Lina Lilja

Det har varit en jobbig, jobbig vecka. Alldeles många hejdån har fått sägas, och tårarna har runnit längs med mina kinder hela veckan. I lördags var det dags för första farvälet, och sen har det fortsatt. I tisdags gick vi från att vara tre till att bli två, och då brast det fullständigt för oss alla. USCH vilken jobbig vecka! Nu sitter jag i alla fall, efter mycket om och men, på ett hotellrum i San Diego och väntar på att mamma och syrran ska kliva in genom dörren. Det ska verkligen bli superroligt att se dem igen, men samtidigt känns det mest bara tomt just nu. Intressant hur nära man kan komma människor på bara några månader, och hur mycket man kan komma att sakna dem efter bara ett par dagar ifrån varandra. 

 

 

Jag pratar ofta om en intervju jag en gång såg på Skavlan, med en mycket intressant kvinna, men varje gång jag pratar om henne tillägger jag också att jag inte kan minnas vad hon heter. När jag återigen tog upp intervjun med några kompisar idag kände jag att det var dags att leta upp den där Youtube videon med henne. Efter lite googlande hittade jag namnet: Irshad Manji. Och nu har jag suttit och tittat på intervjun med henne om och om igen. Jag gillar minutrarna 2:30-6:30 extra mycket, och jag vill verkligen att ni tittar och tar med er hennes ord. Jävla coola kvinna alltså - hennes självkänsla, fearlessness och passion är vad jag dagligen arbetar för att en dag uppnå!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

I natt strax före fyra vaknade jag upp i världens ångest attack. Jag hade drömt att jag stog vid automaten och skulle ta ut pengar, men bankkortet var tomt så jag blev nekad gång på gång. Igår tackade jag definitivt ja till ett nytt boende från första februari, där jag vet jag kommer trivas superbra, men det är också svindyrt. Väldigt mycket dyrare än vad jag egentligen har råd med, och nu hade jag alltså vaknat upp mitt i natten och visste inte vart jag skulle ta vägen. Var fan har mitt förnuft tagit vägen egentligen?!

 

 

Mitt hjärta hade valt, och nu sa hjärnan och förnuftet ifrån. "Du är dum, korkad, EN IDIOT! Hur fan ska du klara det här?!" Siffror började rulla i huvudet, jag räknade på vad jag kommer få från CSN, hur mycket skolan kostar, och så vidare. Pulsen låg på max och jag var 100% redo att checka ut från livet. Helt plötsligt var det som om det kom en uppenbarelse från ingenstans, och helt plötsligt hade jag liksom svaret på allt. Hjärtat hade valt, och nu är det dags för hjärnan att lösa situationen. Jag insåg helt enkelt hur hela relationen mellan hjärtat och hjärnan var menat att se ut. Hjärtat ska leda vägen, som en ansvarslös liten unge som springer omkring utan att tänka på alla konsekvenser, och hjärnan är till för att städa upp allt runt omkring, som en förälder som barnsäkrar, plockar upp skärvor, och blåser på skrapsåren. Jag kunde känna hur hjärtat och hjärnan liksom kom överrens, skakade hand, och sa att "Vi löser det här, tillsammans. Det här äventyret som kallas livet."

 

 

 

Så precis när jag fått pulsen att gå ner kommer nästa ångest attack. Till helgen åker en av mina vänner här borta hem för gott, och nästa vecka åker de andra ur vårat järngäng hem över jul, varav en av dem vet inte om hon kommer tillbaka nästa termin. Om inte annat så åker alla de andra hem till sommaren och endast jag (eventuellt) och en tjej till ur vårat gäng kommer tillbaka för ytterligare ett år. Helt plötsligt kände jag mig fruktansvärt olycklig och ensam. Det här var ju vårat äventyr - tillsammans! Det har varit vi sedan augusti, och vi har vuxit starkare för var dag som gått. Hur fan ska jag klara mig utan dem?

 

 

 

Pulsen gick i rasande fart, och jag är helt säker på att jag hade klarat ett maraton med arenalinet som pumpade där och då, mitt i den mörka natten. Så kände jag de knottriga bokstäverna på ryggen. Just remember you are not alone, in the Aftermath. Människor kommer och går i livet, och jag kom hit utan att känna en enda av dessa underbara personer. Jag vet att vi kommer vara vänner för livet, även om vi befinner oss utspridda över jordklotet. Jag känner massor av andra fina människor här i Santa Barbara, varav flera är amerikanare som inte kommer försvinna i första taget. Även om jag älskar dessa människor med hela min själ så kommer jag att lära känna ännu fler underbara människor allt eftersom tiden går. Jag kommer aldrig att lämnas ensam. 

 

 

Andningen lugnade ner sig, pulsen slog långsammare. Då slog framtidsångesten till. Återigen kände jag hur hjärtat rusade och adrenalinet pumpade. Vad vill jag? Vart ska jag? Gör jag rätt som slänger ut hunratusentals kronor, som inte ens är mina, på en utbildning jag inte vet om jag vill ha? Hjärnan sa att det här är frågor hjärtat ska svara på. Och hjärtat sa: "Lina, just nu i livet är du precis där du borde vara. Det är allt du behöver veta." För sista gången kände jag hur jag började ta långsamma, djupa andetag. Jag log för mig själv och tänkte att jag borde passa på att fixa världsfred medan jag ändå höll på. Sedan somnade jag och sov djupt resten av natten.

 

 

När jag vaknade några timmar senare kändes det som om någon slagit ut mig totalt. Helt ärligt kändes det som att jag just hade sprungit det där maratonloppet - inte sovit närmare 12 timmar. Samtidigt kunde jag andas lugnt och normalt, för på cirkus två timmar den där natten hade jag mer eller mindre löst mitt livs alla problem. Så idag har jag spenderat massa timmar på att söka stipendier och on-campus jobb. Jag har också känt mig lite ensam och ledsen emellanåt, och kanske lite stressad. Dessa stunder har jag velat stänga dörren till alla mina känslor, men den dörren är och förblir öppen. Livet kanske inte är så lätt, men jag känner ett stort förtroende för att det kommer lösa sig en dag och att allt kommer vara värt det. Tills dess ska jag låta hjärtat leda vägen. 

 

 

Puss o Kram
Lina Lilja

Jag är så glad över min Ung Cancer-väska, så att jag när som helst kan titta ner och läsa att det är okej att känna. Jag behöver liksom bli påmind om det lite då och då, att jag borde låta känslorna vara där istället för att försöka besegra dem. För vi vet redan alla vem det är som vinner i slutändan oavsett vad. 

 

 

Så här om dagen lät jag liksom muren falla lite, och jag släppte in känslorna lite på livet. Helt plötsligt kände jag mer än jag någonsin trott jag kunde känna, och jag kände känslor som var totalt främmande för mig. Och släpper man sedan in en vän på livet, yttrar orden högt, då blir det lite mera verkligt och plötsligt så anfaller känslorna en ännu mer. Man kan inte låta bli att känna sig lite patetisk, eller ganska så mycket patetisk, men det gör inte smärtan mildare eller känslorna mindre närvarande.

 

 

Nog för att det kanske gått jättemånga år, och nog för att det aldrig hade funkat, och nog för att this is ment to be. Det ändrar inte faktumet att hon nu sitter med en ring på fingret medan jag själv kramar kudden varje kväll. Sen lyssnar man på den låten och verkligheten slår till en med en käftsmäll. Man ångrar inte det man gjorde, man ångrar bara det man aldrig gjorde - läxan jag nu har lärt mig den hårda vägen. Och jag kommer för evigt få dras med what if? 

 

 

Det är intressant hur man alltid inser vad man verkligen vill när det redan är försent. Intressant, och sorgligt. Oh well, that's life. Ibland får man helt enkelt andas och inse att det inte går att förklara allt i livet. Känslor, händelser och tankar som bara finns, och som måste tillåtas att finnas. Ibland får man helt enkelt tillåta det att göra lite ont, och känna förtroende för att det kommer en morgondag, att solen återigen går upp, och att smärtan ersätts med lycka. Ibland får man helt enkelt släppa taget och gå vidare, hur omöjligt det än känns.

 

 

Jag har insett att mitt bloggande på senaste tiden skrämmer min omgivning. Så illa är det inte, egentligen, jag lovar. Helt ärligt har jag det ganska bra, eller väldigt bra. Men liksom att efter regn så kommer solsken, så kommer det även regn efter solsken. Ibland är livet lite jobbigare än andra stunder, så är det bara och så måste det tillåtas vara. Förändring och utveckling är jobbigt, men det är också från de tuffa stunderna som man utvecklas som mest. 

 

 

Många pratar om året 2012 som förändringarnas år, och jag kan inte annat än hålla med. Många saker har nått sitt slut, men minst lika många har tagit sin början. Man måste avsluta ett kapitel innan ett nytt kan påbörjas. För min egen del vet jag inte hur jag skulle sammanfatta året som (snart) gått, helt enkelt för att det har hänt så jävla mycket, samtidigt som jag inte har speciellt mycket roligt att rapportera. Förändring, utveckling och förbättring är kanske 2012s ledord.

 

 

Dessutom, när livet blir lite jobbigt så gillar jag att träna. Gå till gymmet och bara köra skiten ur allt och alla. Men eftersom jag är nytatuerad får jag inte träna, och jag har nu liksom förlorat mitt utlopp för känslor, vilket resulterar i att jag blir extra påfrestande på mina vänner.

 

 

Som jag sagt tidigare: förändring och utveckling är jobbigt och påfrestande. Steg ett till att lösa ett problem är att identifiera problemet, men när man har gjort det innebär inte det att man vet hur problemet ska lösas. Någonstans där är jag just nu, och med tanke på att jag har ett icke-existerande tålamod sitter jag nu och hoppar upp och ner och vill att någon ska tala om för mig i vilken riktning jag ska gå och vad jag ska göra för att ta mig härifrån.

 

 

En kompis till mig sa en gång att fixa ett problem i livet är lite som att städa en garderob. Först river man ut alla kläderna och lägger dem i en stor hög på golvet. Därefter sorterar man dem, viker dem fint, och lägger tillbaka dem i garderoben. Man måste liksom stöka till lite mer innan man kan få det rent och fint. Jag vet att hon har rätt, men när man sitter där med kläder i en enda röra över hela golvet är det svårt att föreställa sig den där rena, välsorterade garderoben. 

 

 

På något sätt har jag ändå kommit så pass långt att jag identifierat att jag sitter i en klädhög på golvet, och jag har också insett att jag inte kan gå igenom livet blundandes utan det är dags att börja sortera de där kläderna och städa garderoben. Det är en läskig och skrämmande tanke, men om jag tidigare tittade ner på min Ung Cancer-väska är det nu dags att se mig själv i spegeln.

 

 

Hur ensam man än känner sig när man står där och viker kläderna så kommer det alltid en morgondag. Och man är aldrig så ensam som man känner sig. Aldrig. Till och med när man känner sig som allra ensammast, och när man tycker att man känner något som någon annan aldrig känt förut, så finns det liksom alltid en låt, eller ett tumblr-citat, som passar in på livet. Det finns alltid någon annan som har gått igenom, eller går igenom, det man själv går igenom just nu. Man är inte så jävla orginell som man ibland tror sig vara. Och oavsett vad som händer så finns det alltid någon att göra en sällskap på andra sidan. 

 

 

Det är dags för mig att öppna ögonen och ta tag i den där jävla klädhögen. Det känns jobbigt, ensamt och tufft, men resultatet efteråt kommer att vara så värt det. Jag har ett helt gäng vänner runt omkring mig som med deras ändlösa kärlek kommer stötta mig every step of the way, det vet jag. Förändring och utveckling är jobbigt och tufft, men den lättaste vägen är inte alltid den bästa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Puss o Kram

Lina Lilja

När Julia och Cimon var och föreläste för oss i maj pratade Julia om den mentala "sparar-knappen" man har. Man trycker på den när man vill minnas någonting, en stund i livet, för alltid. Igår var ett sånt där moment när jag använde mig av sparar-knappen.

 

Gårdagen var egentligen ganska mycket skit. Fruktansvärt mycket skit. Men sen blev det bowling och massor av skratt med ett gäng underbara människor. Och lite senare tårar och rödvin. Och tillslut somnade jag i famnen på två fina, fina människor, omringad av så mycket kärlek, med Skinny Love på repeat. Och när jag låg där insåg jag att det här, det här är det jag vill minnas om 70 år när jag sitter där på ålderdomshemmet. Så jag klickade på sparar-knappen, och jag vet att jag för alltid kommer att minnas den där natten. 

 

 

För egentligen, vad är det jag kommer att minnas om 70 år, och berätta för mina barnbarn? Är det alla timmar jag spenderade med att plugga, är det timmarna av oro inför framtiden, eller är det stunderna av så oerhört mycket kärlek tillsammans med människorna man älskar? Jag har inte varit hemma sen igår morse, har inte borstat tänderna sen dess heller, eller håret för den delen, och jag har bott i samma kläder i 32 timmar i sträck och... Ja, jag känner mig allmänt superäcklig helt enkelt - men vem fan bryr sig?!

 

 

All den rädsla och oro man lever med dagligen, herregud... När man är omringad av så fina människor och så mycket kärlek har man absolut ingenting att oroa sig för egentligen, men ibland kan det vara bra med en påminnelse om hur mycket man faktiskt är älskad. Från och med idag har jag det som en påminnelse som jag bär med mig dagligen, och jag behöver bara titta mig själv i spegeln varje gång jag tvivlar. 

 

Ja, vad skulle man göra?

 

 

Tack Cimon för tipset!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Första december innebär World Aids Day. Idag känns det extra uppmärksammat i Sverige tack vare Jonas Gardell, vilket jag verkligen tycker är på tiden. Idag minns vi den generationen som gick förlorad innan bromsmedicinerna, och alla de miljoner som fortfarande dör årligen i sjukdomen. Idag tittar vi framåt mot en mer utbildad ungdom, och bättre mediciner. Gör vad ni kan idag, vänner. Skänk pengar, sprid information, lär er mer. Och inte minst: Använd kondom. 

Puss o Kram

Lina Lilja

Ni anar inte hur många gånger jag loggar in på blogg.se och sätter mig för att skriva ett inlägg, men pappret bara fortsätter vara vitt. Jag är ledsen över att jag inte uppdaterar oftare, jag försöker verkligen men jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Det händer så sjukt mycket här borta just nu, samtidigt som slutproven hopar sig, och jag vet helt enkelt inte vad jag tycker, känner, eller ska ta vägen! Helst av allt hade jag velat krypa ihop i en boll på marken och börjat störtgrina - av lycka, sorg eller ren och skär ilska. Vilket av dem vet jag inte riktigt än. 

 

Jag har haft en ganska bra dag. Fieldtrip till Museum of Tolerance i LA. Även om jag var ganska besviken på muséet så hade jag en bra dag. Bilen dit och hem var fylld av härliga människor och vi hade verkligen superkul. Jag kom hem helt utmattad, men av olika anledningar tog jag trots allt cykeln down town och planerade mig i sällskap med wifi, samt en massa socker- och kaloribomber, på Starbucks. Jag är alldeles för trött för att plugga, men har läst lite nyheter, sett senaste avnsnittet av Glee, och bara allmänt klickat mig omkring på nätet. Men nu är jag verkligen redo att åka hem till sängen - så det kommer att bli min nästa anhalt. 

 

Så, som sagt, det händer mycket just nu, framför allt rent känslomässigt. Om två veckor är skolan slut i alla fall, och jag kommer få chansen att catcha upp med livet lite - och ha lite semester tillsammans med mamma och syrran. Oerhört välbehövligt. Jag trivs bra här i Santa Barbara, och utvecklas varje dag. Till skillnad från många av mina kompisar känner jag mig inte alls redo att åka hem - men ibland vill jag inget hellre. Utveckling är både jobbigt och utmattande, och ibland pallar man helt enkelt inte mer. Dessa stunder får man sätta sig ner, tänka på varför man åkte hit från första början, sätta sig och skratta lite med sina vänner - och sen gå vidare. Vakna upp nästa morgon och tänka att den här dagen kommer bli lite bättre än den förra.

 

Som ni hör, det är en hel känslostorm här borta, och jag skulle kunna skriva en hel bok om det. Men jag tror det räcker nu - ni har fått er uppdatering, och jag har fått skriva av mig. Nu ska jag lyssna på lite mera Bieber, välkomna december 2012, och se till att få en god natts sömn. Vi hörs vänner<3

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja