Trying is the first step towards failure
Dagligen får jag frågan från mina kollegor om jag ska bli lärare. De tycker jag är så duktig och skulle passa så bra som lärare - och det skulle jag nog - men jag pallar inte byråkratin. Det är synd att läraryrket är så mycket byråkrati, för jag trivs jävligt bra med det hela för övrigt. Framför allt älskar jag att arbeta med ungdomar. De lär mig något nytt varje dag, och jag menar det verkligen. Varenda dag går jag från skolan med en ny läxa, en ny lärdom.
Jag och en kollega har de senaste dagarna återkommit mycket till det här citatet från Homer Simpson. Tyvärr har oerhört många elever den här inställningen, och så fruktansvärt många av mina elever har så galet dålig självkänsla. De vågar inte prova för de är för rädda för att misslyckas.
Och vet ni vad den vanligaste anledningen är? De har någon gång hört att de är dåliga på vad det än är vi vill få dem att göra. En lärare, eller en förälder, har någon gång sagt det till dem. Vissa människor borde verkligen inte bli lärare, eller förälder. Alla kan inte vara bra på allt, men alla är vi bra på något. Och inte minst måste vi våga försöka, och våga misslyckas, för att kunna lyckas.
Mina elever går i högstadiet. De har alla levt någonstans mellan 12 och 15 år på denna jord - och några av dem har upplevt väldigt mycket under dessa år. Jag kommer vara en del av deras liv under ungefär två och en halv månad. Om ett par månader kommer de ha glömt mitt namn. Om ett år kommer de ha glömt mig helt. Men kanske, kanske, kommer de att komma ihåg vad jag har lärt dem.
Eftersom jag är där så kort tid, och bryr mig så mycket om mina elever, tar jag varje tillfälle jag har att pränta in mitt budskap hos dem. Du är fantastisk som du är. Du behöver inte ändra dig för någon. Du kan göra vad fan du vill och vara vem fan du vill vara. Gör det som gör Dig lycklig, oavsett vad alla andra säger! Respektera dina medmänniskor, och respektera dig själv. Om jag får en enda elev att göra ett enda val någon gång i deras liv, baserat på dessa värderingar, så har jag lyckats. Jag vet att det låter cheesy, det har sagts förut, men det är sant. Jag har över 100 olika elever varje vecka, och på riktigt tycker jag om varenda en av dem. Jag bryr mig om varenda en av dem och vill att det ska gå bra för dem alla. Varenda en. Finns det något jag kan göra, stort eller litet, som kan hjälpa dem på vägen är jag mer än glad över att kunna göra det. Och jag önskar, med hela mitt hjärta, att lärare kunde sluta ge upp på, och döma ut, elever. Jag önskar att alla lärare brydde sig så mycket som jag gör. För om de gjorde det vet jag att vi skulle få ett betydligt vackrare samhälle - that's how important teachers are. Think about that for a moment.
Puss o Kram
Lina Lilja
Kommentarer
Trackback
