"det luktar sorg." - av Julia Mjörnstedt

Måste få dela med mig av Julias senaste blogginlägg, det luktar sorg. Så himla vackert skrivet, tror vi alla kan känna igen oss i det. Julia är en sådan vacker människa, och sättet hon uttrycker sig i skrift... Finner inte ord, vet inte hur jag ska beskriva det. Ni förstår när ni läser - lovar. Följer ni inte redan Julias blogg rekommenderar jag starkt att ni börjar. Orginaltexten till detta inlägg finner ni här.


det luktar sorg på spårvagnen.

det fullkomligt stinker.

klockan närmar sig kvällen o vi är sju människor på spårvagnen. sju människor med våra hjärtan på utsidan.


där sitter den äldre damen i sina grova, trasiga strumpbyxor, fotriktiga skor o pälsjacka som ytterst lite av pälsen finns kvar på. hon tittar oroligt omkring sig hela tiden som om hon är förföljd. förfölj av elaka ungdomar som ser tanter som lätta byten. håller handväska hårt under armen o händerna ihop som i en bön. snälla, låt mig komma hem säkert.

 

mitt emot henne sitter invandrarkillen som snart fyller 17. den mesta av musiken från hans hörlurar rinner ut o hela spårvagnen skakar av jay-z’s ”i got 99 problems but the bitch aint one..”

han är arg. arg på fuckinjävlakuksverige som har fel lagar o regler. som inte låter hans morbror stanna i sverige, som inte ger hans pappa ett jobb o som dessutom klagar på att han inte går i skolan. nä, sverige o alla som bor där suger o hans hat kommer ur hans ögon likt svarta solstrålar.

 

där finns den 13-åriga flickan i kort, kort klänning, eller är det ett långt linne? håret är sönderblekt, ansiktet översminkat o hon sitter konstant o drar i tröjärmen för att dölja skärsåren på armarna. om ingen ser dom är det ingen som ser henne. om ingen ser henne är det ingen som frågar.

om ingen frågar behöver hon aldrig förklara att hennes pappa drog när hon var liten o hennes mamma dricker en flaska vodka om kvällen. ibland får hon smaka. det är då hon skär sig. räknar bloddroppar som rinner ner på sovrumsgolvet.

dripp. dropp.

 

o mannen bredvid henne ser inte. han är för upptagen med sitt. det är han alltid.

han har prydlig, dyr kostym, en lila slips med pradas logga tryckt över hela o håret välkammat i en backslick. han ser bra ut. det tycker han iaf själv. men kanske, tänker han, kanske om jag lagt lite mindre tid på mitt yttre o mitt behov av att få bekräftelse o lite mer på min familj hade min fru kanske inte tagit barnen o stuckit. kanske, om jag inte hade legat med den 19-åriga praktikanten hade jag sluppit sova i min trevåningvilla själv. kanske.

 

kvinnan i min egen ålder gråter stilla, tunga tårar. om det inte var för tårarna hade man aldrig kunnat gissa att hon grät. hennes rygg är rak o självsäker, hakan pekar framåt o inga ljud kommer ifrån henne. inte ens en liten snyftning. hon är besviken på sig själv. hon lovade att bara gråta från hans bostad till spårvagnen o sen fick det vara nog. men här sitter hon nu o tårarna går inte att stoppa. hon ser sin spegelbild i fönstret o förstår inte vad det var han inte älskade? hon är precis allting man ska vara. hon väger inte ett milligram mer än när de träffades. hon ÄR smal. hon har ju för fan spenderat varje dag sen de träffades med att räkna kalorier o legat med huvudet i toaletten de dagar hon fått i sig för många. hon är ju smal. hur kan han inte älska henne?

 

där sitter alkisen med ett mjölkpaket fullt med sprit. han pratar med alla, om alla, till alla, men ingen lyssnar. han sjunger sånger, berättar historier, drar skämt, men ingen lyssnar. han berättar om socialens ovilja att hjälpa honom träffa sin dotter innan han bevisat en förändring. förändring, huh, dom ska få se på förändring. han var ju nykter i hela tre timmar förra fredagen, eller var det två?

 

o där sitter jag.
med mitt lilla hjärta i handen o tittar på människorna omkring mig.
vill bryta det i sex lika stora delar o ge dom varsin bit. trösta, lyssna o hjälpa.
ställa mig upp o skrika att jag vet! jag vet hur det känns att ha hjärtat på utsidan o tomrum på insidan. jag vet hur det är att känns sig ensam, rädd, osäker, besviken o full av skuld.
men så tittar jag ner på mitt lilla hjärta.
som varken är svart av sorg, tungt av skuld eller darrar av rädsla.
utan bara ett litet hjärta som behöver lite hjälp att våga slå igen.

 

Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0