Lina Lilja

Har ju lovat att lägga ut min text om varför jag INTE ska skriva Socialkunskapsuppgiften om jämställdhet i hemmet, så här kommer den! Uppgiften var alltså att ta reda på hur jämställt det är i hemmet, vem som gör vad, om det är medvetet eller inte, om alla är nöjda med hur det är och om det är medvetet att det är som det är. 


Det finns många olika typer av ondska och diskriminering i världen, och det finns många människor som dagligen upplever denna. En del människor blir utkastade hemifrån, andra blir nerslagna på stan. Det finns människor som dagligen diskrimineras, skadas och dödas av sin egen regering, av polisen, av familjen, av personerna som borde vara där för att skydda dem. Det finns människor som inte får gifta sig, det finns människor som inte kan bo var de vill och gå i skolan var de vill. Det finns människor som inte har någonstans att bo, för att inget land vill ha med dem att göra, och det finns människor som lever gömda för att inte bli mördade. Allt detta på grund av vem de är.

Livet är inte rättvist, och vi kommer aldrig någonsin få en värld som är jämlik, där alla föds på lika villkor och växer upp med samma förutsättningar. Vissa länder är rikare än andra, vissa regeringar är snällare än andra, och vissa föräldrar är mer lämpliga än andra, det är inget vi kan göra någonting åt. Vad vi däremot kan göra någonting åt är att se till att folk får en fristad där möjligheten finns. Det finns fall där det inte är möjligt att bo kvar i sitt hem, då är det viktigt att ge dessa människor ett nytt hem.

Sverige är ett öppet land, ett land där alla får gifta sig och där, åtminstone i teorin, alla är välkomna. Trots detta pågår det daglig diskriminering i landet, i vårat land! Denna diskriminering sker inte mot kvinnor. Självklart är det viktigt med lika lön för lika arbete, men det är inget att gnälla för. Heterosexuella, vita, svenska kvinnor (och män) vet ingenting om den diskriminering som så många utsätts för dagligen, hela sina liv! Det är kränkande att prata om feminism och jämställdhet i Sverige, att diskutera hur kvinnan skulle kunna få det bättre, att låta det vara en sådan stor punkt i vårat politiska liv, när det finns så många människor som behöver engagemanget så mycket bättre. Kvinnor är inte diskriminerade och mobbade på grund av sitt kön, inte i Sverige! När man säger det kränker man de människor som dagligen kämpar för sin rätt att vara sig själv, och sin rätt att få älska och vara älskade. Kvinnor i Sverige kommer aldrig att få uppleva den diskriminering som homosexuella, transsexuella, invandrare, mörkhyade, romer och många fler upplever dagligen, som de lär sig leva med. Kvinnor kommer aldrig att uppleva den diskriminering som dessa människor dagligen upplever från regeringen, komiker och tv-shower. Kvinnor blir inte tvångssteriliserade, förbjudna att prata sitt eget språk i skolan eller utslängda ur hemmet. Så länge människor fortsätter kämpa så här hårt för kvinnors rättigheter kommer diskrimineringen mot alla andra att fortsätta, den diskriminering som faktiskt existerar och som dessutom gör ont – jävligt ont.

Hur kan man kämpa så hårt för lika lön när de finns de som kämpar dagligen för sin rätt att leva? Hur kan man kämpa så hårt för könskvotering, när de finns de som dagligen slåss för sina grundläggande mänskliga rättigheter?

Uppgiften i sig, att skriva om hur jämställt det är hemma, är fruktansvärt kränkande också den. Nu är jag en av dem som faktiskt lever med två friska föräldrar av olika kön, men jag hade lika gärna kunnat leva med samkönade föräldrar, en ensamstående förälder, skilda föräldrar eller med en allvarligt sjuk förälder som av förstående skäl inte kan hjälpa till i hemmet. Jag skulle lika gärna kunna leva med att ha förlorat en av mina föräldrar till döden, eller kanske bott själv av olika anledningar. Jag känner folk av alla nämnda varianter, och många av dem hade mått mycket dåligt av en uppgift som denna. Det finns ingen kärnfamilj med mamma, pappa, barn i Sverige längre, och det är något som folk måste förstå – både i skolan och i politiken.

När det gäller jämställdheten i hemmet så kan man inte säga att en lösning är bättre än en annan, det viktigaste är att det fungerar för familjen som lever i situationen. En familj där mannen lagar maten och kvinnan fixar bilen är inte bättre än en familj där kvinnan gör allt arbete. Inte heller är en familj där mannen är pappaledig lika länge som kvinnan är mammaledig bättre än en familj där mamman tar ut hela föräldraledigheten. Det måste vara upp till varje familj att skapa en lösning som fungerar, och detta är ingenting som utomstående kan lägga sig i – framför allt inte staten! Att tala om jämställdhet i hemmet är att vara ute på hal is, för är huvudmålet i hemmet och familjen att vara jämställt kommer alla bli olyckliga. Huvudmålet måste alltid vara, oavsett vad det handlar om, att hitta bästa möjliga lösning, en lösning alla är nöjd med och där alla inblandade är lyckliga! Innebär detta att pappan kommer hem till ett städat hem och dukat bord så är det så, och ingen ska få komma och säga att man måste göra annorlunda!

På grund av ovanstående anledningar kommer jag inte att kämpa för att kvinnan ska få högre lön. På grund av ovanstående anledningar kommer jag inte att kämpa för att fler kvinnor ska komma in i bolagsstyrelser. På grund av ovanstående anledningar kommer jag inte att skriva uppsatsen om hur jämställt det är i mitt hem.


Jag fick inget betyg på texten eftersom att jag inte följt instruktionerna, och min lärare verkade inte speciellt glad heller... Får se om detta gör att jag får ett IG i Socialkunskap, för det vore ju väldigt tråkigt, men det kommer inte ändra mitt beslut. Den här uppgiften går starkt emot mina principer, jag tänker inte under några omständigheter göra den!

Puss o Kram
Lina Lilja