Allt är som vanligt men inget är som förr
Så var jag hemma igen då. Vad nu hemma är egentligen, eller kanske snarare var. Who knows. I Sverige är jag i alla fall. Hemresan gick rätt bra, lite strul på LAX men jag fick en workout i alla fall! Sen gick allt som det skulle och strax efter åtta i torsdags morse landade jag på Arlanda.
Sen dess har det, inte mig emot, varit fullt upp. Träffat släkt och vänner, haft middag, grillat, sett studentbal, spelat golf, simmat, bastat, klippt håret, varit på banken, med mera. Nu sitter jag med en kopp te och en skål chokladdoppade cashewnötter (ÅH som jag saknat dem! Önskar bara att de kunde separera nötterna med mörk choklad och mjölkchoklad...) framför tvn och tänkte se friidrott som börjar om en liten stund.
Lika många gånger som mina kompisar som nu tar studenten har fått frågan om vad de ska göra till hösten, har jag fått frågan hur det känns att vara tillbaka i Sverige. Svaret är detsamma varje gång: En stunds tystnad, ett hmm eller eehhh och sen ett "Det är blandat" eller "Jag vet inte riktigt än" eller "Det känns lite konstigt" beroende på vem som frågar. Ärligt talat vet jag inte själv. Det känns som jag plötsligt vaknat ur en dvala - Santa Barbara och de senaste 10 månaderna känns så långt bort, som en dimma, en konstig dröm. Vad hände egentligen?!
Någonting som jag har insett i alla fall är att jag helt plötsligt har blivit vuxen. Jag och alla mina kompisar. Jag vet inte när det hände, hur det hände, eller var det hände - men helt plötsligt styr vi våra egna liv, har en helt annan relation till varandra, till lärarna, och till föräldrarna. Det är en konstig känsla, men än så länge känns det bra. Jävligt bra. Som frihet. Like I'm finally free.
Puss o Kram
Lina Lilja
Kommentarer
Trackback
