Lina Lilja

Det finns nyheter och rubriker som jag väljer att kalla för "Förbjudna Rubriker". Inte för att de handlar om något förbjudet, utan helt enkelt för att det handlar om ämnen som väldigt, väldigt många gillar att läsa om - inklusive mig såklart! - ämnen som journalisterna garanterat älskar att skriva om - eftersom alla älskar att läsa om det! - men ämnen som också berör en människas privatliv och som nog oftast inte är rolig från deras sida att ha all over the press. Men, vi älskar att läsa om dem, och idag tänkte även jag kommentera några av dessa nyheter.

För det första, nästan en hel vecka efter är jag, men trots det så har blåsvädret inte lugnat ner sig för fem öre. Prinsessan Madeleine är inte längre förlovad. I know, big news! Men snälla, hon flydde till New York men lyckades inte komma undan paparazzin och pressen. Tidningarna är som galna, och luskar ut varenda liten detalj som går att luska ut, och lite till. I söndags när jag tog tåget hem från Uppsala så köpte jag en Aftonbladet för att roa mig på vägen. Fram till sida 18 så var det uppslag på uppslag allt om prinsessans f.d. förlovning, kille, killes one night stand och hennes nuvarande resa till NY.

Det känns lite som I get it! You can stop now! Visst är jag väldigt royal och så, väldigt mycket för kungahuset. Jag gillar att det är en stor grej med kungabröllop och kungahuset. Jag tycker det är coolt! Och åker man till exempelvis USA och säger att man bor i ett land som har en kung och en drottning så går de i taket för att de tycker det är så häftigt! Och det är det! Men man borde väna om också deras privatliv. Så snälla, lämna prinsessan ifred i NY och låt henne få vila upp sig så kanske hon är fit for fight igen lagom till hennes systers bröllop.
Vill ni läsa mer, gå in på Aftonbladet.se och rota bland alla miljoners artiklar de skrivit, t.ex. denna;
http://www.aftonbladet.se/brollopet/article7020041.ab


Fråga inte varför jag publicerade den dåligaste bilden jag kunde hitta, men visst är hon vacker vår prinsessa!

Vi är inte klara med "Förbjudna Rubriker", eller skvaller som alla andra kallar det..., det finns en ny, fräsch rubrik som (thank god!) inte har fått så mycket plats i media. Fick till och med leta lite på aftonbladet.se för att hitta den feta texten.

Eddie kommer ut som gay

Hörde det faktiskt på radion idag för första gången. Han och Rabih var gäster i Rix MorronZoo som jag lyssnade på, och då sa de det. Eller tja, naturligtvis så var det ju QX som fick den "exklusiva" intervjun, who else liksom? Men faktiskt, I wasn't surprised. Såg honom aldrig i Idol då jag var i USA hela årets Idol-period och det enda jag så var the final Final! Den mellan Erik och Calle. Men spela roll. Såg honom i Förkväll för någon vecka sedan då dessa två killar var gäster där. Eller tja, de är ju ett pojkband men minns inte namnet på det... (Har börjat gilla att kika på det programmet på eftermiddagarna, ganska trevligt faktiskt!)

Programledarna ställde i alla fall frågan hur vida deras civilstatus såg ut. Rabih svarade kort och gott att han var singel och Eddie att han var sambo, and that's it! De lämnade ämnet och jag bara kände på mig att han var bög. I just knew. Egentligen skiter jag i en människas läggning, men jag är jädrigt nyfiken och en människa med stort kontrollbehov, så jag sökte lite på nätet. Men nope, ingenting om någon potentiell pojkvän eller flickvän - nothing about him.

Idag har han dock kommit ut som känd person. Alla hans nära vänner och familj har vetat i många år och han har pojkvän sedan flera år tillbaka. Han säger precis som min kära Adam Lambert att han först ville bli artist, because that is who he is, och sedan dela med sig av en del av sitt privatliv. It's not who he is, it's who he loves. Just get it!
Läs artiklarna om Eddie här;
http://www.qx.se/13954/eddie-jag-har-alltid-levt-oppet
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7036992.ab

Sorry för min lilla utdragning där, två stycken upp. Det jag ville komma fram till var att nej, man kan inte se på en människa vad de har för läggning, dock talas det om en "Gaydar". Jag måste nog ha en sådan tror jag, visst slår den fel ibland, men jag har rätt alldeles för ofta för att inte äga en sådan.


Men visst är han jädrigt het! Och ja, sjunga kan han också =)

Känner att det här inlägget blev mycket flamsigare än vad jag hade tänkt från början, men nu ska jag i alla fall krypa i säng om ni ville veta. Hörs någon annan dag!

Puss o Kram
Lina Lilja

Jag läste någonstans, någon gång, att man är som mest kreativ och kommer på flest bra saker under tiden man duschar samt när man ligger i sängen precis innan man somnar. Jag vet inte hur det stämmer på er, men på mig så är det verkligen de stunderna jag kläcker flest idéer! Jag är verkligen en tänkare, och mycket fantasi har jag, men speciellt kreativ är jag inte. Hur i hela friden det här går ihop kan jag inte svara på, men så är det i alla fall.

Dock under dessa stunder så kan till och med jag emellanåt komma på något smart! Idag när jag stod i duschen så tänkte jag infrastruktur, sexköpslag, hårdare fängelsestraff etc. för att försöka komma på något vettigt som jag tycker. Då började jag tänka ett steg längre och koppla ihop saker och ting, ni vet så som man ska koppla ihop geometri och procent för att få MVG i matte ungefär.

Dagens ungdomar är ju mer sociala via internet än de egentligen är i verkligheten. Nu använder jag "de" form, men jag är ju såklart också en av dem. Kan de ha att göra med den dåliga infrastrukturen tror ni? Kan det vara faktorer som hör ihop? Om man skulle göra det enklare och billigare att resa mellan olika städer och platser i landet, tror ni då att användandet av hemsidor som t.ex. FaceBook skulle minska och folk istället skulle träffas irl och bli mer sociala utanför internet? Vad tror ni, har jag hittat en koppling är jag fel ute?



Jag har mycket mer att skriva om också, men nu är det middagsdags!

Puss o Kram
Lina Lilja

Lessen att det inte har blivit något bloggande under min helg i Uppsala, men det har varit två saker som har försvårat det lite. Dels så har det varit brist på internetuppkoppling, men framför allt också brist på tid. Det har varit fullt upp, och jag har haft så GRYMT roligt!! Jag har verkligen lärt mig massor, men det har också varit mycket inspirerande. Det var även väldigt roligt att träffa alla igen, eller alla, men endel i alla fall, som var med på Valkursen i Upplands Väsby.

Jag har fått mycket inspiration till blogginlägg också, men just nu är jag bara så trött och så fullproppad av tankar att jag inte kan urskilja dem åt och få till något bra inlägg. Istället så ska jag fortsätta att zappa på tv:n och försöka sortera tankar och intryck och återkomma med något bra inlägg.

Puss o Kram
Lina Lilja

Efter att ha skrivit detta inlägg och läst igenom det flera gånger så inser jag hur deprimerat och självmordsbenäget det låter. Ta det lugnt, jag är inte självmordsbenägen, en aning deppig kanske, men inte deprimerad. Det är helt enkelt så att jag går runt varje dag, och har gjort i veckor nu, med ett leende för att dölja den fysiska smärta som exploderar inuti mig, vad den än beror på. Så ta det lugnt, jag är bara tillfälligt less, inte dödligt less.

Well, tänkte börja med att be om ursäkt för att jag inte skrivit på ett tag, men jag vet inte om det är nödvändigt egentligen. Inget att be om ursäkt för för det första, och för det andra så har jag jädrigt bra ursäkter.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tänkte skriva något av en blandning mellan en ursäkt och en förklaring, risk för att det blir väldigt långt och krångligt. Vem jag ska förklara för är mest mig själv tror jag, behöver mest bara sätta ord på och få ur mig vad som finns inuti huvudet…

Egentligen är det jädrigt svårt att skriva ett inlägg om ett ämne som man inte vet vad det är. Men ni kanske har märkt att jag har varit mycket sjuk på senaste tiden. Jag har trott att det beror på stress, men trots att jag har dragit ner på tempot rejält så blir det inte bättre, snarare tvärtom. Visst har det funnits i bakhuvudet att det faktiskt kan vara något fysiskt fel på mig, men jag har bara slagit bort tanken.

Igår lät jag tanken komma, och gro. Många av symptomen jag har är väldigt skrämmande. Jag känner min kropp, och det är snarare ovanligare att jag inte är stressad än motsatsen, men aldrig har jag haft de symptomen jag har nu. Tanken på att det skulle vara något allvarligare skrämde mig, och jag insåg också att jag inte kan fortsätta gå på energi jag inte har. Idag ringde vi doktorn men fick inte tid förrän nästa onsdag, vilket känns jävligt surt. Även om de antagligen bara kommer att skicka hem mig och säga att allt beror på stress, och att jag kommer att få fortsätta stiga upp varje morgon, klistra på ett leende på läpparna och försöka överleva dagen, för att sedan komma hem och inse att det inte var värt det – alls, så har jag i alla fall konstaterat att det inte är något fel på mig.

Å ena sidan så vill jag mest bara ligga hemma och ruttna istället för att gå runt och försöka se glad ut med en huvudvärk som heter duga, och en känsla av att man kommer att svimma vilken sekund som helst, men vissa saker gör att man kliver upp ändå. Ett ord. Hästarna.

Jag minns tiden då jag red en gång i veckan and that was it. Det var några år sedan nu… Tisdagar var min dag, klockan 15.30. Även om jag vaknade och mådde skit på tisdagen, så klev jag upp, klistrade på ett leende, genomled dagen i skolan, bara för en timme på hästryggen. Efter det kunde jag däcka och ligga sjuk ett par dagar, men hur dåligt jag än mådde så var jag alltid frisk på tisdagar.

Samma sak var det när jag fick en medryttarponny. De dagar jag hade henne så var jag frisk, så var det bara. När jag fick egen häst så blev det svårare, hästägare är man på heltid, tyvärr kan man inte vara frisk på heltid. Jag blev hemma från hästen några gånger, vid magsjuka och hjärnskakningen till exempel, men alldeles för många gånger så klev jag upp ur sängen, klistrade på det där jävla leendet, och gick till skolan, endast för några timmar tillsammans med min bästa vän. Ibland spydde jag till och med på väg till skolan, men inte ens det stoppade mig....

Jag har blivit bra på det där med att pallra sig upp, klistra på leendet, och överleva. Alldeles för bra. Nu har jag blivit tillräckligt gammal för att inse att man inte kan hålla på så, men det hindrar mig inte från att fortsätta. På onsdagar har jag häst, och imorgon kommer jag med största sannolikhet, trots att jag verkligen inte borde, kliva upp ur sängen, klistra på ett leende, genomlida skoldagen, genomlida arbetet, för en timme på hästryggen. Trots att jag egentligen borde ligga nerbäddad hemma och ta det lugnt, försöka komma på vad som är fel.

Men det är trots allt sanningen. Det är det enda som får mig att kliva upp på morgonen för att sedan gå och lägga mig på kvällen. Det är det som får mig att trotsa huvudvärken, yrseln, minnesluckorna, magkatarren, och allt det andra. Det är hästarna.

Hästarna har genom alla år varit mina bästa vänner. Anledningen till varför jag står och går och ler. Det finns ingenting annat jag lever för. Ingenting.


Happy var min bästa vän fram tills maj 2009 då jag blev tvungen att sälja henne. Jag vet att hon har det superbra i sitt nya hem, men det gör inte saknaden mindre outhärdlig. Hur kan man sälja sin bästa vän? En fråga jag fortfarande ställer mig dagligen.

Nej, jag är inte så deprimerad som jag antagligen låter i det här inlägget. Jag ville bara förklara för er varför jag kliver upp om mornarna och sätter på det där leendet och överlever dagen. Det är för att om jag inte får den där timmen med hästen så kommer jag bara ligga och stirra upp i taket tills jag dör. Så mycket betyder det för mig.

Puss o Kram
Lina Lilja

DRA I BROMSEN - NU!
Den rubriken har en artikel i aprilnumret av Elle, den svenska varianten. Köper inte Elle jätteofta men i brist på andra tidningar så kan den slinka med, även om jag tycker att det är lite tråkigt med så få ordentliga texter, det är mer en modetidning liksom med bilder på svindyra kläder som de tycker att man ska köpa i affärer som inte ens finns i denna stad. I vilket fall så följde i alla fall aprilnumret med hem.


(Hittade ingen bild på rätt omslag, men det här är samma tjej i alla fall!)

Läser inte tidningarna jättenoga från första början, men för varje gång man lyfter upp tidningen så blir det mer och mer detaljer man lägger märke till. Den här artikeln är endast ett papper långt (fram och baksida) och innehåller inga bilder, dessutom låg den lite gömd i tidningen, och därför har jag inte hittat den tidigare. Men nu gjorde jag det, och det handlar om precis samma ämne som jag pratade om och diskuterade igår! Kortfattat så handlar det hela om en kvinna som är på väg rätt in i väggen men som lyckas panikbromsa i sista sekund. Sedan kommer tips, råd, riskfaktorer och annat smått och gott, och det är just detta som jag tycker är så intressant!

Bland annat så står det att "Dagens största riskgrupp är kvinnor mellan 30 och 45 år. Tidigare var det 40-talisterna som var de mest utsatta, nu är det unga kvinnor med barn och jobb och orimligt höga krav på sig själva. Även flickor i gymnasieåldern är överrepresenterade. Det går så långt ner som till 12-13-årsåldern."

Jag börjar fundera på mer och mer för var dag vad det är för samhälle vi lever i. Ungdomarna är pressade till max, ska utföra under, ska klara allt, det är helt enkelt inte lätt att vara ung idag! Men är det så konstigt? Man har krav på sig, både från familj, vänner, lärare och inte minst sig själv att vara bäst, man ska klara av ett hårt pluggande och privatliv, läxor upp till näsan varje dag, du har krav på dig att förändra samhället, ta hand om äldre, uppföra dig trevligt och snällt, och ingen kommer NÅGONSIN fråga om du behöver stöd och/eller hjälp!!

Nu låter det kanske som en överdramatisk bild jag försökte måla upp, och visst, jag tog i, men bara för att jag tog i så behöver det inte innebära att det är ett senario som inte är sant. Många unga idag lever såhär, och har också andra problem så som skilsmässor, energisugande vänner, avundsjuka pojk-/flickvänner, fattigdom, arbetslöshet osv. Är det egentligen konstigt att självmordsstatistiken är så hög som den är???

Tillbaka lite till ämnet nu då, ledsen om det flöt iväg lite och blev lite luddigt. Jag tänkte i alla fall också skriva vad de nämner för riskfaktorer och tecken på utmattning och utbrändhet.

Är Du i riskgruppen?
   -Säger alltid ja.
   -Gör allt själv. Kan inte delegera vare sig hemma eller på jobbet.
   -Perfektionistiskt lagd.
   -Underskattar dig själv. Tycker aldrig att du är bra nog. 
   -Kompenserar dålig självkänsla med att ställa upp för andra.

Tecken på utmattning;
   -Tappar sexlusten.
   -Sömnstörningar.
   -Trötthet.
   -Huvudet.
   -Kroppen.
   -Humöret.


Mitt tips till dig om du känner att du kör rakt mot väggen är att för det första dra i handbromsen. Börja med att i alla fall en dag lägga allt åt sidan så gott det går för att tänka över din situation och vad du kan förändra. Känns det jobbigt att säga att du mår dåligt psykiskt så skyll på huvudvärk, magont, förkylníng, kräksjuka eller vad som helst!, för att få en dag off. Boka in en tid hos någon typ av må-bra'are; terapeft, psykolog, kurator eller vad det nu kan vara, för att försöka få bukt på problemet. Försök att dra ner på vad som nu går att dra ner på och LÄR DIG ATT SÄGA NEJ!!

Men det allra viktigaste är trots allt;
Don't keep it a secret.
Det spelar ingen roll om du berättar för hela världen, för några nära vänner, eller endast för någon med tystnadsplikt, men håll det inte inom dig! Sakerna kommer bara att äta upp dig innifrån och det tjänar ingen på. Få ur dig det och bara det kommer att göra allting lättare att hantera!

Ta väl hand om er vänner och var rädd om er! Nu är det dags för mig att sova.

Puss o Kram
Lina Lilja