Nyårsångest
Idag har jag spenderat en total summa på 1586:- på biljetter till events nästa år. Först gaygalan i februari, sen la jag en jävla massa pengar på en biljett till One Direction i juni. En biljett på ticnet, om jag varit ute i tid, hade kostat lite drygt 600 spänn - nu betalade jag 1006:- av en snubbe som köper en massa attraktiva biljetter och sen säljer dem dyrt på blocket till desperata idioter som mig (gjorde inte ens ett försök att pruta...). Men på något sätt känns det ändå värt det.
De senaste dagarna har jag haft lite livsångest. En smärre kris. Emellanåt slår det mig hur mycket det är jag aldrig kommer att få uppleva i mitt liv. Så många ställen jag aldrig kommer få chansen att se, så många saker jag aldrig kommer att få möjligheten att göra. Jag tror det är därför så många tycker jag lever ett så intressant men splittrat liv - jag vill hinna göra så mycket som möjligt, tacka ja till allt, i rädsla för att missa en upplevelse, eller en opportunity. Därför kan jag utan problem spendera 1500:- på biljetter till saker, när vad som helst annat för den summan hade fått mig att springa långt åt andra hållet.
Jag har just läst ut Nick and Norah's Infinite Playlist, en fantastisk bok av en fantastisk författare, som handlar om två ungdomars natt i New York City. Jag menar fine, i många aspekter är jag *bara* 21, men i många andra är jag faktiskt hela 21 år. Fine att jag har haft en del fantastiska sommarnätter, men kommer jag någonsin få ha en natt som deras? När man ligger i gräset och håller händer och tittar på stjärnorna? Kommer jag någonsin få göra alla de där sakerna jag drömmer om? Vad är det ens jag drömmer om?!
Min anställning på skolan jag jobbar på tar slut i juni, och även om jag skulle få den i dagsläget väldigt osannolika frågan om förlängning så kommer jag att säga nej. Det räcker då. Det är så mycket annat jag måste få chansen att göra, och det känns tryggt att jag nu har ett halvår till på mig att lista ut vad det är, men sen måste jag sätta fart och göra det. Jag blir mer och mer en stadgad person med fast inkomst, hund och rutiner - och visst är mitt liv fantastiskt på många sätt - men det finns så mycket mer att se och göra.
En sak jag verkligen verkligen vill göra är att få jobba med ungdomar. Inte som jag gör i skolan, utan på ett annat sätt. Som en fritidsgård typ. Eller nåt. Med friare tyglar och större möjligheter.
Som idag i en av mina klasser där vi tittade klart på den underbara filmen The Perks of Being a Wallflower - perfekt film att visa för högstadieelever! - och så diskuterade vi den lite då vissa delar kan vara svåra att hänga med i. En del av filmen handlar om ett bögpar där skolans fjolla i smyg dejtar en footballplayer, och sen kommer fotbollsspelarens pappa på dem och slår sin son med knytnävarna. Naturligt leder detta till en diskussion om homosexualitet, komma ut, etc. och återigen får jag höra från ett par elever "Om jag skulle berätta för min pappa att jag var bög skulle han slå mig" - and I believe them, truly, samtidigt som jag också inser att de själva inte alls har den typen av värderingar. Samtidigt sitter det klasskompisar i rummet som är uppväxta i liberala, medelklass, storstadsfamiljer.
Där och då kände jag, som så många gånger förut, att det är det här jag vill göra. Jag vill svara på de här ungdomarnas frågor, och jag vill att de ska lyssna på varandra eftersom de kan lära så enormt mycket av varandra. Men jag vill inte göra det här. Miljön är inte rätt. Tryggheten finns inte där. Gruppen är för stor. Men det är definitivt något sådant jag vill jobba med.
Samtidigt skulle jag också vilja jobba med events. Jag har anordnat en del kurser och föreläsningar, jobbat på festivaler, och jag älskar det verkligen. Det är ju det jag vill göra!! Men hur ska det gå ihop?! Jag vet inte.
Och det finns massa, massa mer jag vill göra. Jag vet inte när, var, hur och i vilken ordning - och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit, men ångesten finns att rädslan ska overwhelm me och att jag ska bli fast i en lagom trygg plats här i Stockholm med ett lagom jobb. Det är nog därför jag hela tiden fortsätter att pusha och utmana mig själv, ta nästa steg, för att inte bli fast. Jag är ändå trots allt 21 år och jag är så extremt långt ifrån mina mål. Tror jag.
Och sen inser jag att jag har hunnit uppleva så jävla mycket som 21 åring. Mer än de flesta faktiskt.
Helt enkelt är det en enda röra i huvudet. På fredag blir det jullov, och jag ska verkligen försöka koppla av då och bara försöka andas in vad det är jag vill göra. Fundera tillbaka på 2014 och sen titta framåt mot 2015. Sätta upp mål och planer. Sätta upp steg för hur jag ska nå mina olika mål. Andas och vila.
Godnatt!
Puss o Kram
Lina Lilja
Kommentarer
Trackback
