Brutalt Ärligt
Igår var jag som sagt på Santa Barbara International Film Festival, och jag hade en helt underbart rolig kväll! Jag hade länge problem att välja vilken av hyllningarna jag helst ville se, men tillslut bestämde jag att jag inte kunde låta chansen att få se Ezra Miller live bara stryka förbi - och glad är jag för det! Tyvärr fick jag inte träffa honom, eftersom att han sprang omkring och hälsade på typ ALLA fans, utom just där vi stod. Både Omar Sy och Eddie från Les Miserables kom fram och snackade med oss, men det sket väl jag i! Jag var där ENDAST för Ezras skull! Fångade honom på en suddig bild när han vänder sig mot oss, mimar "I'm so sorry" och gör en uppgiven gest - innan han vandrar vidare bland journalisterna. *suck*
Jag fick se den coola killen säga smarta saker i alla fall!
Ni vet alla hur mycket jag älskar The Perks of Being A Wallflower, hur jag jämt pratar om den, tycker alla borde se den (trust me, mina vänner har tröttnat by now), och hur jag till och med gav upp Notting Hill som favoritfilm till fördel för denna fantastiska film. Men varför? Vad är det med filmen som gör den så himla fantastisk?!
Filmen är från början en bok publicerad av Stephen Chbosky, en bok som jag inte läst. Den publicerades 1999, och 2012 blev den en film regisserad av samma man - något han inte gjort tidigare. Filmens huvudperson är Charlie, en så kallad "wallflower". Urban Dictionary har flera olika förklaringar på ordet wallflower, men min favorit är som följer:
Someone who chooses to observe, instead of experience life.
They know a lot about people, what they are truthfully like, how they actually act when they think no one is paying attention.
Since people have little interest in wallflowers, they usually know a lot about people. The good and the bad.
Wallflowers are not mean, or impolite. They are usually pleasant, and respectful- just shy and/or introverted.
Nontheless, people tend to use the word "wallflower" negatively. What a shame.
They know a lot about people, what they are truthfully like, how they actually act when they think no one is paying attention.
Since people have little interest in wallflowers, they usually know a lot about people. The good and the bad.
Wallflowers are not mean, or impolite. They are usually pleasant, and respectful- just shy and/or introverted.
Nontheless, people tend to use the word "wallflower" negatively. What a shame.
Filmen utspelar sig under Charlies första år i High School. Han träffar där Sam och Patrick (Ezra Miller spelar alltså Patrick), och de blir alla vänner. Till skillnad från många andra filmer kastas du inte in i handlingen på en kvart, utan saker och ting kommer fram mer och mer under filmens gång - ju mer du lär känna karaktärerna. Det är en historia som blir mer och mer komplicerad ju mer du lär känna den, men också mer och mer fantastisk just för att den är så verklig.
Att växa upp i dagens samhälle är inte lätt - inte för någon. Vi har miljontals förvirrade tonåringar som springer runt på våran planet, utan att någon riktigt tar hand om dem. Istället kastar man ut idéer om att livet blir bättre, alla tonåringar har det som du, och att man ska se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Sanningen är att det inte alltid blir bättre, vissa historier har inga lyckliga slut och vissa händelser kan man vända och vrida hur mycket man vill på utan att man hittar något positivt med dem - för det finns inte!
The Perks of Being A Wallflower är visserligen en mycket peppande och upplyftande film, men den försöker samtidigt inte smyga som katten runt het gröt. Livet har inget "så levde de lyckliga i alla deras dagar"-slut, och det har inte filmen heller. Jag är så oerhört glad att jag gick och såg filmen själv den där dagen, och att biografen var mer eller mindre tom, för jag grinade verkligen när jag såg den, inte minst när jag insåg de här delarna. Och med grinade menar jag inte ett gulligt filmgrinande - utan jag menar hulkandes med snoret rinnandes. Jag har nog aldrig grinat så mycket till en film förut.
När man läser boken eller ser filmen identifierar man sig oftast mer med en karaktär än en annan. Även om jag kunde plocka många igenkänningsfaktorer från både Sam och Charlie så var det utan tvekan Ezras karaktär Patrick som träffade mig mest. Det är svårt att förklara, jag säger hellre "se filmen så fattar ni", men Patrick är en karaktär som är både oerhört självsäker på sig själv, vet vem han är och vad han vill, men samtidigt utanför samhällets normer på ett sätt som gör livet lite mer komplicerat för honom än för andra. Till exempel kallar hans skolkamrater honom "Nothing".
Filmen klarar också av någonting som få andra filmer, böcker och serier klarar, genom att de undviker träsket av stereotyper. Tvärtom blir den ännu mera äkta och lätt att känna igen sig i genom att den undviker stereotyper vad mobbing är, hur en bög beter sig, och andra fällor som är lätta att fastna i. Den är äkta, unik, speciell, och den träffar en rätt i hjärtat.
Det absolut bästa? Ezra Miller är precis lika underbart cool i verkligheten som han är i filmen. En brutalt ärlig, fri själ som gör som han vill och säger vad han tycker. Helt fantastisk med andra ord!
Så nu vill jag att ALLA ni ska se denna fantastiska film! Har inte hittat någon info om att den ska komma till Sveriges biografer, men den släpps på dvd här i USA i vår, och den finns även att hitta på nätet. Det är så jävla värt det, jag lovar, ni kommer älska den!
Puss o Kram
Lina Lilja
Dansen Före Döden!
Puss o Kram
Lina Lilja
Första skoldagarna!
Ja, igår drog det alltså igång igen. Fullt upp på en gång kan man ju säga! Den här terminen läser jag Sociology of Sex and Gender, Spanska och löpning på måndagar och onsdagar. Tisdagar och torsdagar har jag Business and Professional Communication, samt att jag kommer under ett antal fredagar i mars, april och maj kommer att läsa olika kurser om hur man lyckas i business-världen! Har redan nu en hög med läxor, och inser att det, trots att jag tar så få kurser, kommer bli en hel del plugg den här terminen.
Sociologin har jag med samma lärare som förra året, så han vet jag ju redan hur han är. Kursen i sig kommer bli intressant, men väl utanför min comfort-zone. Som ni alla vet har jag ganska starka åsikter om feminism som sällan uppskattas av omgivningen... Jaja, bra och rolig lärare i alla fall - men fruktansvärt mycket plugg!
Spanskaläraren dömde jag alldeles för hårt när hon, virrig, gråhårig och med 2 centimeter tjocka glasögon kliver in i klassrummet. Hej femtiotalet! blev min första tanke; Vad fan är det här?!, blev den andra. När hon väl kom igång visade hon sig vara en riktigt rolig och trevlig prick, och hon verkar både kunna det hon gör - och brinna för det. Hon gifte sig med sin Spanska4 lärare, har bott i Spanien till och från, och är oerhört trevlig. Med både tyska och svenska i bagaget känns det som att jag har en stor fördel, men det kommer samtidligt bli spännande att lära sig ett fjärde språk på sitt andraspråk... Oerhört peppad är jag i alla fall!
Löpningen är jag fortfarande galet nervös över, men coachen verkar oerhört snäll och även han brinner för det han gör. Det kommer bli mycket teori och en hel del arbete utanför skoltid. Dock sa han själv att det ska vara ett lätt A, så vi hoppas väl på det! Men inte minst hoppas vi på att han ska få mig att upptäcka löpning på ett nytt sätt.
Communication läraren verkar HELT fantastisk! Kursen tror jag är oerhört nyttig, men det kommer krävas lite arbete av mig. Detta är nog den kursen under hela min skoltid som jag tror jag kommer att ha mest nytta av i arbetslivet sen. Just nu så har vi i uppgift att skriva ett cover letter, något jag aldrig gjort förut men som jag absolut kommer ha nytta av. Andra saker som vi ska göra under terminen är att både arbetsintervjua och bli intervjuad, samt intervjua en främling som har det jobb man själv vill jobba med en dag. Ett underbart sätt att skapa kontakter på!
Dock är det som sagt redan nu en massa plugg som jag försöker ta tag i, samtidig som jag är mitt uppe i en flytt OCH så ska jag på filmfestival ikväll - å bland annat se min stora idol från filmen The Perks of Being A Wallflower - Ezra Miller!! :D
Eftersom jag har så mycket att göra är det bäst att jag slutar blogga nu och sätter fart istället!
Puss o Kram
Lina Lilja
Effektiv Söndag!
När jag väl klev upp imorse, efter att ha legat och dragit mig i sängen i närmare två timmar, bestämde jag mig för att ta tag i saker och ting. Så idag har det städats, tvättats, och packats. Köpts toapapper, betalat hyra och telefon. Föreberetts inför skolstarten. Det ser fortfarande ut som ett fullkomligt kaos i mitt rum, men det blir bättre i alla fall!
Ja, för imorgon drar skolan igång igen. Jag har beslutat att detta kommer att bli min sista termin här i Santa Barbara och till sommaren flyttar jag hem igen. Eller ja, hem vet jag inte. Stockholm, Spanien, Tyskland eller Norge är alternativen just nu, men det kan lika gärna bli Kina av vad jag vet just nu. Jag åker hem i slutet på maj, och ska ta några veckors semester. Riktig, äkta, jävla semester. Som förr i tiden. Umgås med släkt och vänner, se studenter och åka till Almedalen. En dryg månad med sol, bad och massor av vila. Därefter ska jag börja livet - på riktigt. Vart, hur och med vad, det vet jag inte än.
Det jag trots allt vet är att mitt liv är mitt och ingen annans. Jag är huvudpersonen, jag ska följa mitt hjärta och göra vad jag vill och mår bra av. Årets mål är helt enkelt att bli lite mer egoistisk! Och det borde ni bli också! Följ era hjärtan, gå dit näsan pekar och ta hand om er! Låt ingen annan styra ditt äventyr här på jorden!
Puss o Kram
Lina Lilja
Keep Dreaming Baby!
Lyssnade igår på veckans avsnitt av podden c/o Hannah och Amanda med systrarna Widell/Schulman. Blev då oerhört inspirerad av deras drömmande i slutet, där de detaljerat berättade om en dag i deras framtida liv som framgångsrika företagare i New York. De pratade till och med om vad de hade på sig och vilket märke det var på vinet de drack liksom. Jag är en drömmare ut i fingerspetsarna och har alltid drömt stort och mycket, men under den här krisen jag haft de senaste 2-3 månaderna så har jag liksom tappat drömmarna, och mig själv, lite. För ja, det är nog en kris jag har haft, den perioden jag nu precis tagit mig ur. Jag har vägt mina planer, tankar och drömmar mot varandra, varit lite väl realistisk och oerhört självkritisk. Men de senaste veckorna, nu när jag har fått chans att spendera väldigt mycket tid för mig själv, har jag kommit mig själv närmare och hittat tillbaka till den kvinna jag vill vara. Sista spiken sattes liksom i och med San Francisco-resan då jag verkligen insåg att mitt liv handlar om mig och ingen annan. Så nu, inspirerad av Hannah och Amanda, tänkte jag drömma stort och detaljerat, och ni ska få ta del av allt - här och nu. Jag är trots allt inte bara en drömmare - jag är även historieberättare. Välkommen till en dag i mitt framtida liv!
Det är en härlig dag i maj år 2023, jag är 29 år gammal. Solen är på väg upp över Stockholm, som är precis lika vackert som vanligt. Precis som alla andra dagar är jag ute på min morgonjogg, tillsammans med min hund. En schäferhane som sedan flera år tillbaka är min absolut bästa vän. Vi tränar nu för mitt andra maratonlopp som ska springas i vinter. När vi kommer till våran port i Vasastan släpper jag honom, som alltid, lös och vi tävlar upp för trapporna till femte våningen där lägenheten ligger. Precis som alla andra mornar vinner han, och sitter redan utanför dörren och väntar på att bli insläppt när jag väl kommer flämtande upp. Grannen, en gammal trevlig tant, kliver ut från sin lägenhet just som jag öppnar dörren till våran lägenhet, och vi hälsar på varandra. Det är torsdag, och hon berättar att hon ska åka och besöka sina barnbarn. Hon bjuder in oss på fika till helgen, och jag tackar ja.
När jag kliver in i den ljusa sekelskiftslägenheten med högt i tak hittar jag min höggravida fru i vardagsrummet, framför tvn, görandes morgonyoga. Jag pussar henne mjukt på munnen innan jag hoppar in i duschen och låter svetten rinna av kroppen, och därefter äter vi en nyttig frukost i köket, med våra näsor i varsin dagstidning. Hunden ligger på sin favoritplats just vid köksdörren, där han har utsikt över både oss och ytterdörren. Han är trots allt en vakthund. Det enda ljudet som hörs är skedar mot tallrikar, tuggandet på hårdmackor, och tidningar som vänder blad. Då och då hittar någon av oss en intressant artikel som vi läser högt för den andra, och vi diskuterar över hur hemsk världen är, eller hur fina människor det kan finnas.
En stund senare står jag och hunden i hallen och säger hejdå till min fru, och vi promenerar till jobbet på Djurgården. Jag har på mig träningsoverall och fotriktiga skor. Stockholm börjar vakna till liv, och jag hejar på en del människor längs vägen. När jag och hunden anländer till min arbetsplats är det redan fullt med liv, som vanligt. Jag driver sedan några år tillbaka ett stort wellness-center med bland annat gym, spa och hotell. Högst upp i byggnaden ligger en kontorsdel där jag sitter ungefär hälften av min arbetstid och genomför möten, lägger budgetar, och är chef. Andra hälften jobbar jag på golvet, som PT, barnvakt, hundvakt, massör, eller bara umgås med folk. Det är den delen av mitt arbete som jag älskar allra mest, det får mig att behålla fötterna på jorden. Och som alltid är min schäferhund med mig, och trots att han är utan koppel följer han mig som en skugga.
Jag kliver in i receptionen och hälsar på de som jobbar i lobbyn, därefter går jag upp till det stora gymmet och genomför dagens första pass som PT. Klienten jobbar på bra, och jag har kunder bokade efter varandra ända fram till lunch. Lunch äter jag i wellness-centrets restaurang över ett möte med min assistent. Vi planerar resan som jag har inbokad i nästa vecka, då jag ska flyga över till Kalifornien i 10 dagar och genomföra en rad med intervjuer och möten. Min andra bok har precis översatts till engelska, och efterfrågan är stor, bland annat ska jag återigen vara gäst hos Ellen DeGeneres. Det kommer bli min sista arbetsresa på ett bra tag, eftersom jag vill hålla mig hemma efter att babyn kommit.
Efter lunch är mitt schema i stort sett tomt, och jag hjälper istället till där det behövs. Jag och hunden börjar med ett besök i lekhörnan, där träningssugna föräldrar kan lämna sina barn ett par timmar. Som alltid är hundens besök mycket uppskattat av barnen, även om han inte tycker det är lika kul när barn sliter och drar i öron, svans och päls. Men han är en oerhört vänlig hund, och behandlar barnen mjukt och vänligt.
Sedan fortsätter vi vidare till spat, och jag passar på att boka in en massage innan jag ska flyga över Atlanten. Jag och hunden promenerar så vidare, genom hela wellness-centret, hela eftermiddagen och ser till att allt är som det ska. Det är en ovanligt lugn eftermiddag, utan större bekymmer, och jag beger mig hemåt lite tidigare än vanligt. Jag lagar en god korvstroganoff till middag, som vi avnjuter över ett samtal om dagen som gått. Hunden ligger återigen i dörröppningen och ser till så att ingenting kan skada oss.
När disken är avklarad sjunker vi ner, efter en lång härlig dag, i soffan framför tvn. Solen går ner utanför fönstret och jag är bara så lycklig!
Det är nyttigt att drömma sådär galet stort och härligt ibland, för att hålla livslusten vid liv. Så nu vill jag att ni också ska göra det - och dela för all del med er! Ingenting är för stort, för litet, eller för galet att drömma :)
Puss o Kram
Lina Lilja
I'm Gonna Be A Runner!
Jag avskyr att springa - men älskar utmaningar. Förra året sprang jag Vårruset på 5km, och i år blir det en större utmaning. Pappa och jag ska nämligen springa det 10 km långa Midnattsloppet! Jag har antagit utmaningen, och som alltid går jag all in. Har införskaffat mig en träningsklocka som visar puls, kalorier, distans, etc., som borde komma med posten i nästa vecka. Har även anmält mig till skolans löparklass - 1,5 timmes löping, två gånger i veckan. Jag hatar livet bara jag tänker på det, men siktet är inställt på 17de augusti. Då smäller det, och alla som vill får stå vid mållinjen och heja! Eller spring med vet jag! Sprang Vårruset på strax under 40 min, och då hade jag inte löptränat alls i princip. I år hoppas jag på en tid under en timme. Så det här är en halvårs lång följetång ni kommer få ta del av här på bloggen kan jag lova!
Har även börjat med en detox idag! Det är mamma som fått mig att göra sånt, då hon har, så länge jag kan minnas, kört detox två månader varje år. Januari och augusti! Och sen några år tillbaka gör även jag det. Så idag började jag med Jillian Micheals två veckors detox samtidigt som jag försöker undvika socker och fet mat så mycket det bara går. Jobbigt då när man kliver in på Starbucks och hela kroppen bara SKRIKER efter socker! Men jag klarade mig - yoghurt (visserligen rätt mycket socker i, men ändå), svart kaffe och vatten blev det istället! Två veckor - I can do this....
Puss o Kram
Lina Lilja
Stockholm Centralstation på Ellen DeGeneres!
3.10 in i klippet, ser ni det? :D How cool is that?! (Att de sen får en... udda... bild av Sverige... Well....)
Puss o Kram
Lina Lilja
Min Helg i San Francisco!
Jag överlevde! Och jag hade det suuuuperbra!!! Jag ber om ursäkt för frånvaron här på bloggen, men i San Francisco hade jag fullt upp och sen jag kommit hem har jag varit helt död och mest bara sovit. Men nu kommer en detaljerad beskrivning av en helg och jag lovar er alla detaljer!
Bussresa i närmare 10 timmar från Santa Barbara till San Francisco. Resan dit var riktigt jobbig då jag snabbt blev åksjuk och spydde som en gris större delen av resan... Väl i San Francisco fick jag vänta en liten stund innan en taxi kom och hämtade upp mig och körde mig till motellet. Tog mig en kort promenad för att hitta något att käka och fann en liten munk-butik som även sålde färska mackor. MUMS!! Rekommenderar den butiken varmt till alla som besöker San Fran! Återvände dit flera gånger under helgen. Ni finner den i hörnet av Chestnut och Steiner.
Att San Francisco skulle vara backigt är långt ifrån en underdrift. Herrejävlar!
Kloka ord från någon smart San Francisco-bo!
Efter en god natts sömn började jag tidigt på fredagen med en promenad ner till Fisherman's Wharf, via den delen av Lombard Street som sägs vara krokigaste vägen i världen!
Fin utsikt!
Krokig väg!
Fisherman's Wharf!
I Fisherman's Wharf hoppade jag på en Hop-On-Hop-Off buss som jag spenderade fredagen med att åka. Hoppade av vid bland annat Washington Square (mitt i Little Italy!), Golden Gate park/Haight-Ashbury, China Town, Pier 39 och Union Square! Och så fick jag åka över Golden Gate bron - mer än en gång! Åt lunch i China Town, köpte även lite te där, och hittade en jättegullig liten butik precis utanför med namnet avant-card där de sålde postcards i alla storlekar och färger! Vid Pier 39 finns det, utöver en massa roliga butiker (som "Chocolate Heaven" - faaarligt!!!), ett GÄNG sjölejon. Staden har gjort allt för att få bort djuren, men de vill stanna så nu har de gjort en turistgrej av det istället! Pier 39 var egentligen min slutdestination, jag hade åkt ett varv, men orkade inte gå hem så tog nästan ett varv till för att komma hem och passade då även på att se Union Square. Och hittade en isbana som jag skulle återvända till senare!
Ja ni fattar, jag hann med en jädra massa redan första dagen. Och ni skulle bara veta hur mycket jag lärde mig! Om gubbar som inte gillar statyer, om gator där man på fredag- och lördagkvällar kan finna sexpartners, om djur som inte får plats på Zoot och därför befinner sig i Golden Gate park, en park som är 20% större än Central Park i New York. Om parker där det finns växter från alla länder utom Bolivia, om parker där alla blommor nämnda i Shakespears pjäser finns, om broar och fängelser... Roligaste lärdomen, och något som känns oerhört typiskt San Francisco, var dock detta;
Att springa runt naken i San Francisco är just nu fullt lagligt, men man måste ha en handduk under sig om man sitter på en parkbänk (it's a law!). However, denna lagen kommer att försvinna från och med slutet av nästa månad, med tre undantag; Pridefestivalen, S&M festivalen och 10k-loppet. Japp, San Francisco har en veckas lång S&M festival i slutet på september varje år. Och ja, det kommer fortfarande vara lagligt att springa genom stan naken en gång om året. Bara i San Francisco.
Var lite frusen när jag kom hem, så gick förbi Starbucks och köpte mig något varmt, tog en lång skön dusch, och avslutade sedan kvällen tidigt!
Lördagens plan var att börja med Alcatraz, sen gå förbi Farmers Market. Well, Lina köpte ingen biljett i förväg och nu fanns det inga biljetter till Alcatraz kvar på nätet - på hela helgen! Lite naivt tänkte Lina att hon ändå promenerar ner till piren och ser om det kanske går att få tag i en biljett där nere. När jag väl kommer ner står det stora skyltar om att nästa tur det fanns biljetter till var på måndagen. Blev arg, ledsen och besviken - ville ju så himla gärna ut på Alcatraz! Vad skulle jag nu göra under dagen?! Jaja, bestämde mig för att börja med att gå till Farmers Market som låg i närheten och fundera ut något längs vägen. Efter en liten stund insåg jag att jag gick åt fel håll, och fick vända. På vägen tillbaka bestämde jag mig för att ändå gå förbi biljettfönstret och se om det inte gick att få tag i en endaste liten biljett. Då stötte jag ihop med en familj vars ena dotter inte följde med, och jag fick köpa deras ungdomsbiljett för 20 dollar! Wehoo - någon där uppe kanske vill mig väl trots allt! Var lite orolig att de skulle kolla ID och inse att jag inte var en minderårig Cassidy, men det var det ingen som gjorde och jag kom över till den spännande ön!
Började med en liten guidad tur om Alcatraz historia, och sen gick jag ljudturen inne i fängelset. En jättebra guidad tur där man får en liten bandspelare där före detta fångar och vakter berättade om hur det var! Rekommenderas varmt. Alla guidade turer och grejer på ön är gratis, det enda som kostar är båtturen tur och retur - 35 dollar för vuxen, 28 för barn. Fett värt!
Jag är verkligen supernöjd med mitt besök på Alcatraz och tyckte det var väldigt mycket värt pengarna! Ni som åker till San Francisco - ta er en tur ut dit. Väldigt intressant!! Se till att boka biljetter i tid bara...
Ser ni sjölejonet?
Besöket på Alcatraz tog längre tid än jag trott och jag hann inte med Farmers Market. Istället promenerade jag tillbaka till North Beach (Little Italy) och tog mig en sen lunch på en mysig italiens restaurang innan jag promenerade hem till motellet - förbi munkstället såklart!
Tidigt i säng, för att vara redo för sista dagen i den coola staden!! På söndagen började jag med den långa och jobbiga promenaden till Castro - gaydistriktet! Tog mig en fika innan jag mötte upp en guide och ett litet gäng turister för en guidad tur till fots genom området. San Francisco City Guides är en organisation som har gratis turer till fots i hela staden, året runt. Jag var själv tveksam till en början, det lät lite väl bra för att vara sant, men efter att ha läst hyllning efter hyllning på nätet bestämde jag mig för att själv prova. Är man i San Francisco måste man trots allt utforsta gaydistrikten, och SF City Guides var de enda som hade guidad tur där på söndagen. Så jag provade - och GUD vad nöjd jag är!! Rekommenderar dem varmt! De drivs av stadsbiblioteket, med en del sponsorer. Alla guider är lokalbor som inte får ett öre för vad de gör. Det är helt gratis, bara att dyka upp, och efter turen skickas ett kuvert runt där man får lägga en liten slant om man vill. Denna slant går INTE till guiden, utan till organisationen för att de ska kunna utveckla sina turer. Rekommenderas, rekommenderas, rekommenderas!!!
En trevlig kille vid namn Russel tog oss, ett ovanligt litet gäng på typ 10 pers, runt i området och berättade om områdets historia. Jag som trodde jag kunde mycket om både San Franciscos och HBTQ-världens historia liksom - icke sa nicke! Det fanns MASSOR kvar att lära! Allt från historia bakom arkitekturen, guldruschen, när AIDS kom, hur det kom sig att alla bögar samlades i San Francisco, varför inte lesbiska drog sig till området på samma sätt, om Harvey Milk, etc., etc. Visste ni förresten att "den HBTQ-vänligaste katolska kyrkan utanför Vatikanstaten ( ;) )" finns i Castro? Se till att ta med er ett ordentligt öppet sinne, och bra promenadskor!, till denna turen! Tyvärr inte handikappvänligt (många backar och trappor) och heller inte något för trångsynta eller lättstötta människor.
Jag var för övrigt den enda i våran lilla grupp som inte sett filmen Milk (*skäms* gissa vilken film jag ska se i helgen?), en film som kan ha varit bra att sett innan då man vandrar mycket i hans fotspår. Som tur var kunde jag en hel del om honom sedan innan ändå, och våran guide fyllde i hålen åt mig!
Som sagt, inget för lättstötta...
Det som en gång var Milks photoshop är idag en Human Rights Campaign affär där alla pengar går till kampen för HBTQ-personers rättigheter. En affär jag återvände till efter den guidade turens slut och shoppade loss i! Flera armband och ett halsband blev det!
När jag kände mig klar i Castro tog jag en taxi till Citylights bokaffär. Här får man bläddra och läsa hur mycket man vill i böckerna - utan att köpa en enda! Öppet till midnatt varje dag. Mysigt som fan! Kikade runt lite och promenerade sedan mot Union Square. Stannade till och käkade i en lunchrestaurang, och sen blev det en skridskotur mitt i centrum! ÅH så roligt det var!!!
Efter det var jag trött som fan och tog taxi tillbaka till motellet. En sista sväng förbi munkstället fick det bli innan jag däckade totalt. På måndagen hann jag se lite av insvärandet av Obama innan det blev taxi till busstationen. Jag lärde mig av torsdagens misstag och tog en åksjuketablett innan det bar av, så resan hem blev mycket behagligare!
Strax innan åtta var jag hemma igen, trött som få. Men ack så nöjd! Älskade verkligen den liberala staden, njöt av varenda minut och lärde mig massor! Jag hoppas jag en dag får chansen att återvända.
Puss o Kram
Lina Lilja
Motivation to Live
För några dagar sedan när jag låg i sängen och skulle sova, slogs jag av en plötslig "Jag har inget att leva för" - känsla. Inte alls på det där deprimerande jag-vill-ta-livet-av-mig sättet, utan mer ett vad-är-meningen-med-livet sätt. Jag är 19 år (även fast jag själv fortfarande tror att jag bara är 18) och har redan nu uppfyllt många av mina drömmar och mål i livet. Visst har jag saker kvar, no doubt!, men det känns mest som skitsaker jämfört med vad jag redan gjort. Nu, för första gången i hela mitt liv, ligger världen verkligen framför mina fötter och nästa kapitel är ett oskrivet blad - jag kan åka vart jag vill, och göra vad jag vill (nästan) - och samtidigt är jag helt blank i skallen. Vad vill jag? Vad brinner jag för? När jag låg där och tänkte på mina nuvarande planer och drömmar inför framtiden kände jag ett "Is this it?".
Idag känner jag en helt annan känsla. Jag sitter och planerar helgens resa till San Francisco och hjärtat gör glädjeskutt - gud vad jag längtar! Jag och pappa har just bokat biljetter till min livs första NHL-match, New York Rangers möter Washington Capital. För i mars möter jag upp honom i The Big Apple - och ska spendera springbreak i den coola staden! Och så sitter jag och kikar på Santa Barbara International Film Festivals hemsida, och funderar på vilken av alla de kändisar som kommer till stan nästa vecka som jag helst vill se hyllas. Hjärtat tar några glädjeskutt till.
Motivationen till att leva är tillbaka. Våren kommer bli helt fantastisk - det är jag säker på - och sen är framtiden min, mer än någonsin. Det gäller att våga släppa taget och bara följa sitt hjärta. Enklare sagt än gjort, men det är det jag ska försöka göra i år. Fånga dagen lite mer, gå dit hjärtat pekar, sluta fundera så mycket. Gör jag bara det kommer jag tillslut hamna där jag ska vara!
Puss o Kram
Lina Lilja
San Francisco - Here I Come!!!
Åh, är så SJUKT taggad!!!! På torsdag sätter jag mig på bussen upp till San Francisco för tre fullspäckade dagar i staden. Inte varje dag man kan säga att man just bokat en weekend till San Fran! Sitter just nu och tittar på reseguider över staden och försöker boka in saker att göra. Att resa själv som ung tjej ses inte alltid som så smart, men jag är inte orolig. Dels har jag ju lärt mig självförsvar denna höst, men inte minst så tänker jag inte ta några onödiga risker. Solen går upp vid halv åtta, och ner vid fem. Planerar därför tidiga mornar och tidiga kvällar och inte vistas för mycket ute efter solen gått ner. Dessutom tänker jag lägga ner några extra kronor på taxi istället för att gå, om jag skulle vara ute efter solen gått ner. Så oroa er inte kära bloggläsare!!
Det jag planerat so far är att börja med Hop-On-Hop-Off bussen. Alltid ett bra sätt att lära känna en stad! Då får jag dessutom chansen att se det viktigaste i min egen takt. Sen ska jag ta mig ut och se Alcatraz också tänkte jag! Har även hittat en del turer till fots - många av dem gratis - som jag även tänkte haka på. Har bokat in mig på ett motell i närheten av Fisherman's Wharf, samma kedja som ett av ställena vi bodde på när familjen var här, så vet att det är bra liksom. Sen har jag även hittat en busstur som heter "Movie Tour" som visar var filmer spelats in och så. Får se om jag får tid och pengar över till den! KUL ska det bli i alla fall, är supertaggad! Om någon av er varit där och vill slänga in lite tips är det mer än välkommet :) Är förresten grymt taggad på att få resa själv också, få slippa tjafsa om vart man ska gå, vilken restaurang man ska käka på, etc. Egentid och turistande! MYS!!!
Puss o Kram
Lina Lilja
Vackraste Tacktalet Ever<3
Puss o Kram
Lina Lilja
Golden Globes 2013
Spenderar kvällen tillsammans med tre hundar framför Golden Globes 2013. Älskar galor och röda mattor mer än jag vill erkänna - fan va kul det faktiskt är att få se alla fina klänningar och grejor! Några av mina favoriter ikväll:
Puss o Kram
Lina Lilja
I May Not Be There Yet, But I'm Closer Than I Was Yesterday
Jag vet inte om det beror på att jag idag suttit i solen och lapat i mig D-vitamin, mitt grymma träningspass eller att jag just nu är mitt uppe i Isabellas Hemligheter av Isabella Löwengrip, men idag har jag hittat tillbaka lite till den gamla Lina. Hon som såg glaset som halvfullt, tog varje utmaning med ett leende och inte lät någonting bryta ner henne. Det är roligt - jag visste inte ens att hon existerade förrän augusti 2010 och nu saknar jag henne som tusan.
Jag hade aldrig vetat om att den där andra Lina existerade om det inte vore för Olof Röhlander. Jag vet att jag pratat mycket om honom förut, men han vände verkligen upp-och-ner på mitt sätt att se livet. Någonstans i våras tappade jag den Lina lite. Livets alla svårigheter kom emellan och allt oftare såg jag glaset som halvtomt. Jag försökte verkligen att ta tillvara på mig själv, tänka positivt och njuta av livet - men allt eftersom tiden gick blev det svårare och svårare. När jag sedan flyttade hit till Santa Barbara blev det lite väl mycket på en och samma gång, och helt plötsligt fick jag liksom börja om på ruta ett igen. Lära mig tvätta, städa, ta hand om mig själv och lära känna mig själv igen. Bygga upp ett nytt nätverk av människor. Och helt plötsligt kom jag ännu längre ifrån den där Lina som alltid ser glaset halvfullt och tar varje motgång med ett leende.
Efter lite drygt fem månader här har jag nu börjat komma tillbaka till den Lina jag var för ett år sedan. Eller jag närmar mig i alla fall. Hela den här resan har varit bra på just det sättet jag ville att det skulle vara, och jag är oerhört glad att jag tog steget att åka hit. Jag har verkligen lärt mig om mig själv från grunden, och samtidigt byggt upp mig själv längs vägen. Fixat de saker som behövts fixas. Nu närmar jag mig finslipet och det är dags att hitta tillbaka till glaset-är-halvfullt-Lina. Även om livet känns lite tomt nu när familjen åkt, skolan inte kommit igång och vännerna inte hittat tillbaka hit än, så vet jag att jag behöver det mer än någonsin. Lapa sol, läsa böcker, tänka på livet och umgås med mig själv. Bli min egen bästa vän. Lyssna på mitt hjärta.
I slutändan måste vi trots allt bli våran egna bästa vän, det är den enda människan vi kan lita på stannar i ens liv hela vägen och kommer umgås med varje dag. Så den här våren ska jag bli lite mera zen, komma lite närmare mig själv och mitt hjärta. 2013 har haft en lite knackig start, första veckan på det nya året har inte varit det bästa, men jag känner verkligen att det här året ska bli bra. Jag tillåter inget annat.
Puss o Kram
Lina Lilja
Böcker, Tankar och Tillbakablickar
Har denna helg läst två böcker, som i sträckläst från pärm till pärm. Först var det Gabriel Forss Äntligen som jag under knappa tre timmar läste igår kväll. Och sen låg jag i sängen fram till tre idag och läste Andreas Lundstedts Mitt Positiva Liv på lite drygt tre och en halv timma. Det väckte oerhört många tankar, eller snarare känslor, och igår efter att ha läst Äntligen låg jag och kunde inte sova. Istället tänkte jag, och tänkte, och tänkte. På dåtid, nutid, och framtid. På livet. Konstiga minnen kom fram, saker jag inte tänkt på på evigheter. Allt liksom for genom skallen samtidigt - lite som att livet passerade i revy.
Båda böckerna, tillsammans med ett gäng andra (Paolo Coehlo, Isabella Löwengrip, 50 Shades of Grey...), fick jag i julklapp av familjen. En bokslukare som jag blev naturligtvis överlycklig, och i och med detta kan jag nu komma att stryka några av alla dessa böcker som finns på min att-läsa-lista. Men dessa två böcker blev alltså de jag läste först, och båda var oerhört, oerhört bra. Många tårar föll, men också en del skratt kom. Under året som gått har jag läst galet många böcker, på svenska, engelska, och tyska, noveller, diktsamlingar, dokumentärböcker, biografier och självbiografier. Bland alla dessa böcker finns det fyra som sticker ut lite extra; Portia De Rossi's Unbearable Lightness, Rickard Engfors Allt Eller Inget, och så dessa två böckerna. Alla dessa är självbiografier, men också väldigt olika. Samtidigt har de något gemensamt. Att alla är homosexuella? Stämmer i och för sig, men tänkte främst på hur de alla väckt så starka känslor i mig, inte minst en känsla av igenkänning. De har fått mig att se världen - och mig själv - ur ett annat perspektiv. Jag har gråtit, och skrattat, och gråtit. Så många tårar, så många känslor, så många tankar - och inte minst: så många lärdomar.
Jag minns hur jag, efter att jag läst ut Allt Eller Inget, sökte internet runt efter en blogg, mejladress, twitter, fanmail, ja vad som helst!, där jag kunde få tag på Rickard. Vad jag hade skrivit? Vet inte. Antagligen mest bara tack. Liksom jag vill tacka Portia. Liksom jag har, genom twitter, tackat både Gabriel och Andreas. Även om många av de känslor som kommit upp genom att läsa deras berättelser har varit obehagliga, så har det varit nödvändigt. Nödvändigt att ta itu med känslor som är jobbiga.
Så vad tänker jag nu när jag läst dessa böcker? Allt. Jag tänker på Gud. På min Gud och på andras Gud. Jag tänker på inlägget jag skrev i somras om min gudstro (här). Jag tänker på den där killen jag känner till, han som är bisexuell och som sagt att "Jag vet att det jag gör är fel". Jag hoppas han läser Gabriel Forss bok. Jag tänker på 2012. På Cimon och Julia. Allt de lärde mig. Jag tänker på 23 maj - 2012s bästa dag. När de tog sig till Gävle och föreläste för en överfull Vasasal. När vi stod på tågperrongen och väntade på deras tåg och bara pratade. Om livet. Om allt. Så bra jag trivdes i deras sällskap. Så lycklig jag var. Så trygg jag kände mig. Sen minns jag 24 maj - 2012s absolut sämsta dag. Hur jag, i timmar, satt på exakt samma perrong och såg tågen dundra förbi. Hur jag, med tårarna rinnandes, eller snarare strömmande, funderade på hur det skulle kännas att kliva ut framför ett av de där tågen som susade förbi. Är det inte ironiskt, hur årets bästa och sämsta dag kan komma precis efter varandra?
Jag tänker på min fina, fina vän som berättade hur hon brukar spy upp maten efter hon ätit. Jag tänker på CUF. På sommaren. På gymnasiet. På allt. Allt liksom kommer på en och samma gång. Jag tänker på alla jag lämnat, och på de som lämnat mig. På de fina vänner som jag inte träffat på en evighet, på de vänner som jag hoppas få träffa snart igen. Jag tänker på kärlek. Jag tänker på när jag såg Whitney Houstons begravning - hur närvarande Gud var den där eftermiddagen. Jag tänker på framtiden. På drömmar - de som gått i kras, de som känns avlägsna, de jag uppnått, och de jag fortfarande drömmer. Jag tänker på när jag, min syster, och våra två låtsaskusiner dansade till "Not a sinner, Nor a saint". Hur lite vi visste. Så bekymmersfritt våra liv var.
Inte minst tänker jag på hur lika vi egentligen är - allihopa. Jag minns de stunder då jag, liksom de flesta tonåringar, känt mig ensammast och konstigast i världen. Hur dum jag var.
Hela det här långa, flummiga, konstiga, inlägget är egentligen ett endaste stort tack. Ett tack till Portia, Rickard, Gabriel och Andreas. Till Julia och Cimon. Till Gud. Till livet. Till alla vänner. Till världen. Tack för att ni är ni, tack för det ni gör - för mig och andra. Tack för allt.
Nu är det dags för mig att ta med mig dessa lärdomar och gå ut i världen. Försöka leva mitt liv på mitt sätt, och tillsammans med dessa lärdomar hitta tillbaka till den harmoni jag levde i under början av 2012. Men denna gången med all fakta på samma ställe.
Har ni inget att läsa denna vecka, så har ni nu fyra böcker att välja och vraka mellan. Alla är underbara, och alla har hjälpt förändra mitt liv.
Puss o Kram
Lina Lilja
Hejdå 2012 - Hej 2013!
Det har verkligen varit fullt upp de senaste två veckorna, så därav avsaknaden av blogginlägg. Mamma och syrran ramlade in kring midnatt nere i San Diego, och sen blev det fullt upp med Sea World, turistande, shopping, Zoo, julfirande, Disneyland, ännu mera shopping, Universal Studios, lite mer turistande, ännu mer shopping, och sen lite sightseeing här i Santa Barbara. Det har varit två übermysiga veckor, men igår flög de hem igen och nu är jag tillbaka på Starbucks. Väldigt tomt här i Santa Barbara just nu måste jag säga, men samtidigt vet jag att jag verkligen behöver det. Lite lugn och ro och tid för mig själv. Försöka lista ut livet och lite sånt. Samtidigt är det just nu mest bara väldigt mycket saknad, längtan och tomhet. Kall, tom säng. Tomt schema. Tom start på 2013. Och just det, min cykel blev stulen under tiden jag var borta också. Väldigt bra start på 2013 måste jag säga.
Två veckor går fort, men kul har vi haft och mycket har vi gjort! Igår efter att de stuckit tog jag min dator och slog mig ner på mitt kära Starbucks. Sen stack jag till gymmet och körde ett Zumba-pass, ack vad det behövdes! Himla roligt, och skönt att få röra på kroppen igen. Imorgon blir det ännu ett pass! Idag klev jag upp efter en orolig natt i en kall, tom säng och lägenhet, käkade lite frukost och sen stack jag till banken. Därefter slog jag mig ner på Starbucks (såklart) och har suttit här precis hela dagen. Varit effektiv och försökt planera livet, terminen och ekonomin. Skypeat med pappa, och sen blivit trött och givit upp och roat mig med att se På Spåret och Året Med Kungafamiljen. Jaja, gör ingenting att jag skjuter upp saker och ting lite, ska ju försöka sysselsätta mig själv i tre veckor framöver så... Nu ska jag iväg på ett biobesök innan jag ska hem till min kalla, tomma säng igen. Kanske har min roomie kommit tillbaka nu, men jag är inte säker. Imorgon blir det Zumba, handla mat, och sen ännu mera Starbucks. Hörs!
Puss o Kram
Lina Lilja
