Lina Lilja

Ugh. Idag är jag verkligen inte kompis med världen. För några dagar sedan började jag följa Sugarscape på twitter, en nätbaserad tidning från UK som skriver så galet roliga artiklar och dessutom är stort fan av One Direction! Det började med att de skrev en artikel om det faktum att vi samlade in pengar till London Lesbian & Gay Switchboard som födelsedagspresent till Harry Styles som fyller år idag (Happy Birthday!). Detta boostade verkligen vår insamling, och sen gjorde de även en fantastisk interview med Amy som är den som anordnar alla insamlingar inför pojkarnas födelsedagar. Så jag twittrade dem massa kärlek om hur fantastiska de var!

 

Så imorse hade de blockat mig?! Den enda anledningen jag kan se för detta är att jag igår twittrade dem angående deras artikel om Bruce Jenner, där de skrev om hur "he is transitioning into a woman" och i hela artikeln skrev de 'he'. I ett väldigt kärleksfullt tweet skrev jag att jag älskade dem men att transfobin i artikeln verkligen inte är okej. 

 

Imorse var jag blockad. 

 

Det som stör mig i det här är egentligen inte transfobin i deras artikel, eller mobbingen mot Bruce, för varenda jävla tidning gör detta. Det som gör mig så galet jävla förbannad och irriterad är den där jävla blocken. Jag är trots allt bara en oskyldig läsare av många, har ca 400 följare på twitter så har inte direkt en gigantisk impact på folks tankar och synsätt, jag har twittrat och uttryckt så galet mycket kärlek till dem, och ändå så var detta lilla inlägg så pass upprörande att de kände att de var tvungna att blocka mig. De har aldrig tweetat mig över huvudtaget?! Det kom verkligen från ingenstans! 

 

Så det som stör mig mest är tanken på att mitt oskyldiga lilla tweet upprör dem, skrämmer dem, så pass mycket att jag inte längre får interagrera med dem. Det måste bero på att det ligger någon form av sanning i det hela - eller?! Inte fan vet jag, men det stör mig.

 

Det tär på mig så mycket, det här fightandet. Den här dagliga kampen kring människors rättigheter utan att nästan någonsin få någonting tillbaka. Det är jobbigt. Man sliter och sliter och sliter och varje gång man glädjs åt ett litet, litet framsteg så kommer genast två stora bakslag. Det är tufft. Som fan. 

 

Samtidigt är alternativet omöjligt. Att inte ta fighten. Även om jag vänder andra kinden till alldeles för ofta, helt enkelt för att jag inte orkar ta fighten varje jävla gång jag ser något homo-/bi-/trans-/etc.-fobiskt, så kan jag inte lägga ner helt. Jag kan inte lämna mina systrar och bröder i sticket. Jag kan inte låta dödsfall som Leelah Alcorns vara för intet. Jag kan inte inte slåss för de som inte kan. Jag kan inte bara lämna dem som inte är starka nog att slåss för sig själva. 

 

Det stör mig som fan att folk inte bryr sig. Det stör mig som fan att folk tycker man ska vara nöjd bara för att nu är same-sex marriage lagligt i nästan varenda delstat i USA. Vet ni vad som också är lagligt i nästan exakt lika många stater? Att avskeda någon på grund av deras sexuella läggning.

 

Det stör mig som fan att en arg text om hur fel samhället är får ett par-tre reaktioner sammanlagt på tre olika sociala medier när en ny profilbild kan få 100-200 stycken på en enda. Det stör mig hur lite perspektiv många har på sitt eget liv. 

 

Men bara för att det är jobbigt, och lite extra jobbigt i perioder, innebär inte det att jag kommer sluta slåss. Det är bara att kavla upp armarna, köra ner huvudet och ta ett steg i taget. Fatta händerna av de som går bredvid en, hjälpa varandra att fortsätta gå, fortsätta kämpa mot stormen. Glädjas åt de små, små segrarna. 

 

Leelah Alcorn - I promise you, I'll keep trying to fix society for the rest of my life.

 

Puss o Kram

Lina Lilja