My Best Friends

Efter att ha skrivit detta inlägg och läst igenom det flera gånger så inser jag hur deprimerat och självmordsbenäget det låter. Ta det lugnt, jag är inte självmordsbenägen, en aning deppig kanske, men inte deprimerad. Det är helt enkelt så att jag går runt varje dag, och har gjort i veckor nu, med ett leende för att dölja den fysiska smärta som exploderar inuti mig, vad den än beror på. Så ta det lugnt, jag är bara tillfälligt less, inte dödligt less.

Well, tänkte börja med att be om ursäkt för att jag inte skrivit på ett tag, men jag vet inte om det är nödvändigt egentligen. Inget att be om ursäkt för för det första, och för det andra så har jag jädrigt bra ursäkter.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tänkte skriva något av en blandning mellan en ursäkt och en förklaring, risk för att det blir väldigt långt och krångligt. Vem jag ska förklara för är mest mig själv tror jag, behöver mest bara sätta ord på och få ur mig vad som finns inuti huvudet…

Egentligen är det jädrigt svårt att skriva ett inlägg om ett ämne som man inte vet vad det är. Men ni kanske har märkt att jag har varit mycket sjuk på senaste tiden. Jag har trott att det beror på stress, men trots att jag har dragit ner på tempot rejält så blir det inte bättre, snarare tvärtom. Visst har det funnits i bakhuvudet att det faktiskt kan vara något fysiskt fel på mig, men jag har bara slagit bort tanken.

Igår lät jag tanken komma, och gro. Många av symptomen jag har är väldigt skrämmande. Jag känner min kropp, och det är snarare ovanligare att jag inte är stressad än motsatsen, men aldrig har jag haft de symptomen jag har nu. Tanken på att det skulle vara något allvarligare skrämde mig, och jag insåg också att jag inte kan fortsätta gå på energi jag inte har. Idag ringde vi doktorn men fick inte tid förrän nästa onsdag, vilket känns jävligt surt. Även om de antagligen bara kommer att skicka hem mig och säga att allt beror på stress, och att jag kommer att få fortsätta stiga upp varje morgon, klistra på ett leende på läpparna och försöka överleva dagen, för att sedan komma hem och inse att det inte var värt det – alls, så har jag i alla fall konstaterat att det inte är något fel på mig.

Å ena sidan så vill jag mest bara ligga hemma och ruttna istället för att gå runt och försöka se glad ut med en huvudvärk som heter duga, och en känsla av att man kommer att svimma vilken sekund som helst, men vissa saker gör att man kliver upp ändå. Ett ord. Hästarna.

Jag minns tiden då jag red en gång i veckan and that was it. Det var några år sedan nu… Tisdagar var min dag, klockan 15.30. Även om jag vaknade och mådde skit på tisdagen, så klev jag upp, klistrade på ett leende, genomled dagen i skolan, bara för en timme på hästryggen. Efter det kunde jag däcka och ligga sjuk ett par dagar, men hur dåligt jag än mådde så var jag alltid frisk på tisdagar.

Samma sak var det när jag fick en medryttarponny. De dagar jag hade henne så var jag frisk, så var det bara. När jag fick egen häst så blev det svårare, hästägare är man på heltid, tyvärr kan man inte vara frisk på heltid. Jag blev hemma från hästen några gånger, vid magsjuka och hjärnskakningen till exempel, men alldeles för många gånger så klev jag upp ur sängen, klistrade på det där jävla leendet, och gick till skolan, endast för några timmar tillsammans med min bästa vän. Ibland spydde jag till och med på väg till skolan, men inte ens det stoppade mig....

Jag har blivit bra på det där med att pallra sig upp, klistra på leendet, och överleva. Alldeles för bra. Nu har jag blivit tillräckligt gammal för att inse att man inte kan hålla på så, men det hindrar mig inte från att fortsätta. På onsdagar har jag häst, och imorgon kommer jag med största sannolikhet, trots att jag verkligen inte borde, kliva upp ur sängen, klistra på ett leende, genomlida skoldagen, genomlida arbetet, för en timme på hästryggen. Trots att jag egentligen borde ligga nerbäddad hemma och ta det lugnt, försöka komma på vad som är fel.

Men det är trots allt sanningen. Det är det enda som får mig att kliva upp på morgonen för att sedan gå och lägga mig på kvällen. Det är det som får mig att trotsa huvudvärken, yrseln, minnesluckorna, magkatarren, och allt det andra. Det är hästarna.

Hästarna har genom alla år varit mina bästa vänner. Anledningen till varför jag står och går och ler. Det finns ingenting annat jag lever för. Ingenting.


Happy var min bästa vän fram tills maj 2009 då jag blev tvungen att sälja henne. Jag vet att hon har det superbra i sitt nya hem, men det gör inte saknaden mindre outhärdlig. Hur kan man sälja sin bästa vän? En fråga jag fortfarande ställer mig dagligen.

Nej, jag är inte så deprimerad som jag antagligen låter i det här inlägget. Jag ville bara förklara för er varför jag kliver upp om mornarna och sätter på det där leendet och överlever dagen. Det är för att om jag inte får den där timmen med hästen så kommer jag bara ligga och stirra upp i taket tills jag dör. Så mycket betyder det för mig.

Puss o Kram
Lina Lilja


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0