Lina Lilja

Hade ett väldigt bra möte imorse, som var klart vid halv elva ungefär. Inget uppdrag hade kommit in, och jag tänkte att det var nog bäst att Mio skulle få vara kvar på dagis ett tag och leka av sig, så jag satte mig på tunnelbanan in till stan istället. Efter att ha strosat runt ett tag gick jag för tredje gången förbi SF Sergel och kände popcornlukten, och det bara sprätte i kroppen. Vet ni Gävlebor? Här i Stockholm går det biofilmer hela dagen! Inte bara kvällstid! Tillslut kunde jag inte hålla mig längre, utan ursäktade mig med att "Jag gjort väldigt bra ifrån mig på mötet imorse", "Ändå var ledig, kunde lika gärna njuta av det", och "Det var väldigt länge sen jag unnade mig någonting" - och sen gick jag och köpte mig en 105 kronor dyr biljett till filmen Familjetrippen. De var de bäst spenderade pengarna IN MY LIFE!! En grymt bra film som lät mig få semester från livet ett par timmar, och gav mig ett gott skratt. Kände mig oerhört upplyft och redo att ta mig an livets utmaningar när jag kom därifrån. Se den!!!

 

 

Nu ska jag väcka lilla Mio som ligger och sover i mitt knä, så ska vi iväg på sista lektionen av höstens vardagslydnadskurs. Höres!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Onsdag? Say what?! Den här veckan är så galet konstig, fattar verkligen inte att vi redan är halvvägs igenom den! Det verkar inte bli något jobb för mig idag heller, ska på ett möte på förmiddagen och ingen har hittills hört av sig för att fråga om jag vill jobba i eftermiddag. Håll tummarna för att jag kan få in lite timmar torsdag och fredag i alla fall!! Om denna vecka är så här ledig blir jag lite orolig inför nästa vecka när det är höstlov... Får hoppas att det är några dagis och fritids som behöver hjälp!

 

 

Som sagt så är det ett möte som gäller för mig nu på förmiddagen. Berättar mer om det senare beroende lite på hur det går och vad som sägs. Det innebär i alla fall att Mio får vara på dagis nån timme idag, vilket jag tror han sett väldigt mycket fram emot! Blir det inget jobb, som det inte verkar, så blir det nog hem och käka lunch, en promenad med Mio, och sen ikväll är det sista lektionen i vardagslydnad! Supertråkigt att det tar slut nu, vi är ju långt ifrån färdiglärda! Men men, förhoppningsvis får vi till en fortsättningskurs i vår. 

 

 

Nu ska jag sätta fart och byta om. Hörs senare!

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Så när det stod klart att jag inte skulle få jobba idag var det dags att göra något av dagen. Hängde kvar lite framför datorn/tvn och lät Mio sova ut, men vid halv nio kände jag att det var nog så då drog jag upp honom och så stack vi ut i ösregnet. En långpromenad i skogen senare var jag på betydligt bättre humör och kände att det var precis det här jag och Mio behövde idag - lite kvalitetstid :) Så efter promenaden kom vi tillbaka lite kyliga och blöta, så jag slog mig ner i fåtöljen och Mio kände att en tupplur var på sin plats. Snart tänkte jag fixa lite lunch åt oss båda, och därefter ta oss in till stan och hundfik. Behöver komma hemifrån lite, Mio behöver få umgås lite med andra hundar, och jag behöver jobba lite - något jag gör betydligt bättre när jag inte sitter hemma. Det är som det är, nu får vi göra det bästa av den här dagen!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

För första gången sen jag började som lärarvikarie verkar det som att jag blir utan uppdrag idag, en dag jag kryssat i att jag gärna jobbar. Ingen som vill ha lärarvikarier idag? Känns lite deppigt, inte minst med tanke på att jag precis varit inne och betalat månadens räkningar och känner mig fattigare än fattigast... Får se nu vad jag tar mig till idag. Börjar nog med en långpromis med Mio, sen kanske vi åker in till stan en sväng - eller om jag lämnar honom en stund på dagis så han får leka av sig. Vi får se.

 

Först ska jag deppa lite bara. Hörs senare.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Har spenderat helgen hos mamma i Gävle - hängt på biblioteket, somnat på soffan och käkat god mat. Tog ledigt idag också så jag kunde stanna en natt extra, men snart ska jag och Mio bege oss av hemåt. Ikväll blir det ett jättespännande event med Fryshuset och en massa entreprenörer, och sen imorgon är det dags att börja jobba och tjäna pengar igen. Ett längre inlägg kommer när jag orkar...

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

I grund och botten är jag nog en ganska ångestfylld person. Det är pengaångest, framtidsångest och söndagsångest. Samtidigt har jag blivit väldigt bra på att hantera min ångest, kanalisera ut den emellanåt, acceptera den, och acceptera livet. Arbeta med den, och runt den. Låta den bli en drivkraft. I perioder är ångesten mer påtaglig - då ser jag helt enkelt till att försöka hålla mig upptagen. Inte tänka. Senaste månaden eller två har nog varit väldigt mycket så, och vissa dagar har varit värre än andra. Det finns oerhört ljusa stunder - men så finns det även väldigt dystra dagar. Jag försöker sysselsätta mig med att fylla mina dagar med de där sakerna som gör mitt liv lite ljusare, och tänka att resten löser sig.

 

 

I våras mådde jag så jävla bra. Jag levde och var nöjd. Tränade, älskade, skrattade och grät. Mådde i grund och botten bra - både på utsidan och insidan, fysiskt och psykist. När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv känns den overklig, och det är galet att det var så nyligen. Samtidigt känns det så sorgligt att jag lämnade den. Varför inte bara stanna där? I situationen? Tyvärr går ju inte det. Livet rullar på, människor går vidare - så även jag. Och här är jag nu. I en lägenhet i Hässelby, har inte varit på ett gym sedan i somras, inte haft ett par löparkläder på mig sedan Midnattsloppet i august, åt precis en "middag" bestående av några riskakor, lite frukt och en kopp Oboy (notera lunchen som bestod av en kopp te och en chokladboll). Och i sängen ligger min stora kärlek och sover. Han som sedan slutet på augusti styr mitt liv med järnhand. Han som jag älskar över allt annat och inte fattar hur jag skulle kunna leva utan. Han som hindrar mig från att packa min väska och ge mig ut i världen. 

 

 

Jag ångrar verkligen inte att jag köpte Mio, inte det minsta. Jag älskar honom över allt annat, och det är nog bara bra att han håller mig hemma så jag inte längre kan fly när jag tycker saker är jobbiga utan måste stanna och ta tag i allt. Och jag ångrar inte att jag flyttade till Stockholm. Jag älskar staden och det är fantastiskt att det jag drömt om i så många år äntligen gått i uppfyllelse - nu bor jag ju här! Visserligen inte i innerstaden, men någonstans måste man ju börja - right?

 

 

Igår hade jag en riktigt bra dag. Syrran och morsan var och hälsade på, vi spenderade förmiddagen på stan, shoppade lite för mammas pengar, kändis-spotade Alexander Skarsgård och sen gick vi och mötte upp min kära faster på favorit hundcafét. På kvällen var det sen dags för mig och mamma att bege oss till Globen, min födelsedagspresent till henne var nämligen att vi skulle gå och se Peter Jöbacks I Love Musicals tillsammans! Vi har både velat se honom live i flera år, men det har liksom aldrig blivit av, så nu äntligen var det dags! 

 

 

Musikaler handlar ofta om drömmar. Att våga drömma. Att våga följa sitt hjärta. Att gå sin egen väg. Vara sig själv. Revansch. Så när jag satt där och hörde alla dessa låtar från en massa olika musikaler kom alla dessa tankar fram, de jag skrivit om ovan. Alla tänk om som man inte borde tänka. Jag satt och funderade på hur annorlunda mitt liv hade kunnat sett ut om jag valt annorlunda. Bättre eller sämre? Who knows. Även fast jag haft en väldigt bra dag så kom liksom ångesten krypande där i mörkret, blev mer och mer påtaglig. Men det jag gillar med event sådär är att jag alltid lämnar lokalen på topp. Det är som min drog det där med shower, musikaler, teatrar och föreställningar - och när jag lämnar ser jag världen så klar som jag aldrig sett den förut. Denna gången blev det en ännu högre topp än så.

 

 

För det första höll Peter fantastiska monologer mellan låtarna. Han pratade om hopp. Om drömmar. Om att vara annorlunda. Han var så oerhört inspirerande och fantastisk - ännu mer så än jag någonsin föreställt mig honom. Förstå att få sitta ner med honom över en kopp te, få höra hans berättelser om livet, få höra hur han har arbetat med ångesten och vad som tagit honom till sina livs drömmar. 

 

Dessutom var stämningen inne på arenan helt magisk. Så fylld av kärlek. Och låtarna han sjöng, framför allt hans två solonummer han körde som extranummer, var helt jävla amazing. Först Guldet blev till sand som jag alltid haft en oerhört speciell relation till. Jag har aldrig sett musikalen, och jag vet inte om jag någonsin riktigt förstått låten heller, men den har alltid funnits i mitt hjärta liksom. Från första gången jag hörde den, och då kan jag inte alls ha varit speciellt gammal. När han sjöng den kom tårarna. Sedan toppade han det hela med en nyskriven låt till musikalen Livet är en schlager skriven av Jonas Gardell som sätts upp hösten 2014. Ni får lyssna själva så tror jag ni förstår. 

 

 

Gissa vem som ska gå och se den musikalen, med bland andra Peter Jöback och Helen Sjöholm, nästa höst? Gardell har skrivit många fantastiska texter, men det här är helt klart det bästa han någonsin gjort. Har faktiskt inte sett filmen, men hittade den på youtube och tänkte att det ska bli veckans projekt.

 

Så när jag lämnade Globen gjorde jag det med en ny insikt. En insikt om att bara för att jag fyller 20 så tar inte livet slut - det går att uppfylla sina drömmar även efter 40 som Peter sa. Och dit är det ju långt än! Jag lämnade också Globen med en insikt om att jag måste fortsätta gå min egen väg och följa mitt hjärta, även fast det är så mycket lättare att "göra som alla andra" (aka skaffa sig en "riktig" utbildning - en sån som gör släkten och studievägledaren nöjd). Liksom med insikten att jag måste börja våga drömma igen. För endast om jag har drömmar så vet jag åt vilket håll jag ska gå, och vart jag ska sträva.

 

 

Så nu drömmer jag om en bostadsrätt i Stockholms innerstad, ett jobb i mediabranschen samt att få driva ett eget företag. Jag drömmer om att en dag få gifta mig med någon jag älskar - i en kyrka bärandes en underbart vacker klänning designad av Lars Wallin. Jag vill resa jorden runt och upptäcka världens kända och okända platser. Möta människor från världens alla hörn och höra deras historia. Få visa alla som någonsin tvivlat att jag inte bara kunde, utan att jag också gjorde. Jag vill så himla mycket, och har alltid gjort. Jag måste bara få hitta min kanal, mitt sätt att arbeta, mitt sätt att sprida mitt budskap - ett sätt för mig att lägga allt mitt engagemang och min vilja på ett sätt som gör att jag både kan leva på det, vara lycklig och förändra världen - samtidigt!

 

 

I Love Musicals och Peter Jöback tände min låga igen, så nu brinner den åter stark i höstmörkret. Dags att kavla upp armarna och fortsätta kämpa. En dag vänder det, en dag kommer allt make sense, en dag kommer allt att vara värt det. Det går inte att fundera på "what if", för valen är redan gjorda. Frågan är bara åt vilket håll jag fortsätter härifrån. Jag tror stenhårt på att jag en dag kommer att lyckas, men jag vet också att vägen dit är lång och svår. Jag vet inte vart jag är på väg, men jag vet att jag kommer att veta när jag är framme. Jag får lita på det, min magkänsla och mitt hjärta - och fortsätta vandra. 

 

 

Medan jag sitter och filar på ett långt och djupt inlägg tycker jag att ni sätter er och kikar på denna film. Så vackert<3

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

...och livet rullar på. Jobbar som en galning, drömmer som semester, bättre tider och mer pengar. Ska snart iväg på hundträning med min ögonsten. Trots att det är sent, mörkt och kallt så är det typ höjdpunkterna med veckan<3 Annars händer inte så mycket just nu. Hoppas jag kan skriva någon roligare uppdatering inom kort!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

I fredags efter jobbet tog jag och Mio tåget till Gävle och möttes av nybakta bullar, taccos och Idol. MYS på hög nivå! Annars har vi allmänt mest bara haft det lugnt och skönt där hemma, kikat på tv, tittat på hästhoppning i stallet, och bara vilat. Nu är vi åter hemma i Stockholm och det är dags att kavla upp armarna och förbereda sig inför en ny, lång vecka. Denna är i alla fall inte riktigt lika fullbokad som förra - hundträning på onsdag, möte på torsdag och sen kommer mamma till helgen så ska vi se Peter Jöback i Globen. Mys! Men nu: Partiledardebatt!

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Så kom det sig att jag hamnade på Oscarsteatern en helt vanlig tisdagskväll, tillsammans med stora idoler och viktiga mediamänniskor. Camilla Näslund är en människa som funnits i utkanten av mitt medvetande en längre tid - många av mina vänner och bekanta (aka människor i min twitter-feed) känner Camilla, så hennes namn har dykt upp mer än en gång. Jag hade ett hum om vem hon var, och jag hade läst mycket om hashtaggen #annorlundabra på twitter. But that was kind of it. 

 

I måndags såg jag att några av mina centervänner började prata om en föreställning de skulle på på tisdagen med namnet En #annorlundabra föreställning. Intresset väcktes snabbt och jag läste på, men insåg ganska snabbt att hur mycket jag än skulle vända och vrida på pengarna så har jag inte 215:- över just nu för att spontangå på en föreställning på Oscars. Jag bestämde mig dock för att i alla fall sprida budskapet om att denna föreställning, så skrev på twitter att jag var ledsen över att jag inte har råd att gå men att mina vänner borde kolla upp det och gå dit. Fina Camilla svarade inom en minut (bokstavligen inom en minut) att hon och Höga Kusten skulle ge mig en gratisbiljett med orden "Klart du ska gå!!". Så plötsligt hade jag en biljett till föreställningen och skulle alltså gå på Oscars, en helt vanlig vardag!

 

En stund efter fem i tisdags trippade jag så i höga klackar och kort klänning från min lägenhet och mot Oscars. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, och på vägen dit insåg jag verkligen hur lite jag egentligen visste om Camilla och hennes historia - inklusive den egentliga tanken bakom hashtaggen #annorlundabra som jag sett så många gånger. Jag öppnade dörren till Oscars och möttes av mediafolk, kameror och massa snygga människor. Jag kände mig vilsen. Vad fan gjorde jag där egentligen? Lilla jag? Samtidigt var jag väldigt spänd och förväntansfull.

 

I kön till garderoben träffade jag a long lost friend - Elias Giertz. Han var aktiv i CUF när jag gick med, men sen tog hans karriär fart och han gick ur för att kunna fokusera på att vara företagare, föreläsare och entreprenör. Mycket begåvad ung kille och det var grymt kul att få växla några ord med honom igen! Härlig bonus.

 

Föreställningen drog igång, och från första ord så kändes det bara rätt. Igenkänningsfaktorn var stor, och det låg så oändligt mycket kärlek i luften - känslan går inte att beskriva. Under showens gång stod totalt fyra melodifestivalartister på scenen, så ni förstår ju hur rätt jag hamnat! Camilla pratade också om hur hon sett Anna Anka söker assistent när det gick på tv för några år sedan, och redan från början sagt att "Simon kommer vinna - och honom ska jag träffa". Idag är det oerhört nära vänner. Det roliga är att jag tänkte precis samma sak - och i tisdags fick jag chansen att träffa honom. Vi har pratat en del på twitter, och jag såg honom även på ett mingel under Pride men vågade inte gå fram och hälsa, så nu när jag skulle på denna föreställning så fick jag lova honom att jag skulle gå fram och hälsa. 

 

Så när jag såg honom i folkvimlet under föreställningens paus hade jag helt enkelt inget annat val än att gå fram och säga hej. Nervös som jag var hade jag tänkt ut allt i förväg: Jag skulle gå fram, säga "Jag lovade ju att komma fram och hälsa så det är väl bäst jag gör det", sträcka fram handen och presentera mig och när jag skulle säga mitt namn skulle han minnas vår konversation dagen innan och säga "Jahaaa, ja men just det! Trevligt!". That's not what happened.

 

Istället gick jag fram, började "Jag lovade ju att hälsa...." men hann inte längre innan han sken upp och sa "Jaa men åh vad roligt!!!" och kastade sig om mig i en varm kram. Finare människa får man leta efter<3 Det, tillsammans med flera andra händelser och bara den allmänna känslan under kvällen, fick mig att känna mig hemma. Det fick mig att minnas varför jag tog mitt pick och pack och stack till Stockholm. Det fick mig att minnas varför jag drömt om att flytta hit i så ofantligt många år. För den känslan. Jag hade liksom glömt allt det där så tacksamheten över tisdagskvällen på Oscars med alla de människor som liksom jag är #annorlundabra som fick mig att känna mig hemma är enorm. Hade det inte varit för att Mio var ensam hemma och jag var tvungen att kasta mig hem så fort föreställningen var slut hade jag stannat hela natten. 

 

Detta långa inlägg är helt enkelt ett endaste stort tack. Till Camilla, till Höga Kusten och till alla som befann sig på Oscars i tisdags kväll. Tack för att ni är ni. Tack för all kärlek. Tack för en fantastisk kväll. Tack för att ni fick mig att minnas. Tack för att ni gav mig den gemenskap jag glömt att jag sökt. Tack för att ni är #annorlundabra<3

 

 

 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja