Lina Lilja

Jag har alltid sett mig som en människa som inte kan känna empati. För det är precis vad jag har fått höra hela mitt liv - att jag måste bli bättre på att känna empati. Att jag är dålig på det. Tydligen är det något man måste kunna, något det är viktigt att man är bra på. Helt ärligt vet jag inte ens om jag är säker på vad empati är, jag tror inte att någon riktigt vet vad empati är - egentligen. I höstas fick jag i uppgift i Intercultural Communication att skriva om hur jag, under terminens gång, utvecklat min empatiska sida. Istället skrev jag allt det här - att jag inte tror på empati, att jag inte kan känna empati. 

 

 

Under de senaste månaderna har jag ändrat mig, tänkt om. Jag tror att jag, till skillnad mot vad alla andra alltid har talat om för mig, är väldigt bra på att känna empati. Alldeles för bra. Det är intressant hur man, när man åker bort en stund, inser att den man egentligen är inte alls är den man tror att man är, och att den man tror man är vädigt mycket är den personen alla andra tror att man är. Min nya teori, även om jag fortfarande är aningens tveksam på hela konceptet empati, är att jag är så jävla bra på att känna empati att jag helt enkelt stängde av funktionen. 

 

 

Jag har alltid varit väldigt duktig på att se känslor hos andra människor, att se detaljer, nästan som att läsa en annan människas tankar. Lite som The Mentalist eller Lie To Me, om ni har sett någon av de serierna. Jag kan själv inte svara på om det är en "gåva", ett intresse, eller något jag vände mig till för att slippa fokusera på mig själv under jobbiga perioder - allt jag vet är att jag är bra, alldeles för bra, på det. Och det är jobbigt. Jag lider hellre själv än att se någon av mina medmänniskor lida - vilken dag som helst. Alla ni som är föräldrar kan nog känna igen känslan, när erat barn gråter för att det är i smärta, att ni hade gjort vad som helst för att lida istället för att se smärtan i deras ögon - men det går inte. Jag ogillar att använda ordet omöjligt - men det är omöjligt.

 

 

Detta gjorde att jag stängde av. Valde att inte känna alls. Uppfattades som en människa utan empati, en känslokall, hjärtlös person som bara sa att folk skulle rycka upp sig när de satt där med pistolen i munnen. Det är klart att inte alla känslor av empati är ledsna, deprimerande och jobbiga känslor - men många är, och de är väldigt starka. Dock är det så att det inte går att bara stänga av de jobbiga känslorna, utan stänger man av stänger man även av möjligheten att känna kärlek, lycka och glädje. Känslor man vill känna. Man blir någon robot, eller en skådespelare, som gråter när man borde gråta och skrattar när man borde skratta. Alla förstår vi att detta inte fungerar i längden, och så småningom lät jag känslorna komma tillbaka in i livet. Känslorna, och förmågan att känna empati. 

 

 

Efter att i så många år studerat människor, vetat vad de tänker och känner, utan att koppla in känslorna i analysen, och sedan återigen faktiskt börjat känna med dem igen, det är... Överväldigande. Att jag har en god förmåga att känna med folk innebär inte att jag är duktig på att hantera situationerna - tvärtom. Alla mina vänner kan intyga att så fort någon börjar gråta så står jag handfallen utan att ha en aning om vad jag ska göra - det kvittar om det handlar om en elak pojkvän eller en sjuk mormor. 

 

 

Vad jag ville komma till med den här väldigt långa, luddiga utläggningen var att jag då och då får tillfällen då världens all smärta och sorg liksom kommer över mig som en tsunami. Som nu. Jag läser så många olika känslofyllda historier - glada som sorgliga - och tillslut blir det för mycket. Jag vet inte vad jag ska känna, vad världen vill mig, och jag blir trött av alla känslor som tar över mitt psyke. Om världen åtminstone kunde bestämma sig för om jag borde vara glad, ledsen eller arg?!

 

 

Även om jag fortfarande håller lista ut det här med min förmåga att känna empati, och se andra människors tankar och känslor, så är jag ganska säker på en sak: När jag är extra svag psykiskt är jag också extra öppen för andra människors känslor. Det är som med musklerna, att när man är trött orkar man inte hålla emot lika mycket. Därför tror jag att jag är extra mottaglig just nu, när jag är trött, känslosam för att jag ska åka hem, glad över att skolan är över, och allt det där - ja då kommer alla andras känslor över mig. 

 

 

Först läste jag min kompis facebookstatus, angående mördandet av en bög i New York i helgen. Min kompis är bög, och han och hans fästman bor, bokstavligen, ett kvarter från var det skedde. De hörde ambulanserna och poliserna. De är livrädda, arga och ledsna. Deras familj är orolig - and so am I. 

 

Sen läser jag om att Sofi Fahrman födde en dotter i söndags.

 

Sen läser jag om Blondinbellas och Odds bröllopsplaner.

 

Sen läser jag om stormen i Oklahoma som jämnat en skola med marken, och dödat ett tiotal människor på vägen, skadat flera hundra, många av dem barn.

 

Sen läser jag om Hannah Widells bröllop.

 

Sen läser jag min kompis blogg, om hennes depression och självmordstankar.

 

Sen ser jag bilder på min kompis barn, och jag minns hennes fight - mot en man som slår henne och en familj som inte kan hjälpa. Hon är lika gammal som mig. 

 

Sen läser jag om Husby. 

Sen läser jag om firandet av VM-guldet.

 

Sen sätter jag på senaste Värvet-intervjun, med Kristian Gidlund.

 

Och samtidigt som jag lyssnar på Kristian går jag in på hans blogg, I kroppen min. Jag läser något blogginlägg där då och då, men oftast klarar jag det inte. 

 

Jag klarade det inte den här gången heller - framför allt inte med allt det andra färskt i huvudet. Och jag bryter ihop. Hatar världen. Skriker på Honom och undrar vad fan Han håller på med. Vill bara begrava alla känslor, bli sådär iskall och empatilös igen. Jag hatar min förmåga att känna så mycket empati, och ta in känslor i min kropp. Hade jag åtminstone vetat hur jag skulle hantera den, vad jag skulle göra med den, men istället sitter jag här med tårarna strömmandes och vet inte vad jag ska ta vägen. 

 

Jag hörde någon säga en gång att om man la alla sina problem i en hög med alla andras problem, då hade man snabbt tagit tillbaka sina egna. Det är nog sant, väldigt sant. Nu ska jag dränka mina känslor i Ben&Jerry's, tacka Gud för att jag trots allt har ett väldigt bra liv, och fundera ut vad för gott jag kan göra världen med min förmåga.

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja