Varför så?
Jag har funderat lite, och upptäckt en väldigt stor skillnad mellan gamla och unga. Något som egentligen är väldigt underligt då det borde vara tvärt om liksom... Jag har kommit fram till det hela baserat på personliga grunder, så häng med nu när jag försöker förklara.
Det handlar om utbrändhet, och hur olika människor reagerar på utbrändhet beroende på vilken ålder man är i. Jag har alltid varit en människa som älskar att ha mycket och göra, och det har väl mer eller mindre varit en tidsfråga innan jag skulle bli utbränd. När jag var 13 kom kompisars föräldrar fram till mig och sa att; "Lina, du får nog tagga ned lite, du är för fasen bara 13 år! Du kan inte bränna ut dig redan liksom.."
Så ja, det är som bäddat.
När jag åkte hem från USA så var min plan i första hand att hoppa in i skolan. Om inte det skulle funka (vilket det inte gjorde) så skulle jag försöka roa mig med små resor, ta hand om mig själv, och mest bara koppla av för att sedan kunna satsa på framtiden. Så blev det inte riktigt. Hela december och halva januari var väl i och för sig ganska lugn då jag varken var inskriven i skolan eller hade jobb, något som gjorde mig sysslolös, men det är i alla fall bättre än hur det är nu.
I slutet av januari började jag skolan med fyra lektioner per vecka. I samma veva började jag praktisera. OCH jag gick med i CUF och började gå på deras möten. Samtidigt som jag var i stallet så ofta jag kunde och red upp mot 3 hästar om dagen. Plus att jag är engagerad i flera olika grupper i stallet, OCH jag blev våran representant i Gävleborgs Ungdomssektion. Jag gick verkligen på energi jag inte hade!
Efter sportlovet insåg jag att så här kan det inte fortsätta, så jag drog ner på hästeriet, prioriterade bort det lite. Nu rider jag två dagar i veckan (lektion en plus att jag har häst på onsdagar) och hinner jag med något stall förutom det så passar jag på att åka då. Jag har börjat säga nej till både hästar och annat ansvar och stora projekt, för att kunna hinna med skola också. Men trots det så går det inte!
Jag märker det själv, det här funkar verkligen inte. Jag går på extra energi, kvällarna blir för sena och jag gör för mycket. Jag jobbar mer än vad jag egentligen får för min ålder dessutom! Och jag springer bara hit och dit mellan olika arbetsplatser, lektioner m.m. Allt är bara transporttid eller sovtid! Hur ska det gå till hösten när jag börjar gymnasiet och ska gå där i tre år liksom? Bättre att tagga ner på praoandet och istället ta det lugnt, ta igen mig, och satsa ordentligt till hösten. Jag är 16 år, vad är meningen med att bränna ut mig nu, när det enda jag gör om dagarna egentligen bara är till för att jag ska hålla mig sysselsatt!?!?
Så, man lägger fram det här, och tillbaka får man att man borde dra ner på privatlivet. Satsa på skola/jobb och sluta engagera dig så mycket privat.
Vänta... VA!?!?!
Grejen är, tänker man efter så är det precis så här det är. Är man skolelev, exempelvis gymnasieelev, och håller på att gå under, bränna ut sig totalt, så är det det svaret man får.
"Satsa på skolan och lägg allt annat åt sidan så länge"
Menar folk alltså att man inte ska få ha något privatliv? Är det inte det som är grejen, att man har för LITE fritid?? Borde man inte istället få ett stort stöd, jag menar, bränner man ut sig när man är 18, hur bådar det inför kommande 45-50 år då man ska vara ute på arbetslivet??
Är man istället i medelåldern, säg sissodär 45 år gammal, och bränner ut sig, DÅ får man stort stöd! Man blir sjukskriven i några veckor, eller så länge man nu behöver. Nära och kära ställer upp för att man bara ska kunna slappna av och ta det lugnt och slippa att tänka på några måsten. Man får gå till psykologer och terapefter och andra hjärnskrynklare och må-bra'are för att reda ut vad som är fel för att försöka få bukt på problemet.
När man sedan är stark nog att komma tillbaka till verkligheten så börjar man långsamt jobba halvtid, prova på om det fungerar, nära och kära ställer fortfarande upp med saker man inte orkar göra.
Så... Varför denna skillnad? Är det inte viktigare att man som ung ska få ta det lugnt och få hjälp när man ÄR framtiden, än när man har tagit sig igenom halva livet och det snart är dags att dra sig tillbaka? (Ta det inte fel nu, naturligtvis ska ALLA få hjälp när man bränner ut sig, oavsett ålder!) Men ändå, borde det trots allt inte vara ÄNNU viktigare att se till att de unga mår bra? Nä, för i alla lägen så är det så att är man ung är man stark, så man klarar sig ur det.
Jag ska i alla fall, oavsett vad någon annan säger, dra ner på mitt praoande och ta det lite lugnt nu fram till hösten när jag ska börja skolan på riktigt igen. Jag ska se till så att jag hinner med att andas, hinner med att må bra och inte bara tänka på alla andra. It's time to Slow Down.
Och nu ska jag verkligen ta det lugnt, för nu ska jag krypa till sängs. Godnatt allihopa!
Puss o Kram
Lina Lilja
Det handlar om utbrändhet, och hur olika människor reagerar på utbrändhet beroende på vilken ålder man är i. Jag har alltid varit en människa som älskar att ha mycket och göra, och det har väl mer eller mindre varit en tidsfråga innan jag skulle bli utbränd. När jag var 13 kom kompisars föräldrar fram till mig och sa att; "Lina, du får nog tagga ned lite, du är för fasen bara 13 år! Du kan inte bränna ut dig redan liksom.."
Så ja, det är som bäddat.
När jag åkte hem från USA så var min plan i första hand att hoppa in i skolan. Om inte det skulle funka (vilket det inte gjorde) så skulle jag försöka roa mig med små resor, ta hand om mig själv, och mest bara koppla av för att sedan kunna satsa på framtiden. Så blev det inte riktigt. Hela december och halva januari var väl i och för sig ganska lugn då jag varken var inskriven i skolan eller hade jobb, något som gjorde mig sysslolös, men det är i alla fall bättre än hur det är nu.
I slutet av januari började jag skolan med fyra lektioner per vecka. I samma veva började jag praktisera. OCH jag gick med i CUF och började gå på deras möten. Samtidigt som jag var i stallet så ofta jag kunde och red upp mot 3 hästar om dagen. Plus att jag är engagerad i flera olika grupper i stallet, OCH jag blev våran representant i Gävleborgs Ungdomssektion. Jag gick verkligen på energi jag inte hade!
Efter sportlovet insåg jag att så här kan det inte fortsätta, så jag drog ner på hästeriet, prioriterade bort det lite. Nu rider jag två dagar i veckan (lektion en plus att jag har häst på onsdagar) och hinner jag med något stall förutom det så passar jag på att åka då. Jag har börjat säga nej till både hästar och annat ansvar och stora projekt, för att kunna hinna med skola också. Men trots det så går det inte!
Jag märker det själv, det här funkar verkligen inte. Jag går på extra energi, kvällarna blir för sena och jag gör för mycket. Jag jobbar mer än vad jag egentligen får för min ålder dessutom! Och jag springer bara hit och dit mellan olika arbetsplatser, lektioner m.m. Allt är bara transporttid eller sovtid! Hur ska det gå till hösten när jag börjar gymnasiet och ska gå där i tre år liksom? Bättre att tagga ner på praoandet och istället ta det lugnt, ta igen mig, och satsa ordentligt till hösten. Jag är 16 år, vad är meningen med att bränna ut mig nu, när det enda jag gör om dagarna egentligen bara är till för att jag ska hålla mig sysselsatt!?!?
Så, man lägger fram det här, och tillbaka får man att man borde dra ner på privatlivet. Satsa på skola/jobb och sluta engagera dig så mycket privat.
Vänta... VA!?!?!
Grejen är, tänker man efter så är det precis så här det är. Är man skolelev, exempelvis gymnasieelev, och håller på att gå under, bränna ut sig totalt, så är det det svaret man får.
"Satsa på skolan och lägg allt annat åt sidan så länge"
Menar folk alltså att man inte ska få ha något privatliv? Är det inte det som är grejen, att man har för LITE fritid?? Borde man inte istället få ett stort stöd, jag menar, bränner man ut sig när man är 18, hur bådar det inför kommande 45-50 år då man ska vara ute på arbetslivet??
Är man istället i medelåldern, säg sissodär 45 år gammal, och bränner ut sig, DÅ får man stort stöd! Man blir sjukskriven i några veckor, eller så länge man nu behöver. Nära och kära ställer upp för att man bara ska kunna slappna av och ta det lugnt och slippa att tänka på några måsten. Man får gå till psykologer och terapefter och andra hjärnskrynklare och må-bra'are för att reda ut vad som är fel för att försöka få bukt på problemet.
När man sedan är stark nog att komma tillbaka till verkligheten så börjar man långsamt jobba halvtid, prova på om det fungerar, nära och kära ställer fortfarande upp med saker man inte orkar göra.
Så... Varför denna skillnad? Är det inte viktigare att man som ung ska få ta det lugnt och få hjälp när man ÄR framtiden, än när man har tagit sig igenom halva livet och det snart är dags att dra sig tillbaka? (Ta det inte fel nu, naturligtvis ska ALLA få hjälp när man bränner ut sig, oavsett ålder!) Men ändå, borde det trots allt inte vara ÄNNU viktigare att se till att de unga mår bra? Nä, för i alla lägen så är det så att är man ung är man stark, så man klarar sig ur det.
Jag ska i alla fall, oavsett vad någon annan säger, dra ner på mitt praoande och ta det lite lugnt nu fram till hösten när jag ska börja skolan på riktigt igen. Jag ska se till så att jag hinner med att andas, hinner med att må bra och inte bara tänka på alla andra. It's time to Slow Down.
Och nu ska jag verkligen ta det lugnt, för nu ska jag krypa till sängs. Godnatt allihopa!
Puss o Kram
Lina Lilja
Kommentarer
Postat av: Erik
Gotlänningen i Skåne här igen!
Tycker din reflektion är väldigt klarsynt och klockren! Samtidigt som dina slutsatser i mina ögon är helt korrekta.
Ingen kommer tacka en i slutändan för att man sliter ut sig på jobb eller studier. (som i stor del käns lika dant)
För egen del hade jag efter lumpen planer på att bli ingenjör som min storebror (stor förebild) mina gymnasiebetyg räckte dock inte hela vägen så det fick bli ett natur/tekniskt basår först på det tilltänkta universitetet i Karlstad. När jag dock tagit mig igenom det basåret och börjat på Innovation och designingenjörsprogrammet hade skoltröttheten från gymnasiet återkommit och jag kände att jag inte skulle orka med 4,5 års studier till. Istället sökte jag en tvåårig kvalificerad yrkesutbildning i Hallsberg, kom in, hoppade av ingenjörsstudierna och nu, tre år efter examen därifrån sitter jag i Trelleborg, i en egen bostadsrätt, med egen bil och en kommunal tillsvidareanställning med hyffsad lön sen två och ett halvt år tillbaks. :)
Kram!
/Erik
Postat av: Lina Lilja
Vad roligt att du är tillbaka! Funderade faktiskt ett tag på vart du hade tagit vägen ;)
Kul att höra att någon annan håller med mig också!
Varma Kramar
Trackback
