Yes I Can!

För en stund sedan lämnade jag av Julia och Cimon vid tåget. Gårdagen och förmiddagen var åt in i helvete stressig när jag försökte förbereda föreläsningen. Skolledningen tycker det är jättelätt att bara köra över en liten skitunge, och det är något som de tydligen gärna gör också, och meddelar inte ens mig om saken. Låt oss bara konstatera att det var tur att jag inte hade några lektioner idag!! Saker och ting löser sig (hyfsat) i alla fall, och rektorn fick lite skäll, men sen är det bara att skaka av och gå vidare. Det var inte svårt kan jag säga. Men låt oss inte börja där, låt oss istället gå tillbaka ett dygn. Igår.

Igår var det dags för Vårruset. 5 km löpning. Jag är jättedålig på att springa, tycker det är skittrist och hade inte alls hunnit träna som planerat fram till loppet. Mitt mål var att springa hela vägen, att inte ta ett enda, jävla promenadsteg. Konditionen var okej, men 4 km löpning på asfalt är inte bekvämt, och sista km kände jag inte ens mina fötter. Men jag gjorde det. På ren och skär envishet, på ren vilja, sprang jag 5 km. Fattar ni?! 5 km! EN HALV MIL!!! Jag klarade det!
Så idag. Kaos. Kaos, kaos, kaos, hela gårdagen, hela förmiddagen. Jag hade ångest och ont i magen. Tänk om det inte skulle komma något folk? Tänk om allt bara skulle gå åt helvete? Tänk så mycket som kan gå fel! Så mötte jag Cimon och Julia när de klev av tåget, och då kände jag bara ett allmänt lugn. Det får gå som det går helt enkelt, för nu är de här, och allt kändes bara så jävla bra!
Snodde från http://cimonlundberg.com

Jag var dock självklart fortsatt nervös för hur mycket folk vi skulle lyckas dra. Det har varit min största rädsla genom allt. Min största rädsla skulle dock visa sig vara mitt minsta problem. Över 80 fucking personer kom det!! 80 personer lyckades vi få ihop!! Och att döma av att ha pratat med dem och ha sett twitter och Facebook så verkar de flesta vara väldigt nöjda med föreläsningen (eller vad det nu var ;)).
För ca 2½ år sedan tog jag beslutet att åka hem från USA. Fram tills dess hade jag aldrig givit upp någonting, någonsin. Jag har alltid varit den envisaste personen i hela mitt liv, och har alltid offrat allt för att inte ge upp - även om det ibland varit bättre att ge upp. Jag ångrar absolut inte att jag åkte hem, det var ett bra val, men däremot har jag saknat den där Lina som aldrig ger upp, som vägrar att misslyckas. Har man väl givit upp en gång är det ganska lätt att fortsätta. Att bara sluta kämpa när det blir svårt och helt enkelt hissa upp den vita flaggan. Genom att lyckas springa hela Vårruset, och genom att lyckas dra ihop en sjuhelvetes, jävla bra föreläsning med mina två hjältar, har jag bevisat för mig själv att den där Lina som fanns innan jag började ge upp, den där Lina jag aldrig trodde jag skulle få se igen, den Lina finns kvar där någonstans.
Idag har jag uppfyllt flera drömmar. Att få anordna en föreläsning, ordna ett lyckat event, det är något jag har velat göra länge, länge, länge. Jag har gått på kurser hit och kurser dit för att lära mig hur man gör, försökt ett fåtal gånger med kanske inte alltid lyckat resultat, men den här gången gjorde jag det. Jag uppfyllde en dröm genom att anordna ett lyckat event, med massa publik. Tack till alla er som kom<3
Men mest av allt har jag fått träffa och krama mina stora hjältar. Cimon och Julia betyder så fruktansvärt mycket för mig så ni förstår inte, och jag är så glad över att få lära känna dem. Jag trycker på spara-knappen för att komma ihåg alla fina ord, alla varma kramar, och all kärlek. Man talar ofta om hur man inte kan välja sin släkt, men man talar sällan om hur man däremot kan välja sina vänner. När jag tittar mig omkring tänker jag att jag har gjort mycket goda val<3 Tyvärr glömde jag att ta en bild på oss tre tillsammans (hur fasen jag nu kunde göra det?!), men bjuder på lite kramar istället!
Nu ska jag käka lite, sen ska jag sätta mig på min favoritplats vid havet och bara smälta allt. Jag har inte sovit ordentligt på en vecka, och har dessutom lagt ner hela min tid och själ till denna dag, som blev en helt underbar känslomässig berg-o-dalbana, så nu är jag totalt utpumpad både fysiskt och mentalt. Där ska jag bara sitta och tillåta mig själv att känna, vad det än är som jag känner.
TACK Julia och Cimon för att ni kom! Tack för att ni är ni och tack för att ni gör mitt liv lite bättre, varje dag! Tack för alla varma kramar och all kärlek. Tack för att ni finns<3



Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer
Postat av: Anna

Tack för att du fixade allt Lina!!



Värsta lyxen att ha ett ställe vid havet att koppla av på! Jag har... Eeh... Hm... Jag drar till igeltjärn ibland? Hörs ju hur mysigt det är liksom.

2012-05-23 @ 19:24:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0