Hej 2015!
Jahapp, årets sista dag. 2014 hann jag med många roliga saker, men det var också en hel hög med saker som jag inte fick chansen att genomföra. Gladast och stoltast är jag över min PT-licens, att jag blev en del av CUF Storstockholms styrelse, och min vecka då jag fick chansen att sitta i urvalsjuryn till 2015 års melodifestival. Utan att tveka bästa dagarna detta år!
Missnöjd och ledsen är jag över att jag inte lyckats få igång min PT-karriär och mitt företag som önskat, men det är något jag kommer satsa stenhårt på nu 2015. Jag är också lite ledsen över att jag inte lyckats uppnå speciellt många av mina mål jag hade inför min 20:e födelsedag som jag ville uppfylla innan jag fyllt 21. Utbildad PT är jag ju. Men ingen semester har det blivit, och inte kan jag försörja mig som PT heller. Man kan ju diskutera hur man ska definiera "ha åkt till ett ställe jag aldrig varit till tidigare", men jag kan nog inte påstå att jag uppfyllt den punkten heller. Suck.
- Vara utbildad PT
- Kunna försörja mig som PT
- Ha haft minst en veckas semester utomlands - som jag betalat med egna pengar
- Ha åkt till ett ställe jag aldrig varit till tidigare
Nä, 2014 var verkligen ett år som gick i jobbets tecken. Herregud vad jag jobbat arslet av mig under året. Här kommer några återblickar:
Under 2015 ska jag fortsätta jobba på min karriär. Jag satsar vidare mot en semesterresa, och en trip till NYC. Förhoppningsvis båda, men framför allt NYC. Gaygalan, Alcazar på Rondo, Mello-final, One Direction på Ullevi, Almedalen och Pride är redan inbokade. Ser fram emot ett spännande år med nya utmaningar, prövningar och förhoppningsvis lite utdelning på den senaste tidens slit! Ha en fantastisk kväll så ses vi 2015 :)
Puss o Kram
Lina Lilja
Next Year is Coming
Nyårsångest... Vad vill jag med 2015? Vad hände med 2014? Ja... VAD HÄNDE egentligen med 2014? Bortsett från att jag fick min PT-licens och satt i mello-juryn så var det mest bara ett skitår. Skitår. Är redo att se fram emot 2015. Men jag vet inte vad jag vill? Vad ska jag satsa på? Vad ska jag sätta upp för mål? Vad vill jag göra? God knows.
Just nu sitter jag och planerar en resa till NYC i augusti för en återträff med mina vänner från tiden i Kansas 2009. Även om återträffen inte blir av så ska jag försöka ta mig dit ändå. Måste rota lite med ekonomin, men sen ska jag försöka boka biljetter så snart som möjligt, så att jag inte kan avboka det liksom. Problemet att detta planerandet gör att jag längtar tillbaka till USA som en galning. Igen. När jag återvände hem 2013 sa jag att "nu är jag klar med USA för ett tag" - men på något sätt så kommer längtan förr eller senare tillbaka trots allt. Jag älskar det där landet! Men jag vill åka dit och bo, JOBBA, och det suger att deras VISA-regler är så fucked up. Var seriöst inne och kikade på Green Card Lottery här om dan. Men med tanke på att jag aldrig vinner på spel så känns det inte ens värt ett försök.
London då, hur blev det med det? Tja, alltså staden lockar inte i sig i närheten lika mycket som USA (bortsett från att jag skulle kunna jobba och plugga samtidigt där), men däremot lockar skolan där som fan. Dock undrar jag om tiden verkligen är rätt nu. Ännu fler tusenlappar på plugg och skola (som jag inte ens vet var jag ska få dem ifrån?) när jag redan sitter här luspank och med studieskulder. Jag vill fortfarande dit, men kanske att jag blir kvar i Stockholm 2015 och jobbar på min PT-karriär. Det är så mycket annat jag skulle vilja göra också... Möjligheter som inte finns i Sverige. Saker som kräver att jag ger mig ut i världen på ett sätt jag inte vet hur det ska gå till.
Nä, antagligen finner ni mig tillbaka här om ett år, liksom ni gjorde för ett år sedan, häckandes i mammas lägenhet med storslagna planer som aldrig kommer bli verklighet.... Vilket oerhört positivt inlägg hörrni? Nä, gå ut och förändra världen vänner. Om två dagar har vi ett nytt år, oskrivna blad, en ny chans att uppfylla drömmar.
Puss o Kram
Lina Lilja
Julen
Då var julen förbi! Okej att det är annandagen, men de stora firandena är över i alla fall. Julafton började jag med att klockan ringde 6.20 och en kvart senare checkade jag in på badhuset för lite morgonsimning. Efter 45 minuters simning gick jag upp, duschade och gjorde mig i ordning och åkte hem. Väl hemma sov alla fortfarande så jag och Mio tog en morgonpromenad och när vi kom tillbaka efter det vaknade de andra. Vi öppnade morgonpresenter, käkade frukost och sen blev det lite lugn och ro innan lunch och paketöppning för min del. Kalle Anka, och sen begav jag mig iväg till andra släkten. Julmiddag, julklappar och sen in till stan igen och till kyrkan för midnattsmässa. När jag kom hem efter det var jag dödstrött och slocknade direkt.
En bra julafton! Julklapparna blev för det mesta en massa böcker, hade önskat mig en massa böcker och kunde pricka av de flesta, så det var skoj! Fick även underkläder, jeans, en massage, badskum, One Direction-affischer (och deras bok som jag önskat mig). Och så biljetter till Gaygalan och One Direction på Ullevi - av mig själv! Bästa julklapparna :D Köper alltid de dyraste julklapparna till mig själv, för det är jag värd!
Igår blev en lugn dag. Hade tänkt ut och åka längdskidor med Mio men mådde inte så jävla bra så blev mestadels soffliggande. Sov ett par timmar på eftermiddagen och avslutade dagen med The Holiday på tv. Så bra! Idag är jag lite piggare så tänkte nog dra ner på stan en sväng och kika lite på mellandagsrean, använda lite presentkort jag fått i julklapp, etc :) Kanske blir det en löptur med Mio sen också! Mys!
I julklapp fick släkten uppförstorade bilder på mig och Mio som en fotograf tagit på oss i början på månaden. Har ju varit tvugna att hålla dem hemliga eftersom det var julklappar, men här kommer några av dem bilderna som togs! :)
Jullovsmys!
Igår åkte jag och Mio ut till pappa så tog vi med oss lite korv och skridskor och åkte till sjön där ute mitt i skogen och åkte skridskor och grillade korv. Mys! Sen blev det en fika med farmor och farfar innan vi begav oss in till stan igen. Mormor kom, vi spelade lite kort, käkade middag, sen somnade jag tidigt. Har sovit elva timmar per natt sen jag kom!!! Nu har vi varit på morgonpromis, käkat frukost, och ska snart bege oss iväg för att göra det sista av julshoppandet samt få Mios klor klippta. Och så blir det väl någon långpromis i snön också! MYYYS! Verkar verkligen bli en vit jul för oss, så härligt!
Puss o Kram
Lina Lilja
Hej julledigt!
Åh vad skönt det var att få sätta sig på tåget hem till Gävle igår för lite julledigt - men oj så konstigt det var att komma hem! Gävle är ganska litet, och risken att stöta på någon man känner, eller brukade känna, är ganska stor. Såna där som man träffar, säger hej och vad gör du nu för tiden? till. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid det, att jag är en utvandrare medan så många andra fortsätter leva sitt liv i den här staden. Eller att jag har blivit vuxen. Vänjer man sig någonsin vid det? Just nu känns det hela tiden som jag går runt och låtsas vara vuxen när jag kommer hem, som att jag kliver in i en roll. Kanske vänjer man sig med åren, vad vet jag.
Igår började jag i alla fall mitt jullov med att irra runt på olika postkontor och hämta brev och paket, för att sedan käka middag och så begav vi oss vidare till Sanna Nielsens julkonsert i konserthuset. Väldigt mysigt! Efteråt stod hon och signerade och knäppte kort med publiken, och mamma undrade om jag ville gå och ta ett kort? Jag var så himla trött så jag sa nej, "jag kommer ju ändå träffa henne sen på efterfesten ;)" (vi som satt i urvalsjuryn kommer få gå på mello-efterfesten i vår, där ju även Sanna kommer vara antagligen eftersom hon ska vara programledare). Haha! Sen åkte vi hem, tittade på På Spåret och somnade på soffan. Lagom intensiv kväll!
Idag har det blivit en lagom lugn förmiddag med sovmorgon, vinterstudion och gröt. Snart ska jag ut på långpromenad med Mio och så får vi se om jag orkar ta mig ut och fixa det sista inför julen och lite saker till Mio, eller om jag skjuter på det till måndag. Lugnt och skönt och lagom planerat helt enkelt! Ha en bra helg vänner :)
Puss o Kram
Lina Lilja
London i höst?
Efter mitt väldigt flummiga inlägg från sängen igår kväll hörde en kompis av sig till mig och tyckte jag borde fundera på att plugga det han läser, Music and Event Management. Tanken om att plugga det har redan slagit mig både en och två gånger, många av de jag har jobbat med på festivaler har läst liknande program på andra skolor. Jag började Googla lite och insåg snabbt att nej, jag vill inte plugga i Sverige. New York kanske? Men nä, efter att ha funderat ett par gånger insåg jag att det faktiskt är London som lockar i dagsläget. Så jag hittade en skola där. Och jag kontaktade dem.
Som jag sagt tidigare älskar jag att jobba med event och festivaler. Jag har många gånger suttit i bilen tillsammans med en tourmanager eller liknande och lyssnat på stories, fått tips och råd. Jag har berättat för dem hur gärna jag vill jobba med samma sak de gör, och de har varnat mig, berättat om alla nackdelar, men också berättat vilket fantastiskt liv det är.
Min vecka då jag jobbade med Christer Björkman och Co. och valde ut låtar till 2015 års melodifestival var den intensivaste, men roligaste och mest lärorika veckan i mitt liv. Alla de inspirerande människorna som jag jobbade med, som jobbar med musik dagligen, det är sånt jag vill göra på heltid.
Den i min bekantskapskrets vars yrke jag är allra mest avundsjuk på är Nina som jobbar på Sony Music Entertainment här i Sverige med artister internationellt. Tar hand om alla från Adam Lambert till Passenger till One Direction och guidar dem på deras sverigebesök mellan arenor, tv-framträdanden och intervjuer. Men att gå runt och vara avundsjuk på hennes jobb känns inte riktigt som mig. Att ge mig ut i världen och jobba arslet av mig för att bli hennes kollega - det låter mer som mig. Att plugga Music Management vore troligen ett steg i rätt riktning.
Det tog inte lång tid från det att jag skickade en intresseanmälan till dess att ett +44 nummer ringde min telefon. Jag vågade inte svara, men strax efteråt dök ett mejl upp i inkorgen. Skolan låter onekligen intressant. 3 månader plugg och sen 3 månader praktik. Nackdelen? Utbildningen kostar 70 000:-. Lägg till alla kostnader runt omkring på det. Fördelen med att det är i Europa är att jag kan jobba samtidigt.
Här sitter jättemånga och tänker "Idiot, hon la ju 60 000:- på en utbildning i våras! Dumt kanske?!". NEJ, jag ångrar inte för en sekund att jag pluggade till PT i våras. En fantastisk utbildning, välinvesterade pengar och JA, jag vill fortfarande jobba inom träning! OCKSÅ! Nej man kan inte göra allt, men man kan göra mer än en sak.
Livet är kort, och man lever bara en gång. Jag tänker inte slösa mitt liv med tråkiga rutiner, ett jobb jag hatar och en grå omgivning. Jag tänker satsa, hoppa allt jag kan, kasta mig ut för alla stup som låter intressanta. En vacker dag kommer jag att lära mig flyga.
Så ja, kanske blir det London nästa höst. Music Management. Är också lite intresserad av deras Sports Management. Ska höra om man kan plugga båda samtidigt (halva utbildningen som handlar om internationella relationer och affärer tycks vara densamma, så bör ju inte vara totalt omöjligt...).
Mitt nyårslöfte för 2015 får bli att fortsätta utmana mig själva, fortsätta ta risker och chanser, fortsätta ta nästa steg, aldrig nöja mig. Fortsätta lära mig nya saker, fortsätta följa mina drömmar och göra saker jag tycker är roligt. Fortsätta fylla mina dagar med liv.
Puss o Kram
Lina Lilja
Nyårsångest
Idag har jag spenderat en total summa på 1586:- på biljetter till events nästa år. Först gaygalan i februari, sen la jag en jävla massa pengar på en biljett till One Direction i juni. En biljett på ticnet, om jag varit ute i tid, hade kostat lite drygt 600 spänn - nu betalade jag 1006:- av en snubbe som köper en massa attraktiva biljetter och sen säljer dem dyrt på blocket till desperata idioter som mig (gjorde inte ens ett försök att pruta...). Men på något sätt känns det ändå värt det.
De senaste dagarna har jag haft lite livsångest. En smärre kris. Emellanåt slår det mig hur mycket det är jag aldrig kommer att få uppleva i mitt liv. Så många ställen jag aldrig kommer få chansen att se, så många saker jag aldrig kommer att få möjligheten att göra. Jag tror det är därför så många tycker jag lever ett så intressant men splittrat liv - jag vill hinna göra så mycket som möjligt, tacka ja till allt, i rädsla för att missa en upplevelse, eller en opportunity. Därför kan jag utan problem spendera 1500:- på biljetter till saker, när vad som helst annat för den summan hade fått mig att springa långt åt andra hållet.
Jag har just läst ut Nick and Norah's Infinite Playlist, en fantastisk bok av en fantastisk författare, som handlar om två ungdomars natt i New York City. Jag menar fine, i många aspekter är jag *bara* 21, men i många andra är jag faktiskt hela 21 år. Fine att jag har haft en del fantastiska sommarnätter, men kommer jag någonsin få ha en natt som deras? När man ligger i gräset och håller händer och tittar på stjärnorna? Kommer jag någonsin få göra alla de där sakerna jag drömmer om? Vad är det ens jag drömmer om?!
Min anställning på skolan jag jobbar på tar slut i juni, och även om jag skulle få den i dagsläget väldigt osannolika frågan om förlängning så kommer jag att säga nej. Det räcker då. Det är så mycket annat jag måste få chansen att göra, och det känns tryggt att jag nu har ett halvår till på mig att lista ut vad det är, men sen måste jag sätta fart och göra det. Jag blir mer och mer en stadgad person med fast inkomst, hund och rutiner - och visst är mitt liv fantastiskt på många sätt - men det finns så mycket mer att se och göra.
En sak jag verkligen verkligen vill göra är att få jobba med ungdomar. Inte som jag gör i skolan, utan på ett annat sätt. Som en fritidsgård typ. Eller nåt. Med friare tyglar och större möjligheter.
Som idag i en av mina klasser där vi tittade klart på den underbara filmen The Perks of Being a Wallflower - perfekt film att visa för högstadieelever! - och så diskuterade vi den lite då vissa delar kan vara svåra att hänga med i. En del av filmen handlar om ett bögpar där skolans fjolla i smyg dejtar en footballplayer, och sen kommer fotbollsspelarens pappa på dem och slår sin son med knytnävarna. Naturligt leder detta till en diskussion om homosexualitet, komma ut, etc. och återigen får jag höra från ett par elever "Om jag skulle berätta för min pappa att jag var bög skulle han slå mig" - and I believe them, truly, samtidigt som jag också inser att de själva inte alls har den typen av värderingar. Samtidigt sitter det klasskompisar i rummet som är uppväxta i liberala, medelklass, storstadsfamiljer.
Där och då kände jag, som så många gånger förut, att det är det här jag vill göra. Jag vill svara på de här ungdomarnas frågor, och jag vill att de ska lyssna på varandra eftersom de kan lära så enormt mycket av varandra. Men jag vill inte göra det här. Miljön är inte rätt. Tryggheten finns inte där. Gruppen är för stor. Men det är definitivt något sådant jag vill jobba med.
Samtidigt skulle jag också vilja jobba med events. Jag har anordnat en del kurser och föreläsningar, jobbat på festivaler, och jag älskar det verkligen. Det är ju det jag vill göra!! Men hur ska det gå ihop?! Jag vet inte.
Och det finns massa, massa mer jag vill göra. Jag vet inte när, var, hur och i vilken ordning - och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit, men ångesten finns att rädslan ska overwhelm me och att jag ska bli fast i en lagom trygg plats här i Stockholm med ett lagom jobb. Det är nog därför jag hela tiden fortsätter att pusha och utmana mig själv, ta nästa steg, för att inte bli fast. Jag är ändå trots allt 21 år och jag är så extremt långt ifrån mina mål. Tror jag.
Och sen inser jag att jag har hunnit uppleva så jävla mycket som 21 åring. Mer än de flesta faktiskt.
Helt enkelt är det en enda röra i huvudet. På fredag blir det jullov, och jag ska verkligen försöka koppla av då och bara försöka andas in vad det är jag vill göra. Fundera tillbaka på 2014 och sen titta framåt mot 2015. Sätta upp mål och planer. Sätta upp steg för hur jag ska nå mina olika mål. Andas och vila.
Godnatt!
Puss o Kram
Lina Lilja
I'm in Love With You - and All These Little Things
Igår hade vi julavslutning i CUF Storstockholm och hela kvällen fick jag höra, så fort jag öppnade munnen; "Har det något med One Direction att göra?". Ja, jag har blivit aningens obsessed, och ja, jag vet att många inte orkar med det. Så därför börjar jag med att varna att detta inlägg kommer att innehålla många poänger kopplade till One Direction.
Jag har hittat min absoluta favorit bland låtarna på One Directions fyra album. Låten kommer från deras andra album, heter Little Things och är troligtvis den bästa, smartaste, mest fantastiska låt som någonsin skrivits, någonsin! Den handlar om att man älskar en person för allt den är. Att en person skulle inte vara just den personen om det inte vore för alla de där småsakerna, som personen själv kanske hatar. Om att älska en person mer än personen älskar sig själv. Om att se en sådan fantastisk person och inse att personen inte inser själv hur fantastisk den är. Om smärtan i att se en person man älskar så mycket hata sig själv.
Genialisk sång på så många sätt - och live blir den alldeles, helt underbar. Så nära, så intim, så ärlig, så fantastisk. Och det finns ett alldeles speciellt framträdande av den här låten som är extra fantastisk. Vi pratar om Staples Center, LA, Take Me Home Tour 9/8-2013. Det här var videon jag hittade av det framträdandet:
En av kommentarerna under lyder: "Seeing Niall cry is like watching a puppy die (...)" och det var väl lite så jag kände när jag såg videon också. Jag vill bara gå och krama om Niall samtidigt som jag dör över hur fint Liam tröstar honom. HUR FINT ÄR INTE DET?!?!?!! Samtidigt börjar jag tänka: Hur reagerade de andra killarna? Vad händer utanför kameran? Tusentals kameror, och ändå finns det väldigt få perspektiv på detta, av någon anledning zoomar alla in på Niall liksom... Men jag hittade ett par där man fick lite andra views:
Först denna, där man ser lite mer perspektiv på Liam och Niall. Där man ser hur Liam fundersamt kollar hur det är med Niall, och sen smeker hans arm lite när han lägger armen runt honom. Alltså<3 <3 <3
Sen finner jag, TILL SLUT, denna video där man ser Harry. Här ser man att det faktiskt är Harry som såg till så att Liam tröstade Niall. Se också hur han spanar åt storbildsskärmarna på sidan för att försöka se Nialls ansikte som han inte ser från där han sitter. Man ser också i alla videosarna att Harry tittar lite extra på Niall när han sjunger "You're perfect to me". Så himla galet fint <3 Blir man inte helt kär?! (Jag lyckas dock inte tyda exakt vad Harry mimar till Liam, gör någon av er det?)
One Directions är inte som andra boybands på det sätt att boybands jag varit fan av tidigare, så som Backstreet Boys och Westlife (som jag fortfarande är fan av såklart, även om de lagt ner), är mer som en grupp, medan One Direction verkligen är individer även fast de är en grupp. Man ser verkligen var och ens personlighet - både på scen, i musiken och i intervjuer. De klär sig olika, och alla är sig själva. Det här gör One Directions till ett väldigt intressant band i mina ögon, eftersom att jag älskar att studera människor och framför allt människor i grupp (and that's the reason why I studied sociology).
Jag är väldigt duktig på att läsa människor, läsa kroppsspråk och sinnesstämningar (vilket gör att jag exempelvis är extremt duktig på att se när människor är gravida, innan det syns fysiskt - hade en sån grej senast igår). Det är en grej som är typisk för missbrukarbarn och liknande, att man lär sig studera och läsa människor för att veta när det kan *smälla*. Själv vet jag inte riktigt varifrån jag fått det, för jag har min uppväxt har inte alls varit sådan, men jag har alltid gillat att studera människor så kanske är det bara ett intresse som alltid funnits där. I vilket fall så är One Direction en så himla intressant grupp att studera, killar i den åldern är de intressantaste personerna att studera då de, enligt mig, har de starkaste normerna på sig från samhället om hur man ska vara och bete sig.
Det jag verkligen älskar med One Direction är att de dels är så himla härliga och skojiga med varandra, de verkar verkligen vara kompisar, men också att de verkar vara så extremt omtänksamma och inte heller rädda för att visa sin sårbarhet.
Det finns något väldigt attraktivt i omtänksamhet och sårbarhet. Finns det något jag faller för så är det det. Allt fint i den värld vi lever i. Tittar man så ser man det. Därför önskar jag att fler hade sett det fantastiska i One Direction. Om jag någonsin får en son så hoppas jag att han ser upp till personer som medlemmarna i One Direction, de som vågar vara sig själva i en värld där alla säger åt dem vad de ska göra och hur de ska vara.
Och jag vill studera dessa pojkar närmare, på ett sätt där jag kan se dem och deras kroppspråk så mycket jag vill, därför letar jag nu de bästa, men inte allt för dyra, biljetterna till Ullevi på blocket. Vet ni något så hojta. Jag är dock lite ledsen över att jag antagligen inte kommer få höra Little Things live eftersom det är en två album gammal låt som inte är en av deras största hitar. Men om ni känner någon som känner någon så får ni gärna påpeka att just den låten vore ett alldeles underbart extranummer till Ullevi...
Vad tar vi med oss från det här flummiga inlägget?
1. Vägen till mitt hjärta går genom omtänksamhet och sårbarhet.
2. One Direction är fantastiska.
3. Little Things är typ den bästa låten någonsin.
4. One Direction är fantastiska.
5. One Direction håller på att ruinera mig totalt.
6. One Direction är fantastiska.
7. Jag älskar hur medlemmarna i One Direction bryr sig om varandra och andra.
8. One Direction är fantastiska.
9. Jag är lite kär i Niall. Och väldigt kär i Harry.
10. One Direction är fantastiska.
"Give it up for Niall!!" <3
Puss o Kram
Lina Lilja
Att våga sjunga om sin kärlek
En sak som är roligt med mina nya idoler, One Direction, är att de producerar en jädra massa musikvideos. Personligen älskar jag musikvideos då många musiker och artister får en chans att vara kreativa på ett annat sätt än de är i studion. Det är dock inte One Directions musikvideos jag tänkte prata om idag - utan Sam Smiths.
Som ni alla vet är jag ett stort, stort fan av Adam Lambert och har så varit under flera års tid - men en sak är jag lite ledsen över när det gäller honom. I hans musikvideos har han undvikit att göra dem om kärleksrelationer, för trots att han är en fullt öppen homosexuell artist så vågar han inte göra det obvious i hans musik - inte i de delarna som är kommersiella i alla fall. För han har ju låtar på sina album som uppenbart handlar om homosexuell kärlek, han har en låt (Fever) där han nämner "he" i början av texten - och så har han ju låtar som Outlaws of Love - liksom att han gärna hånglar upp sina bandmedlemmar på scen. MEN, alla hans kommersiella låtar, de som spelas på radio, är könsneutrala. Hans musikvideor böjer och bänder han på för att kringgå problemet med att visa homosexuell kärlek i musikvideos. "Världen är inte redo" är hans svar (eller var för några år sedan, nu jobbar han ju inte så mycket solo utan mest med Queen).
BULLSHIT!
Och här kommer en poäng jag har gjort i flera olika sammanhang;
Det är inte "dom" som är obekväma, det är "vi" som inte vill utmana situationen för att vi tror att de ska bli obekväma.
Jag har haft den här diskussionen med ett par homosexuella kompisar gällande exempelvis omklädningsrum. Vi tycker det är obekvämt att duscha med andra/byta om med andra av samma kön i samband med exempelvis skolidrotten - för att vi inte vill göra dem obekväma. På det här sättet skapar vi en situation som inte finns. Jag vet att jag själv tyckte skolidrottens omklädningsrum var obekväma pga detta, medan mina klasskompisar inte verkade bry sig ett dugg. Samma sak med kompisar när vi ska åka och bada och liknande. Jag skapar en situation som egentligen inte finns.
På samma sätt tror jag det är när det gäller musik och musikvideos. "Vi" vågar inte utmana normerna för att "vi" tror inte att "folk" är redo - när sanningen egentligen är att det bara är så att det inte är någon som har varit först än. Ingen vill sätta sin karriär på spel genom att prova att ta första steget.
Until now.
Vi har sett några situationer i countryvärlden - exempelvis Chely Wright som kom ut för ett par år sedan, satt hos Ellen etc. Jag visste inte vem hon var innan, och inte efteråt heller, så egentligen vet jag inte om karriären lyfte eller dog pga detta, men det är en fantastisk låt i vilket fall, och ja, i countryvärlden som är så pass konservativ ännu är detta extremt modigt!
On that note så har vi en väldigt uttalad samkönad låt/video som kom förra sommaren med namnet "All-American Boy". Som jag förstår/minns det var detta en aspirerande, ung countrymusiker, och inte en redan etablerad sådan. Låten och musikvideon blev väldigt stor, åtminstone på nätet, men återigen har jag ingen koll på hurvida hans karriär fortsatte uppåt efter det.
Vi har ju också de två countryartisterna som kom ut bara här om veckan; Ty Herndon började och samma kväll hoppade Billy Gillman på tåget och kom ut i en Youtube-video. Strongt! Det återstår att se hur det går för dem.
Men jag saknar ändå den där stora, kända, kommersiella popstjärnan som öppet sjunger om samkönade personer - och gör musikvideos med sådan kärlek. Här kommer vi till Sam Smith - the cool young UK-guy.
Jag tror ung är nyckelordet här. Sam Smith är 22 bast och alltså nästan 10 år yngre än Adam Lambert. Det coola med Sam Smith är att han medvetet kom ut innan skivan släpptes, för att även om det inte är obvious i låtarna så ville han att alla skulle veta vem det är han sjunger om! Alltså tvärt om jämfört med alla andra i hans bransch, som INTE vill berätta i det skedet för att man är rädd att då köper inte folk deras musik. Visserligen saknar jag ännu den här låten där en manlig artist upprepat sjunger om en man i låttexten (eller vice versa med en kvinnlig artist). Jag saknar den där kommersiella låten som spelas på radio all over the world där det uppenbart är en samkönad kärlek det handlar om (låt oss ta ett 1D exempel eftersom det är den enda artisten jag har på hjärnan just nu - tänk er "Steal my girl" där de upprepat i texten sjunger om en tjej, tänk er istället "Steal my man". Ni fattar.). Fine att "alla" vet att Sam Smith sjunger om en kille (jag visste inte ens det förrän jag såg ovan klipp i förra veckan) i den omåttligt populära "Stay With Me" - men det är ändå inte uttalat i texten. Fine att en av de mest populära lovesongsen of all times, "Your Song" med Elton John, handlar om samkönad kärlek och att det är uttalat i texten, men han säger liksom "boy" EN gång. Jag vill ha en låt där man hör det om och om och om igen i refrängen!
Men jag tror den kommer. Snart. Och jag tror det är mycket möjligt att det är just Sam Smith som kommer ta första steget och öppna den dörren.
Om vi istället kikar på Sam Smiths musikvideos och hur han har löst "problemet" där så finns det två musikvideos där han är huvudpersonen i förhållande till en sexuell partner. I "Stay With Me" ser man i princip inte den andra partnen, men man kan ändå med ganska stor säkerhet säga att det ligger en snubbe i den där sängen. Tror jag. Det hade varit nice om det var lite mer obvious, men fine, it's a start.
Sen har vi "Leave Your Lover". Här är jag lite kluven. De har krånglat till det aningens liksom. Det är ändå uppenbart samkönad kärlek, men det är ju en tjej med i bilden också. It's one step further, but not really there. Jag fattar den inte riktigt. Men nästa steg borde ju vara en uppenbar video med en man som motpart. I think it's coming.
Och när det gäller Sam Smith så är det ju verkligen uppenbart att the gay thing inte har påverkat hans karriär ett dugg. Även fast han är öppen så är det ingen som pratar om det, däremot så spelas Stay With Me ÖVERALLT, han har fått pris för låten och ALLA älskar den - världen över. Det faktum att Sam Smith själv säger att låten handlar om att han sjunger om en man bryr sig inte en jävel om.
My point being: Det är dags att artister fattar att det bara är coolt att vara sig själv och sjunga om sin egen kärlek, och att det i längden inte alls kommer att förstöra karriären. Det är dags att artister fattar att vi vill att de ska vara ärliga och sig själva i sin musik - inte följa en massa normer.
Det är dags att artister förstår att den nya generationen är här - och vad vi bryr oss om är BRA och ärlig musik, inte vad du gör i sängen.
Typexempel på hur mycket bättre man blir på sitt jobb när man är sig själv. Ricky Martin came back an out and proud man - och var så galet mycket bättre!
Puss o Kram
Lina Lilja
Drömmar, mål och planer
I helgen var jag på en jobbresa till Tallinn - vilket verkligen gav mig chansen att fundera kring saker och ting. Jag fick under helgen höra att jag har ett intressant liv, och det är inte första gången jag hör det. Det är många som fascineras av mitt liv och allt jag gör, allt jag hunnit med trots min unga ålder. Hur jag kommit dit? Jag hoppar helt enkelt på allt som låter roligt. Jag har dock insett nu att det är dags att ta tag i allt jag gör och strukturera upp det. Fundera ut vad mina långsiktiga mål och drömmar är, och vad mina kortsiktiga är. Vilka drömmar ska jag passa på att uppfylla nu, när jag är ung, och vad borde jag göra för att ta mig närmare mina mer långsiktiga drömmar och mål?
Exempelvis drömmer jag om att driva ett eget hälsocenter. Jag har alltid sagt att jag ska ha det by the time I turn 30. Alltså är det ett långsiktigt mål, men något jag borde göra mina val utefter. När jag funderar över ett jobberbjudande eller mellan två olika projekt att spendera min tid på.
En annan dröm jag har är att få jobba som mental tränare i ett SHL-lag under en säsong. Få jobba med ett gäng hockeykillar under ett års tid, det drömmer jag om. Också en långsiktig dröm, men något jag borde jobba mot.
Sen har jag en ganska nyväckt dröm som är mer kortsiktig, något jag borde passa på att göra medan jag är ung: Jag skulle vilja åka till NYC och volontärjobba där några veckor på ett center för HBTQ-ungdomar. Exempelvis på ett center som tar hand om hemlösa HBTQ-ungdomar som har fått fly hemifrån pga sin läggning/könsidentitet. Det här är något jag skulle vilja göra under andra halvan av 2015 - men samtidigt är det också någonting som skulle kosta mig en jädra massa pengar. Jag skulle alltså behöva jobba arslet av mig för att hitta stipendier, spara pengar, osv för att ha råd att åka dit. Men det är något jag verkligen skulle vilja göra så det är nog något jag ska lägga lite tid och energi på den närmsta tiden.
Och så har jag drömmar som kommer och går. Jag vill uppleva mycket. Jag hoppar på saker som dyker upp framför näsan på mig. Exempelvis har jag sökt volontärjobb under OS i Rio 2016. OM jag får det är jag osäker på om jag skulle tacka ja - återigen något som skulle kosta mig en jädra massa pengar - men det vore himla kul. Så vill jag ju resa en massa såklart. Och så skulle jag vilja jobba med HBTQ-frågor i Sverige.
Finns MASSOR jag skulle vilja göra - men jag kan inte göra allt på en och samma gång. Det är just därför jag verkligen måste sätta mig ner de närmaste veckorna och styra upp mitt liv. Fundera på vad jag ska lägga tid på och vad jag borde lägga ner. Jag har ett jobberbjudande liggandes också, som jag måste fundera på över lovet. Helt enkelt är mitt uppdrag under julledigheten att strukturera upp mitt liv, mina drömmar, mål och planer, för att se vad det är jag borde göra just här och nu för att hinna uppfylla så många som möjligt av mina drömmar under min livstid.
Spännande tider!
Puss o Kram
Lina Lilja
Jag har knäckt koden!
Ser One Direction på Idolfinalen och plötsligt knäcker jag det. Plötsligt vet jag vad det är med QX som gör mig så arg att jag skriver långa debattartiklar om dem - och varför i princip alla jag pratat med håller med mig på ämnet. Plötsligt fattar jag varför jag och Ronny inte kan komma överens i vår mejlkonversation vi haft under eftermiddagen om vad QX är och bör vara, samt vilka som lyfts i tidningen och på webben. Plötsligt förstår jag!
Mycket av det som jag stör mig på när det gäller QX baseras på två saker: dels spelar de mycket på stereotyper om vad saker är och borde vara - dels höjer de upp bögar till skyarna och ger alla andra delar av HBTQ-gruppen betydligt mindre utrymme (enligt Ronny är detta för att tjejer inte vill vara med och att det finns få officiella transpersoner...). När det gäller att spela på stereotyper så bygger det dels på att de visar stereotyperna av de olika HBT-grupperna (snygga bögar, alternativt schlagerbögar, som gillar att festa, jobbar med media och inte har barn - samt flator som är något manhaftiga med "vanliga" jobb och barn (typ)) - och dels bygger det på den klassiska svart/vita uppbyggnaden av världen, att antingen är man "en av oss" eller så är man inte det. Antingen är man gay eller så är man straight. Antingen är man CIS eller så är man trans. Antingen är man man eller så är man kvinna.
Bild från årets gaygala
När jag såg One Direction på Idol kom jag att tänka på den här grejen med vad Harry sa i en intervju för ett par veckor sedan, om att "female" är not so important när det kommer till partner. Om alla diskussioner sen kring hans sexuella läggning, och alla fans reaktioner - samt medias reaktioner. Jag kom att tänka på en gammal intervju QX gjorde med One Direction där de pratade om att "alla kända boybands har en bög - vem skulle det vara i One Direction?" och vilken underlig fråga det är egentligen. Jag letade upp intervjun, som är publicerad i QX november 2011, alltså när One Direction var väldigt nya, och jodå, den frågan ställdes verkligen. Låt mig citera:
"Alla kända boyband har en medlem som är bög (Westlife, Backstreet Boys, Boyzone, Nsync). Vem är mest trolig att komma ut i One Direction?
- Louis är mest "camp", säger Zain och får medhåll från de andra.
- Men vi säger inte att du är bög, bara att du är mest trolig att komma ut, förklarar Liam.
- Äh, okej, Jag kan spela dubbelt, det är okej för mig, erbjuder sig Harry."
Om vi skippar att diskutera det idiotiska att ställa den frågan till fem killar i sena tonåren, kända som okända, och går direkt vidare till nästa tanke som dyker upp i huvudet: Kom inte Harry ut redan här - för tre år sedan?
Ungefär här kläcker jag det. Med vem i One Direction som skulle vara "bögen" i pojkbandet, och med Harry i huvudet.
Det är en generationsfråga!
QX redaktion är väl sisådär 20 år äldre än mig skulle jag tippa på. För dem är världen vi-och-dem. De är uppväxta i en tid då kampen var vi-och-dem. Antingen var man HBT eller så var man inte. Och var man det så höll man ihop - genom att dela kultur och livsstil, genom att vara enkla att identifiera.
Så är det inte längre. "Ungdomar idag" bryr sig inte så mycket om vi-och-dem. Eller labels. För "dem" bara är det. Man behöver inte identifiera dem. Man bryr sig inte om Harry är bög eller inte. Han får ligga med vem fan han vill så länge han sjunger bra och man får titta på honom. Det är ingen som ens tänkt på att Sam Smith som sjunger Stay With Me är bög - FÖR DET ÄR INGEN SOM BRYR SIG LÄNGRE!
Man vill fortfarande ha kulturen kvar - med Pride, Mello och Gaytidningar, för man vill fortfarande ha en tillhörighet - men när vardagen är där bryr man sig inte om det är en pojke eller flicka som är lucia eller om killen i klassen som har pojkvän är bisexuell, homosexuell, pansexuell, eller vad-fan-han-nu-är. Jag tror det är därför man mer och mer går ifrån just de termerna och nu mer använder sig av ord som bög eller gay - för de orden innefattar på något sätt alla icke-straighta läggningar. Idag är det mer en kultur än vad man gör i sängen.
Genom att ha knäckt koden har jag nu lugnat mig lite. Jag är inte längre, åtminstone just för stunden, lika arg på QX för jag har släppt min teori om att de är ledande i svenska gayvärlden och att de borde skärpa sig och visa en mer allsidig bild av HBTQ-världen. Visserligen är det störande - men det gör mig inte så mycket längre. Vet ni varför? För med min nya insikt så har jag också förstått att QX är utdöende. QX är vad bögarna födda åttiotal och tidigare vill ha - men de blir äldre, och de yngre blir fler. QX kommer att behöva anpassa sig - eller så kommer de försvinna. Något nytt kommer att ploppa upp och peta bort dem. Något som inte delar in människor i "Årets Hetero" och "Årets Homo/Bi/Trans". Något som inte petar in kategorin "Årets Moment" till Gaygalan bara för att man ska veta hur man ska kunna ge Carola - är hon HBTQ eller inte? - ett pris.
Den nya generationen är Tumblr-generationen.
This is just one example - I have a million.
Den nya generationen är den där en serie om flator på Netflix blir årets succé - hos alla sexuella läggningar.
Den nya generationen är den där man skakar på huvudet åt att samkönade par inte skulle få gifta sig.
Det är klart det finns en miljard problem kvar. Herregud, jag jobbar på ett högstadium - I see them everyday. Jag själv möter dem varje dag. Fördomarna, idioterna, stereotyperna. Men när jag ser den nya generationen, när jag ser mina elever, när jag ser mina vänner, när jag ser Tumblr-generationen - så oroar jag mig lite mindre. Kampen är inte slut, den är långt ifrån över, men med min nya insikt i bakhuvudet så känner jag lite att framgångarna ligger framför mina fötter - och långt ifrån QX.
Summa summarum - alla får ligga med vem fan man vill. Fansen bryr sig inte vem Harry ligger med - eller vem/vilka i One Direction som är bög. Det är ingen som bryr sig om hur gay idoldeltagarna är på en skala (thank GOD att QX la ner den grejen i år). Det är ingen som bryr sig ifall Harry "kommer ut" på riktigt eller inte. Vi älskar parader, vi älskar regnbågar, vi älskar kulturen. Och det viktigaste - vi älskar varandra, just the way we are.
Puss o Kram
Lina Lilja
The Secret Is OUT!
ÄNTLIGEN får jag prata om vad jag gjorde den där veckan i september när jag flög omkring på rosa moln och bara var allmänt lycklig! Jag satt och valde ut låtar till 2015 års Melodifestivalen!!! Jag är alltså en av dem som satt i urvalsjuryn! Det är helt sjukt att det här är något jag har fått vara med om, det var en fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer glömma! Jag tog också chansen att fråga Christer om allt det där jag gått och funderat på genom åren, och han svarade tålmodigt på alla mina funderingar. Bortsett från att det var en fantastisk upplevelse var det extremt lärorikt på alla plan, och jag fick dessutom knyta nya bekantskaper. Jag ser sjukt mycket fram emot Melodifestivalen 2015 och inte minst att få gå på finalen i Friends Arena tillsammans med resten av juryn!
Puss o Kram
Lina Lilja
"Gaygalan måste sluta värdera bokstäverna i HBTQ olika!"
Misstag gör man bara en gång - som att publicera en fantastisk debattartikel bara några timmar innan regeringen meddelar att det kommer bli extra val. Snacka om dumt. Hade verkligen förhoppningar på att min debattartikel skulle flyga lite så den skulle nå QX och att de fått tänka till lite. That didn't happen...
Här kan ni läsa min debattartikel publicerad på Nyheter24
Jag glädjer mig åtminstone åt att av de 48 personer som i dagsläget svarat på frågan "Håller du med?" så har 42 svarat ja. Bara timmar efter att min artikel publicerats publicerade QX den här artikeln där de lyfter HBT-röster angående extra valet. Av de 15 nämnda personerna är 12 bögar - och det var som att alla mina poänger blev bevisade. Ska nu sätta mig ner och börja sortera i allt material jag har på ämnet och skriva en ny artikel på ämnet som jag hoppas få publicerad i början på februari i samband med att Gaygalan faktiskt är - förhoppningsvis har folk lyckats smälta det här med extra val by then och kan prata om andra saker också.
Det där med extra val är så idiotiskt och jobbigt att jag inte ens orkar kommentera det. Istället kör jag ner huvudet och längtar till jullov om två veckor.
Puss o Kram
Lina Lilja
