Lina Lilja

I helgen var jag i Helsingborg och hälsade på. Var där med ett gäng CUF:are, de flesta skåningar, för att kampanja på Hx-festivalen som också sammanföll i någon sorts pridefestival som främst gick ut på att hela stan var klädd i prideflaggor. Tyvärr missade jag fredagens prideparad eftersom att jag inte kunde åka ner förrän efter jobbet, men jag såg söndagens HBTQ-debatt arrangerat av RFSL där de även presenterade sin Kommunundersökning. En längre text kring den rapporten kommer att komma senare i veckan. Idag tänkte jag göra lite mer personliga reflektioner baserat på en helg i en fantastiskt vacker, men relativt liten, prideifierad stad. 

 

 

Det verkar nämligen vara så att det räcker med ett år i Stockholm så har man plötsligt glömt hur det var. Glömt hur det var att ständigt gå omkring med den där oron och skammen i kroppen. Glömt hur det var att tvingas byta skola på grund av att man inte passade in. Glömt hur det var att tro att livet inte var värt att leva. Glömt hur det var att hela tiden ljuga om sina kärlek och känslor. Idag är jag på den nivån att jag stolt springer omkring med Stockholm Prides veckoband kring handleden en hel månad efter prideveckans slut. Jag har en profilbild på både twitter och facebook som inkluderar mig iklädd en prideflagga - och jag är 100% öppen med min läggning i alla sammanhang, inklusive jobbet.

 

 

Man gnäller ständigt på föräldrar, lärare och andra vuxna som verkar ha glömt hur det är att vara ung - men tydligen är jag inte bättre själv. Att jag på bara något år nästan helt verkar ha tappat känslan för hur det är att vara i den situationen jag en gång var gör mig extremt orolig. Att jag suckar och stör mig på mina yngre bröder och systrar som inte har kommit lika långt som jag har gjort, att jag när jag kommer på mig själv inte kan minnas hur jag hade velat att personen med den rollen jag nu innehar borde reagera för att bli ett bra stöd, det gör mig ledsen. Jag brinner så extremt mycket för HBTQ-frågor och har en dröm om att skapa en mötesplats för unga HBTQ-personer här i Stockholm - och så kan jag själv inte ens vara den där trygga personen när allt det andra stormar?! Vem är jag ens?! 

 

 

På ett sätt är jag naturligtvis glad att jag har kommit så här långt och blivit så pass trygg i min kropp, i min sexualitet och i livet. Men samtidigt har jag också insett hur lätt det är att glömma. Även om livet hela tiden blir lättare och lättare så finns det naturligtvis stunder som är svåra, dagar som är lite jobbigare, pga min sexuella läggning. Dagar då världen verkar lite mer fylld av hat, stunder då man försiktigt tonar ner sig själv för att inte sätta sig själv i någon fara. Jag måste nog börja ta till vara på dessa jobbiga stunder, minnas att en gång var mitt liv så här dygnet runt och att det är den känslan mina bröder och systrar lever med. Man måste börja anstränga sig för att komma ihåg. Ta hjälp av gamla texter och minnen. Jag vägrar bli en av de där vuxna som inte minns att de en gång var unga! 

 

 

Det är viktigt att minnas. Det är minnen som skapar kunskap som skapar förståelse. Och med förståelse kan man hjälpa. Jag vill vara en vuxen, och en medmänniska, fylld av förståelse som med en varsam hand finns där som stöd när benen inte bär. Vem vill du vara? Vågar du minnas?

 

Puss o Kram
Lina Lilja