natten och inte kan somna om - för då är det mitt på dagen där något annat fan befinner sig. När du har brutit ihop totalt och din bästa kompis inte svarar i telefon - då finns youtube alltid där. När du känner dig ensammast i världen och orden har tagit slut - då finns den där låten där som förklarar dina känslor alldeles perfekt. Man behöver aldrig vara på ett visst sätt, nå ett visst betyg eller ha ett visst livsmål för att vara älskad av dem - för deras kärlek är precis så unconditional som en förälders kärlek borde vara men allt för ofta inte är.
 
 
 
 
 
Jag har många gånger undrat om artister som Adam Lambert och One Direction vet hur stor impact de har på folks liv. Om de förstår hur många liv de har räddat. Genom deras musik, och genom att vara precis den de är. Who knows. Och även om de skulle veta så är det nog något som är svårt att förstå. Hur mycket de faktiskt betyder för folk.
 
Fandoms är inget konstigt, ont och fel - fandoms är något alldeles underbart som räddar människor dagligen. Så sluta se ner på dem. Och sluta trycka ner kändisar med massa fans när de uppenbart är helt fantastiska människor. Låt fans få vara fans, låt de få vara precis så "galna" som de är, för det finns en anledning till varför de bryr sig så mycket. Varför är det så rätt att tacka och hylla någon som fysiskt räddat ditt liv - men så fel att tacka och hylla någon som räddat ditt liv genom att hindra dig från att avsluta det? Jag vet inte, men just stop. Var glad istället för att de var där när ingen annan var det, när DU inte var där för din vän/familjemedlem. 
 
 
 
Till sist: 
Det finns en intervju med Liam och Harry där de får frågan "Om du fick vara en annan bandmedlem för en dag, vem skulle du vara?" varpå Liam svarar att han skulle vilja vara Harry för att få känna hur det känns då det kommer en massa saker på köpet för att vara Mr. Harry Styles och att han få genomlida mycket. 
 
Innan jag blev ett fan var Harry den enda jag visste vem det var. Vem vet inte vem Harry Styles är liksom? Jag trodde han var en drogpåverkad, full, festgalen womanizer. Det var inga fina saker jag hört om honom. Sen blev jag ett fan och började läsa hans tweets, se intervjuer med honom och titta på deras uppträdanden. Och jag blir så ledsen rakt in i själen. För jag förstår varför han, och de andra i One Direction, har så många ("galna") fans. För de är helt fantastiska. Han, och hela bandet, är geniuna, varma, kärleksfulla, omtänksamma personer. Det gör mig galen att media förstör bilden av människor på det sättet som de gör. Media är en del i varför fandoms har fått en sådan negativ klang, som att de vore fasansfulla sekter. Så snälla, gå ifrån mediabilden av vad allting är och skapa dig en egen uppfattning om saker och ting - för ibland är verkligheten en helt annan.
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

He did it!

2015-02-06 @ 12:52:08
Det var inte många veckor sedan jag gnällde om att ingen stor, internationell popartist vågat ta steget och skriva en låt om uppenbart samkönad kärlek - eller gjort en musikvideo om det häller. Jag nämnde då att Sam Smith may be the one, and it turns out that yes he is. Igår släpptes musikvideon till Lay Me Down och, tja, vad ska man säga? I LOVE YOU SAM SMITH <3
 
Embedded image permalink
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Fix Society

2015-02-01 @ 19:27:00
Ugh. Idag är jag verkligen inte kompis med världen. För några dagar sedan började jag följa Sugarscape på twitter, en nätbaserad tidning från UK som skriver så galet roliga artiklar och dessutom är stort fan av One Direction! Det började med att de skrev en artikel om det faktum att vi samlade in pengar till London Lesbian & Gay Switchboard som födelsedagspresent till Harry Styles som fyller år idag (Happy Birthday!). Detta boostade verkligen vår insamling, och sen gjorde de även en fantastisk interview med Amy som är den som anordnar alla insamlingar inför pojkarnas födelsedagar. Så jag twittrade dem massa kärlek om hur fantastiska de var!
 
Så imorse hade de blockat mig?! Den enda anledningen jag kan se för detta är att jag igår twittrade dem angående deras artikel om Bruce Jenner, där de skrev om hur "he is transitioning into a woman" och i hela artikeln skrev de 'he'. I ett väldigt kärleksfullt tweet skrev jag att jag älskade dem men att transfobin i artikeln verkligen inte är okej. 
 
Imorse var jag blockad. 
 
Det som stör mig i det här är egentligen inte transfobin i deras artikel, eller mobbingen mot Bruce, för varenda jävla tidning gör detta. Det som gör mig så galet jävla förbannad och irriterad är den där jävla blocken. Jag är trots allt bara en oskyldig läsare av många, har ca 400 följare på twitter så har inte direkt en gigantisk impact på folks tankar och synsätt, jag har twittrat och uttryckt så galet mycket kärlek till dem, och ändå så var detta lilla inlägg så pass upprörande att de kände att de var tvungna att blocka mig. De har aldrig tweetat mig över huvudtaget?! Det kom verkligen från ingenstans! 
 
Så det som stör mig mest är tanken på att mitt oskyldiga lilla tweet upprör dem, skrämmer dem, så pass mycket att jag inte längre får interagrera med dem. Det måste bero på att det ligger någon form av sanning i det hela - eller?! Inte fan vet jag, men det stör mig.
 
Det tär på mig så mycket, det här fightandet. Den här dagliga kampen kring människors rättigheter utan att nästan någonsin få någonting tillbaka. Det är jobbigt. Man sliter och sliter och sliter och varje gång man glädjs åt ett litet, litet framsteg så kommer genast två stora bakslag. Det är tufft. Som fan. 
 
Samtidigt är alternativet omöjligt. Att inte ta fighten. Även om jag vänder andra kinden till alldeles för ofta, helt enkelt för att jag inte orkar ta fighten varje jävla gång jag ser något homo-/bi-/trans-/etc.-fobiskt, så kan jag inte lägga ner helt. Jag kan inte lämna mina systrar och bröder i sticket. Jag kan inte låta dödsfall som Leelah Alcorns vara för intet. Jag kan inte inte slåss för de som inte kan. Jag kan inte bara lämna dem som inte är starka nog att slåss för sig själva. 
 
Det stör mig som fan att folk inte bryr sig. Det stör mig som fan att folk tycker man ska vara nöjd bara för att nu är same-sex marriage lagligt i nästan varenda delstat i USA. Vet ni vad som också är lagligt i nästan exakt lika många stater? Att avskeda någon på grund av deras sexuella läggning.
 
Det stör mig som fan att en arg text om hur fel samhället är får ett par-tre reaktioner sammanlagt på tre olika sociala medier när en ny profilbild kan få 100-200 stycken på en enda. Det stör mig hur lite perspektiv många har på sitt eget liv. 
 
Men bara för att det är jobbigt, och lite extra jobbigt i perioder, innebär inte det att jag kommer sluta slåss. Det är bara att kavla upp armarna, köra ner huvudet och ta ett steg i taget. Fatta händerna av de som går bredvid en, hjälpa varandra att fortsätta gå, fortsätta kämpa mot stormen. Glädjas åt de små, små segrarna. 
 
Leelah Alcorn - I promise you, I'll keep trying to fix society for the rest of my life.
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Kids today - en Tumblr analys

2015-01-21 @ 13:28:31
Så igår eftermiddag satt jag, som alltid now days, hemma i min lägenhet och tittade på klipp med, och om, One Direction. Jag ramlade över ett klipp från en talkshow där det diskuterades homosexuella boyband-medlemmar och vad som skulle hända om en medlem av One Direction skulle komma ut (rätt säker på att detta klipp var några år gammalt). Man pratade om hur förödande det skulle vara eftersom One Directions alla fans är unga tjejer som alla drömmer om att vara med någon av pojkarna. Någon nämnde visserligen "the gay fans", men det var något av en parentes i inslaget to be honest. 
 
 
Tumblr är ett socialt media forum helt annorlunda än alla andra sociala medier - för det censureras inte. Skaparna och ägarna av tumblr har en helt annan inställning till livet och världen än vad alla andra skapare/ägare av sociala medier har. På Tumblr hittar man saker som man aldrig skulle kunna drömma om att hitta på facebook, twitter eller instagram. Detta har gjort Tumblr till en fristad för unga människor runt om i världen. En värld där normer inte finns, där man öppet pratar om depressioner, självmordstankar, sexuella läggningar, tankar kring sex, kön, fantasier, livet, döden. Tumblr speglar på så sätt "dagens ungdomar" på ett sätt som man inte kan hitta någon annanstans - eftersom där kommer ingen att döma en på det sätt som föräldrar, lärare och vänner i verkligen livet har en tendens att göra. 
 
 
 
 
(OTP = One True Pairing. Meaning the your favorite combination of characters in a fandom. (Källa - Urban Dictionary))

En sak som slår en bara man öppnar Tumblr är att inställningen till icke-heterosexualitet är en helt annan än den man hittar i "verkligheten". Det är snarare en norm på Tumblr att vara icke-straight eller icke-CIS. Många uttrycker också känslan av Tumblr som fristad på detta området. Heteronormen finns inte där. 
 
En annan sak som är väldigt stort på Tumblr är fanfiction - det vill säga påhittade historier kring kändisar man gillar. Oftast väldigt sexuella. Alltså dina djupaste fantasier, sånt man normalt inte talar högt om, nerskrivet på internet för alla att läsa. Här finns det i princip bara två olika kategorier: Din favoritkändis tillsammans med dig - eller din favoritkändis tillsammans med en annan favoritkändis. När det gäller punkt två så är det i princip alltid samkönade fantasier. Typ två av pojkarna i One Direction i säng tillsammans. Det finns också en hel del bilder - photoshoppade och målade - som illustrerar detta, vissa mer grafiska än andra.
 
100% photoshoped (not by me)
 
Jag har också diskuterat det här flera gånger med hardcore 1D-fans på Tumblr - vad skulle hända om en av pojkarna skulle komma ut? Alla är rörande överens om att de skulle fortsätta vara fans, att deras kärlek till bandet och pojkarna är unconditional. Det har funnits massor av skyltar på konserter där deras unconditional love har uttryckts, där de har sagt att "It's okay if HE makes you strong" eller "<3U Harry - No Matter What *skrivet över en regnbåge*". Alla älskar att Harry har blivit mer och mer öppen under 2014, för de facto så har Harry agerat väldigt icke-straight vid många tillfällen, framför allt senaste året, och det är få som tror Harry är straight. Vi har den kände "Not so important", vi har den ganska nysläppta "Don't knock it 'til you try it", m.fl. m.fl. 
 
 
So let me just spell it out for you, dear 40 year old straight journalist:
Det är 2015. "Kids today" är inte så narrow-minded som du är, eller som du tror att de (vi) är. Nej, det vore inte förödande för One Direction om Harry straight up said it, eller någon annan i bandet heller för den delen. Tvärtom skulle alla jubla. Vi skulle vara stolta över honom. Glada för hans skull. And that's it. På samma sätt som vi fortfarande lyssnar på, och älskar, Sam Smiths musik. Ungdomar idag ser inte sexualitet som svart eller vitt på det sätt som äldre generationer gör - och det syns så jävla tydligt på Tumblr. I'm in love with a boy - I'm in love with a girl - I'm in a love with a non-gendered person - who cares? I'm in love - that's what matters!
 
 
Kids today ogillar normer, sociala regler, och tankar kring hur man "borde" vara. Kids today gillar tanken på att få vara sig själv, och ha förebilder som är sig själva. De ser mer upp till en kändis som har modet nog att kliva fram och säga "this is me!" än en kändis som är den "de borde vara för att lyckas". So basically, kära journalister, sluta försöka analysera dagens ungdomar, ni fattar ingenting.
 
Till sist: Låt mig få citera en artikel i Huffington Post skriven i november, strax efter "not that important", men som jag inte hittade och läste förrän idag.
 
Having amazing figures like Laverne Cox, Janet Mock, Ellen Page and many others representing the celebrity LGBTQ+ community is huge. No offense intended to Laverne, Janet or Ellen, but Harry Styles' fame surpasses all of theirs. He is an international phenomenon. I lack the words to describe how vastly influential he is upon global society. So, now, I finally reach my point: if Harry Styles can shrug and say that female is not a trait he finds important in a partner, then what else can happen? In other words, if Harry Styles can be queer, anyone can be queer. The floodgates have sprung open. The LGBTQ+ community has taken an enormous step forward with those three little words.
 
On behalf of myself and at least four other people I've spoken to about this, I want to thank you, Harry, for your bravery. What you have done is so inexplicably amazing, not only as Harry Styles, but as an individual human being. For what it's worth, I am so proud of you.
 
Hela artikeln kan ni läsa här:
Why Harry Styles' 'Not That Important' Is Massivel Important
 
Typical Tumblr
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Feeling better

2015-01-18 @ 20:23:27
Imorse väckte Mio mig vid strax efter sju och tvingade mig gå ut med honom. Det händer väldigt sällan - han är normalt en riktig sjusovare - och mycket riktigt var han fruktansvärt dålig i magen. Väl tillbaka inne kröp vi ner i sängen igen och låg riktigt, riktigt nära och gosade. Han somnade om på en gång medan jag låg och bläddrade lite på telefonen, men efter en liten stund somnade även jag om och sov ett par timmar till. Vaknade med MASSA ångest och ville bara iväg och göra någonting, men andades lite, käkade frukost, och myste lite till. En långpromis med Mio på eftermiddagen med Hannah och Amanda i öronen gjorde att jag mådde MYCKET bättre, och jag har till och med känt mig hungrig på eftermiddagen kvällen och ätit inte mindre än TVÅ tillagade måltider idag! Nu kikar jag på Så Ska Det Låta och sen ska jag sova. Imorgon väntar en ny vecka med jobb och andra spännande saker!
 
This is so fucking true and so me I don't even know where to start....
 
Puss o Kram
Lina Lilja
 

It is what it is

2015-01-17 @ 20:03:42
Well.... Something's bothering me, and I'm not really sure what it is. Det har hållit på några veckor nu, och verkar bara stegra. Känslan av att något är fel, något som stör mig, men jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är. Jag tycks helt uppslukad av min egen hjärna större delen av tiden, vilket till och med börjat skrämma mig. Hur många tankar får det plats i ett huvud egentligen? Jag sover, men vaknar inte utvilad. Jag har inte ro att läsa, eller ens titta på en kort tv-serie. 
 
 
Well, jag tänkte mest titta in och säga att jag lever och att jag... Mår. Insåg igår att jag inte riktigt ätit på ett tag, och jag vet att då har det gått långt och att det är dags att rycka tag i sig själv (stadie 1 - tröstäta, stadie 2 - inte hungrig, stadie 3 - kommer inte ens ihåg att jag inte har ätit). Så idag har jag i alla fall ätit. Och tvättat. Skulle städa också men... Kom inte så långt. Nu ska jag omsluta mig själv i ett långt, varmt härligt bad och umgås lite mer med alla tankar som fyller min hjärna. Återkommer om jag lyckas hitta något vettigt där bland dem.
 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja
 

Late night thoughts

2015-01-08 @ 22:56:37
I can't believe I'm not asleep yet... Anyways. Jag måste få reagera av mig lite innan jag somnar. 
 
 
Jag vet inte om ni har hört talas om Leelah Alcorn. Hon var en amerikansk tonåring som tog livet av sig strax före nyår, på grund av att hennes föräldrar inte accepterade henne som tjej (hon var transperson och föddes alltså med penis). Som alltid i dessa sammanhang kändes det som att förlora en syster, trots att jag aldrig över huvud taget kommunicerat med Leelah, någonsin. Jag har funderat mycket på hennes död, tänkt fram och tillbaka på vad jag ska säga, tycka och tänka (mer än att det är totalt fucked up, hela situationen). 
 
Jag vet inte vad det var med den här dagen, den här eftermiddagen, den här kvällen, men det kom som en käftsmäll. På riktigt. Jag antar att jag var extra mottaglig just idag, och efter flera olika livsöden som kom tillsammans i hjärnan så var det som att dammen brast. På riktigt har jag känt som att hjärtat gått itu ikväll. Ni vet när något slår en på ett sådant där sorgligt, jobbigt sätt så att man fysiskt känner hjärtat gå itu? Att det  riktigt gör ont i hjärtat liksom, fysiskt känner man smärtan. 
 
 
Jag hatar att folk lägger sig i andras liv. Försöker styra något så basalt som vem man är och vem man blir kär i. Jag hatar heteronormen, CIS normen, ALLA normer. Jag hatar att det över huvud taget FINNS en term som kallas beard (if you don't know what it is: Urban Dictionary). Jag hatar att folk ska behöva hålla saker och ting hemliga för att de är rädda att om folk visste vem de var skulle deras karriär gå åt skogen, trots att Sam Smith, Robbie Rogers m.fl. är tydliga exempel på att så inte alls är fallet. 
 
Jag hatar att hela liv förstörs på grund av att man inte får/vågar/kan vara den man är!
 
Det gör mig fysiskt illamående när jag tänker på vad folk utsätter andra för. Managers, tränare, föräldrar. Det gör mig illamående när jag tänker på hur många liv som förstörts. Det gör mig illamående att typ 50%(!!!!) av alla transpersoner försöker ta livet av sig. All homofobi, transfobi, diskriminering och HAT som finns i världen gör mig illamående. 
 
 
Jag har sett så många människor, både i min närhet och på distans, på riktigt brytas ner på grund av alla förväntningar som finns på dem och vem de är och bör vara. Brytas ner. På grund av oskrivna regler. På grund av normer. På grund av ord som en gång yttrats av någon de ser upp till, någon som de vill ska gilla dem. All skam som sätts på alla fina stackars människor som är så vackra. Skam är verkligen något som kan bryta ner en. Skam skapas av att hålla något hemligt. Skam skapas av manipulation. 
 
 
Jag säger inte att jag är ett genious, jag säger inte att jag inte har dåliga dagar då jag hatar mig själv och önskar att livet var lättare, jag säger inte att jag inte har dagar då jag önskar att jag kunde bli någon alla älskade, men jag vet svaret på denna.
 
Den dan jag slutade bry mig om vad fan folk tycker om mig är den lyckligaste dagen i mitt liv. Den dagen började jag leva mitt liv fullt ut som mig själv, och sen den dagen har fler och fler människor som faktiskt älskar mig för den jag är börjat visa sig. Och vet ni? Det är så fasansfullt mycket bättre att bli älskad för den man är, än älskad för något man inte är. Det är till och med fasansfullt mycket bättre att bli hatad för den man är än älskad för den man inte är. Jag lovar.
 
För med 7 biljoner människor på den här jorden så är du helt unik, men du är aldrig ensam. Det kommer alltid finnas någon där ute som känner som dig och vet hur det är att vara som dig. Det är därför internet är så galet fantastiskt! För dessa personer kanske inte sitter i samma skola eller samma stad som dig, men med internet kan man nå dem alla, oavsett var i världen de befinner sig! 
 
Bortsett från att börja vara mig själv, oavsett vad alla andra tycker och tänker om det hela, så är det bästa jag någonsin gjort att tillåta mig själv känna och tänka wtf it is. Att ta allt som det kommer. Ena dagen älskar jag choklad, nästa dag vill jag kräkas på choklad - OCH DET ÄR FUCKING OKEJ! Det är fucking okej att skita i den fyrkantiga jävla världen vi lever i och ta varje känsla som den kommer. Blir jag kär så blir jag kär, och det spelar ingen fucking roll vad den personen har för ålder, kön, religion, etc. Är det så så är det så! Fine att det är enkelt att katogorisera världen och stoppa alla i olika små fack för att hålla koll på dem, och lika enkelt och skönt är det att placera in sig själv någonstans, att känna att man vet vem man är och var man hör hemma. Men försök någon gång låta den dagen komma då du inte skräms av att du inte passar in i något fack, utan omfamna det. Njut av det faktum att du attraheras av någon, även om det är en person som är "fel" för dig på grund av att det inte är en sådan person du "borde" falla för eftersom att du är x/y/z. 
 
 
"Just remember you are not alone in the aftermath" som det för alltid står på min rygg. Det kommer alltid att finnas folk här för att rädda dig, ta hand om dig, omfamna dig. Tillåt dig själv att vara dig själv, våga tillåta världen att se den vackra människa som Gud (or whoever you believe in) har skapat, och du kommer finna allt du söker. Vi finns här för dig. Vi finns här för att hålla din hand när du inte är redo, vi finns här för att fånga dig när du faller, vi finns här för att hoppa med dig, vi finns här för dig att torka dina tårar. Vi finns här, alltid. Jag lovar. 
 
Jag lovar att vi finns här för dig, om du bara lovar att vägra låta världen förstöra dig. I've seen it too many times, and it breaks my heart every fucking time.
 
Godnatt.
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Slut på lovet

2015-01-05 @ 15:55:47
Jahapp. Imorgon bär det av hem till Stockholm igen och på onsdag är det dags att pallra sig iväg till jobbet igen. Jag trodde det här lovet skulle bli tiden då jag lyckades lista ut vad jag vill göra i mitt liv, och lägga upp en plan för 2015 - men istället har jag bara sovit, sovit och sovit. Jag har knappt orkat träffa någon eller göra något över huvudtaget. Det har onekligen varit en galen höst, eller egentligen har det varit galet sedan jag kom hem från USA vilket nu är över 1,5 år sedan, så att vila ikapp mig var onekligen vad jag behövde. 
 
 
Så nu är det dags att återgå till vardagen och jag känner mig nästan lika clueless kring livet som jag gjorde när jag for hit för två veckor sedan. Den här våren blir det jobb, jobb, jobb. Och jag blir nog kvar i Stockholm även till hösten. Jag vill verkligen jobba upp en PT-karriär här. Music/Sports Management-utbildningen får vänta lite. Jag vill fortfarande gå den, men 2015 är nog inte året för det. Jag har så mycket åldersångest hela tiden, det är nog dags att jag lugnar ner mig lite, andas och inser att jag (förhoppningsvis) har många år på mig att uppfylla mina drömmar och att om jag har gjort allt by the time jag är 30, vad ska jag göra sen dårå? 
 
 
So anyways.... Back to life. Ikväll ska jag njuta av mina sista lediga timmar, läsa och sticka och se på hockey. Hörs!

Puss o Kram
Lina Lilja

Hej 2015!

2014-12-31 @ 22:22:18
Jahapp, årets sista dag. 2014 hann jag med många roliga saker, men det var också en hel hög med saker som jag inte fick chansen att genomföra. Gladast och stoltast är jag över min PT-licens, att jag blev en del av CUF Storstockholms styrelse, och min vecka då jag fick chansen att sitta i urvalsjuryn till 2015 års melodifestival. Utan att tveka bästa dagarna detta år! 
 
Missnöjd och ledsen är jag över att jag inte lyckats få igång min PT-karriär och mitt företag som önskat, men det är något jag kommer satsa stenhårt på nu 2015. Jag är också lite ledsen över att jag inte lyckats uppnå speciellt många av mina mål jag hade inför min 20:e födelsedag som jag ville uppfylla innan jag fyllt 21. Utbildad PT är jag ju. Men ingen semester har det blivit, och inte kan jag försörja mig som PT heller. Man kan ju diskutera hur man ska definiera "ha åkt till ett ställe jag aldrig varit till tidigare", men jag kan nog inte påstå att jag uppfyllt den punkten heller. Suck.
 
  • Vara utbildad PT
  • Kunna försörja mig som PT
  • Ha haft minst en veckas semester utomlands - som jag betalat med egna pengar
  • Ha åkt till ett ställe jag aldrig varit till tidigare
 
Nä, 2014 var verkligen ett år som gick i jobbets tecken. Herregud vad jag jobbat arslet av mig under året. Här kommer några återblickar:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Under 2015 ska jag fortsätta jobba på min karriär. Jag satsar vidare mot en semesterresa, och en trip till NYC. Förhoppningsvis båda, men framför allt NYC. Gaygalan, Alcazar på Rondo, Mello-final, One Direction på Ullevi, Almedalen och Pride är redan inbokade. Ser fram emot ett spännande år med nya utmaningar, prövningar och förhoppningsvis lite utdelning på den senaste tidens slit! Ha en fantastisk kväll så ses vi 2015 :)
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Next Year is Coming

2014-12-30 @ 13:48:58
Nyårsångest... Vad vill jag med 2015? Vad hände med 2014? Ja... VAD HÄNDE egentligen med 2014? Bortsett från att jag fick min PT-licens och satt i mello-juryn så var det mest bara ett skitår. Skitår. Är redo att se fram emot 2015. Men jag vet inte vad jag vill? Vad ska jag satsa på? Vad ska jag sätta upp för mål? Vad vill jag göra? God knows. 
 
 
Just nu sitter jag och planerar en resa till NYC i augusti för en återträff med mina vänner från tiden i Kansas 2009. Även om återträffen inte blir av så ska jag försöka ta mig dit ändå. Måste rota lite med ekonomin, men sen ska jag försöka boka biljetter så snart som möjligt, så att jag inte kan avboka det liksom. Problemet att detta planerandet gör att jag längtar tillbaka till USA som en galning. Igen. När jag återvände hem 2013 sa jag att "nu är jag klar med USA för ett tag" - men på något sätt så kommer längtan förr eller senare tillbaka trots allt. Jag älskar det där landet! Men jag vill åka dit och bo, JOBBA, och det suger att deras VISA-regler är så fucked up. Var seriöst inne och kikade på Green Card Lottery här om dan. Men med tanke på att jag aldrig vinner på spel så känns det inte ens värt ett försök. 
 
 
London då, hur blev det med det? Tja, alltså staden lockar inte i sig i närheten lika mycket som USA (bortsett från att jag skulle kunna jobba och plugga samtidigt där), men däremot lockar skolan där som fan. Dock undrar jag om tiden verkligen är rätt nu. Ännu fler tusenlappar på plugg och skola (som jag inte ens vet var jag ska få dem ifrån?) när jag redan sitter här luspank och med studieskulder. Jag vill fortfarande dit, men kanske att jag blir kvar i Stockholm 2015 och jobbar på min PT-karriär. Det är så mycket annat jag skulle vilja göra också... Möjligheter som inte finns i Sverige. Saker som kräver att jag ger mig ut i världen på ett sätt jag inte vet hur det ska gå till.
 
 
Nä, antagligen finner ni mig tillbaka här om ett år, liksom ni gjorde för ett år sedan, häckandes i mammas lägenhet med storslagna planer som aldrig kommer bli verklighet.... Vilket oerhört positivt inlägg hörrni? Nä, gå ut och förändra världen vänner. Om två dagar har vi ett nytt år, oskrivna blad, en ny chans att uppfylla drömmar. 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Julen

2014-12-26 @ 11:02:34
Då var julen förbi! Okej att det är annandagen, men de stora firandena är över i alla fall. Julafton började jag med att klockan ringde 6.20 och en kvart senare checkade jag in på badhuset för lite morgonsimning. Efter 45 minuters simning gick jag upp, duschade och gjorde mig i ordning och åkte hem. Väl hemma sov alla fortfarande så jag och Mio tog en morgonpromenad och när vi kom tillbaka efter det vaknade de andra. Vi öppnade morgonpresenter, käkade frukost och sen blev det lite lugn och ro innan lunch och paketöppning för min del. Kalle Anka, och sen begav jag mig iväg till andra släkten. Julmiddag, julklappar och sen in till stan igen och till kyrkan för midnattsmässa. När jag kom hem efter det var jag dödstrött och slocknade direkt.
 
En bra julafton! Julklapparna blev för det mesta en massa böcker, hade önskat mig en massa böcker och kunde pricka av de flesta, så det var skoj! Fick även underkläder, jeans, en massage, badskum, One Direction-affischer (och deras bok som jag önskat mig). Och så biljetter till Gaygalan och One Direction på Ullevi - av mig själv! Bästa julklapparna :D Köper alltid de dyraste julklapparna till mig själv, för det är jag värd!
 
Igår blev en lugn dag. Hade tänkt ut och åka längdskidor med Mio men mådde inte så jävla bra så blev mestadels soffliggande. Sov ett par timmar på eftermiddagen och avslutade dagen med The Holiday på tv. Så bra! Idag är jag lite piggare så tänkte nog dra ner på stan en sväng och kika lite på mellandagsrean, använda lite presentkort jag fått i julklapp, etc :) Kanske blir det en löptur med Mio sen också! Mys!
 
I julklapp fick släkten uppförstorade bilder på mig och Mio som en fotograf tagit på oss i början på månaden. Har ju varit tvugna att hålla dem hemliga eftersom det var julklappar, men här kommer några av dem bilderna som togs! :)
 
 
 
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

RSS 2.0