Lina Lilja

Att åka iväg såhär är så fantastiskt på så många sätt för man får verkligen perspektiv på saker och ting och tid att tänka över livet och framtiden både tre och fjorton varv. Och tänker gör jag. Jag tänker och tänker och tänker. Massor. Hela tiden.

 

Hemlängtan har släppt nästan helt. Den här akuta jag-saknar-allt-därhemma-och-vill-åka-hem-nu-nu-nu känns som att jag har kommit över, vilket är ovanligt tidigt. Normalt brukar det ta mig tre veckor, nu har det bara gått två. Kanske är det för att jag trivs så fantastiskt bra här i LA. Jag träffar coolt folk, gillar verkligen staden SOM FAN, och bara trivs med allt (bortsett från att vi har fått kackelrackor i köket vilket är mindre kul, men förhoppningsvis blir vi av med dem fort som fan). Det finns så mycket att göra och så många möjligheter, och det är fantastiskt. Jag försöker verkligen ta till vara på tiden och göra det mesta av det.

 

Samtidigt längtar jag hem. Som i hem till Gävle. Inte sådär akut jag-vill-hem-nu-nu-nu, utan mer 'jag vill nog flytta hem ett tag'. Jag trodde ALDRIG att jag skulle längta hem till Gävle. Gävle har aldrig varit min stad, det är alldeles för litet för mig egentligen. Men kanske är det att jag behöver landa lite? Jag stack från stan första gången när jag var 15, sen var jag hemma ett par år och pluggade på gymnasiet, innan jag stack igen, och har varit därifrån i över tre år nu. Så himla mycket har hänt dessa tre år, och jag har varit med om så mycket trots mina unga år. Jag är jävligt nöjd med mitt liv so far och har gjort många roliga och energigivande saker, men samtidigt tar det mycket energi också att leva så som jag gör/gjort. Kanske behöver jag bara hem till tryggheten en sväng och andas lite? Vila och samla ny kraft?

 

Som sagt, jag älskar LA, men... Det är så långt bort. Och det är en jävla massa pengar som går åt, speciellt med tanke på att CSN:s nya regler är rätt kassa och de täcker inte alla kostnader längre (speciellt inte nu när dollarn är så dyr) vilket ger lite ångest. 

 

När jag åkte hit så frågade folk hur länge jag skulle stanna, och redan från början så var jag svävande i mitt svar. Jag vet inte. Tills jag åker hem. Så länge jag vill stanna. Jag har någon tanke om att jobba mot ett Bachelor i Sociologi, som skulle ta mig ca 3 år, men vi får se om det blir så. 

 

Allra mest åkte jag hit för att jag 1. Saknade Californien och 2. Saknade att plugga sociologi. Och sociologi är ingenting jag vill plugga i Sverige efter vad jag har hört om den motsvarande utbildningen hemma. Det är också tråkigt, för jag trivs verkligen att läsa det, men ska jag plugga det så blir det liksom i USA, och hade det funnits en bra sociologiutbildning i Sverige så vet jag inte om jag suttit här just nu. Eller det kanske jag hade gjort ändå. Who knows. 

 

Anyways, jag börjar skolan om två veckor. Jag ska njuta av tiden här så mycket jag bara kan (trots min tajta budget) och ha kul i mitt pluggande. Så får vi se. Vi får se hur länge jag stannar. Vi får se vad jag hittar på sen. Kanske jag flyttar hem till Gävle och läser upp mina gymnasiebetyg och jobbar lite och gör vad som faller mig in.

 

Jag är ännu ung och har mycket tid på mig att lista ut vad jag vill göra med mitt liv. Today isn't the day.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

(Igen) 

 

Nej men på riktigt, det här är något jag har tänkt på en del och efter Stockholm Pride har jag tänkt på det extra mycket. Det här är ett försök att få mina tankar ned på print, let's see how it goes.

 

Jag är från en relativt liten stad. Ja man får nog kalla det småstad - det är väldigt mycket alla känner alla. Som ni alla vet så flydde jag stan så fort jag kunde, och det var ju ingen slump direkt. Att växa upp som annorlunda (HBTQ) i en stad som Gävle är.... Speciellt. Det är inte Stockholm direkt, och dessutom var det ännu mer tabu då än det är nu (jag vet att det inte alls är många år sedan jag bodde och växte upp där, men mycket har hänt på väldigt få år). 

 

Anyways. Även om Gävle är något av en småstad så är det ju inte SÅ litet. I wasn't the only gay in the village, även om det ofta kändes så. 

 

Nu har vi blivit lite äldre, många har flytt stan, vi har börjat släppa våra images vi framhöll under skoltiden för att blomma ut som våra riktiga jag på varsina håll i världen. Man börjar få svar på alla de där frågorna man hade i tonåren. 

 

Som exempelvis vilka som var de där två homosexuella per klass som RFSL pratade om att det enligt statistiken skulle vara.

 

Det slår mig ibland att det gick runt kompisar på min skola när jag växte upp med exakt samma känslor och tankar och problem som jag hade. Samtidigt som jag såklart hela tiden vetat om att jag inte varit the only gay in the village, så har jag liksom alltid varit så himla upptagen i känslan av att jag är den udda personen för att tänka på att det faktiskt fanns andra runt omkring mig också.

 

Första gången det slog mig var när en av klubbarna i Gävle hade gaykväll, det måste ha varit kring julen 2013, och jag såg en av killarna från årskursen över mig från grundskolan där. Det var så konstigt på något sätt. Mitt liv i Gävle är så annorlunda med allt mitt andra liv, det som är mitt liv. Mitt liv i Stockholm, som det har varit de senaste åren, är liksom MITT liv. Sen åker jag hem till Gävle och det är lite som att hälsa på sitt förra jag. Det känns så annorlunda, och man ser på människorna runt omkring sig och sättet man tänker sig att de ser på en själv, på ett annat sätt än man ser på alla andra runt omkring sig. Det är svårt att förklara, men ni som flyttat från er hemstad kanske känner igen er? 

 

I pridepark i Stockholm i år träffade jag en barndomskompis till mig. Hen är några år äldre än mig, och vi har aldrig riktigt umgåtts sådär jättetight, men jag vill ändå påstå att vi var någon sorts kompisar i barndomen. Efter att hen började gymnasiet så träffades vi inte på många år, förrän jobbet gjorde att vi stötte på varandra förra hösten. Och nu sågs vi igen i pridepark. 

 

Plötsligt var det som att min barndom tog ett stort kliv rakt in i mitt liv. Mitt liv nu. Mitt Stockholmsliv. Mitt liv. Mina två liv blandades plötsligt på ett sätt som det aldrig tidigare gjort, och det var bland det märkligaste jag upplevt. Inte så att det var fel eller obehagligt på något sätt (personen ifråga är for the record supertrevlig och det var bara roligt att springa in i hen), bara... Underligt. 

 

Och plötsligt tog alla dessa tankar ny fart igen. Insikten om att Gävle inte är en avskärmad liten del av världen och att mina barndomsvänner faktiskt är riktiga människor som rör sig i världen och inte bara är minnen från en svunnen tid som nu ligger instängda i en skolåda någonstans. 

 

En inte allt för avancerad social media-stalking på ovan nämnda person bekräftade mina sedan länge misstankar kring att den här personen är en av de två per klass som RFSL talade om i min barndom. Jag vet också att hen bor i Stockholm sen ett antal år tillbaka, men vad som gjorde att hen flyttade dit vet jag inte. Kanske var det jobbet, hobbyn - eller så flydde hen liksom jag småstan. Plötsligt blev det intressant att tänkta tillbaka på mina minnen av den här personen från min barndom. 

 

Och det fick mig att tänka...

 

Undrar vad mina kompisar från grundskolan tänker och tänkte om mig? Visste de? Vad var det i så fall som gave it away? När? 

 

Det får mig också att tänka mer och mer på vilka de andra var. Hur var deras uppväxt? Har vi liknande upplevelser av våra skolor och omgivningar, eller var de helt olika?

 

Jaja, mina late night thoughts (klockan är över 23 här) verkar inte få mig mycket längre än hit, bara massa funderingar och inte så många svar, men nu har jag i alla fall fått tömma min hjärna på tankar. För övrigt kommer den här bloggen bli lite såhär framöver: sporadiska inlägg om saker jag tänkt på. Vill ni ha mer vardagliga uppdateringar kring mitt liv kan ni följa mig på twitter, instagram eller tumblr istället - mitt namn är landstromlina på samtliga ställen. 

 

Puss o Kram

Lina Lilja