Lina Lilja

Vi lever i en värld som mer än gärna berättar för oss hur vi ska vara, se ut och bete oss för att vara normala. Det finns någon sorts idealbild som alla eftersträvar där man ska vara lagom rik, lagom vältränad, inte för tjock, inte för smal, ha rätt jobb, bo på rätt ställe, säga rätt saker, ha rätt hobbys, etc., etc. Trots att vi för länge sedan konstaterade att vi alla är unika, och ingen av oss passar in i en fyrkantig mall, så lever dessa normer kvar - och följer man dem inte väntar konsekvenser. Vissa normbrytningar ger större konsekvenser än andra, men en konsekvens som de alla ger är dålig självkänsla.

Jag tänkte på det i fredags när jag såg Benjamin Wahlgren Ingrosso dansa i Let's Dance. Hela kvällen gick han runt och såg ut som en ledsen hundvalp, vilket verkligen gjorde ont i min själ. När jag sprang på toa 5 minuter innan sändning (ja, jag har en liten blåsa...) var han och Sigrid ute i den tomma lobbyn och sista-minuten-övade. Han gav 100%, men gjorde inte riktigt lika bra ifrån sig som vanligt - och gick därefter och låste in sig på toa helt bedrövad. Jag vet att mitt beröm till Benjamin börjar låta tjatigt, men jag tycker ändå det är sjukt relevant. Visst, när man tänker efter är han bara 16 år - och vem fan hade en bra självkänsla när man var 16?! Antagligen ingen. Skillnaden är att vi inte är tredje generationen i en "perfekt" kändissläkt och vi var inte tvugna att prestera inför 2 miljoner tittare på direktsänd tv varje vecka. Men ändå. 

 

Benjamin och familjen Wahlgren har pratat rätt öppet på senaste tiden om hur Benjamin blivit mobbad i sin Östermalms-skola för att han är "sång-och-dansman". Mobbing bryter ner vem som helst, så att Benjamin är stark nog att fortsätta göra det han gör trots mobbingen är helt fantastiskt. Men att han har skapat sig en sådan stor identitet runt det hela att han bryter ihop när han bara gör halvdant ifrån sig (för dåligt var det inte, och det sa inte juryn heller) är för mig skrämmande. Trots allt normalt för en 16-åring, men ändå skrämmande. Han har lite att jobba på gällande självkänslan. 

 

Men - det som är ännu mer skrämmande är att se 30-, 40-, 50-, 60-åringar med samma dåliga självkänsla som 16-åriga Benjamin. Jag ser det i min närhet och jag ser det på tv. För att ge er ett exempel så vill jag dela med mig av en bild som dök upp i mitt facebook flöde alldeles nu:

 

 

"Hahahaha - jätteroligt!" är min första tanke, men sen tänker jag igen. Och igen. Jag har sett tiotals av dessa bland mina facebookvänner bara de senaste dagarna, extra mycket så här när värmen är på G och sommaren närmar sig. Människor i alla storlekar och former som bashar på sitt utseende och letar sätt att gå ner i vikt och komma i form på lättast sätt - så fort som möjligt. Många av dessa har barn, och flera av dessa barn är så pass gamla att de finns på facebook och läser sina föräldrars statusar. Vad fan sänder det ut för meddelande? Har den tanken ens slagit er?

 

 

Jag tänker på det när jag ser reklamen till "Här är ditt kylskåp" och hör Agneta Sjödin säga att rädslan finns där, "att jag inte är värd att älskas". Nog för att citatet kan vara taget ur sitt sammanhang i reklamen, men ändock, det är ingen ovanlig känsla. 46-åriga Agneta Sjödin som varenda människa i hela Sverige är kär i är rädd att hon inte är värd att älskas. 

 

Om och om igen ser och hör jag det - människor i alla åldrar som ständigt vill förändra sig själva för att bli lite bättre, bli lite mer värd, mer älskvärd. Vissa hamnar i olika typer av missbruk (exempelvis matmissbrukare som vi kan följa i Biggest Loser) eller sjukdomar (depressioner, ätstörningar, etc.) - andra får "bara" ett liv som är lite mindre lyckligt än vad det hade kunnat vara. 

 

 

Jag är 20 år gammal och vet att jag är perfekt som jag är. Jag är värd att älskas, jag är värd lycka, kärlek och framgång. Visst har jag dagar då jag ser mig i spegeln och tänker "ugh!", ja, jag avskyr min näsa, och många gånger gör jag saker som jag i efterhand inser var mindre smart - men jag vet också att det inte gör mig mindre värd. Självklart har jag inte alltid älskat mig själv på det sätt jag gör idag, och vem vet vad som händer i framtiden, men på något sätt har jag börjat inse att jag är mer ett undantag än en regel. Jag har börjat inse hur många det är som inte älskar sig själva på det sätt som jag har kommit att göra. Det gör mig så förbannat ledsen. 

 

 

Många PT's och gym utnyttjar människors dåliga självkänsla och tjänar pengar på att "få dem i form" till sommaren. Själv ser jag fram emot att en dag få chansen att vidareutbilda mig till någon form av coach och mental styrketränare. Jag vill hjälpa människor, inte utnyttja dem. Att se så många gå runt och tro så lite om sig själva, tro att deras värde sitter i någon form av prestation, gör mig så förbannat ledsen. Fattar ni inte hur underbara ni är?! 

 

Vi har en mobbing-kultur i västvärlden idag. Sker det inte i skolan så sker det i media, på gatan, på facebook. En kultur som gör det svårt att hitta sig själv, respektera och älska sig själv. Det gör ont i mig att inse hur många fantastiska människor som tror så lite om sig själva. Och ännu ondare gör det att inse att inte ens i stockholms innerstad får man vara ifred från mobbing för att man gör "fjolliga" saker. 

 

Jag är inte som er, och ni är inte som mig. Alla är vi unika, alla är vi fantastiska. Alla är vi satta på jorden av en anledning. Alla är vi värda att älskas och alltid kommer vi att kunna inspirera någon. Snälla ni, lägg ner tanken på att ni måste prestera, gå ner i vikt eller bli lite snyggare för att bli mer värd. Träning och hälsa ska vara roligt och få en att må bra, det ska inte vara ångesfyllt. Samma sak med resten av livet. Vad ni än ger er in på - gör det med ett leende med läpparna. Och får det er inte att må bra, gör något annat. Livet är för kort för att gå omkring med ett regnmoln över huvudet. 

 

Och glöm aldrig att ni är värda att bli älskade. Varenda en av er. Alltid. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja