Lina Lilja

Ni vet alla hur mycket jag tränar. Vill man kan man skoja och säga att jag är något av en träningsnarkoman, men det vill jag inte göra, för nu ska vi bli dead serious. Det är dags att dra i nödbromsen, ta ett djupt andetag, och göra en kärleksfull intervention. Jag är min egna bästa vän, jag älskar mig själv, och utifrån den kärleken är det dags att jag nu inte bara noterar varningsklockorna, utan också tar dem på allvar.

 

 

Detta är uppdelat i två delar, en fysisk och en psykisk. Eller kanske till och med tre, två fysiska delar och en psykisk. Jag ska bena ut dem en efter en, prata om dem, diskutera varningsklockorna, och hitta lösningar. Anledningarna till varför jag gör det på bloggen är flera: Bland annat behöver jag er hjälp, ni får bli mina vittnen som påminner mig om mina egna ord. Jag vill göra det här till en öppen process, dels för att andra ska kunna ta del av det och känna igen sig, men också för att jag trots allt vill jobba med träning och hälsa i framtiden. Det här är en chans för mig att lära mig, få tips och råd, samtidigt som jag utvecklas och går vidare.

 

 

Mitt motto är alltid att allting ska vara hälsosamt - och att det inte får bli maniskt eller destruktivt. Jag är noga med vilodagar, att man får "fuska" med jämna mellanrum, osv. Det vet ni alla vid det här laget. Och för att jag ska ha trovärdighet i min framtida karriär är det viktigt att jag nu tar tag i det här. Vi börjar med det enkla - det fysiska. Det är viktigt att skilja på bra smärta och dålig smärta, bra trötthet och dålig trötthet. Att man inte kan kliva ur sängen dagen efter ett hårt träningspass på grund av all träningsvärk - det är bra smärta. Att man är trött någon gång ibland, efter jobbiga träningspass, det är ingen fara. Men när man känner konstant smärta, när träningen inte är obehaglig utan faktiskt gör ont, och när man känner sig trött mest hela tiden - då är det inget bra. 

 

 

Först och främst så har jag haft problem att andas i samband med träning. Jag blir inte bara anfådd, utan jag får en "sugrörskänsla". Jag vände mig till min vän Google, och fick egentligen bara bekräftat vad jag misstänkte. Det kan vara symptom på ansträngningsastma. Vi vet alla att man ska passa sig för att självdiagnosticera sig med hjälp av Google, men att jag sitter här i skrivande stund, två timmar efter avslutad träning, och fortfarande försöker hämta andan - något är inte normalt. Det skadar aldrig att gå till en doktor och kolla upp symptom, så det är precis vad jag kommer göra så fort jag kommit hem till Sverige. Kära vänner, när jag i början på juni sitter och hittar på ursäkter till varför jag "inte borde störa de redan upptagna doktorerna med något skit jag tror jag har" - tvinga iväg mig. Som sagt, att kolla skadar inte. Framför allt inte med tanke på hur mycket jag tränar, och hur mycket jag brinner för hälsa. Även om det skulle visa sig att det inte är något så är det bättra att veta än att gå runt och misstänka utan att vara säker.

 

 

Nummer två gällande det fysiska är att jag tror jag har övertränat, eller i alla fall befinner mig i gränslandet. För det första så utvecklas jag inte i den takt jag borde med tanke på hur mycket jag tränar. I och för sig utvecklas jag, vilket i sig är bra att jag går framåt och inte bakåt, men jag får inte den utbetalning jag borde för arbetet jag lägger ner. Dessutom har jag börjat få mer och mer dålig smärta i samband med träning - inte minst i ben, men nu även i revbenen. Inte bra, en massa tecken på överträning. Musklerna känns trötta, benen bär inte, jag känner mig svagare och tröttare av träningen - inte starkare och piggare. Dags att lugna ner sig. Igår tog jag faktiskt en oplanerad vilodag, för att jag helt enkelt kände hur övertränad jag var. Dock är det nu dags att gå in i nästa del, den psykiska, som är mer komplex, men som går hand i hand med det här.

 

 

För mig har det varit väldigt viktigt att alltid förhålla mig till mat, träning och min kropp på ett hälsosamt sätt, nu när jag har gjort den här "hälsoresan". Jag har tagit ett steg i taget, lugnat ner mig när jag känner en ångest komma krypande, arbetat med omvänd psykologi, och ja - det har gått riktigt bra! Men grejen med ångest är att den kommer smygande, och ofta märker man den inte förrän det är för sent. Det är just därför jag, så fort jag idag upptäckte tecknen, nu drar i nödbromsen. 

 

 

Jag stod i duschen efter dagens träning, flåsande och aningens missnöjd, och kände en ångest över att jag inte tränade igår. En jobbig, påträngande, dålig ångest. Som person är jag nog rätt ångestdriven, och jag fasthåller mig vid idén att en lagom dos med ångest är bra, men när ångesten tar över och sätter sig som ett tryck över bröstet, återigen - dra i nödbromsen! Träning och hälsa känns inte längre roligt, utan nu känns det som ett måste. Hela mitt liv figurerar kring vad jag ska äta, när jag ska äta, hur jag ska träna och när jag ska träna. Jag känner mig inte stolt över att jag genomfört ett bra träningspass - utan ångest för att jag igår inte gjorde det, eller för att jag kunde tagit i lite hårdare.

 

 

Eftersom jag just upptäckte dessa tecken idag har det heller inte gått speciellt långt. Ännu är det bara i mitt huvud, och inte i handlingar, därför kommer det också bli lättare att ta sig ur det. Till att börja med kommer jag att gå från att träna sex dagar i veckan - till fem. Redan här känns det jobbigt, och min omedelbara känsla är att gå tillbaka och radera orden. Gör jag en deal med mig själv är det så mycket lättare att bryta än om jag gör en deal med hela internet! Trots allt har jag kommit att älska träningen (notera: jag hatar fortfarande löpning, men annan träning - yoga, styrketräning, zumba - älskar jag) och att tvingas göra det en dag mindre i veckan tar emot. Dessutom sätter den här ångesten in igen (en dag MINDRE i veckan?! Jag borde jobba HÅRDARE - inget annat!), men för tillfället är det här något jag måste göra. Sen kommer jag att dela med mig av min ångest när den kommer - då jag käkat den extra portionen pasta eller en påse godis som jag köpte med mig på vägen hem. Många gånger tror man att det man inte uttalar inte finns, men vi alla vet att resultatet från sådana handlingar alltid blir destruktiva. Därför kommer jag att lyfta all negativ ångest och visa att den finns, själv erkänna att den är där, acceptera den, och tvingas ta itu med den. 

 

 

Vi kan inte bara behandla symptomen - vi måste också gå till botten och bota sjukdomen. Personligen tror jag att anledningen till varför denna ångest har utvecklas just nu är för att det är så mycket press och stress kring mig just nu. Jag har tre veckor kvar i Santa Barbara, som jag vill njuta av så mycket som möjligt. Samtidigt har jag en massa slutprov som hopar sig, jag söker jobb och planerar en sommar där jag vill hinna med så mycket som möjligt. Pengarna börjar ta slut - vilket så klart också ger en massa ångest - och jag har för tillfället ingen som helst inkomst. Bland allt detta virrvarr blir det lätt att känna att man tappar kontrollen, men det finns en sak man alltid kommer att kunna kontrollera - sitt matintag och sin träning. Det är därför ätstörningar är ett sådant stort problem i våran värld, för att när allt annat faller ur ens kontroll kan man fortfarande kontrollera det - och blir mer och mer petig och kontrollant. 

 

 

Jag har kommit så långt den senaste tiden, till en plats där fylld av kärlek och självkänsla. Därför gör jag det här. Jag älskar mig själv och min lycka för mycket för att bara låta allt fallera. Nu behöver jag er hjälp. Detta ska ni hjälpa mig med:

 

1. Se till att jag inte tränar mer än 5 gånger i veckan tills dess att all negativ ångest är borta.
2. Se till att jag pallrar mig till läkaren så fort jag kommit hem till Sverige, och kollar så att allt är som det ska.
3. Se till så att jag fortsätter vara öppen om min ångest och mina symptom/känslor. Den dagen man börjar gömma saker för sin omgivning är den dagen som det börjar gå utför på riktigt. 
4. Säga till så fort ni ser något i mig som kan uppfattas destruktivt. 
5. Fortsätta uppmuntra mig och vara positiv! Som jag pratat om tidigare har jag skurit ut all negativ energi kring mig - det innebär att jag har rensat bland vänner, bloggar jag läser, bilder som finns i min omgivning, bakgrundsbild på telefonen, ALLT! - och det är något jag kommer att fortsätta göra. Behandla mig som jag förtjänar och älska mig för den jag är - allting som ger mig en negativ känsla kommer att kastas ut! (Detta innebär inte att man inte får kritisera mig, säga ifrån, eller ha meningsskiljaktigheter. Det är skillnad på att tycka olika och att trycka ned.)