Lina Lilja

Jag har tänkt på en sak den senaste tiden, och ska nu försöka få ut det här på bloggen. För någon som vanligtvis inte ens lyckas få saker som låter bra i huvudet att låta bra på bloggen kommer det här bli väldigt svårt, för det här har jag inte ens lyckas reda ut i huvudet än. Jag har redan bytt bloggtitel mer än en gång, och jag vet själv inte riktigt hur det här blogginlägget kommer att se ut, men vi gör ett försök. Mitt första problem är att jag inte vill lämna ut någon, samtidigt som jag lite halvt måste göra det för att det över huvudtaget ska make sense... Som sagt, vi gör ett försök, men jag varnar redan nu för att det här kan bli ett historiens konstigaste blogginlägg.

 

 

Okej, so here it goes. I måndags delade jag en bild på facebook, från Human Rights Campaign angående Jason Collins.

 

Varje gång jag delar en sådan bild, eller skriver något om något bra som hänt i HBTQ-världen, så gillar ett antal vänner det. Det är vänner och bekanta som öppet arbetar för HBTQ-personers rättigheter, eller i alla fall öppet stöttar dem, som CUF'are, Adam Lamberts fans, eller tjejkompisar. Sådana som förväntas gilla en sådan status. However, på bilder ovan fick jag en oväntad like. Eller, det var ju inte direkt så att jag trodde att personen i fråga var homofobisk, inte alls!, men han är en "normal", (så vitt jag vet) heterosexuell, ung kille. En sån där som springer på krogen, raggar på tjejer, läser på universitet - inte en sådan som springer på Adam Lambert konserter, demonstrerar för homosexuellas rätt på sin fritid, etc. etc. Återigen, detta är visserligen så vitt jag vet. De senaste åren har våran kontakt baserats på sporadisk facebook kontakt (typ i form av ett eventuellt grattis på födelsedagen), och eventuellt ett hej om vi ses på stan, så jag har redan gått för långt i mitt försök att beskriva honom egentligen. Sanningen är egentligen att jag inte vet, jag har inte umgåtts med honom på rätt många år, men den killen som han var när jag umgicks med honom - så var han som jag beskrivit ovan. 

 

 

Anyway, han gillade bilden jag delade om Jason Collins. Å ena sidan så fattar jag ju grejen med att klicka like är noll ansträngning, och inte vet jag hur mycket han tänkte eller inte tänkte innan han klickade like, men när det dök upp en notifikation om att han gillat bilden reagerade jag ändå. På ett bra sätt (I think). Det var liksom oväntat, men jag blev glad. Does this make sense at all? Okej, jag ska försöka utveckla lite mer.

 

 

Killarna i reklamen ovan är skådespelare, för de skådespelar ju faktiskt i filmen. Att killen med mobilen är gay i reklamen säger ju ingenting om killens läggning in real life, det fattar ju jag också. Men, jag läste i en artikel där de intervjuade någon från Halebop som varit med och skapat reklamfilmen, att skådespelarna inte är skådespelare som gjorts till hockeyspelare, utan det är ett hockeylag de plockat upp som fått göra reklamfilmen, och (anta att detta stämmer) detta gör mig glad på samma sätt som det jag pratade ovanför gör mig glad. För i så fall är detta ett gäng hockeykillar som är så pass bekväma i sig själva, och så pass accepterande, öppensinnade och respektfulla, att de utan problem kan spela homosexuella, eller positivt inställda till en homosexuell lagkamrat, i en av de kändaste reklamfilmerna i svensk historia. Det gör mig glad. 

 

 

Att allt jag sagt ovan får mig att tänka efter, reagera, och bli glad, gör att jag antagligen har en grundinställning som säger mig att 20-åriga, "normala", heterosexuella män också är något homofobiska. För varje dag som går så blir jag lite mer övertygad om att jag har fel. Samtidigt blir jag lite lyckligare för varje dag som går, och hoppet växer hela tiden. Tron på mänskligheten. Jag har nog dömt mina jämnåriga, "normala", killkompisar lite (alldeles) för hårt, och det är inte första gången jag blir positivt överraskad. För några år sedan, strax efter jag bytt gymnasieskola, stötte jag ihop med en gammal killklasskompis i matsalen, men vi båda var lite stressade. Samma kväll skrev han till mig på facebookchatten, vi hade inte pratat på något år, och vi catchade upp lite där. Han frågade hur det var, vad jag gjorde nu för tiden, etc. etc. På något sätt förväntar jag mig det på ett helt annat sätt av mina före detta tjejklasskompisar än mina killklasskompisar. Kanske för att på den tiden vi gick i samma klass var tjejerna betydligt mognare än killarna, och nu har killarna kommit ikapp och blivit vuxna på ett helt annat sätt. Nog för att jag alltid gillat dem, alltid vetat att de hade det i sig (ja, jag tänker på något specifikt, men jag känner att jag nog borde knipa igen nu innan jag lämnat ut andra människor alldeles för mycket), men det syns så tydligt nu för tiden.

 

 

Summa summarum. Många av mina killkompisar, eller bekanta kanske man ska kalla dem, är inte lika upptagna kring tanken att upphålla en maskulin och manlig appearance som tidigare generationer, eller kanske som jag förväntade mig. Dagens 20-åriga, "normala", killar kan lyssna på One Direction, spela homosexuella, krama varandra, etc., utan att vara rädda att kallas bögar, förlora deras manlighet, osv. Den nya generationens män är lite trevligare, roligare, mjukare, mer respektfull, och säkrare i sig själv. Och jag måste tillägga - allt detta är (i mina ögon) bara positivt. Väldigt positivt!

 

 

Jag hoppas ni förstod nånting av vad jag försökte säga i alla fall. Om inte så kan jag sammanfatta det hela i att världen går åt rätt håll - det är en sak som är säkert!

 

Puss o Kram

Lina Lilja