Lina Lilja

Be who you are and say what you feel, because those who mind don’t matter and those who matter don’t mind

Anja Pärson, Robbie Rogers, och att komma ut

Jag har ett väldigt känsligt hjärta. Ett sånt där som känner väldigt mycket på en och samma gång, oavsett om det är ilska, sorg, glädje eller kärlek. Ibland blir det lite väl jobbigt att ha ett sånt hjärta, som känner ofta och mycket, så jag har liksom stängt in det i en liten bur under en stor del av mitt liv, skyddat av skyhöga murar. Hellre känna ingenting alls, än att känna hela världens smärta. Tyvärr funkar det inte så, och jag har insett att jag får helt enkelt känna allt - all världens glädje, men också all världens sorg. Så här sitter jag, med mitt lilla hjärta i handen, och tårarna strömmandes. Du-dunk, du-dunk. Mitt lilla hjärta som får ta så mycket sorg, men som vill så väl.

 

 

Jag har alltid varit sån. Sån som firat framgångar med människor jag inte känner, och sörjt avlidna jag aldrig träffat. När same-sex marriage blev lagligt i New York stod jag mentalt och kysstes och dansade på Times Square, men lika mycket har jag grinat varje gång någon har tagit sitt liv, eller fått sitt liv taget av någon annan, på grund av mobbing, på grund av att man inte passat in, på grund av att man är fel. 

 

 

Igår såg jag dokumentären I hjärtat på Anja Pärson och föga förvånande älskade jag den, och tårarna rann genom hela filmen. Mest av lycka. Jag är uppvuxen med Anja, har följt henne genom framgångar och motgångar. Jag minns alla otaliga vinterdagar som spenderats planerandes runt Anjas första och andra åk. Så tog det slut, och en ny början tog fart. En ny början med start i P1. Nej, jag var inte förvånad när hon kom ut, som många andra hade jag bara väntat på det. Men det gjorde inte sommarpratet mindre träffande, mindre vackert, och det fick inte tårarna att sluta rinna. När jag igår såg dokumentären var det en del som träffade mig extra mycket, extra hårt, och som fick tårarna att rinna lite extra fort.

 

 

De är på en vind i Umeå. Anja, en höggravid Filippa, och så kamerateamet. Anja berättar om hur människor kommit fram till dem på stan och sagt att alla vet ju, det är ingen grej, det är bara att komma ut. Sen säger hon att det får ju stå för dem, vad vi väljer, det är upp till oss. Visst är jag skyldig till att ha hängt i flashbacktrådar och lusläst skvaller. Visst är jag skyldig till att ha önskat att hon kommit ut innan karriären tagit slut. Visst är jag skyldig till att ha tänkt äntligen när Anja började prata om Filippa i P1. Men bara tanken på att folk skulle komma fram på stan och säga att man borde komma ut för att "alla redan vet" och "det inte är någon stor grej" - det får mitt hjärta att slå dubbelslag av ilska. 

 

 

Först och främst: om alla redan vet - vad fan ska man då komma ut för?! Då är man ju redan ute! Själva grejen att komma ut gör mig så jävla förbannad, för komma ut behöver man bara göra om man antas vara något annat. Det vill säga om man lever i en heteronormativ värld, som vi tyvärr gör. Dessutom så handlar det om så mycket mer än att bara berätta för välden vem man älskar - det handlar om att lära sig älska sig själv också. Vi lever tyvärr i en oerhört grym värld, och inte förrän man inser sitt eget värde, och älskar sig själv, kan man också berätta för andra vem man älskar. För tyvärr finns det så mycket hat i denna värld, och om man inte älskar sig själv först så kommer man inte ha styrkan att hantera hatet. Jag vet människor som, liksom jag, spenderat timmar framför tvn för att heja Anja till medaljer, men som efter Sommarpratet knappt kan ta hennes namn i munnen. Folk som älskat och hyllat henne, som varit en stolt svensk när de sett henne i backen, hatar nu på grund av kärlek. Det är kallt, rått och hemskt - men det är den verklighet vi lever i. 

 

 

Just som jag satte mig ner för att skriva detta inlägg läste jag nyheten om Robbie Rogers. Den amerikanska fotbollsspelaren som inatt skrev ett blogginlägg där han förklarade att han är gay och att han dessutom kommer lägga av med fotbollen vid 25-års ålder. Hjärtat knöt sig i bröstet. Tårarna strömmade. Av sorg. Av lycka. Av kärlek. Av rädsla. Rädsla över att Rogers valt att sluta med sin idrott på grund av sin sexuella läggning. Jag vet inte om det är så, men bara tanken över att det skulle kunna vara möjligheten bygger upp en panikattack inom mig. Samtidigt känner mitt hjärta också så mycket lycka och kärlek över att Rogers vågat ta steget. Och sorg över all smärta han fått gå igenom för att komma dit han är idag. Nu när jag skriver det här rinner tårarna igen, när jag tänker på vilken elak värld det är vi lever i.

 

 

Något annat som jag hört Anja prata om flera gånger är den där idén om Disney-kärleken. En sån där kärlek som tar en med storm och sen lever man lycklig i resten av sina dagar. En sån där kärlek som alla små prinsessor drömmer om. Drömmen om att prinsen ska komma ridandes på en vit springare. Det är så inpräntat i våra hjärnor från sån ung ålder, att det ska vara en prins som ska komma och rädda oss, att det är en prins som vi ska leva lyckliga med i resten av våra dagar. När man inser att det inte riktigt är så ens verklighet ser ut så faller liksom alla drömmar ihop. Man får lära sig att skapa sina egna. Det är inte enkelt, det är inte optimalt, men det får liksom gå. Man har helt enkelt inget val. 

 

 

 

Jag sitter här med mitt lilla hjärta i handen. Ett hjärta som fått tagit så mycket stryk, men som trots det lyckas känna så mycket kärlek. Jag önskar att kärleken i mitt hjärta hade räckt till hela världen, men tyvärr räcker den bara till för att få mitt hjärta att fortsätta slå. Som Charlie säger i The Perks of Being a Wallflower: Why can't you save anybody? Sanningen är att vi lever i en grym värld. En grym, heteronormativ värld. Jag önskar jag hade tillräckligt med kärlek för att rädda varenda en där ute, men vi måste helt enkelt lära oss rädda oss själva. Men vi gör det tillsammans. Och mitt hjärta kommer för alltid att känna med varenda en av er där ute. Med Anja och med Rogers. Med Josh och med Jadin. Med Matthew Shepard och med David Kato. Låt oss rädda världen - tillsammans.

 

 

Ni kan se Anjas dokumentär här och läsa Rogers inlägg här.

 

Puss o Kram

Lina Lilja

Lina Lilja jag älskar det du skriver.Du förmedlar dina tankar och känslor så man verkligen tar dem till sej.Jag satt som klistrad vid TV i går och såg denna fantastiska tjej.
Vad jag hoppas på nu är att de får leva IFRED tillsammans och med barnen.Att media kunde låta dem få vara sej själva.
Må väl och var rädd om dej!
Kram

Fantastisk dokumentär var det! Sen att jag är typ känslomässigt störd och bara blir tårögd när de visar bilder på hennes skidåkning, det är en annan sak. Men så är det ju alltid å andra sidan... hjälp.
Hursom, reagerade också på det där med att alla sagt åt henne att komma ut. "Det är ingen stor grej", nej det är väl klart att det är skitlätt för andra att säga. För "oss" är det jättelätt för Anja att komma ut. Men för tusan, för den som dels tvingas komma ut pga denna heteronormativa värld, och sedan måste möta den, det kanske inte är så himla enkelt som det känns för den som ser på utan att ha upplevt något liknande.
För övrigt så skriver du svinbra som vanligt.
Saknar dig!