En helt ny värld

Även om det är jobbigt att fara runt och ha olika kollegor och arbetsplatser var dag, finns det något jag verkligen älskar med mitt jobb. Som jag pratat om många gånger tidigare älskar jag att studera människor. Att stå utanför och se människor mötas och agera. Studera blickar, kroppsspråk och röstlägen. Efter att ha pysslat med sådant här i ett antal år nu (jag var aldrig riktigt ett fan av att springa runt och leka på rasterna i skolan...) har jag blivit rätt bra på det. Jag har blivit bra på att uppfatta små detaljer, och ni anar inte hur mycket ni avslöjar på sättet ni pratar, går och agerar. När man är i ett klassrum, eller på en skolgård, är det oerhört många människor som rör sig på en liten yta, som integrerar med varandra. Inte minst så finns det få platser i världen där så många olika typer av människor möts som i en skola. 
 
 
En skola är helt enkelt en perfekt plats att studera människor på. Personligen föredrar jag att studera högstadieelever - just för att då är många i den där fasen när de experminenterar och försöker hitta sig själva. Det är en lätt grupp att studera, för om man "kan koderna" så är allting väldigt uppenbart. Yngre barn är lite krångligare, för de är lite mer av en homogen grupp. Men om man anstränger sig, och verkligen får en chans att tänka efter och studera, då kan man lära sig rätt mycket även om yngre barn - saker som de oftast ännu inte vet själva. Som sexualitet till exempel. 
 
 
På ett sätt är det sorgligt att de flesta elever jag jobbar med får jag bara träffa en dag eller två - och inte följa under uppväxten och tonåren. Det innebär också att jag aldrig kommer få reda på om jag har rätt eller ej, men å andra sidan så kan jag bara lita på min känsla och mina "studier". Jag har träffat elever både på lågstadienivå och mellanstadienivå som jag kan säga kommer att dras till samma kön när de kommer upp i den åldern. Om de vet om det själva ännu eller ej är svårt att säga, men de flesta antar jag inte har upptäckt det än. Samtidigt måste jag säga att det ändå är stor skillnad idag, jämfört med för bara 5-10 år sedan när jag var i deras ålder och gick i grundskolan. Alternativt så är det ännu större skillnad mellan Gävle och Stockholm än jag tidigare trott. (Helt ärligt så tror jag nästan lite mer på alternativ två än alternativ ett...) I vilket fall som helst så har jag träffat flera elever som är väldigt utblommade och öppna med sina könsuttryck och sin sexualitet redan i högstadiet (här skiljer det sig dock mycket mellan skolor, och även förorter) - på ett helt annat sätt än "på min tid". Hurvida de är lyckliga eller ej är dock en helt annan grej som vi inte behöver fundera närmare på idag. Öppenhet innebär inte nödvändigtvis mindre förvirring eller osäkerhet. 
 
 
Apropå sexualitet, barn och att vara öppen vid tidig ålder har QX idag en omröstning på sin hemsida med frågan "Hur gammal var du när du kom ut?". Innan vi tittar närmare på svaren så måste jag ändå kommentera termen när kom du ut?. Jag vet att det här ofta nämns av HBTQ-personer, men inte tillräckligt ofta, det bör sägas igen. Det finns inget ett tillfälle då man kom ut. Man kommer ut hela livet, varje gång man möter nya människor - på grund av heteronormen. Men när man talar om när man kom ut pratar man ofta om när "alla" fick veta. "Alla" är i 90% av fallen (jag känner till i alla fall) familjen, som nästan alltid är "de sista att få veta". När man talar om när man kom ut pratar man helt enkelt oftast om då det blev "offentligt" och man inte längre gömmer det (typ, naturligtvis är det individuellt och alla skulle inte svara samma sak). 
 
Så till resultatet på denna omröstning som dryga 800 personer har svarat på i skrivande stund. Omröstningen visar att de allra flesta kom ut mellan åldern 15-30. Ja, det är ett stort spann, men om jag får tro så misstänker jag att det var mer mellan 25-30 förut, och mer kring 15-20 idag. Det är ett mycket mer öppet samhälle idag än för bara några år sedan (eller så har jag bara skaffat mig en ny umgängeskrets, återigen, det är inte helt osannolikt att stora delar av detta blogginlägg fallerar på grund av att jag nu har mina referenser i Stockholm - och tidigare i Gävle). 
 
 
Avslutningsvis måste jag få dra in detta inlägg på min nya idol - Erik Rapp. Idag publicerades en intervju på QX.se med honom (http://www.qx.se/noje/24788/17-ar-och-oppet-gay--erik-rapp-ar-favoriten-i-idol) och min respekt för honom bara växer. Efter att han själv twittrat ut länken fylldes min feed av mediabögar i åldern 30+ som berättade hur mycket de respekterade att han vågade vara så öppen vid sådan ung ålder, och att de själv inte alls var så säkra på sig själva när de var 17 bast. Jag kan inte annat än att hålla med. Att bli "hela Sveriges idol-bög" vid 17-års ålder, och vara så pass säker på sig själv att man klarar det, är en bedrift som jag inte kan beskriva med ord. Det faktum att han kan vara det idag visar att det är en helt ny värld idag, till skillnad från för bara några år sedan när idoler höll sin sexualitet hemlig trots att de var betydligt äldre än 17, levde i relationer och var helt öppen inför familj och vänner. Erik är bara tre år yngre än mig, men han tillhör ändå en helt annan generation på det planet. En generation som har det lite lättare än föregående. Utvecklingen går fort, och det gör mig oerhört glad<3 Samtidigt får vi inte glömma att det fortfarande är en lång väg att gå! Förresten kan jag meddela att Eriks intervju givit resultat direkt, på twitter läste jag att en person tog mod till sig och berättat för sin mamma att hen var homosexuell - tack vare intervjun med Erik! STORT!
 
 
Till sist vill jag slänga in två avslutande, korta kommentarer.
 
Nummer 1: Under hösten bloggar en lärare, som också råkar vara flata, om hur det är att vara homosexuell och lärare. Detta är ett projekt av Lärarnas Riksförbund och bloggen hittar ni här: http://lrbloggar.se/detoppnaklassrummet/ (För övrigt hittade jag dit tack vare att min arbetsgivare tipsade om det på Facebook, något som också gjorde mig förbannat glad i hjärtat<3)
 
Nummer 2: You are never alone. Vi må alla vara unika, men ingen av oss är egentligen så unik som vi tror att vi är. Idag hittade jag denna länk i min twitterfeed, och insåg återigen att it's not just me. Hur konstiga, annorlunda och ensamma ni än känner er, så LOVAR jag att det finns någon där ute som är precis lika konstig och ensam som du är. Och tack vara internet så är det betydligt lättare att finna dessa likasinnade idag än vad det var förr. http://www.buzzfeed.com/lilyhiottmillis/what-its-like-dating-as-a-femme-lesbian
 
 
Puss o Kram
Lina Lilja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0