Lina Lilja

"Ingen kan tala om för dig vad du får känna"

"Det är okej att känna"

Antalet citat som hänger med mig från föreläsningen i onsdags är många, och alla bäddar jag in varmt i hjärtat - de kommer behövas. Men ett har jag tänkt på lite extra; Det är inte mod om man inte är rädd. Vad är ni rädda för? Den frågan fick vi. Mitt svar blev;

Nada. Klart jag är rädd! Men nä, ingenting kom upp. Jag har klaustrofobi! AVSKYR verkligen trånga utrymmen! Men... Nä. Not like that. Efter några dagar insåg jag, förstod jag, vad jag är rädd för.

Jag är livrädd för livet. Alla tjatar om att man ska leva i nuet efter som livet är så kort. Carpe Diem. Men för min del har det snarare varit tvärtom. Livet är så kort att jag är rädd för att leva i nuet. Hela tiden tänker jag på allt jag vill hinna göra innan jag dör, och hur jag ska planera för att hinna med allt. En fruktansvärd, jävla ålderskris antar jag att man skulle kunna kalla det.

Sedan jag var i sisådär 13-års åldern har jag tänkt på allt jag ska göra så fort jag fyllt 18. Fram tills jag är 30. Hela mitt liv så har planen liksom varit att när jag är 30 ska jag ha hunnit med ALLT! Karriär, bröllop, familj, rädda världen.... Varför? Det är ju knappast så att livet är slut när man fyllt 30?!

Jag vet inte riktigt varför det har blivit så, men att jag har fått sådan panik på senare tid kan jag väl kanske förstå litegrann. Jag har vänner som är lika gamla som mig, eller yngre, som redan hunnit starta sitt första företag, hänger med på kändispremiärer, käkar lunch med världskändisar, vinner priser och skriver böcker. Jag är så OERHÖRT stolt över dessa fina människor, som jag kan kalla vänner, men det är inte utan att man får lite åldersnoja. Jag måste ju också hinna med allt det där, jag ligger efter!!! Sen inser jag att jag har oerhört talangfulla, entreprenörer till vänner, och att jämföra sig med dessa människor är inte bara en omöjlighet - utan också något jävligt dumt. Livet går inte ut på att hinna först, livet går ut på att vara lycklig, älska och bli älskad. Att jag har så många duktiga och fina vänner gör mig lycklig, och just nu får jag vara nöjd och stolt över dem medan jag kämpar med mitt eget race. Jag ligger inte efter, jag är inte på väg att förlora, jag bara går min egen väg. Följer mitt eget hjärta.

Just nu tar den vägen mig till Kalifornien. Vem vet vad som händer där, eller efter det. Det finns ingen anledning att veta. Det enda jag vet är att om jag håller mig till att följa mitt eget hjärta så löser sig resten, hur läskigt det än må vara. Men igen, det är inte mod om man inte är rädd.

Puss o Kram

Lina Lilja