Gaygalan 2015
Så i måndags var det dags för årets Gaygala på Cirkus! Vad ska jag säga? FANTASTISK kväll, minst sagt! Jag åkte dit med min vän Zara, och stämningen var på topp från sekund ett! Showen i sig tyckte jag i och för sig inte riktigt höll samma nivå som förra året - kanske var det för att första året alltid är bäst, kanske är det för att 2014 inte var ett lika starkt HBTQ-år, kanske var det för att jag var för ung för nostalgi-temat de hade. Who knows? Men galan bjöd ändå på många fina stunder, det måste jag säga! Spottade även Eric Saade i publiken framme vid scenen (där de cooooola sitter), och herregud vad människan är snygg! Trots att jag satt så långt ifrån så liksom strålade snyggheten ända upp till min sittplats!
Sen hängde vi kvar på efterfesten, och jag har ALDRIG haft så kul på ett dansgolv förut! Aldrig har jag känt mig så avslappnad och lugn på ett dansgolv! Det var bara att dansa loss, flirta och ha kul - för man behövde inte för en sekund tänka tanken på att den där snubben man flörtar med eller dansar bredvid ska börja ta på en eller bli obehaglig. Fantastiskt! Och vem visste att Kajsa Bergqvist var en sådan fena på att dansa? Shit vilka moves!
En annan härlig sak var att jag såg Danny Saucedo i publiken, och fick en chans att dansa loss till hans musik på dansgolvet. Ni kanske minns mitt bråk med honom i samband med förra årets gala? Jag kom att tänka på det när jag såg honom sitta där bredvid sin fantastiska flickvän (som välförtjänt fick ta emot pris för årets låt!) i publiken, och det kändes som att cirkeln slöts på ett sånt fint sätt. Jag insåg hur mycket jag växt det senaste året, och hur jag plötsligt kunde sätta ord på allt jag kände när jag såg det där inlägget för ett år sedan. Och jag kände hur I made peace med hela situationen. Danny var där, han var glad, han skrev fina saker om det på sin instagram, och det hela kändes som ett fint avslut.
Jag sprang också in i både Edward af Sillén som jag jobbade med i urvalsjuryn till Melodifestivalen, och fantastiska Vanessa Lopez. Båda är sådana fantastiska människor och det var härligt att få träffa dem igen!
Gick även förbi fantastiska, fantastiska Anton Hysén flera gånger under kvällen, och av alla coola människor i lokalen så var det han som fick mitt hjärta att slå dubbelslag varje gång jag gick förbi honom. Vilken hjälte han är! Av alla hjältar på galan så är han i mina ögon den största. Det är bara att se på hur världen har förändrats sen han kom ut för 3-4 år sedan. Plötsligt har vi Robbie Rogers, Michael Sam, Kiruna IF, m.fl - och Anton är utan tvekan personen som startade hela rörelsen. Så. Coolt. (Tyvärr är jag jag så nej, jag vågade inte gå fram till honom (dah), men jag kan eventuellt väldigt obehagligt ha stirrat ut honom i barkön vid ett tillfälle, och på väg av dansgolvet kan jag eventuellt nästan ha gått in i honom där han buggade med en tjej, som jag eventuellt kan ha velat döda av avundsjuka).
Precis när vi skulle gå så gick vi föbi Magnus Carlsson i lobbyn, och då tog mitt fangirlande över och jag brydde mig inte längre om hurvida jag var a total dork och gjorde bort mig helt - för får man chansen för första gången på 17 år så går det liksom inte att inte ta den. HERREGUD! Alla som känner mig vet hur mycket jag brukar tjata om att jag varit ett fan av Magnus Carlsson sedan Barbados, men aldrig lyckats träffa honom. WELL THAT CHANGED THAT NIGHT och jag kan eventuellt ha varit den lyckligaste människan på jorden där och då. Jag brydde mig inte ens om att mitt face var helt rött och svettigt från dansgolvet och att mitt hår givit upp sedan länge sedan - I GOT TO MEET HIM!
Vi stack från Cirkus omkring en timme innan dansgolvet stängde - och jag var egentligen inte alls redo att åka hem, men min kära vän drog mig därifrån för att vi skulle hinna med lämpliga bussar hem, and I'm glad she did. Det blev nämligen bara tre timmars sömn innan det var dags för mig att upp och jobba igen. Herregud, men so worth it! En fantastisk, fantastisk kväll - nästa år gör vi om det!
And by the way så MÅSTE ni läsa Gabriella Barks text om kvällen. Jag ryggade tillbaka lite när jag läste rubriken, men texten är en helt annan än man förväntar sig. Sjukt bra skrivet!!
Puss o Kram
Lina Lilja
Wonderful Weekend
Har haft en sådan fantastiskt härlig helg! Drog igång i fredags med styrelsemöte, och sedan blev det lite skönt barhäng innan vi drog hem. Har haft en kompis som har sovit hos mig hela helgen som jag inte träffat på flera år, så det var så himla kul att catcha up lite med henne igen! Igår blev det en sväng in till gymmet (aka jobbet). Det var rätt lugnt så passade på att få in ett riktigt härligt pass. Sen var det mello på kvällen - awesome som vanligt! Även idag var det en sväng till gymmet som gällde. Sen har jag också tagit långpromisar med Mio, gosat massor med honom och sett en massa videos från One Directions turné som drog igång i Australien i helgen. Så himla grym helg, alldeles lagom intensiv! En blandning av jobb, nöje och vila helt enkelt :)
Nu ska jag krypa i säng så jag är fräsch och redo för nya veckan som rivstartar imorgon med jobb och sedan Gaygalan!! Men innan jag drar vill jag visa två saker jag ramlade över bara minuter efter att jag postade mitt förra inlägg, som bevisar min poäng så himla bra att jag bara måste visa er:
Alltså det här är så fint att jag bara villl gråta (okej, jag grät på riktigt första gången jag såg det). Harry, I love you, and I'll always be there for you too <3
Puss o Kram
Lina Lilja
Fandom - en hobbyanalys
Om jag någon gång pluggar sociologi igen ska jag göra en uppsats om fandoms. Alltså grupper av fans till olika band/artister/skådespelare/serier etc. Jag har tänkt mycket på det där på senaste tiden, inte minst på hur fel alla "vuxna" utomstående har som tycker att det är helt idiotiskt att lägga ner så mycket tid och energi på något som töntigt som exempelvis ett band. På alla som tittar på de skrikande småtjejerna och suckar och skakar på huvudet. Ni har FEL FEL FEL!
Livet är inte lätt alla gånger, framför allt inte i tonåren. Ibland känner man sig så galet ensam och missförstådd - jag tror vi alla känner igen den känslan. När man bara vill prata med någon, krama någon, få höra att man duger och är bra och att livet kommer bli bättre. Att det här inte är slutet. Men man finner sig själv stirrandes på telefonen och vet inte vem man ska ringa. För vem bryr sig egentligen?
Det är här dessa människor kommer in, dessa människor som får fans. För när ingen annan tycks bry sig, när man känner sig ensammast i hela världen, kan man alltid vända sig till Spotify, Youtube, Netflix. De är alltid där. Och det känns som att de alltid bryr sig, på riktigt. Och vet ni vad det roliga är? Att i nästan alla fall är det också sant - de bryr sig faktiskt. Varför skapar man serier, böcker, musik? Jo, för att man vill väcka en känsla i folk. Man vill kanske skapa en fantasivärld ditt folk kan rymma, eller så vill man att folk ska förenas i musiken och höra att de inte är ensamma. Och man vill att ens fans ska må bra.
Jag tycker inte det så kallade fangirlandet är något dåligt - inte alls! Och jag blir galet förbannad på alla som ser ner på det, på dessa "crazy fans", för att om ni hade gjort erat jobb och var de vänner/föräldrar som dessa människor hade behövt så hade de inte gått och blivit "crazy fans" för då hade inte musiken/artisten/serien/boken betytt så mycket för dem! Då hade de haft allt de behövde i så kallade "real life". I fandoms så förenas man - alla åldrar, kulturer, nationaliteter, religioner - från ställen över hela världen och så tar man hand om varandra. Man bryr sig om varandra. Man kan vara sig själv på ett sätt som man kanske inte alltid kan vara annars.
Jag tror innerligt och på riktigt att dessa fandoms har räddat livet på hundratusentals människor runt om i världen. Människor som om de inte hade haft någon att se upp till, att rymma till när livet blir tufft, och en massa internet-vänner från hela världen, inte hade orkat leva vidare. Eller om de hade gjort det, så hade de inte orkat och våga leva sina liv på de sättet som de var menade att göra.
Även om jag fann just One Direction i ett helt annat stadie av mitt liv, så var jag en gång (och är fortfarande, även om intensiteten inte varit lika stark på senaste tiden pga ingen ny musik) ett stort stort fan av Adam Lambert. Det är inte en slump att min enda tatuering hittills är en del av en av hans låtar. Och vad gör jag när jag har en riktigt dålig dag och inte orkar prata med någon men behöver muntras upp? Youtubar One Direction. Pratar med fans på tumblr.
Så snälla bara lägg av med att hata på band/artister/serier och deras "galna fans". De har tagit över erat jobb som förälder/vän. De har glatt dessa fans så många många gånger. De kanske till och med har räddat livet på din dotter/son eller klasskompis. Fandoms are awesome. De är en andra familj som alltid, ALLTID, finns där. De finns där när du vaknar mitt i natten och inte kan somna om - för då är det mitt på dagen där något annat fan befinner sig. När du har brutit ihop totalt och din bästa kompis inte svarar i telefon - då finns youtube alltid där. När du känner dig ensammast i världen och orden har tagit slut - då finns den där låten där som förklarar dina känslor alldeles perfekt. Man behöver aldrig vara på ett visst sätt, nå ett visst betyg eller ha ett visst livsmål för att vara älskad av dem - för deras kärlek är precis så unconditional som en förälders kärlek borde vara men allt för ofta inte är.
Jag har många gånger undrat om artister som Adam Lambert och One Direction vet hur stor impact de har på folks liv. Om de förstår hur många liv de har räddat. Genom deras musik, och genom att vara precis den de är. Who knows. Och även om de skulle veta så är det nog något som är svårt att förstå. Hur mycket de faktiskt betyder för folk.
Fandoms är inget konstigt, ont och fel - fandoms är något alldeles underbart som räddar människor dagligen. Så sluta se ner på dem. Och sluta trycka ner kändisar med massa fans när de uppenbart är helt fantastiska människor. Låt fans få vara fans, låt de få vara precis så "galna" som de är, för det finns en anledning till varför de bryr sig så mycket. Varför är det så rätt att tacka och hylla någon som fysiskt räddat ditt liv - men så fel att tacka och hylla någon som räddat ditt liv genom att hindra dig från att avsluta det? Jag vet inte, men just stop. Var glad istället för att de var där när ingen annan var det, när DU inte var där för din vän/familjemedlem.
Till sist:
Det finns en intervju med Liam och Harry där de får frågan "Om du fick vara en annan bandmedlem för en dag, vem skulle du vara?" varpå Liam svarar att han skulle vilja vara Harry för att få känna hur det känns då det kommer en massa saker på köpet för att vara Mr. Harry Styles och att han få genomlida mycket.
Det finns en intervju med Liam och Harry där de får frågan "Om du fick vara en annan bandmedlem för en dag, vem skulle du vara?" varpå Liam svarar att han skulle vilja vara Harry för att få känna hur det känns då det kommer en massa saker på köpet för att vara Mr. Harry Styles och att han få genomlida mycket.
Innan jag blev ett fan var Harry den enda jag visste vem det var. Vem vet inte vem Harry Styles är liksom? Jag trodde han var en drogpåverkad, full, festgalen womanizer. Det var inga fina saker jag hört om honom. Sen blev jag ett fan och började läsa hans tweets, se intervjuer med honom och titta på deras uppträdanden. Och jag blir så ledsen rakt in i själen. För jag förstår varför han, och de andra i One Direction, har så många ("galna") fans. För de är helt fantastiska. Han, och hela bandet, är geniuna, varma, kärleksfulla, omtänksamma personer. Det gör mig galen att media förstör bilden av människor på det sättet som de gör. Media är en del i varför fandoms har fått en sådan negativ klang, som att de vore fasansfulla sekter. Så snälla, gå ifrån mediabilden av vad allting är och skapa dig en egen uppfattning om saker och ting - för ibland är verkligheten en helt annan.
Puss o Kram
Lina Lilja
He did it!
Det var inte många veckor sedan jag gnällde om att ingen stor, internationell popartist vågat ta steget och skriva en låt om uppenbart samkönad kärlek - eller gjort en musikvideo om det häller. Jag nämnde då att Sam Smith may be the one, and it turns out that yes he is. Igår släpptes musikvideon till Lay Me Down och, tja, vad ska man säga? I LOVE YOU SAM SMITH <3
Puss o Kram
Lina Lilja
Fix Society
Ugh. Idag är jag verkligen inte kompis med världen. För några dagar sedan började jag följa Sugarscape på twitter, en nätbaserad tidning från UK som skriver så galet roliga artiklar och dessutom är stort fan av One Direction! Det började med att de skrev en artikel om det faktum att vi samlade in pengar till London Lesbian & Gay Switchboard som födelsedagspresent till Harry Styles som fyller år idag (Happy Birthday!). Detta boostade verkligen vår insamling, och sen gjorde de även en fantastisk interview med Amy som är den som anordnar alla insamlingar inför pojkarnas födelsedagar. Så jag twittrade dem massa kärlek om hur fantastiska de var!
Så imorse hade de blockat mig?! Den enda anledningen jag kan se för detta är att jag igår twittrade dem angående deras artikel om Bruce Jenner, där de skrev om hur "he is transitioning into a woman" och i hela artikeln skrev de 'he'. I ett väldigt kärleksfullt tweet skrev jag att jag älskade dem men att transfobin i artikeln verkligen inte är okej.
Imorse var jag blockad.
Det som stör mig i det här är egentligen inte transfobin i deras artikel, eller mobbingen mot Bruce, för varenda jävla tidning gör detta. Det som gör mig så galet jävla förbannad och irriterad är den där jävla blocken. Jag är trots allt bara en oskyldig läsare av många, har ca 400 följare på twitter så har inte direkt en gigantisk impact på folks tankar och synsätt, jag har twittrat och uttryckt så galet mycket kärlek till dem, och ändå så var detta lilla inlägg så pass upprörande att de kände att de var tvungna att blocka mig. De har aldrig tweetat mig över huvudtaget?! Det kom verkligen från ingenstans!
Så det som stör mig mest är tanken på att mitt oskyldiga lilla tweet upprör dem, skrämmer dem, så pass mycket att jag inte längre får interagrera med dem. Det måste bero på att det ligger någon form av sanning i det hela - eller?! Inte fan vet jag, men det stör mig.
Det tär på mig så mycket, det här fightandet. Den här dagliga kampen kring människors rättigheter utan att nästan någonsin få någonting tillbaka. Det är jobbigt. Man sliter och sliter och sliter och varje gång man glädjs åt ett litet, litet framsteg så kommer genast två stora bakslag. Det är tufft. Som fan.
Samtidigt är alternativet omöjligt. Att inte ta fighten. Även om jag vänder andra kinden till alldeles för ofta, helt enkelt för att jag inte orkar ta fighten varje jävla gång jag ser något homo-/bi-/trans-/etc.-fobiskt, så kan jag inte lägga ner helt. Jag kan inte lämna mina systrar och bröder i sticket. Jag kan inte låta dödsfall som Leelah Alcorns vara för intet. Jag kan inte inte slåss för de som inte kan. Jag kan inte bara lämna dem som inte är starka nog att slåss för sig själva.
Det stör mig som fan att folk inte bryr sig. Det stör mig som fan att folk tycker man ska vara nöjd bara för att nu är same-sex marriage lagligt i nästan varenda delstat i USA. Vet ni vad som också är lagligt i nästan exakt lika många stater? Att avskeda någon på grund av deras sexuella läggning.
Det stör mig som fan att en arg text om hur fel samhället är får ett par-tre reaktioner sammanlagt på tre olika sociala medier när en ny profilbild kan få 100-200 stycken på en enda. Det stör mig hur lite perspektiv många har på sitt eget liv.
Men bara för att det är jobbigt, och lite extra jobbigt i perioder, innebär inte det att jag kommer sluta slåss. Det är bara att kavla upp armarna, köra ner huvudet och ta ett steg i taget. Fatta händerna av de som går bredvid en, hjälpa varandra att fortsätta gå, fortsätta kämpa mot stormen. Glädjas åt de små, små segrarna.
Leelah Alcorn - I promise you, I'll keep trying to fix society for the rest of my life.
Puss o Kram
Lina Lilja
