Öppet Brev Till Alla CUF:s Medlemmar
När jag skriver det här är klockan en bit över midnatt och jag sitter på nattåget från Umeå, tillbaka till Gävle. För en stund sedan kramade jag om mina vänner på stämman i Umeå och sa att jag skulle åka hem, hem till Gävle, men det var en lögn. Hem är inte där man äter, sover och duschar. Hem är där hjärtat finns. Mitt hjärta finns, och kommer alltid att finnas, i CUF.
Nu låter detta som ett avsked, ett hejdå, men det är det inte. Detta är ett kärleksbrev, tills vi ses igen. Jag vill börja från början, gå tillbaka till december 2009. Jag bestämde mig då att efter fyra månader i USA avbryta min resa och återvända till Sverige, sex månader för tidigt. Det kan ses som ett nederlag, som att ge upp, och så såg jag också på det då. Just därför gjorde jag en del avtal med mig själv. Jag fick lov att avbryta resan på vissa villkor, bland annat att gå med i ett politiskt parti, något jag länge velat göra. För att göra en lång historia kort så gick jag med i CUF 19 februari 2010, utan att ha en aning om vad jag faktiskt gett mig in på.
Snart hade jag varit på mitt första lokala möte, och en dryg månad efter att jag gick med i CUF var jag på min första nationella CUF-kurs. Jag var ny, försiktig och kanske lite blyg. Även om jag kom tillbaka från USA som en öppnare och gladare person så har jag aldrig varit bra på att lära känna nya människor, men den atmosfär som erbjöds i CUF gjorde att jag på några dagar skaffat mig en hel hög nya vänner. Jag var chockad, livrädd och överlycklig. Jag hade hittat hem.
Jag skulle kunna fortsätta tala om min CUF-historia, med det skulle bli alldeles för långt. Istället vill jag hoppa hit, nu, idag. Den människa jag är idag är så långt ifrån personen som åkte på valtrean i mars 2010. Personen som på stämman i Umeå 2012 spenderade 638 sekunder i talarstolen är så väldigt annorlunda från personen som på stämman i Stockholm 2010 tog emot utmärkelsen Årets Ombud, ett diplom som för övrigt sitter inramat på en hedersplats på väggen.
Den Lina ni ser idag är en öppen, kärleksfull och, för det mesta, glad person. Den Lina skulle inte finnas utan CUF. Sanningen är att Lina kanske inte skulle finnas alls utan CUF. Tyvärr är det nu dags för mig att gå vidare, hela vägen till USA, därför blir stämman i Umeå troligtvis min sista nationella CUF-kurs på ett tag. Detta är något som jag har vetat under hela stämman, och något som fått mig till tårar mer än en gång under helgen. Jag har varit oerhört sentimental, och många kan nog tycka töntig, denna helg, men det har sina förklaringar.
I CUF har jag lärt mig så otroligt mycket om politik, ekonomi, demokrati, miljö, the list goes on. Men i CUF har jag också lärt mig att älska och bli älskad. Jag har lärt mig att vara mig själv, inte för att jag duger som jag är, utan för att jag är bra som jag är. I CUF har jag lärt mig att leva, inte bara överleva. Några av de personer jag idag kallar mina absolut bästa vänner har jag träffat via CUF, och för allt detta är jag evigt tacksam.
Stämman i Umeå har varit helt fantastisk. Vi har debatterat, skrattat, gråtit och kramats. Ni ska veta att jag menade varje ord i mitt kärleksbrev till alla CUF-medlemmar, liksom att jag menar menar varje ord i detta brev. Ja, det var jag som skrev kärleksbrevet till alla medlemmar som lästes upp, tyvärr var jag inte där för att se det då jag drog mig lite för länge vid frukosten. Ni är så fina, kära CUF:are, varenda en av er, och det hoppas jag att ni vet.
Flera gånger under stämmans gång har jag tänkt hur det här är en stund som jag kommer att komma ihåg för resten av mitt liv. Alla bra debatter, pausunderhållningar, Astrid Lindgren-referenser från FS och djurskämt från presidiet. Jag kommer aldrig att glömma stunderna vid pianot eller dansen till En Kväll I Juni. Jag kommer aldrig att glömma när vi sjöng Ja må hen leva eller när vi tittade på Let's Dance tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma hur jag inom loppet av en timma sjungit psalmsång, tre olika nationalsånger, Stockholm I Mitt Hjärta och Bögarnas Fel. Det är sånt som bara händer i CUF, och det är därför jag älskar er så mycket. Men mest av allt så kommer jag aldrig att glömma er, kära medlemmar, all er kärlek och allt ni har gjort för mig.
Vissa av er kommer jag att träffa i sommar, privat eller på mindre CUF-evenemang. Vissa av er kommer jag inte att träffa förrän nästa sommar, och vissa andra kanske det kommer ta ännu längre tid innan vi möts igen. Min famn, mitt hjärta och mitt hem är alltid öppet för er - i Gävle, i Kalifornien eller var i världen jag än må befinna mig. Ni som vill och kan får väldigt gärna komma på min Vi-ses-snart-igen-fest i juli också.
Jag kommer inte att gå ur CUF och jag har absolut inte varit på min sista nationella kurs. Detta är inget hejdå, bara ett vi ses snart igen. Naturligtvis fortsätter vi att hålla kontakten via twitter, bloggen, Facebook, sms och Skype. Så lätt slipper ni mig inte!
Tack för att ni finns och tack för allt ni gjort för mig. Jag älskar er av hela mitt hjärta.
Tills vi ses igen<3
Puss o Kram
Lina Landström
Kommentarer
Postat av: Johanna Lundgren Gestlöf
Du beskriver verkligen CUF precis som det är! Finns något magiskt i det:) Lycka till i Santa Barbara, du kommer få det toppen!
Kram
Trackback
