Renées Rubriker
Igår var det så äntligen dags för premiären av Renées Rubriker - ett program jag sett mycket fram emot under en lång tid. Premiäravsnittet behandlade temat kärlek - och tre olika versioner av den, alla mer eller mindre kontroversiella. Först handlade det om högerkristna i USA där döttrarna skriver avtal tillsammans med sina fäder och lovar att de ska spara sin oskuld till äktenskapet. Sen handlade det om Anja Pärson och Filippa Rådin, samt ett kärlekspar i USA som träffats när mannen var 13 och elev till den då 34-åriga kvinnan. Idag, 17 år senare är de gifta med två barn.
Anja och Filippa finns det väl egentligen inte så mycket att säga om. De har blivit ett omtyckt par i Sverige och deras kärlek är den minst kontroversiella av de som presenterades i gårdagens avsnitt. Däremot måste jag säga att jag bara tycker mer och mer om dem för varje gång jag ser dem och hör dem prata, de är fantastiska att sätta ord på saker! Och så ser de så lyckliga ut tillsammans! Åh vad jag tycker om dem.
Renée är en fantastisk programledare och passar perfekt i program där känsliga ämnen behandlas. Hon är perfekt på att hantera sånt och ställa känsliga frågor på ett sätt som gör att man litar på och får förtroende för henne. Därför tycker jag det är synd att inslaget om högerkristna var så opersonligt och att hon inte intervjuade någon specifik på ett mer ingående sätt. Just detta, ett löfte om att vara oskuld till äktenskapet baserat på religion, är så himla kontroversiellt i Sverige så de hade varit roligt och nyttigt om de grävde lite djupare i ämnet tycker jag. Själv tycker jag att det är upp till var och en, och på något sätt är det lite fint att spara sig till äktenskapet, ha en cermoni och göra det till en far-dotter grej, samt att man går ihop flera unga tjejer och gör det tillsammans. Tjejerna är tillräckligt gamla för att ta beslutet, och det här är något som är relativt vanligt i framför allt delar av USA. I min värld är det här inget konstigt alls.
Så till det sista ämnet i gårdagens program, och det som antagligen är allra mest kontroversiellt i hela världen - den 34-åriga läraren som blev tillsammans med sin 13-åriga elev. Själva åldersskillnaden i sig - 20 år - är väl inte en jättestor grej. Finns många par där åldersskillnaden är ännu större, enda skillnaden är att då är båda 18 år fyllda och ses som vuxna. Det faktum att en som är 34 har en sexuell relation med någon som är 13 är såklart uppseendeväckande, inte minst eftersom att 13-åringen dessutom var i en beroendeställning. Samtidigt har jag svårt för det faktum att man skickar folk i fängelse när det uppenbarligen är så att båda vill vara i den här relationen - att de fortfarande är tillsammans 17 år senare är väl proof enough? Rent generellt så måste ju någon ha varit utsatt för ett brott för att någon ska kunna dömas, och jag har svårt att se att Vili skulle påstå att Mary utsatt honom för ett brott. Däremot tycker staten, myndigheter och samhället det - därför dömdes hon. Är det verkligen upp till oss att döma hurvida en sexuell kärleksrelation där båda samtycker är okej eller inte? Jag anser inte det. All typ av kärlek och relationer där alla inblandade samtycker ska vara okej, därför tycker jag också att lagen om att man blir byxmyndig vid 15 bör ses över.
Vad tycker ni?
Puss o Kram
Lina Lilja
And suddenly it all makes sense...
Berättade ju om hur jag här om dagen tog en trans*-diskussion i en högstadieklass jag jobbade i. Jag är väldigt noga med att försöka att aldrig köna mina elever, eller dela in dem i grupper baserat på kön. Ibland känner jag mig töntig när jag står där och stakar mig och försöker hitta alternativa formuleringar - jag menar, jag är uppväxt med "Hörrni tjejer längst bak!" eller "Alla killar ställer sig här", såklart att det känns naturligt för mig att använda de orden också! Bara för att jag är stenhård med mina principer innebär det inte att det alltid känns självklart och oproblematiskt, det ska jag vara ärlig med. Jag möter trots hundratals olika elever i veckan och de allra flesta av dem utstrålar att de identifierar sig med sitt biologiska kön.
Så idag mötte jag en elev som ville bli kallad ett annat namn än det som stod i klasslistan - ett namn för det motsatta könet än det hen hade i klasslistan. Plötsligt did it all make sense. Plötsligt så kändes det så självklart med alla mina principer och mina sökanden efter omformuleringar som så ofta känns tillgjorda och töntiga. They're not. För once in awhile kommer man att möta de människor som lever på dessa omformuleringar och principer. Ibland bokstavligen. Och det absolut bästa med det hela är att det inte ens kändes konstigt. Det kändes inte ett dugg konstigt att ha en trans* elev, eftersom jag inte behövde ändra mitt sätt att prata eller uttrycka mig - jag använder (näst intill) alltid ett könsneutralt språk utan att göra skillnad på killar och tjejer. Jag bara fortsatte som vanligt, behövde inte tänka mig för mer än vanligt, utan körde bara på lektionen precis som jag tänkt. Det innebär alltså att whatever I'm doing it's working. Jag har ett klassrum med en välkomnande atmosfär oavsett elevernas identitet. Jag har en teaching-style som gör att jag kan byta ut eleverna hur som helst utan att ändra mitt sätt att prata. I den mån det går har jag ett klassrum som passar alla. Jag önskar att betydligt mer personal inom skolan hade det sättet att tänka på. Be careful with what you say 'cause you never know who may be listening.
Puss o Kram
Lina Lilja
Kampen goes on
För ett år sedan satt jag i Kalifornien och sa att "nästa år, då ska jag vara på plats!", i december köpte jag en biljett till mig själv i julklapp - och igår var det så äntligen dags. Dags att få uppleva mitt livs första QX Gaygala live på plats på Cirkus. Och det var magiskt - från början till slut. En helt annan grej än Stockholm Pride som jag mest bara tycker är ett antiklimax varje år. Jag anlände till Cirkus en stund efter åtta, och innan jag ens intagit min plats tyckte jag att biljetten var värd priset. Aldrig har jag sett så många coola människor på en och samma plats förut! (Eller kändisar heller för den delen...).
Showen drog igång, och bortsett från lite teknikstrul (först pajade två av de fyra vajrar en kamera rullade på över publiken - sjukt läskigt så här i efterhand när man tänker på vad som hade kunnat hända om de andra två vajrarna också gått av! - och sen la LED-skärmen på scenen av...) så var det en fantastisk show från början till slut. Väldigt många nakna män, inte lika mycket ögongodis för tjejerna - men det är väl så det brukar vara tyvärr (bögarnas fel, bögarnas show, bögarnas allt...), bra artister och framträdanden, och en magisk stämning. Tårar och skratt avlöste varandra, och aldrig har jag applåderat så mycket och givit så många stående ovationer på en kväll! Kvällens mest självklara var Årets Hetero Emma G-T, kvällens bästa tacktal var definitivt Årets TV-personlighet Ana Gina Dirawi, och kvällens mest oväntade var Pussy Riot som dök upp och delade ut pris till Årets Homo/Bi/Trans.
Sån här bra plats hade jag ordnat till mig själv!
Något annat som hände denna kväll var att jag såg ett instagram-inlägg gjort av Danny just som jag satt och väntade på att showen skulle dra igång. Här ser ni en skärmdump av inlägget:
Jag tyckte inte alls det var ett roligt skämt, utan tog väldigt illa vid mig. Att detta hände just som jag satt i min lilla Cirkus-bubbla, spänd av förväntan, gjorde att jag reagerade extra kraftigt vilket resulterade i en väldigt arg kommentar under bilden Danny la upp, samt att jag själv publicerade en skärmdump av hans inlägg med en, om möjligt, ännu bitskare kommentar till. Anledningarna till att jag reagerade så starkt är många, men främst så tyckte jag att hans kommentar förnekade lesbisk kärlek och att han lät precis som en av de där männen som, förblindad av porren, undrar om de får följa med de lesbiska paret hem till sängkammaren. Just som jag klev ut från Cirkus fick jag svar från Danny, och vid det här laget var han minst lika arg som mig. Dock hade jag nu fått en chans att lugna ner mig lite, och inte minst hade jag upplevt stämningen som var inne på Cirkus - fått lite kärlek från familjen. Jag skrev en låååååång kommentar till Danny, och ett par till som liksom han tyckte det var konstigt att jag tagit så illa vid mig, denna gång med ett helt annat tonläge.
Åsikter kan man ha olika, och tjafsa så mycket man vill om, men ingen kan berätta för dig vad du känner eller ska känna. Så utifrån detta förklarade jag lugnt och sansat varför jag tagit så illa vid mig, hur jag uppfattade kommentaren, och jag påpekade också att jag inte var arg - för det var jag inte. Mest bara stött och ledsen. Här lyckades jag och Danny förstå varandra - han lyckades förstå varifrån jag kommer och varför jag tog illa vid mig, och jag förstår mycket väl att han inte menade något illa. Att jag tillslut kunde gå och lägga mig med vetskapen om att vi nått varandra var viktigt - det var trots allt oss det handlade om i grund och botten. Sen lever fortfarande kommentarsfälten loppan på instagram, där Dannys följare turas om att hylla mig och tycka jag är en PK, känslig bakåtsträvare. Här väljer jag mina fighter, de som verkligen är intresserade av att förstå och är beredda att hålla en god ton - dem kommer jag alltid vara beredd att besvara och förklara för. Personangrepp skiter jag dock i - oavsett om de är menade mot mig eller någon annan - vill personen inte lyssna kommer jag inte att slösa min tid med att förklara. Och jag skrattar gått åt de som tycker jag är PK, med tanke på att jag är typ den mest icke-PK människa som existerar. Titta på TV4 på lördag 21:30 så ser ni några av de skämt jag skrattade gott åt igår - lååååååångt ifrån PK!
Med alla dessa intryck i huvudet gick jag och la mig vid två, sov i fyra timmar innan jag klev upp vid sex och begav mig till jobbet. Dagen spenderades i en högstadieklass i en väldigt vit stockholmsförort. Tydligen hade nattens händelser förändrat mig lite, för plötsligt var jag beredd att ta fighten. Istället för att tyst sucka inom mig, och tänka "det här är fel", bestämde jag mig för att ta diskussionen. Det hela grundade sig i att jag vägrade dela in klassen i tjejer vs. killar. Jag satt i säkert 30 sekunder och funderade på om jag verkligen ville ge mig in i den här diskussionen - men till slut gjorde jag det. Den blev tuff, motståndet var inte lätt, men tillslut nådde jag ett någorlunda resultat i alla fall. Eller ska jag vara ärlig vet jag inte, trans*-frågor är svåra att driva (inte minst efter en 4-timmars natt) eftersom jag själv inte riktigt vet vad det är som betyder något eller inte, var man borde lägga ner energin (insåg att jag verkligen måste införskaffa fler trans* vänner). Tillslut kom vi i alla fall överrens om att dela in klassen i långhåriga vs. korthåriga - vilket i verkligheten inte gjorde någon skillnad alls då alla elever med biologiskt kvinnligt kön hade långt hår och tvärtom. Men jag vill ändå tro att ordvalen var viktiga. Kanske. Om inte annat så tog jag i alla fall debatten istället för att vara tyst - jag orkade säga ifrån.
Efter det senaste dygnet, och den stora sömnbristen jag lider av, är jag oerhört trött by now, så ikväll blir det en tidig kväll och imorgon är det återigen jobb. Och imorgon fortsätter kampen någon annanstans, med någon annan. För den tar aldrig slut. It's a never ending story. Tyvärr.
Puss o Kram
Lina Lilja
