Min Relation Med Gud

Jag är troende kristen. Jag pratar sällan, eller snarare aldrig, om min tro här på bloggen, eller någon annanstans på internet. Jag pratar väldigt sällan om min tro över huvudtaget, och då det händer är det i princip uteslutande med andra troende. Min tro och relation till Gud är min ensak. Till skillnad från många andra troende så vill jag inte sprida min tro, få andra att tycka som jag. Alla har vi en livsåskådning, och alla är de olika. Vissa innehåller en Gud, andra inte. En del innehåller flera gudar, andra något obestämbart övernaturligt. Men alla har vi varsin livsåskådning och jag respekterar alla livsåskådningar som finns. Min tro är min ensak, din tro är din ensak.

Men jag ska nu göra ett undantag. Inte på så sätt att jag ska försöka tvinga på någon annan min tro, men på det sättet att jag ska berätta om min tro och min relation till Gud. Den här bloggen handlar i huvudsak inte om hur många läsare jag har, eller vilka som läser den, utan främst om att jag måste få skriva av mig. Få ur mig tankar och idéer - kanske hitta någon annan som tänker i samma banor. Och idag behöver jag få skriva av mig om Gud.

Jag har alltid varit troende, mer eller mindre. I samband med konfirmationen kom jag min tro närmare, då var jag gammal nog att börja förstå mig på den. När jag bodde i USA utvecklades min tro och blev både starkare och tydligare. Min relation till Gud handlar inte om att jag måste gå till kyrkan varje vecka, inte får svära eller måste vänta med sex till jag gifter mig. Nej, min relation till Gud är som en relation till en bästa vän. Någon som älskar en för den man är, accepterar snedsteg och vägleder en när man behöver. Gud för mig är någon som alltid finns där, även om jag inte alltid ser det. Han finns där när jag behöver det, sätter mig på nödvändiga prov, prov Han vet att jag klarar av även om de är hårda, och är någon jag kan lita på till 200%. Någon som finns där - alltid och för alltid.

Senaste tiden har min tro fått sig några rejäla törnar. Alla dessa underbara människor, både i min närhet och människor jag inte känner, som fått alldeles för hårda prov, gått igenom saker ingen människa borde behöva gå igenom. Alla dessa fina, fina människor som ryckts från jordytan i alldeles för ung ålder. Var va Gud då? Varför lät Han det hända? Är Gud verkligen så genomgod och pålitlig som jag vill ha Honom till?

Jag kan inte svara på dessa frågor, lika lite som någon annan kan det. Vad jag vet är dock att även om jag har mina stunder då jag tvivlar, kommer jag aldrig att sluta tro. Allt händer av en anledning och trots alla hemskheter som händer vill jag tro att syftet är gott. Nödvändigt ont. Målen helgar medlen.

Jag vet inte hur er livsåskådning ser ut, men min innehållet en god Gud. En Gud som vill gott och att jag ska göra detsamma. Hjälpa mina medmänniskor på alla sätt jag kan. Vara den jag är.

Gud kommer aldrig att sluta tro på mig, och på samma sätt kommer jag aldrig att sluta tro på Honom.

Puss o Kram
Lina Lilja


Kommentarer
Postat av: "Mormor"

Fina Lina vore som om jag hade skrivit detta inlägg själv.Trots vår stora åldersskillnad så är det exakt min känslor ,min tro ,mitt sätt att tro, mitt förhållande till min Gud.Exakt!

Jag blir rörd.

Du ger mej hopp om mänskligheten.

Kram♥

2012-06-12 @ 12:31:17
Postat av: Jadore

Jag blev frälst i söndags :)

2012-06-12 @ 13:43:13
URL: http://www.mondoblog.se/jadore
Postat av: kyrksyster

Starkt vittnesbörd du ger!



Det är altid svårt att svara på frågan om varför det onda finns. Men ondskan har kommit in i vår värld och vi får kämpa med den inom oss och runt omkring oss.

2012-06-12 @ 18:14:57
URL: http://kyrksyster.wordpress.com/
Postat av: värdefull

Fin blogg, fina texter, fint inlägg! Känner igen mig i den relation du beskriver.

2012-06-15 @ 02:42:00
URL: http://varavardefull.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0