Lina Lilja

Med en vecka kvar till skolavslutningen, fyra skoldagar tills jag ska släppa mina elever på sommarlov och för sista gången vara deras vikarie, är det de orden jag upprepar i mitt huvud om och om igen. You can't save them all. I närmare tio år fick jag höra att jag inte kunde känna empati. Jag identifierade mig som en empatilös människa - första gången jag hörde orden visste jag inte ens vad empati betydde. Jag fick höra det så mycket att jag aldrig tvivlade en sekund på att det inte skulle vara sant. Förrän förra året. Min tid i Santa Barbara när jag återupptäckte mig själv och lärde känna den person jag faktiskt är - bortanför den personen alla sa att jag var.

 

 

Senaste dagarna har varit sjukt tuffa för min del. För sanningen är att jag känner fantastiskt mycket empati. För mycket. Det är därför alla sa under min uppväxt att jag saknade känsla för empati - jag stängde av. Det blev för mycket. Och allt jag vill göra nu är att stänga av. Nästa vecka släpper jag 100 ungdomar. 100 ungdomar varav de flesta jag antagligen aldrig kommer att träffa igen. Aldrig. Någonsin. Och jag bryr mig om varenda en av dem. Every single one. Tycker om dem, vill att det ska gå bra, vill finnas där för dem, kunna svara på frågor och hjälpa dem genom deras problem. Alla har de sina egna problem, vissa har större än andra, men i grund och botten är de vanliga tonåringar med samma livskris som alla har i den åldern. 

 

 

Jag hoppas jag har kunnat lära dem någonting under denna period jag varit på skolan. Att någon kanske minns någonting. Samtidigt gör det ont i hjärtat att jag inte kan hjälpa dem alla. Att se dem med deras problem - och bara gå därifrån. Utan att kunna hjälpa. Bara vända ryggen och gå. Ibland inbillar jag mig att "om jag bara hade fått lite mer tid med dem" - men sen inser jag att det alltid kommer att finnas människor i vårat samhälle som det inte går lika bra för. Hur mycket jag än vill så kan jag inte rädda dem alla. Sanningen är att jag inte kan rädda någon. Alla kommer de att gå igenom tuffa tider, bli sårade och få sitt hjärta krossat. It's part of life and there's nothing I can do about it. 

 

 

Och jag måste också inse att jag som vikarie inte kan rädda en skola på två månader. Och även om jag hade kunnat förändra skolan så hade det bara varit en skola av tusen. Det är något som krossar mitt hjärta nästan ännu mer. Som när jag hade värderingsövningar och diskussioner med mina niondeklassare igår och de inte visste vad termen HBT betydde. Borde inte någon ha lärt dem det? De är ändå 15 bast och på väg att gå ut nian. Det har alltså inte snackats NÅGOT ALLS om detta under deras tre högstadieår?! Och då bor de i stockholmsområdet! Hur är det då i den lilla hålan i Norrland? 

 

Eller när samma elever berättade om hur deras biologilärare hade sagt under sexualundervisningen i åttan att "homosexualitet är en sjukdom" samt att "om er partner har AIDS måste ni lämna dem oavsett hur mycket ni älskar dem då det är fruktansvärt smittsamt". För det första: En lärare får inte säga att homosexualitet är en sjukdom i hens undervisning, och nummer två: Borde inte en biologilärare veta att AIDS inte smittas via luften utan att det bara är en myt som lever kvar från 80-talet?! Tanken på alla elever som passerat genom liknande sexualundervisning - och alla de som kommer att få vara med om den i framtiden - gör mig på riktigt skitledsen. Till och med den sexualundervisning jag var med om för sex år sedan i en betydligt mindre skola på en betydligt mindre ort var mer HBT-vänlig!!

 

 

So yeah, allt detta och lite till är vad jag tänker på just nu. En sak jag har blivit ännu mer säker på under denna period är att jag inte ska bli lärare. Aldrig, aldrig någonsin. Skolan är en alldeles för hemsk plats, långt bortom räddning. Däremot har jag en allt starkare dröm (bland alla de andra) om att en dag få driva ett litet café i Stockholms innerstad. Ett HBTQ-vänligt café med inrikting på ungdomar. Med talarkvällar och människor att prata med. Ett ställe att gå till efter skolan, ett ställe där man får vara sig själv. Få prata med någon som förstår, eller bara sitta och läsa en bok eller tidning. Umgås med kompisar som älskar en för den man är. Med sexualundervisning som passar alla - oavsett hur eller med vem eller vilka man väljer att ligga med. One day....

 

 

Oh well, sorry for rant. Summa summarum är i alla fall att jag önskar att jag hade kunnat göra mer för mina elever. Och framför allt kommer jag sakna dem alla så jävla mycket. Dessa fantastiska små människor som kommer göra underverk en dag. De har lärt mig så fantastiskt mycket om livet. Fan vad jag kommer sakna dem. Every single one.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja