Lina Lilja

Det är den där tiden på året nu, den där tiden då allt vänder. Det blir ljusare, varmare, och plötsligt går mungiporna uppåt igen. Höstdepressionen flyger ut genom fönstret, andningen blir lättare och helt plötsligt klarar man av att se framåt igen! För min del var det en oerhört tuff höst och vinter, men jag är glad att jag tog mig igenom den på det sätt jag gjorde och att jag nu har börjat hitta tillbaka till mig själv igen. Jag som sa att jag skulle dra ner på allt ideellt arbete i höstas, har nu tagit upp det hela igen, och typ tiodubblat mitt engagemang. Och jag mår bra av det. Visst att jag själv inte fattar hur i helv*te jag ska hinna med allt de kommande månaderna, men jag trivs så. Jag älskar att ge av min tid, jag är en riktig arbetsnarkoman, och jag avskyr att kväll efter kväll sitta hemma och rulla tummarna. Dessutom har jag en ny karriär på G och det känns verkligen toppen! 

 

 

Nästa helgen är sista på SAFE - for know. Det blir sista helgen med det gäng jag hängt med sen i januari, och även om det på ett sätt känns skönt att denna oerhört intensiva period går mot sitt slut så är det samtidigt en jädra separationsångest. Jag har verkligen haft så jävla kul under utbildningens gång och tanken på att vi efter nästa söndag inte längre kommer att spendera 9 timmar om dagen med varandra känns helt sjuk. Jag har lärt mig så galet mycket på denna korta period - inte bara utbildningen i sig, utan även om livet, om olika erfarenheter. Även fast vi alla har något gemensamt som tagit oss till den utbildning vi går idag, så är vi så fruktansvärt olika med olika bakgrund, erfarenheter och mål. Som en av de yngsta i gänget har jag verkligen sugit i mig av deras livserfarenhet och älskat varje sekund vi spenderat tillsammans (även när man känt sig så trött och fullproppad på information att man inte längre vet hur man sätter en fot framför en annan...). 

 

 

Jag måste också säga att jag är så fantastiskt stolt över mig själv och var jag är idag. Att jag trotsat alla tankar och tryck utifrån och ändå gått min egen väg, följt mitt eget hjärta även när alla runt omkring gjort allt för att stoppa mig. När jag tänker tillbaka på första gången jag var i ett gym som 14-åring, och hur jag redan då älskade det, är det helt sjukt att det tog så många år innan jag förstod vad det är jag verkligen brinner för och var jag ska spendera mina dagar. Jag tänker på alla de mil jag cyklade på somrarna fram och tillbaka till stallet (1 mil enkel väg), hur jag red ett par hästar om dagen, sopade stallgångar och bar höbalar - och ändå identifierade mig själv som lat och slö eftersom det var den stämpeln alla andra satte på mig. För att jag hatade att springa (pga att det gjorde ont i knän och var obehagligt för andningen, vilket nu visat sig vara ansträngningsastma) och för att jag föredrog att sitta och läsa på rasterna istället för att spela fotboll med resten av klassen (bollar har aldrig varit min grej...). Ja, jag har ett läshuvud - men innebär det automatiskt att jag är lat och otränad?! Ju mer jag tänker tillbaka på min tonårstid desto argare blir jag. På skolan, på de vuxna, på samhället. Så mycket smärta, ångest och identitetskrisande som hade kunnat undvikas om jag bara hade fått slippa den där stämpeln hela tiden. 

 

 

Idag har jag en helt annan syn på mig själv och på livet. Jag är stark nog att stå emot det mesta, även om jag har down-perioder (som denna höst), men jag har nu kommit in i ett tankesätt som gör att jag alltid lyckas komma tillbaka. Och nu, så här i vårtider, känns allting bara lättare än lättast och bättre än bäst! Istället för depression, ilska och ångest känner jag nu mycket mera glädje, kärlek och värme. Två gånger under dagens föreläsningar när vår lärare berättade om kunder som uppnått stora mål satt jag och grina i min bänk, och fick gömma huvudet för att det inte skulle synas. Så där känslofyllda lycko-tårar, för att man blir så glad för någon annans skull. Jag gråter gärna de där tårarna, jag känner gärna de där varma känslorna till folk som inte känner dem tillbaka, jag går gärna runt och fånler på stan - för jag vet hur det är att gömma sina känslor bakom lager av is, och dit vill jag aldrig mer tillbaka. För mig blir det viktigare och viktigare att gå tillbaka och se hur långt jag har kommit, se varningsklockorna och snabbt göra förändringar i livet för att jag inte ska ramla tillbaka i gropar jag en gång varit i. 

 

Med detta långa inlägg vill jag helt enkelt bara berätta hur lycklig jag är just för tillfället. För att jag är jag och för att jag har tagit mig dit jag är. För att solen går upp på morgonen och för att efter vintern kommer våren. Och för min finaste hund som något oväntat kommer hit ikväll och kommer att spendera första halvan av veckan hos mig istället för hos hundvakten. Life's good. 

 

 

Puss o Kram

Lina Lilja

 

Ps. Vill du ha en gratis PT-timme? På fredag och lördag kommer vi som är PT-studenter att ta emot kunder helt gratis i vårat gym vid Medborgarplatsen i Stockholm! För mer information och för att boka tid, gå in på http://safesthlm.bokadirekt.se